Skattkistan

Predikan 13:e eft. tref.

PredikningarPosted by Lars 2010-08-29 22:32:00

av Lars Borgström Predikan 13:e e. trefaldighet

Matt. 5:43-6:4

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

Låt komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus höll en predikan som blivit mer känd än alla andra. Ja, eftersom det var Jesus som höll predikan är den samtidigt naturligtvis den mest kända predikan som någonsin hållits alla kategorier. Jag syftar förstås på Bergspredikan, den predikan som sträcker sig genom tre kapitel av Matteusevangeliet, Matt. 5-7.

Det avsnitt ur Bergspredikan vi idag skall studera handlar om den sanna kärleken och den sanna kärlekens lön. Först något om

Den sanna kärlekens väsen

Jesus säger: ”Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.” Det första citatet, det som Jesus säger till sina lärjungar att de har hört, ”Du skall älska din nästa och hata din ovän”, består av två satser. Den första satsen, ”Du skall älska din nästa”, är hämtad från 3 Mos. 19:18 och alltså biblisk, men den andra satsen, ”hata din ovän”, finns inte i Bibeln utan det var ett tillägg som vissa skriftlärda hade gjort efter eget huvud. Särskilt i esseernas skrifter finner man uppmaningar att älska bröderna men hata fienderna. Esseerna var den judiska grupp som man tror bodde bl.a. i Qumran intill Döda havet och vars skrifter man sensationellt hittade 1947.

Det närmaste man kommer ett bibliskt påbud att hata ovännerna är sådana ställen som 2 Mos. 34:12 och 5 Mos. 7:2, där Israel varnas för att sluta förbund med de hedniska folkslag som bebodde Kanaan före deras intagande av löfteslandet som Gud hade gett dem. Men detta, liksom budet om att döda och fördriva de hedniska folkslagen, var givet Israel i den specifika situation som rådde just då de skulle inta landet. Det handlade om att inte tillåta avgudadyrkan i den gammaltestamentliga teokratin som skulle upprättas.

Bland fariseerna vid Jesu tid fanns det också en utbredd felaktig föreställning om hur den första satsen, att älska sin nästa, skulle uppfattas. Många menade att endast de judiska landsmännen inkluderades i budet om nästankärlek. Men då hamnade man på kollisionskurs med bl.a. 3 Mos. 19:34, där det står: ”Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, er Gud.” Det är mot bakgrund av denna diskussion som den laglärde - han som på sin fråga hur man skall ärva evigt liv av Jesus hade fått svaret att han skulle älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ o.s.v. och sin nästa som sig själv - hade frågat: ”Vem är då min nästa?” (Luk. 10:29). Som svar på den frågan berättade Jesus liknelsen om den barmhärtige samariten. Bland allt annat som den liknelsen vill lära oss ligger också den sanningen att kärleken inte sätter gränser vid nationell eller etnisk tillhörighet.

Budet om nästankärlek innefattar alltså enligt både Gamla testamentet och Jesu direkta ord i Nya testamentet människor av olika nationalitet och religion, eftersom samariterna inte hade bevarat tron på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, i alla fall inte oförvanskad. Men hur är det då med fienderna, de direkta ovännerna, de som särskilt esseerna uppmuntrat till hat emot?

Jesus säger nu i Bergspredikan: ”Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er” (Matt. 5:44). Detta är oerhört starka ord! Är det möjligt att älska den som förföljer en, t.o.m. den som vill döda en? Det är omöjligt. Det är verkligen omöjligt för oss människor at göra detta, eftersom det ligger helt utanför den mänskliga naturens makt. Men den gudomliga kärleken älskar också fienderna. Det är tack vare denna beskaffenhet hos den gudomliga kärleken som vi kan bli frälsta. Av naturen är vi ju vredens barn (Ef. 2:3), fiender till Gud. Men om den gudomliga kärleken heter det, att ”medan vi var Guds fiender, blev (vi) försonade med Gud genom hans Sons död” (Rom. 5:10). Ja, under själva höjdpunkten av frälsningsverket, då Jesus hängde fastspikat på korset och blodet rann utmed Hans sidor, visade sig den gudomliga kärleken, då Han sade: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34).

Jesus förbannade inte sina fiender, kastade inte ut hatiska ord emot dem, utan gick t.o.m. frivilligt i döden för just dem som med hädiska ord hånade Honom. Den sanna kärleken, den gudomliga kärleken är sådan till sin natur att den är självutgivande. Den älskar inte endast det höga, sköna och älskansvärda, utan sträcker sig nedåt mot syndare som egentligen endast är värda fördömelse, sådana som du och jag. Den världsberömde svenske teologen och biskopen Anders Nygren skrev om detta i sitt berömda verk Eros och agape, där agape är den gudomliga, självutgivande kärleken. Man kan ifrågasätta detaljer i denna bok, men huvudpoängen var riktig: Guds kärlek motiveras inte hos något gott och ädelt hos objektet, utan är idel nåd, skänks för intet också till dem som minst av allt förtjänar den.

Men det är inte bara Gud som älskar med denna kärlek. I Romarbrevet skriver Paulus att genom tron har ”Guds kärlek” blivit ”utgjuten i våra hjärtan” (Rom. 5:5). Därför är det möjligt också för oss kristna att älska våra fiender. Detta visade sig t.ex. i Stefanus martyrdöd. Hans sista ord här i livet gällde dem som i ursinne slungade stenar mot honom. Orden från den döende Stefanus löd: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd” (Apg.7:60).

Vi som är kristna skall ta Gud själv som vårt föredöme i vår kärlek till vår nästa. Inte bara de goda utan även de onda, inte bara vännerna utan också fienderna skall älskas. Jesus säger om sin himmelske Fader: ”Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” Även vi skall älska utan åtskillnad. Då är vi vår himmelske Faders barn.
Jesus säger idag, som avslutande ord av predikotexten, till oss som skall gälla för kristna, till oss som har fått den gudomliga kärleken utgjuten i våra hjärtan: ”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i Himmelen är fullkomlig.” Kärleken är lagens uppfyllelse (Rom. 13:10) och om vi älskar som Jesus gjorde då Han hängde på korset är vi fullkomliga såsom vår Fader i Himmelen är fullkomlig, såsom Gud själv är fullkomlig.

Den sanna kärlekens lön

Jesus undervisar oss idag också om goda gärningar, om allmosegivande. Vi skall akta oss för att göra sådant för att synas av människor. De som blåste i trumpet då de gav sina allmosor hävdade naturligtvis att de signalerade offentligt endast därför att de fattiga skulle veta att det nu var dags och var någonstans de skulle infinna sig för att få sina gåvor. Men Jesus genomskådade detta och förstod att de blåste i trumpet mest för att visa upp sig själva och sin givmildhet.

Istället för att vara måna om att synas vid vårt allmosegivande, eller överhuvudtaget då vi utför goda gärningar, skall vi göra allt detta i det fördolda. Inte ens den vänstra handen skall veta vad den högra gör. Vad menas med den vänstra handen? Det tycks som att Jesus menar att inte ens de människor som är oss allra närmast, så nära som vår vänstra hand, skall känna till vår välgörenhet. Men den vänstra handen är dessutom en del av oss själva, vilket torde betyda att inte ens vi själva skall fästa alltför stort avseende vid de goda gärningar vi gör.

Det finns två olika slags löner att få för goda gärningar. Dels finns det en lön som hycklarna får för de gärningar som de utför. Jesus säger ju att de ”har fått ut sin lön”. Detta innebär två saker: För det första att de får den lön de eftersträvar, sin lön. De vill bli berömda av människor och det är just vad de blir, d.v.s. de vinner fåfänglig ära. Men för det andra innebär Jesu ord att de ”har fått ut sin lön” att de inte har någonting mer att vänta, de har fått sin lön. De har fått ut sitt allt här och nu, någon framtida belöning bortom död och grav finns inte. De har redan ”fått sin lön”, eftersom deras belöning, som berömmande människor räcker dem, inte varar länge, högst fram till döden.

Den andra typen av belöning är den som de får som ger i det fördolda. Dem skall den himmelske Fadern, som ser i det fördolda, belöna. Denna belöning är mycket bättre än den som hycklarna får. Guds belöning skänker verklig välsignelse i detta livet men framför allt i evigheten. Jesus säger om den som bjuder in fattiga och krymplingar, lama och blinda till fest: ”Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka. Du skall få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse” (Luk. 14:14).

Eftersom inte världens barn inser hur mycket de har att tacka de kristna för, inte minst deras förböner för land och folk, kan Gud inte låta bli att ge ett särskilt erkännande åt de kristnas goda gärningar i det kommande livet.

Vi måste dock alltid komma ihåg att det är fråga om en nådelön, något som Gud ger endast därför att Han är så god. Skulle vi få vad vi verkligen förtjänade skulle vi endast bestraffas. Inte ens de allra bästa av våra gärningar är obesmittade av synd. Det är endast för Jesu skull, för Hans renande blods skull, som våra gärningar kan hålla måttet inför Gud och t.o.m. bli belönade. Den som propsar på lön utifrån sina gärningar kommer, som liknelsen om vingårdsarbetarnas lön visar, att ”bli sist i Guds rike” (Matt. 20:19), d.v.s. hamna utanför och gå miste om den eviga saligheten. Kristen, ett Guds barn, blir man ju genom tron på den helt oförskyllda nåden. Om man nu fordrar lön p.g.a. sina gärningar visar detta att man avfallit från den frälsande tron.

Två saker avhåller Guds barn från att kräva lön för sina gärningar: För det första inser man ju att alla ens gärningar, också de bästa, är bemängda med synd och kräver Guds förlåtelse för att de inte skall leda till fördömelse. För det andra är det ju ”Guds kärlek som är utgjuten i våra hjärtan” som är orsaken till våra goda gärningar. När Gud belönar den kristnes goda gärningar kröner Han endast därmed sitt eget nådefulla verk i den kristnes hjärta.

Vad blir det då fråga om för lön i evighetens värld? Saligheten är en och densamma för alla Guds barn, men liksom det finns olika grader av pinor i helvetet finns det olika grader av härlighet i Himmelen. Paulus säger med tanke på givmildhet: ”Den som sår sparsamt skall skörda sparsamt, och den som sår rikligt skall skörda rikligt” (2 Kor. 9:6). Och i Daniels bok står det om dem som ivrigt spritt den kristna tron: ”De förståndiga skall då lysa som himlavalvets ljus, och de som har fört många till rättfärdighet, som stjärnor, alltid och för evigt” (Dan. 12:3). Luther skriver om detta: ”Sant är det, att det även i det andra livet kommer att vara en skillnad, allteftersom de (kristna) arbetat och levat här… den ene kommer att ha större klarhet än den andre, såsom den, som i sitt ämbete gjort eller lidit mera… Alltså kommer var och en att enligt sitt ämbete ha olikhet och ära, och ändå skall det vara en Gud och Herre i alla och en enda glädje och salighet” (jfr WA 36, 635).

Vi har nu talat om den sanna kärleken, om dess natur och om dess lön. Vi skall nu ställa en avslutande fråga:

Är vi kärleksfulla?

När vi prövar oss själva om vi är så kärleksfulla som vi borde vara, om vi älskat även våra fiender som förföljer oss, om vi helt styrs av Guds kärlek som är utgjuten i våra hjärtan, om vi är ”fullkomliga såsom vår Fader i Himmelen är fullkomlig”, då vill vi svara: ”Herre Gud, jag fattig syndig människa ber dig att förlåta mig min stora synd! Jag har inte älskat dig min Gud av hela mitt hjärta och av hela min själ och av hela min kraft och av hela mitt förstånd, och inte heller min nästa som mig själv” (Luk. 10:27).

Jesus är, som väl är, syndares vän. Han tar emot alla som kommer till Honom, dem skall Han aldrig någonsin kasta ut (Joh. 6:37) hur syndiga de än må vara. Vill de komma till Honom, ta emot Hans förlåtelse och låta sig fostras av Honom, så tillhör de Honom. Det gäller också dig.

Amen.

Låt oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.

• Comments(0)http://skattkistan.predikan.se/#post174

Predikan 12:e sön e. trefaldighet

PredikningarPosted by Lars 2010-08-24 09:43:18

av Lars Borgström Predikan 12:e sön. eft. trefaldighet Matt. 12:33-37

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

Låt komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

”Tungans bruk” är denna söndags tema. Ord är mycket viktiga, de är inte ”bara ord” som man ibland får höra. Det var genom sitt Ord Gud en gång skapade himmel och jord, hela universum – Han talade och det blev till (1 Mos. 1) - och det är genom sitt Ord som Guds Son i detta nu uppehåller allt (Hebr. 1:3).

Gud talar alltid sant och rätt, men med människors tal är det annorlunda. Det är om människors ord denna söndag handlar och detta tal kan vara både gott och ont. Författaren till Jakobs brev, som vi tror är Herrens broder Jakob, noterar till och med att en och samma människa med sin mun kan ge uttryck för det allra bästa och det allra sämsta. Han skriver: ”Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse” (Jak. 3:10). Vi skall i denna predikan säga något både om människors goda och onda ord. Vi börjar med

Människors onda ord

Det onda bruket av tungan behöver vi inte lära oss, det är liksom medfött. Naturligtvis behöver det lilla barnet lära sig specifika språk för att kunna uttrycka sig, men själva den onda inriktningen har barnet med sig från det onda arv som det genom sina föräldrar fått från Adam och Eva, människosläktets stamföräldrar och de första människorna som föll i synd. Spädbarnet kan redan genom skrik och klagan ge uttryck för vrede och irritation. Människor försöker i allmänhet förklara bort sådant och förnekar det medfödda syndafördärvet. De små barnen vill man gärna se som rena och ofördärvade. Men det är såsom Job säger: ”Kan det komma en ren från en oren? Nej, inte en enda!” (Job. 14:4).

Spädbarnet kan än så länge inte mer än genom skrik ge uttryck för synden, kan inte utöva våld o.s.v. När en leksak eller nappflaskan tas ifrån det, kan det inte göra annat än att protestera. Men skulle spädbarnet ha en artonårigs kroppskrafter och försöka ta tillbaka det som tagits ifrån det och skänkt det njutning – stackars den människa som ställer sig i vägen och försöker hindra barnet! Det skulle till sist inte bli mycket mer än en blodig pöl på golvet kvar av honom eller henne. Sådan är vår mänskliga natur när den får sitt omedelbara uttryck och inte döljs bakom det sociala spel som utvecklas genom uppfostran och interaktion med andra människor.

När ordförrådet utvecklas kan barnet sedan använda ord i det ondas tjänst. Det skall inte förnekas att det finns en naturlig kärlek och tillgivenhet, särskilt till föräldrarna, som barnet lärt sig att älska – men barnets tunga används också till skvaller, lögner, till att skylla ifrån sig och till att mobba andra barn. Det är svårt att förstå hur människor som haft med barn och deras uppfostran att göra kan förneka arvsyndens faktum.

Dessvärre är det så att ingen människa, hur snäll och behärskad hon än kan verka vara, i det långa loppet kan styra sin tunga. Det är omöjligt att undvika synder i ord. Människan begår synder med både tankar, ord och gärningar - dagligen. Jakob skriver: ”Tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift” (Jak. 3:8). Och Paulus konstaterar om människorna: ”Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. En öppen grav är deras strupe. Sina tungor använder de till svek. Huggormsgift är bakom deras läppar. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet” (Rom. 3:12-14). Människans strupe är som en öppen grav, skriver Paulus. Från våra strupar sprider sig lukten av förruttnelse och om vi lite barnsligt tänker oss att Gud befinner sig ovanför oss stiger likstanken upp mot himlen och när den fyller Guds näsborrar väcks Hans vrede.

”Men vad nu då, var inte det där lite överdrivet sagt”, undrar du kanske om det där med ordens syndfullhet. Nåväl, låt oss testa vad Paulus skriver på dig genom ett tänkvärt tankeexperiment. Jag har ibland tänkt på något jag hörde talas om eller läste för många år sedan. Det sades att alla de ord och läten som utgår från oss sänds ut som ljudvågor ut i luften och sedan vidare ut i atmosfären. De finns alla kvar och lever vidare, de väntar bara på att bli upptäckta. I en framtid där tekniken utvecklats mycket mer än idag skulle det vara möjligt att spåra upp och fånga in alla dessa ljudvågor. Det skulle alltså vara möjligt att snappa upp alla de ord som du har uttalat under hela ditt liv och lagra dem på ett ljudband.

Tänk dig nu vidare att vi här idag, under vår gudstjänst i kyrkan, skulle spela upp allt det du sagt. Skulle du våga ge din tillåtelse till det? Eller skulle du göra allt i världen för att något sådant inte skulle få ske? Jag tror att du skulle skämmas ihjäl, ja sjunka genom golvet vid en sådan händelse! Det må vara hur det vill med de tekniska möjligheterna att i framtiden kunna genomföra detta, men jag vet att du inte skulle vilja att det skedde. Och detta därför att det sker inför dina medmänniskor! Men tänk då att den allestädes närvarande Guden, den levande och allsmäktige, varje ögonblick inte bara hör alla dina ord utan också ser rätt in i ditt hjärta. Han läser av allt som rör sig av önskningar och hemliga begär i ditt hjärtas djup. Det ligger där alltsammans som en öppen bok under Hans blick. Och en dag, den yttersta, domens stora dag, skall vi ställas till svars för allt vi har använt våra tungor till.

Det är nämligen så enligt Jesu ord till oss idag i predikotexten, att ”vad hjärtat är fullt av, det talar munnen” (Matt. 12:34). Av frukten känner man trädet. Är det ett gott träd blir frukten god, men ”en ond människa tar ur sitt onda förråd fram det som är ont”. ”Jag säger er”, fortsätter Jesus, ”att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag.” Så till sist säger Han till dig personligen: ”Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas” (Matt. 12:37).

”Efter dina ord skall du fällas”, det låter inte hoppfullt. Du har ju syndat och står därmed med skuld inför levande Gud. Jag vet att du har syndat, eftersom Paulus skriver: ”Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare” (Rom. 3:4). Men nu sade Jesus också att ”efter dina ord skall du frias”. Det låter faktiskt hoppfullt om detta ord fattas på evangeliskt vis. Det finns faktiskt ett Ord som kan frälsa oss från domen och helvetet.

Guds Ord frälser oss

”Efter dina ord skall du frias”. Om dessa ord av Jesus skall fattas på ett lagiskt vis kan ingen människa bli frälst. Om de skulle ha den innebörden att endast den som alltid talat gott, rätt och sant blir friad i domen, ja då kan ingen bestå i domen. Bara om Jesus gäller att ”svek fanns inte i Hans mun” (Jes. 53:9). Men orden om att frias efter sina ord har också en evangelisk, frälsande innebörd.

Jesus har som sagt levt ett sant och gott, alldeles heligt och rättfärdigt liv. Den som bekänner sig till Honom ikläder sig Hans rättfärdighet och står då alldeles ren och rättfärdig på domens dag. De onda ord som passerat över ens läppar är borttagna, renade i Lammets blod. Den ljudupptagning vi tidigare talade om som i en framtid möjligtvis skulle kunna fånga upp alla dina ord blir liksom alldeles utstruken. Jag vet inte så bra hur den moderna tekniken fungerar - under min ungdomstid var det kassettband som gällde - men ni som fortfarande vet hur kassettbandspelarna fungerade kan föreställa er ett band där allt vad ni sagt från era första ord spelats in. Så trycker vi på knappen för tillbakaspolning och kommer till bandets allra första början. Så trycker vi på play och inspelningsknappen samtidigt och så fylls bandet med ett alldeles nytt innehåll, Jesu egna ord. På kassettbandet finns nu goda, vänliga, välsignande ord och de hårda ord som visserligen också finns - för Jesus var också sträng och talade sanning även när det var obekvämt - är inte uttryck för syndfull ilska utan för helig och berättigad vrede. Raderandet av dina egna ord är möjlig genom Kristi passiva, lidande lydnad, då Hans blod strömmade utför Golgatas kors och Han var övergiven av Gud. Påfyllningen av sanning och godhet på bandet är möjlig genom Kristi aktiva, görande lydnad, då Han uppfyllde lagen i ditt ställe.

Det Ord som frälser dig är Ordet om just detta. När evangeliet når dig och du tar emot det blir du ett frälst Guds barn. Davids fråga ”HERRE, vem får vistas i ditt tält, vem får bo på ditt heliga berg? ” (Ps. 15:1) kan nu besvaras med att det får du göra. Genom tron på Jesus gäller nämligen svaret på Davids fråga dig: ”Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning i hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa och inte vanärar sin granne” (Ps. 15:2-3). Ordet har renat dig, precis som Jesus sade till sina lärjungar på skärtorsdagskvällen: ”Ni är redan nu rena i kraft av det Ord som jag har talat till er” (Joh. 15:3).

Men nu sade ju Jesus inte: ”Genom mina ord skall du frias” utan ”Genom dina ord skall du frias”. Men det är just bekännelsen till evangeliet som åsyftas. Paulus skriver i Rom. 10:10: ”Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig och med munnen bekänner man och blir frälst.” När Johannes i sin uppenbarelse på ön Patmos fick blicka in i Himmelen såg han den stora frälsta skaran som övervunnit satan ”genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord” (Upp. 12:11). Den som bekänt Jesus här på jorden skall erkännas av Jesus på domens dag, men Jesus säger också: ”Den som skäms för mig och mina ord, honom skall Människosonen skämmas för, när Han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet” (Luk. 9:26).

Vi har nu talat om människornas onda ord och om Guds frälsande Ord. Avslutningsvis skall vi tala om

Människornas goda ord

Människor som varit alltigenom hårda eller varit vänliga bara för att därigenom vinna fördelar regeras av sin gamla, köttsliga människa. I den träldomen sitter alla människor fast om inte Gud själv befriar dem genom den nya födelsen. När vi föds på nytt växer ett nytt sinne fram. Plötsligt blir det möjligt att älska på ett osjälviskt sätt. Nu blir det faktiskt möjligt att göra verkligt goda gärningar, låt vara att de aldrig någonsin i detta liv är helt befriade från själviska motiv. Men den synd som alltid finns med också i de kristnas gärningar blir borttagen i Jesu blod. Genom tron på Jesus blir inte bara den kristne utan också hans gärningar fullkomligt rena och behagliga inför Gud. De är, kort sagt, goda. Det som Jesus säger i predikotexten stämmer in på de kristna: ”En god människa tar ur sitt goda förråd fram det som är gott” (Matt. 12:35).

Vi vet alla vad det kan betyda att möta en vänlig och god människa, hur mycket hans eller hennes ord värmer och gör gott. Uppmuntran, förlåtelse och kärlek förmedlas genom ord till varandra. Allt sådant är verkligen välsignat och hör till pånyttfödelsens goda frukter. Men jag skulle nu avslutningsvis vilja säga något om människors goda ord i en alldeles speciell mening, nämligen när människor talar Guds Ord. Den som blivit kristen genom Guds Ord har att föra detta frälsande och pånyttfödande Ord vidare. Vi skall inte lägga till eller dra ifrån något utan bara säga exakt samma sak som Gud säger i sitt Ord.

När jag studerade teologi läste jag om de s.k. repristinationsteologerna som var verksamma på 1800-talet. De såg inte som sin uppgift att vara nydanande och komma med någonting nytt. Deras ideal var istället att så troget som möjligt återuppliva och restaurera den gammallutherska kyrkoläran eftersom den enligt dem överensstämde med den Heliga Skrifts undervisning. Repristinationsteologerna stod naturligtvis inte högt i kurs utan ansågs osjälvständiga och gammalmodiga, de betraktades som några som inte bidrog till den teologiska utvecklingen utan bara försökte återskapa något som redan var ohjälpligt passerat. Själv fattade jag genast tycke för dessa teologer och tyckte att det mål de satte för sin verksamhet var mycket sympatiskt och alldeles riktigt. Om nu Guds Ord är evigt skall vi inte vara påhittiga och lansera nya teologier. Vi skall istället ”fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud. v 3).

Jag och Ingemar har egentligen, på ett sätt, världens lättaste uppgift. Vi behöver inte vara skarpsinniga eller kreativa. Det ställs inga krav på oss att vi skall komma på nya, spännande idéer, att vi skall hämta fram nydanande, briljanta tankar från våra egna torftiga förråd. Vi behöver bara upprepa och hålla oss till det som står i Bibeln! Gör vi detta så talar vi verkligen goda ord.

Detta är också varje kristens uppgift, inte bara prästernas. Ingen behöver oroa sig för att man inte skulle räcka till. Bärs något fram ur Bibeln så finns kraften i själva Ordet. Den som bär fram det behöver inte vara intelligent eller djupsinnig. Guds evangelium har sin egen sprängkraft och föder människor på nytt. Paulus skriver:

”När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft” (1 Kor. 2:1-5).

Amen.

Låt oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.

• Comments(0)http://skattkistan.predikan.se/#post173

Recension av Ansikte mot ansikte

RecensionerPosted by Lars 2010-08-18 13:58:40

Recension av Ansikte mot ansikte (Skytte, Stinissen)

Författarna

Göran Skytte har, som många känner till, på senare år genomgått en intressant utveckling från ateist på den politiska vänsterkanten till att bli en av de mer kända kristna kulturpersonligheterna, numera med högerpolitisk hemvist. Utvecklingen tycks ha skett i olika etapper. Från att strax efter sin nyorientering ha varit uppskattad av det avfallna svenskkyrkliga etablissemanget med förre ärkebiskopen K. G. Hammar i spetsen, hamnade han sedan i dessa kretsars onåd då det blev känt att han omfattade en mer traditionell kristen tro. Om detta har Skytte berättat i sin bok Omvänd. Med beklagan har undertecknad och andra dock senare sett hur han alltmer kommit att intressera sig för och påverkas av romersk-katolsk kristendomsuppfattning. Detta blir mycket uppenbart i den bok som här skall recenseras.

Wilfrid Stinissen är en holländsk katolsk munk av karmeliterorden, verksam i Sverige sedan 1967. Hans böcker om andlig vägledning, mystik, meditation m.m. läses i många såväl kyrkliga som frikyrkliga läger och översätts även till andra språk.

Stinissen är mycket uppskattad och populär som andlig vägledare/själavårdare och Skytte reser över hela Sverige och talar inför fullsatta kyrkor bl.a. om sin väg till kristen tro. Just nu pågår en ny turné där det huvudsakliga innehållet är hämtat från samtals- eller intervjuboken Ansikte mot ansikte. Vill man veta något om hur det ”rör sig”, vad som är ”på modet” i svensk kristenhet idag är därför Ansikte mot ansikte mycket talande.

Med tanke på det kraftfulla genomslag denna bok redan fått (slut på förlaget efter tre dagar) och ännu mer förmodas få efter Skyttes turnerande erbjuder boken på flera sätt en skrämmande läsning. Men låt oss först ge boken erkännande för det som är bra.

Bokens förtjänster

Boken är synnerligen välskriven och genomtänkt till dispositionen. Tre huvuddelar med vardera sju underavdelningar (heliga tal) utgör ramen. Att Skytte är en god journalist som kan sitt hantverk visar sig gång på gång då han lyckas fånga läsarens intresse genom att berätta olika spännande och ibland småroliga detaljer.

Stinissen, som naturligtvis är den som huvudsakligen fungerar som förmedlare av andlig kunskap i boken, är uppenbarligen en genomtänkt man som besitter djup personlig mognad. Han levererar också flera nyttiga andliga sanningar och sporrar faktiskt också läsaren till ett djupare personligt böne- och andaktsliv. De sanningar som Stinissen framför rör sig dock ofta på den religiösa allmänningen och är inte specifikt kristna. Stinissen betonar själv flera gånger i positiva ordalag hur det han säger även delas av judar och muslimer, och det är klart att kristen tro delar en hel del med dessa monoteistiska religioner på den naturliga uppenbarelsens område.

Bokens villfarelser

Trots ovanstående kvalitéer måste ändå en varning av allvarligaste sort utfärdas för Ansikte mot ansikte. Varför? Stinissen framför en mängd både klassiska och moderna romersk-katolska villfarelser. Att det sker i en bok som är välskriven och att Stinissen ger ett mycket sympatiskt intryck gör det hela förstås bara farligare och mer förföriskt. Det som gör det förrädiskt är också den respekt och beundran för Stinissen som Skytte gång på gång ger uttryck för. Skytte vill ge läsaren intrycket av att vi här får ta del av en stor andlig mästares visdom.

a) Bibelsyn

Det som sägs och lärs i andliga ting måste förstås bedömas i den bibliska uppenbarelsens ljus, inte efter om det låter genomtänkt eller framförs i tilltalande förpackning. ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds Ord” (1 Petr. 4:10), skrev Petrus (som väl Stinissen och kanske även Skytte ironiskt nog, med tanke på att de inte följer apostelns anvisning, skulle hävda var den förste påven) och den grundregeln, sola scriptura, gäller genom alla tider.

Stinissen har dock ett löst och fritt förhållningssätt till Bibeln. Redan det faktum att Bibel 2000 används i samtalsboken är avslöjande för hur författarna accepterar bibelkritiken, alternativt är okunniga om de ateistiska principer som styrt den översättningen. Stinissen tror inte på någon verbalinspiration utan mer på en Guds folks inspiration: ”Livet och insikten växte hos detta folk, som var lett av Gud” och så småningom satte sig några ned att skriva de sanningar som successivt vuxit fram i det kollektiva medvetandet (s 224). ”Gud dikterar inte” hävdar Stinissen men förbiser att det är just det Han faktiskt ibland gör (se t.ex. sändebrevens inledningar i Upp. 2-3), även om verbalinspirationen oftast sker på andra sätt. Stinissens idé om en folkets inspiration som sedan nedtecknades faller platt till marken eftersom förhållandet under gamla förbundet oftast var det att profeterna framförde sina budskap mot folket. Profeterna var röster vars ord inte alls låg i linje med det allmänna religiösa medvetandet, utan tvärtom framförde de budskap som gick på tvärs med folkets tänkande. Därför blev de också ”stenade, söndersågade eller dödade med svärd, [---] led brist, blev plågade och misshandlade” (Hebr. 11:37).

Stinissens fria förhållande till Ordet lyser igenom på en rad läropunkter. T.ex. avfärdas helt lättsinnigt de sex skapelsedagarna utan någon diskussion till förmån för evolutionismen (s 57).

b) Guds vrede och straff förbigås

Vidare vill Stinissen, såsom den milde och ”sympatiske” själasörjare han är, inte tala om Guds straff över synden och syndaren. Han är medveten om att Guds Ord talar en hel del om detta, men sådant tillåter sig Stinissens att enkelt gå förbi genom att hänvisa till Jesu ord: ”Jag har inte kommit för att döma, utan för att rädda världen” (Joh. 12:47, Bibel 2000). Johannes skall, såsom den siste evangelisten, efter flera decenniers meditation uttryckt sig på detta sätt som - tycks Stinissen mena - bättre än de andra evangelisternas ord fångar helheten av Jesu gärning, d.v.s. Johannes har efter långvarig begrundan ”lagt” orden i Jesu mun på ett särskilt välavvägt sätt! Man undrar då varför Johannes i samma evangelium skriver: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över Honom” (Joh. 3:36), eller varför han, också mot slutet av sitt liv, skriver om ”Lammets vrede” på domens dag (Upp. 6:16) och om de ogudaktiga som i ”evigheternas evighet” skall ”dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare” (Upp. 14:10).

”Gud är inte vred”, hävdar Stinissen och tillägger: ”Gud är alltid kärlek.” Domen sägs inte bestå i att Gud kommer att ”säga åt oss vart vi skall gå” (s 340), trots att Jesus uttryckligen betygar att Han kommer att säga till de förtappade: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt. 25:41).

I linje med den moderna romersk-katolska religionsteologin driver Stinissen allfrälsningsläran (apokatastasis pantån), officiellt fördömd av traditionell katolsk kyrkolära och av alla större historiska kyrkofamiljer. Den tredje av de gammalkyrkliga trosbekännelserna, den athanasianska, inleds t.ex.: ”Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad” (SKB, s 48). Detta är också såväl Jesu (Joh. 14:6) som Hans apostlars (Apg. 4:12) klara undervisning.

Men Stinissen lär att inte bara de kristna kommer till Himmelen. Han tror, ”att alla människor som på ett eller annat sätt sökt det goda, sanningen, och lyssnat till sitt samvete, också kommer till himlen”. ”Också de som tillhör andra religioner?” frågar Skytte. ”Absolut.” ”Också de som inte tror på någon religion över huvudtaget, men som gjort goda gärningar?” ”Ja. På något sätt har de varit i kontakt med Gud genom sitt samvete, som säger att det är bättre att älska än att hata, att du inte skall mörda din medmänniska utan hjälpa henne. Det är Guds lag som är skriven i människans hjärta. De som har lyssnat till detta, i varje fall lite grand, blir säkert räddade. Så kommer vi att dansa med många i himlen, både med muslimer och judar…”Och buddister och hinduer…” ”Javisst, där är vi en enda stor familj” (s 347).

Vi möter här ett utslag av den moderna katolska gärningsläran (sedan Andra Vatikankonciliet 1962-1965) som hävdar att hedningar blir frälsta på lagens väg genom att följa sitt samvetes röst (se även Katolska kyrkans katekes, st 847 och 1 260). Stinissens utformning är oerhört mild eftersom alla som lyssnat till Guds lag som finns i hjärtat genom samvetet ”blir säkert räddade” även om de bara lyssnat ”lite grand”.

c) Människans totala syndafördärv förnekas

Nära samman med dessa heretiska läror hänger föreställningen om människans inre goda kärna. Arvsynden reduceras till att ”ett frö av den gamla människan finns i oss redan när vi föds” (s 242), medan Bibeln å andra sidan säger om hjärtat att det är ”bedrägligare än allt annat” och ”obotligt sjukt” (Jer. 17:9). Gudslikheten finns fortfarande kvar, säger Stinissen (s 259), medan Bibeln lär att den gick förlorad i syndafallet och återskapas först genom pånyttfödelsen (Ef. 4:24, Kol.3:10). Likt fariseismen, som räknar med en oförstörbar gudomlig ande, neschama, som den innersta och förnämsta delen av människan, likt gnosticismen, mysticismen m.m. lär Stinissen att det goda finns i djupet av varje människas hjärta. Med en fullständigt fri och missvisande tolkning av Matt. 13:44 säger Stinissen att människan är en åker. I denna åker finns en gömd skatt: ”Djupast inom ditt inre bär du på en ofattbar rikedom, du bär på gudomligt liv.” Det handlar därför om att ”gräva upp det gudomliga ur det mänskliga”, att ”borra, dyka och gräva” (s 260).

(Skall man bestämma vad åkern är i Matt. 13:44 är det lämpligast att säga att Bibeln är åkern, där skatten skall sökas. Skatten är naturligtvis Jesus, jfr Joh. 5:39).

Vi möter, föga förvånande med tanke på denna ljusa och positiva människosyn, hos Stinissen en klar synergism (även detta i samstämmighet med fariseismen): ”Vi är inte helt och hållet förstörda och vi har förmåga att arbeta med oss själva. Jag upprepar, människan är inte förstörd, hon är sårad. Det finns en brustenhet. Men hon kan fortfarande bestämma sig för och sträva efter att bli en god människa. Alltid med Guds hjälp, naturligtvis, vi kan ingenting utan honom” (s 245).

Stinissen närmar sig panteistiska föreställningar (allt är Gud och hör samman) då han säger att när man nått ned till sitt innersta jag och det hela kommer ”igång på allvar”, ja då märker man att om man bildlikt ”talar om vatten så finns det inom oss en ocean, något som omfattar hela världen.” (s 184). Den hinduiske gurun nickar instämmande till detta och säger: ”tat twam asi”, det är du, d.v.s. brahman (världsalltet) är detsamma som atman (själen).

d) Skärseld, mässoffer m.m.

Det finns en hel del annat att varna för och anmärka på. Här följer endast några få saker. Den traditionella katolska skärseldsläran förs fram. Eftersom katolicismen inte likt Bibeln räknar med en skänkt rättfärdighet som syndaren ikläder sig (Jer. 23:6, Rom. 3:21-22, Gal. 3:27 m.fl.) blir följden att människan måste renas efter sin död innan hon kan ingå i den eviga saligheten (s 341-345).

Fariseismen räknar med tre grupper av människor: de verkligt goda, de mitt emellan (benonijim) och slutligen de verkligt onda. Katolicismen räknar på liknande sätt med 1) de som i sitt liv varit verkligt goda, d.v.s. helgonen som genast kommer till Himmelen, 2) de som inte hunnit renas tillräckligt under detta liv och därför hamnar i skärselden och 3) de verkligt onda och otroende som hamnar i helvetet (Stinissen vill dock inte, som tidigare nämnts, här följa den traditionella katolska kyrkoläran).

Bibeln räknar dock till skillnad från traditionell katolicism och fariseismen endast med två grupper: de som kommer till Himmelen och de som döms till helvetet. Det är goda och dåliga fiskar (Matt. 13:48), oförståndiga och förståndiga jungfrur (Matt. 25:1-2), får och getter (Matt. 25:32) o.s.v. Detta har förstås att göra med att frälsningen sker genom tron allena, utan några gärningar. Till Jesus kan man bara förhålla sig på två sätt, såsom Han själv säger: ”Den som inte är med mig är emot mig” (Matt. 12:30). Har man tagit emot Honom genom tron är man iklädd Frälsarens egen rättfärdighet och likt den botfärdige rövaren genast, ”idag”, utan skärseld redo för paradiset (Luk. 23:43).

Det vanliga romersk-katolska misstaget att hänföra Joh. 6 till nattvarden begås (s 280-282). Joh. 6 handlar ju endast om det andliga ätandet av Kristus, inte om det sakramentala ätandet. ”Den som äter detta bröd skall leva i evighet”, säger Jesus (Joh. 6:58). Detta gäller ofelbart endast om det andliga ätandet av Kristus, d.v.s. då människan tror att Jesus utgivit sin kropp och utgjutit sitt blod för hennes frälsning. Det sakramentala ätandet leder ju inte i sig till evigt liv utan kan tvärtom leda till dom, nämligen om inte det andliga ätandet samtidigt är för handen (1 Kor. 11:29). Det ätande som Jesus talar om i Joh. 6, som alltså undantagslöst leder till evigt liv, kan därför inte vara det sakramentala ätandet (se vidare SKB, s 620-621). Om Kristi verkliga närvaro i nattvarden, realpresensen, handlar andra bibelställen, t.ex. 1 Kor. 10:16, men Joh. 6 gör det inte.

Förvånande är det att Stinissen inte tycks känna till vilken oerhörd hädelse Luther ansåg mässoffret vara. Det hävdas att mässoffret under reformationen inte var någon stor kontrovers eller stötesten (s 287) - medan Luther skriver följande i Schmalkaldiska artiklarna: ”Mässoffret i påvedömet är ovillkorligen den största och förskräckligaste styggelse, emedan det står i skarpaste strid mot huvudartikeln (rättfärdiggörelse genom tron allena, min anm.) och dock i anseende står högt över och långt framför all annan påvlig avgudatjänst” (SKB, s 314). En av Luthers allra svåraste anfäktelser var att han under femton år av sitt liv så gott som dagligen hållit vinkelmässa. Han menar att han därmed bedrev avguderi (WA 38, 197, 22ff).

Avslutande reflektion

Vår tids ekumenism (som för övrigt prisas på flera ställen i boken) drar obönhörligen till Rom. Den här recenserade boken kommer, med all sannolikhet, ifall nuvarande trender håller i sig, i framtiden att räknas som en viktig milstolpe längs den väg som dessvärre ledde till att den stora synkretismen, sammansmältningen av de olika konfessionerna och kanske t.o.m. religionerna, kunde förverkligas i vårt land.

Så viktigt därför att den som ännu är i stånd att rannsaka skrifterna gör det och likt judarna i Berea ser efter om det verkligen kan ”förhålla sig så” (Apg. 17:11) – inför en sådan prövning kommer inte Ansikte mot ansikte att hålla måttet, långt därifrån.

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet

• Comments(0)http://skattkistan.predikan.se/#post172

Predikan 11:e sön. e. tref. Matt. 21:28-31

PredikningarPosted by Lars 2010-08-14 14:05:54

av Lars Borgström Predikan 11:e sön e. trefaldighet

Matt. 21:28-31

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

Låt komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus berättar en liknelse om två söner. Fadern ber dem båda att arbeta i vingården. Detta är förstås en bild av Guds inbjudan att arbeta i Hans rike. I Jesajas bok liknas Israel, som skulle vara Guds rike, vid en vingård, och i kapitlet före vår predikotext möter vi en annan av Jesu liknelser, den om vingårdsarbetarnas lön, där den som kom till vingården i elfte timmen fick samma lön som dem som arbetat ända sedan tidigt på morgonen (Matt. 20:1-16).

De två sönerna i vår liknelse skall symbolisera olika slags människor. I grunden finns det bara två slags människor, de som säger ”ja” till Gud och de som säger ”nej”. Att båda sönerna får samma inbjudan, samma kallelse, visar att Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim. 2:4). Han är allas Skapare och allas Frälsare.

Hur svarade då de båda sönerna? Den ene sonen svarade ”nej” på faderns kallelse, men ångrade sig sedan. Den andre sonen gjorde tvärtom. Han svarade ”ja”, men gick sedan inte ut i arbetet på vingården.

Dessa söner liknar två av de kategorier människor Jesus ofta hade omkring sig. Jesus använder liknelsens söner för att säga något karaktäristiskt om dessa grupper.

Den förste sonen

är publikanerna och hororna. Jesus sätter nämligen denne sons sätt att förhålla sig till kallelsen, att först säga nej men sedan bejaka den, samman med de publikaner och horor som omvänt sig genom Johannes Döparens förkunnelse. Dessa yrkeskategorier var de mest avskydda man kunde tänka sig. Publikanerna gick ockupationsmakten Roms ärenden och samlade in skatt åt kejsaren. Det hände inte heller alltför sällan att de tog ut extra av befolkningens medel för egen del. Hororna ägnade sig åt moral- och familjeupplösande verksamhet. Det rådde alltså inget tvivel om att dessa människor levde långt från Gud. De hade med sina liv, sitt sätt att vara och handla, sagt nej till Guds kallelse. Men när de hörde Johannes Döparens predikan omvände de sig och sade sitt ja.

Så är det med många av Guds barn, kanske de flesta. De har varit motsträviga. De har fått kallelser men upprepade gånger sagt nej. De har fattat kärlek till världen med alla dess nöjen och all dess prakt. De har älskat pengar och syndfullt sex. De fördes allt längre bort från Gud. Det kanske gick ända till den yttersta förnedring innan ångern uppstod i deras hjärtan. Där, i nöden och ångesten, mötte de en kärlek utan varje gräns. De fick höra om Jesus som burit deras vidriga synder och älskat dem ända in i döden. Till slut hade de besegrats av Guds Ande och sade sitt ja.

Men det är inte alla som svarar ”nej” som sedan förs till omvändelse. Alla nej-sägare blir inte ja-sägare. Jesus mötte också människor som aldrig någonsin omvände sig och sådana möter Han ännu idag. De som säger ”ja” och även menar det, kan å andra sidan inte berömma sig över detta. Ingen människa kan säga ”ja” till Jesus, ”ingen kan säga ´Jesus är Herren´ annat än i kraft av den helige Ande” (1 Kor. 12:3) eller som Luther skriver i förklaringen till tredje trosartikeln i Lilla katekesen: ”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.”

Många av de publikaner och horor som hörde Jesus blev omvända. Men vi kan även tänka ännu längre än till dessa Israels förlorade grupper. Genom det arbete som de som blivit omvända till Jesus lägger ned i vingården, alltså det kristna missionsarbetet, har också många rena hedningarna, de som varit helt ”utanför” - de som varit ”olydnadens söner” - också kommit till tro och med Paulus kunnat säga: ”Vi var själva en gång oförnuftiga, olydiga och vilsegångna. Vi var slavar under många slags begär och lustar, vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och vi hatade varandra. Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste Han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande, som Han rikligt utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare” (Tit. 3:3-6).

Det bästa är att vara en ja-sägare till Jesus redan från början. Lyckliga de som aldrig föll ur döpelsenåden! Men hur än vår bakgrund ser ut är det avgörande hur vi ställer oss till Guds inbjudan idag. Säger vi vårt ”ja” till Honom som först sagt sitt ”JA” till oss, att vi älskar Honom därför att Han först har älskat oss (jfr 1 Joh. 4:19)? Och menar vi allvar med vårt ”ja”? Det vore tragiskt om det är med oss som med den andre sonen i Jesu liknelse. Han sade ”ja” med munnen men ”nej” i sitt hjärta.

Den andre sonen

är de självfromma. Denne son sade att han skulle gå och arbeta, men gick aldrig. Jesus menar att översteprästerna och folkets äldste agerar som denna andre son. Dessa påstod sig arbeta i Guds rike och pratade mycket om det, men det yttre överensstämde inte med det inre. När Johannes döparen kom och visade dem vägen till rättfärdighet trodde de honom inte och ville inte följa. Versen alldeles efter vår predikotext, som förresten mycket väl skulle kunna läsas tillsammans med den, lyder tillsammans med predikotextens sista vers: ”Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni. Ty Johannes kom till er på rättfärdighetens väg, men ni trodde inte på honom. Publikaner och horor trodde på honom. Och fastän ni såg det, ångrade ni er inte heller efteråt och trodde på honom” (Matt. 21:31-32).

Därmed uppenbarades deras främlingskap inför Guds rike, medan publikaner och horor trodde och omvändes. Att dessa senare omvändes borde fungerat som en sporre för dem till egen omvändelse, men istället förblev de hårda. De uppenbara syndarna begärde och fick det himmelrike, som de självfrommas stolthet uteslöt dem från. Därmed trädde evangeliets omvända rangordning i dagen: "Så skall de sista bli de första och de första bli de sista" (Matt. 20:16).

De självfromma säger visserligen ”ja” med munnen, men i verkligheten är deras tro och liv ett ”nej” till Gud. I själva verket stämmer Psaltarens ord in på dem: ”De försökte bedra Honom med sina ord, de ljög för Honom med sin tunga. Deras hjärtan var inte uppriktiga mot Honom” (Ps. 78:36-37). Visserligen tänkte de ”att Gud var deras klippa, att Gud, den Högste, var deras återlösare” (Ps. 78:35), men de hade inte förstått evangeliet, ännu mindre tagit det till sitt hjärta.

Det finns självrättfärdiga människor också inom kyrkorna, sådana som säger sig vara kristna men aldrig blivit små fattiga syndare som tagit emot frälsningen av nåd allena. De kan inte se den skänkta rättfärdigheten, den redan färdiga, fullkomliga och frälsande rättfärdigheten som kommit ned från Himmelen; Jesu rättfärdighet, som syndaren fritt och för intet, utan motprestation, får ikläda sig och därmed räknas som rättfärdig inför Gud (Rom. 3:21-26). Jesus blir inte i deras ögon Guds stora ”JA” till oss människor, utan istället ett villkor: lev som Honom och du blir rättfärdig inför Gud. De självfromma är blinda för Frälsaren Jesus.

Förhållandet till Gud blir präglat av plikt och tvång. Det blir inte det glädjefyllda frivillighetens arbete i vingården, som sprudlar fram frisk och levande ur rika källor. Det blir istället något som trögt och motvilligt pressas fram ur det egna torftiga förrådet. Men själv tycker man sig ha lyckats. Man blir uppblåst, egenrättfärdig, och frågar inte efter Guds barmhärtighet. Därför säger den självfromme till sist endast ”ja” till sig själv, men ”nej” till Gud. Han vill inte ikläda sig Kristi rättfärdighet och ta emot den frälsning som Gud vill ge honom. Han vill frälsa sig själv.

Egenrättfärdigheten är lömsk och den som befinner sig i dess nät inser det inte själv. Måtte du inte ha snärjt in dig där! Då behöver du inte längre Jesus och hjärteförhållandet till Honom är brutet. Tänk om det är så att du utåt sett gäller för att vara en kristen - att du uppfattas som kristen av både andra och dig själv - men i själva verket är död, lika andligt död som översteprästerna och folkets äldste. Men är du förtappad utan Jesus, och bara vill veta av Honom och Hans rättfärdighet, då är du ett frälst Guds barn.

Detta var Jesu liknelse om de två sönerna. Men vi skulle kunna säga att det också finns en tredje Son i predikotexten, nämligen Han som berättar den.

Den tredje Sonen

är Frälsaren själv, Han som kallar alla människor till sitt rike. Vi människor är vacklande. En del säger ”ja” men menar ”nej”, andra säger först ”nej” men sedan ”ja”, och somliga som verkligen både sagt och menat ”ja” avfaller senare och både säger och menar ”nej”. Men Jesus var inte både ett ”ja” och ett ”nej” (2 Kor. 1:19), utan sade ”ja” redan från början. I allt lydde Han och följde sin Faders vilja. Hans ord var ”ja” och hela Hans liv var ”ja” till Gud.

Han är själv den evige Guden, som för vår frälsnings skull lämnade den himmelska boningen och blev människa. Han ödmjukade sig och förnedrade sig, Han genomled helveteskvalen och gick i döden för oss. Jesus är Guds fullständiga och obetingade ”JA” till oss människor, bekräftelsen på alla Guds löften (2 Kor. 1:20). Genom Hans stora ”JA” är vi frälsta till evigt liv.

Amen.

Låt oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.

• Comments(0)http://skattkistan.predikan.se/#post171

Predikan 9:e eft. trefaldighet

PredikningarPosted by Lars 2010-08-01 17:40:51

av Lars Borgström Predikan 9:e sön. e. trefaldighet

Matt. 10:16-22

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

Låt komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

Innan Jesus såsom uppstånden gav sina lärjungar missionsbefallningen att gå ut i hela världen och predika evangeliet för alla folk, hade Han gett dem ett begränsat missionsuppdrag som endast omfattade det judiska folket. Han sade åt dem: ”Gå inte in på hedningarnas område eller in i någon samaritisk stad. Gå istället till de förlorade fåren av Israels hus” (Matt. 10:6). Ännu var inte tiden kommer för hedningarna, men den skulle snart komma.

Det var när Jesus sände iväg sina tolv lärjungar till de judiska städerna och byarna, som Han sade de ord till dem vi hört i vår predikotext idag. Men orden gäller lärjungaskapet och missionsuppdraget i alla tider, inte bara där och då. Lika mycket som orden gällde Hans första lärjungar inför deras missionsuppdrag bland Israels förlorade får, lika mycket gäller orden oss som idag har att sprida det glada budskapet bland vår tids förlorade människor, vare sig de är judar, namnkristna eller rena hedningar.

Det är starka och skrämmande ord vi hör, då Jesus säger att Han sänder oss

Som får bland vargar

Vi som hör till Jesus liknas flera gånger vid får. Det är en mycket träffande bild av vår ställning och vårt förhållande till Herren. Får är inte särskilt intelligenta, ja i själva verket hör de till de mest enfaldiga djuren. De kan över huvud taget inte tänka. De bara vandrar rakt fram, betar av lite gräs eller något annat och bekymrar sig inte över eventuella faror. De villar lätt bort sig och kan inte finna vägen tillbaka. De är helt försvarslösa mot vargen och andra vilda djur. De har varken vassa tänder, starka klor eller snabbhet nog att fly. Inte heller kan de klättra upp i träden för att skydda sig. Utan herdens tillsyn och beskydd är de utan varje möjlighet att överleva.

Så är det också med oss som hör till Kristus. Vi är oftast omedvetna om de faror som omger oss, hur djävulen i varje ögonblick siktar på oss med pilar, hur många fallgropar det finns i världen omkring oss. Vi är små och svaga och därför är vårt enda skydd emot djävulen Jesus Kristus själv. Hos Honom, den gode Herden, är vi å andra sidan fullständigt trygga och säkra.

Men låter det inte vårdslöst av Jesus då Han säger att Han, när Han sänder ut oss att vittna om Honom och den frälsning Han åstadkommit, sänder oss som får mitt ibland vargar? Kan inte ett sådant handlingssätt sluta endast på ett sätt, nämligen att vargarna kastar sig över det lilla fåret, fäller det till marken med sin tyngd, river sönder det och sänker sina vassa tänder djupt ned i fårets kött?

Ja, så slutar det i naturens värld när fåren lämnas utan bevakning, när de utan herdens beskydd förvillat sig ut i vildmarken. Om det inte är vargen som dödar dem fastnar de i något törnsnår utan att kunna slita sig loss eller så snavar de och faller utför något stup. Men Jesus sänder inte iväg oss ensamma. Han själv, som är den gode Herden, kommer att beskydda oss. I den 23:e psaltarpsalmen, som konfirmanderna fått lära sig utantill, heter det om Herdens vård och beskydd: ”Om jag så vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig” (v 4). ”Ty du är med mig” – det är det som är så tröstefullt och skänker sådan trygghet: Jesus själv är med sitt får, även i dödsskuggans dal. Med sin käpp och sin stav vägleder han sitt får och skyddar det mot vargar, lejon och t.o.m. drakar. Hans omvårdnad av vart och ett av sina får är som om just det fåret vore det enda Han hade. I sin stora missionsbefallning säger Jesus: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt. 28:20).

Betyder då detta att vi som hör till Jesus och fått Hans uppdrag att vittna om Honom inte kommer att råka i svårigheter eftersom vi beskyddas av Honom? Nej, det vore alldeles emot vad Jesus säger i vårt evangelium. Vi skall utlämnas till domstolar, gisslas av kyrkliga myndigheter, föras inför myndigheter, förrådas av våra egna familjemedlemmar och t.o.m. dödas. Men mitt i allt detta skall vi inte bekymra oss över hur vi skall agera eller vad vi skall säga till vårt försvar. Jesus säger att i den stund då vi ställs till svars kommer orden att ges oss, ty vår Faders Ande kommer att tala genom oss.

Men vad blev det då av Jesu beskydd om vi ändå måste förföljas och t.o.m. dödas? Även om något sådant skulle ske med oss gäller det som Paulus skriver i Rom. 8:28: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. Även döden är ju en vinning för ett Guds barn, eftersom vi då får bryta upp och vara tillsammans med Kristus på ett mycket mer underbart sätt än tidigare. Genom tron är vi redan i denna värld kungar och präster (1 Petr. 2:9) som regerar tillsammans med Kristus även om de världsliga och kristendomsfientliga makterna kan tyckas se så mycket mäktigare ut. Genom våra böner är vi med och styr världen. Det finns knappast någon makt som är så kraftig här i världen som de heligas böner. Våra böner stiger upp inför Allmaktens tron i Himmelen och samlas upp på guldfat (Upp. 8:4). Sådan uppmärksamhet ägnas bönerna i Himmelen. Ingenting kan stoppa detta regerande, de kristnas konungavärdighet varar i all evighet, rakt igenom död och grav. Och efter vår död, om vi segrande bevarats i tron intill slutet, kommer detta att bli så mycket tydligare för oss. Här fick vi ofta tro utan att se, men där skall vi se allt alldeles klart.

Evangelisten Johannes fick, när han befann sig på ön Patmos, i en syn se de avrättade kristna i Himmelen. De som sett dem brännas upp på bål eller kastas för de vilda djuren på Colosseum såg bara nederlag, meningslöshet och död. Johannes däremot såg dem regera med Kristus under ett tusen år, d.v.s. hela den nytestamentliga tiden fram till Jesu återkomst (Upp. 20:4-6). Den fysiska döden kunde inte omintetgöra detta. Regerandet fortsätter efter döden.

Därför säger Jesus i förlängningen av vår predikotext: ”Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta istället Honom som kan fördärva både kropp och själ i Gehenna” (Matt. 10:28). Förföljarna kunde döda de kristnas kroppar, men Gud sände sedan förföljarna till Gehenna, det brinnande helvetet, där de kastades med både kropp och själ tillsammans med alla otrogna, alla dem som inte velat ta emot syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod. Eftersom de kristna inte till något pris i världen ville förneka sin Herre led de gärna martyrdöden. Deras Gudsfruktan drev ut deras människofruktan.

Detta skänker oss som är kristna ett slags lugn, ja en frid som övergår allt förstånd. Ingenting kan skilja oss från Kristi kärlek, varken nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd (Rom. 8:35). Men detta lugn skall inte leda till vårdslöshet. Liksom den materiella bekymmerslösheten som Jesus manar oss till då Han säger, att vi inte skall bekymra oss för morgondagen, inte skall leda till lättja skall inte heller den absoluta tryggheten leda till att vi inte tänker oss för och låter bli att akta oss för våra fiender. Jesus säger åt oss som är Hans lärjungar, att vi skall vara ”listiga som ormar och oskyldiga som duvor”. Vi skall undersöka vad det innebär att vara

Listig som en orm

Att vara både orm och duva samtidigt låter som att på en och samma gång vara sin egen motsats. Duvan är fredlig och utan onda avsikter, medan ormen är ett listigt, bakslugt och beräknande djur. Det var ju i en orm som djävulen förförde våra första föräldrar. Ormen är en farlig motståndare. Nu menar Jesus att vi skall använda oss av dessa ormens egenskaper, men inte i ont utan i gott syfte. Men det är inte fråga om ett falskt eller fräckt tillvägagångssätt eller ett handlingsprogram där ändamålen helgar medlen. I Guds rike kan man bara vara klok på duvans sätt, dvs. genom att vara oskyldig och oskyddad och inte förlita sig på mänsklig makt, list och taktik.

Men vad menas då med att vara listig som en orm? Ormen vet när det är läge att gå till angrepp och när det är läge att dra sig undan. Framför allt handlar det därför för oss lärjungar om att veta när man skall fly och dra sig undan och när det är dags att bekänna. Om jag i detta nu skulle ta flyget till Mekka i Saudiarabien och bege mig till Kaba, muslimernas allra heligaste plats, och där öppet och högljutt förkunna Jesus som Guds Son och världens ende Frälsare, dela ut flygblad och uppmana folk att omvända sig från sin falska religion, så skulle inte detta vara att bete sig listigt som en orm. Det skulle vara dumdristigt och att självmant skriva under sin egen dödsdom.

Detta betyder inte att vi inte skall försöka få muslimer omvända, men det finns bättre sätt än att omedelbart se till att man själv blir avrättad. Jesus lärde sina lärjungar att i vissa situationer fly. Han säger alldeles före vår predikotext: ”Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter” (Matt. 10:14). De skulle inte stanna kvar, hota och förbanna, utan lämna dem som inte ville höra i fred. Och i versen alldeles efter vår text säger Han: ”När man förföljer er i en stad så fly till en annan” (Matt. 10:23). Apostlarna och de första kristna fick ofta fly för sina liv. De flydde när möjlighet gavs. Och det var klokt. Det var att uppträda ormlikt i god mening.

Men till det ormlika hör också att vara beräknande i offensiv mening, att ta tillfällena i akt att vittna om vår Frälsare. Många kristna är alldeles för tysta. Tänk er t.ex. en kristen som arbetat på en arbetsplats år efter år och aldrig talat om vad hans tro handlar om. Han har flera goda vänner på arbetsplatsen, men han har inte någon gång berättat för dem om synd och nåd, om förtappelsen och frälsningen. Så kommer slutligen den sista dagen, domens stora dag. Den kristne får komma till Himmelen för sin Frälsares Jesu Kristi skull, men arbetskamraten går förlorad för evigt. Om de plötsligt kommer samman där inför den stora vita tronen på väg att åtskiljas åt olika håll, då måste väl den fördömde arbetskamraten förvånat, ja anklagande säga till sin kristne vän: ”Visste du detta hela tiden? Kände du under alla dessa år till att jag var på väg mot helvetet? Och så sade du inget till mig! Nu råkar jag i den allra största olycka därför att du inte sade något till mig! Jag trodde att vi var vänner, varför sade du inget?”

Det är tyvärr så att många är alldeles för försiktiga i vittnestjänsten. Så agerar inte ormarna, utan de tar verkligen vara på de möjligheter som erbjuds. Vad vi särskilt bör uppmärksamma i vår text är att Jesus inte bara ser faror utan också möjligheter, stora möjligheter till vittnesbörd mitt bland vargar, t.o.m. om vi ställs inför höga makthavare, inför ”landshövdingar och kungar”. Jesus säger att om vi hamnar i sådana situationer är det ”för att vittna inför dem och hedningarna”. Mänskligt sett ser det dystert ut att dras inför rätta, men Jesus ser det som ett gyllene tillfälle. Så bör också Hans sanna lärjungar se på det hela.

Så utnyttjade Jesus själv sin egen sändning. Efter att ha gripits med hjälp av förräderi, ställdes Jesus både inför den judiska kyrkans domstol i form av Stora rådet och inför den världsliga makten i form av den romerske landshövdingen Pontius Pilatus. Jesus var bunden, svag och hjälplös, bespottad och förnedrad. Och Han gjorde inte ett ögonblick bruk av den gudomliga makt Han hade. Han stod där som ett oskyddat får mitt bland vargar. Men Han tog vara på tillfället och vittnade lugnt och stilla om vem Han var och varför Han kommit i världen.

Många kristna har fått plikta med livet för sin tro, som de inte dolde. Så sker också idag på olika håll i världen. Även i vårt alltmer avkristnade land börjar det bli riktigt farligt att öppet säga vad Bibeln säger och instämma i det. Just nu hörs vargarna yla ilsket mot dem som vågar ha invändningar mot t.ex. abort och homosexuell samlevnad och säger att det strider mot Guds bud. Dem vill man dra inför rätta, få dem dömda för diskriminering och satta i fängelse. Men om de kristna och deras tro kan man i dag säga nästan vad som helst utan några påföljder, vilket vi såg i våras då Jonas Gardell så gott han kunde använde sina talanger som komiker till att förlöjliga biblisk kristendom. Vi måste som kristna vara beredda på utstötning och utfrysning från social gemenskap och andra långt värre former av förföljelser.

Listiga som ormar skall vi alltså välja de rätta tillfällena för flykt och bekännelse. Men så skulle vi som är Jesu lärjungar också vara

Oskyldiga som duvor

En duva är ett fridsamt djur utan svek och beräkning. Den skadar ingen och saknar stridsförmågor. Den går oskyddat och öppet omkring och pickar frön på marken, oförarglig för alla. Vi skall vara oskyldiga på samma sätt som duvan. Vi skall inte håna eller smutskasta andra och vara oförskämda mot dem. Vi skall t.o.m. älska våra fiender och be för dem som förföljer oss.

Amen.

• Comments(0)http://skattkistan.predikan.se/#post170

Farisén och publikanen

PredikningarPosted by Lars 2010-07-10 07:29:27

av Lars Borgström Fariséen och publikanen Luk. 18:9-14

Nåd vare med er och frid vår Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår, barmhärtig, god, som oss till dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss ditt ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara! Amen.

Jesus framställer för oss bilden av två män. De befinner sig på samma plats, templet i Jerusalem. Annars är det inte mycket som förenar dem. Den ene är högt ansedd i Israel. Han tar de religiösa plikterna på allra största, ja vi skulle t.o.m. kunna säga överdrivet allvar, som vi senare skall se. Den andre var en publikan, d.v.s. en skatteindrivare. Han arbetade för den romerska ockupationsmakten och hans uppgift var att samla in skatt till kejsaren från sina landsmän. För detta var han föraktad i Israel, betraktad närmast som en landsförrädare, en quisling-typ. Skatteindrivning var hans leverbröd och det blev ganska inkomstbringande för de flesta publikaner eftersom det fanns många knep att dryga ut skatteinkomsterna med och stoppa mellanskillnaden i egna fickor.

Det borde väl vara klart vilken av dessa män som var rättfärdig, som levde i en rätt gemenskap med Gud! Det gjorde den förste, skulle alla ha svarat som lyssnade till Jesu berättelse. Det skulle kanske somliga av oss också tro, om det inte vore så att vi blivit så bekanta med denna liknelse, att vi visste att den förste mannen var farisé - och fariséerna var ju Jesu fiender, skurkarna i evangeliernas berättelser. Därmed är ju saken klar.

Men föreställ er att vi här i dag skulle se en kyrklig ordensbroder komma in i vår kyrksal här på Sunnerbogården. Han slår sig vant ned vid ljusstaken, tänder ett ljus och ber sin tidebön. Kanske åker en rosenkrans upp och ett breviarium, bönboken med tidegärden. Samtidigt står i dörröppningen, eller ute i hallen, en skygg man som verkar tveka om han över huvud taget törs gå in i kyrksalen. Han är visserligen välklädd, solbränd och välkammad, ingen trashank - tvärtom, men vi vet att han tjänat ihop sin förmögenhet på tvivelaktiga affärer och år efter år nolltaxerar han trots att han kör runt med de dyraste bilarna i trakten och bor i lyxvillan intill sjön. Till sist vågar han sig in genom dörröppningen och ber en förtvivlad bön längst bak i kyrkan.

Vem av dessa skulle vi tro vara en Guds vän, vem av dem skulle vi tro fick omdömet om sig från Gud i Himmelen att han var rättfärdig, att han funnit nåd inför Gud? Det är en fråga som vi var och en får besvara för oss själva. Men uppfattningen bland folk i allmänhet skulle helt säkert vara att det var den förste som var den djupt religiöse och därför också, om nu Gud finns, var rätt ute på det andliga området.

Vi återgår till de två männen i Jerusalems tempel. Jesus chockerar sina åhörare genom att avsluta berättelsen med att säga om publikanen: ”Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Här möter vi den omkastning av alla rangordningar i Guds rike, som är så typisk för Jesu undervisning. Den som är minst är störst (Luk. 9:48), de som är sist skall bli först, och de som är först skall bli sist (Luk. 13:30).

Men hur kan detta komma sig? Hur kan människors omdömen slå så fel? Vad var det egentligen hos farisén eller i vårt exempel hos ordensbrodern som gjorde att de inte var rättfärdiga inför Gud i subjektiv mening, d.v.s. levde i frid med Gud såsom Hans barn – och vad var det som gjorde att publikanen eller den försiktige, förtvivlade mannen i vår egen liknelse var rättfärdiga?

Det skall vi nu ta reda på då vi undersöker

Farisén och hans situation

Farisén bad till Gud och tackade honom. Vanligtvis bad man halvhögt och därför är det inte konstigt att vi får veta vad han sade. Vi skulle kunna översätta så här: ”Han trädde fram och uttalade följande bön.” Han bad alltså till Gud, och det var bra. Det skall vi alla göra eftersom det är ett bud att be.

Vad bad då farisén om? Han tackade Gud för att han inte var en rånare, brottsling och äktenskapsbrytare, för att han inte hamnat i dåligt sällskap och spårat ur i livet som många andra som t.ex. den där publikanen där längst bak i templet. Var det då något fel i detta? Det är klart att det är något att vara tacksam för ifall man undgått sådana syndavägar. Och lägg märke till att farisén inte tillskrev sig själv någon förtjänst för detta, utan tackade Gud och gav Honom äran.

Så fortsätter farisén med att räkna upp två saker han gjorde, som han inte var förpliktigad att göra i den utsträckning som han gjorde. Han nämnde att han fastade två gånger i veckan. Mose lag föreskrev endast en fastedag om året, nämligen på den stora försoningsdagen (3 Mos. 16:29). Farisén fastade alltså ungefär hundra gånger så mycket som var föreskrivet i lagen. Det är inte fel att vissa tider fasta eller avstå från mat och annat för att bättre kunna koncentrera sig på Guds Ord, bön och andakt. Jesus fastade och kristna, t.ex. Luther, har gjort det i alla tider. Kanske borde vi också fasta, men det får var och en själv ta ställning till. Vad som däremot kan sägas är att vi ofta har en omvänd fasta: vi avstår från bön och gudstjänst för att helt ägna oss åt annat.

Det andra farisén räknade upp var att han gav tionde av allt han tjänade. Innebörden av detta påstående torde vara att farisén, när han handlade, gav tionde på alla produkter han köpte. Det var stadgat att producenten skulle betala tionde för de varor han sålde, men för att vara alldeles säker på att aldrig använda något, för vilket det inte betalats tionde, erlade farisén själv tionde på alla varorna när han handlade. Han lade alltså frivilligt till en slags moms på allt han köpte. Utöver de personliga uppoffringarna i samband med fastorna tillkom alltså också de ekonomiska uppoffringarna i samband med allt tiondegivande. Är det då fel att ge tionde eller rikliga kollekter till kyrkan? Nej, vad gäller kollekter och gåvor till kyrkan, så är de påbjudna av Gud både i Gamla och Nya testamentet. En församling dör ut om den inte får understöd av sina medlemmar.

Farisén var en ärlig, hederlig och kyrksam person. I de avseenden som vi här nämnt är han rentav en förebild för oss kristna. Så vad var det egentligen för fel på hans rättfärdighet?

Lukas skriver att Jesus berättade denna liknelse ”för några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra”. De orden ger oss en fingervisning om var felet med farisén låg. Felet låg inte i det yttre, inte i det han tackade Gud för, utan i hans hjärta, i hans tro.

I sitt inre ägnade han sig åt en jämförande studie av sig själv i förhållande till andra. Och den jämförelsen utföll till hans fördel. Det gav honom en känsla av tillfredsställelse. Han tyckte att han kunde stå rak inför Gud. I jämförelse med de dåligas mycket dåliga liv kände han sig klart kvalificerad för Guds rike. Ordet ”jag” återkommer ständigt, varje gång i samband med något han själv gjort, och varje gång slutar det med ett plus för honom. Han var inte som många andra och sannerligen inte ”som den där publikanen”. Lägg märke till att han – fast han står i templet inför den helige Guden – inte har en enda synd att bekänna och be om förlåtelse för. Visst hade han synder, det förnekade han säkert inte, men de bekymrade honom inte. Hans synder var mycket små i jämförelse med andras och de uppvägdes gott och väl av hans förtjänster. Men det var just på den punkten hans tro spårat ur.

Det stora felet med honom var att han inte tagit till sig Guds Ord om synden, om syndafallet och det syndafördärv som efter fallet finns i varje människa. I Psaltaren står det: ”HERREN blickar ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda” (Ps. 14:2-3). Dessa och andra liknade ord i Skriften slank han undan. De gällde andra, de ogudaktiga, och till dem räknade han sig inte. För honom var det självklart, att om Gud kräver rättfärdighet av oss, att vi skall vara goda och heliga, så måste vi ju också kunna bli det. Vi har ju en fri vilja, tänkte fariséerna. Det var hans tro och bergfasta övertygelse att han själv kunde bli rättfärdig, inte ensam men med Guds hjälp. Han tackar ju Gud för att han inte är som många andra, d.v.s. att han lyckats nå så långt på den egna rättfärdighetens väg som han gjort.

Fariséns tro är inte på något sätt ovanlig. Det är än i dag den naturliga människans tro. I fråga om rättfärdighet inför Gud tänker alla människor spontant på gärningar, att vara en ärlig, hederlig, omtänksam och god människa. Det är vår medfödda religion, men den är falsk och har sin rot i syndafallets högmod. Detta högmod besmittar allt vad vi tänker och gör. Vi är alltid ute efter att upphöja oss själva, bli uppskattade, prisade, ihågkomna och älskade för vad vi är och gör. Vi har alltid orena motiv. Allt är infekterat av högmod, äregirighet och egoism som effektivt hindrar oss från att bli rättfärdiga inför Gud. Därför är det sant som aposteln Paulus säger: ”Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal. 2:16). Det är mycket svårt att acceptera att ingenting av vad vi gör eller är duger som rättfärdighet inför Gud. Men det är denna falska och vilseledande tro som Gud måste ta ifrån oss för att kunna visa oss sin väg. Jesus säger: ”Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad.”

Jesus berättade om farisén i templet för att visa ”de som var säkra på att de själva var rättfärdiga och föraktade andra” och oss alla, att alla former av egenrättfärdighet är ett enda stort självbedrägeri, byggd på en grundfalsk tro. Det är ett bygge som måste raseras och krossas. I Guds ögon var farisén med alla sina gärningar inte alls rättfärdig, utan djupt orättfärdig, rentav värre än de där andra som han så föraktfullt såg ner på. Varför? Därför att han trodde fel om synden och dess makt i hans liv, han trodde fel om sin egen förmåga och han trodde fel om Gud, när han tänkte att Gud såg på honom med välbehag. I själva verket fyllde hans falska rättfärdighet Gud med avsky. Den rättfärdige skall leva av tro (Rom. 1:7, Gal. 3:11) men farisén ville leva genom sina gärningar.

Hur är det då med ordensbrodern i vår egen liknelse? Ingenting i det han gjorde var fel. Att komma till kyrkan, att tända ljus och be, att använda bönböcker är ju tvärtom bra saker alltsammans. Men denne ordensbroder är katolik, och om han omfattar påvekyrkans lärosystem – vilket vi naturligtvis får anta att en påläst ordensbroder gör – räknar han med frälsning genom tro och gärningar. Det finns skillnader mellan fariseism och katolicism, men likheten är så stor att den Augsburgska bekännelsens författare Philipp Melanchthon i ett annat verk, Loci communes 1521, skriver med adress åt de romerska teologerna: ”Det är till fullo en fariseisk tradition, vadhelst ogudaktiga och dåraktiga människor totat ihop om den fria viljan och om rättfärdighet i gärningar” (1:61).

Vi lämnar nu farisén och katoliken och undersöker

Publikanen och hans situation

Det romerska systemet att beskatta de underkuvade områdena gick till enligt följande. Per capita- och grundskatterna drevs vanligtvis in av statliga tjänstemän. Men när det gällde att uppta tullskatter inom ett visst område lades detta uppdrag ut på arrende. Troligtvis var det då högstbjudande som fick uppdraget. Publikanerna drev alltså sin näring för egen vinnings skull. Visserligen fanns det statliga tariffer, fastställda skattesatser, men publikanerna hade många knep att lura folket, och det var så de skaffade sig sina rikedomar. De var välbetalda och välmående, hade bra bostad, fina kläder och glänsande guldringar på sina fingrar. Folk i allmänhet betraktade dem som rövare, de var inte betrodda och alla anständiga människor undvek dem.

Denne publikan stod långt borta. Till skillnad från farisén stannade han på avstånd. Han vågade inte ens lyfta blicken mot himlen, ännu mindre sina händer som var den vanliga böneställningen, utan slog sig tvärtom för bröstet, d.v.s. på hjärtat som utgjorde platsen för synden. Publikanen var djupt förkrossad. Hans eget läge var hopplöst. Han sörjer över att vara långt borta från Gud. Inte nog med hans syndiga liv, till boten hörde också gottgörelse som bestod i att betala tillbaka det han införskaffat på ett orätt sätt och sedan dessutom lägga en femtedel till detta (3 Mos. 6:1-7). Hur skulle publikanen veta vilka han hade bedragit? Hur skulle han kunna minnas dem alla? Hans läge var hopplöst. Lagens väg var stängd för honom. Allt han kan säga är: ”Hilastäti!” - ”Gud, var nådig mot mig, syndare”.

Publikanen hade sett sanningen om sig själv. Han hade sett den och bävade för Guds dom över sitt liv. Ändå finner vi honom i templet: han flydde inte bort från Gud utan sökte sig till Hans hus. Vad var det som fick honom att göra det? Det var att han visste mer om Gud än att Han är en Gud som bara dömer strängt och rättvist. Han visste att templets Gud också är en Gud som försonar synder och förlåter syndare. All verksamhet i templet syftade ytterst till att dess besökare skulle tro det. Det är mot den bakgrunden han ber: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.”

Det ord han använde då han bad om nåd, ”hilastäti”, är ett verb av substantivet ”hilastärion” som betyder nådastol. Nådastolen var ju det gyllene locket på förbundsarken som hade förvarats i det allra heligaste rummet under det första templets tid. När översteprästen på den stora försoningsdagen, yom kippur, bestänkte detta lock med blod övertäcktes alla folkets synder under det gångna året. Bockens blod låg försonande emellan Gud och de överträdda lagtavlorna som låg i botten av förbundsarken. Gud kunde inte längre se folkets synder då blodet bestänkts över nådastolen.

När publikanen säger ”hilastäti!” skulle vi med en otymplig översättning kunna återge det med ”nådastola dig”, men det går ju naturligtvis inte. ”Förbarma dig” blir det. Publikanen bad alltså om förbarmande och hoppades endast på Guds nåd helt bortsett från egna förtjänster. De ord han bad med utgör inledningsorden av Ps. 51, den förkrossade Davids bön om syndernas förlåtelse, med tillägget ”syndare”. I v 19 av den psalmen heter det: ”Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.”

Sådan är alltså Gud. Han säger ”ja” till syndaren men ”nej” till den egenrättfärdige. Han är de förtvivlades Gud och Hans barmhärtighet är gränslös mot dem, som har ett förkrossat hjärta. Ja, det är Han mot alla, men det är bara de som gjort bankrutt på egen rättfärdighet, egna goda gärningar, som vill ta emot Guds benådande kärlek. Därför gick publikanen hem rättfärdig, inte den andre. Publikanen gick hem fri och glad, förklarad ren och rättfärdig, upprättad och upphöjd av Gud själv. Det var en helt annan publikan än den hopsjunkne stackare som tidigare stått längst bak i templet. Nu hade hans oroliga hjärta fått frid och funnit en bergfast, säker grundval för sitt liv med Gud. Därför går också den försiktige, förtvivlade mannen med de tvivelaktiga affärerna, bilarna och lyxvillan i vår egen liknelse hem rättfärdig, bara han kommit och sökt förlåtelse i Jesu namn.

Det är nämligen endast för Jesu skull som förlåtelse och rättfärdiggörelse är möjlig. När Han på den stora, ja den verkliga försoningsdagen, det sanna yom kippur, spikades fast på Golgatas kors, och blodet strömmade från Hans sida, gick Han samtidigt andligt talat in i ”det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen” (Hebr. 9:11), ”in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12). ”Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud” (Hebr. 9:14). På den himmelska nådastolen stänkte Han sitt eget blod, och övertäckte på så vis hela världens samlade syndaskuld. Jesu rena, heliga, gudomliga blod har övertäckt hela världens synder. När Gud ser mot förbundsarkens tavlor ser Han inga överträdda bud utan bara sin Sons rena blod.

Till sist så några få ord, som vi skulle kunna rubricera:

Du och din situation

När du nu hört om grunden för publikanens rättfärdiggörelse, då får du med ditt hjärtas öga och med trons blick se hur din Överstepräst gick in i det allra heligaste och övertäckte nådastolen genom att bestänka den med sitt eget blod och därmed överskylde alla dina brott mot Guds heliga lag.

Därmed kan också du gå fram till nådens tron, för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Hebr. 4:16). Du ser dina synder som en daglig plåga, men Gud ser dem inte. Han har inte ens någon kännedom om dem, eftersom vår Överstepräst övertäckt dem med sitt rena, gudomliga blod. Jesus gjorde slut på överträdelsen, förseglade synderna och försonade skulden (Dan. 9:24). Han utverkade en försoning för dina och alla människors synder, som gäller i evighet. I Guds ögon är du helig, ren, rättfärdig och Himmelen värdig.

Synden är och förblir visserligen din dagliga plåga så länge du lever ofullkomlighetens liv här på jorden. Men i din kamp mot synden får du inte glömma, att genom Jesus blir du aldrig dömd efter lagen. Det är nådeförbundets underbara förmån. Din Överstepräst har ju en gång för alla gått in i det allra heligaste med sitt eget blod, stänkt det på nådastolen, under vilken lagens tavlor förvarades, och på det viset återlöst dig och köpt dig fri från lagens förbannelse. Därmed har också din Överstepräst förlossat, förvärvat och vunnit dig ur dödens och djävulens våld och i stället gett dig evigt liv.

Amen.

• Comments(0)http://skattkistan.predikan.se/#post169

NELK 2010

ArtiklarPosted by Lars 2010-07-01 17:47:33

NELK 2010

Ett femtiotal personer från de nordiska länderna samlades den 7-9 maj på Evangeliska Folkhögskolan i Vasa, Finland. Det var femte gången NELK (Nordisk Evangelisk-Luthersk Konferens) arrangerades. Även om deltagarantalet var betydligt lägre än tidigare år var det nog få, om ens någon, som upplevde konferensen som en besvikelse. Från flera håll uttalades tacksamhet över den goda broderliga gemenskap som präglade konferensen och över innehållet i de föredrag som hölls.

Syftet

”Vägen fram” är det förklarande tillägget till konferenserna. Det är nöden över det stora avfallet inom nordisk kristenhet - i synnerhet de lutherska folkkyrkornas avfall - och frågan hur vi skall agera i denna svåra situation, som samlar konferensdeltagarna. Vad finns det för väg att vandra för att bevara och stärka luthersk, och därmed sant biblisk, kristendom i våra nordiska länder?

Orientering i kyrkogeografin

Under den inledande kvällen gavs en presentation av den aktuella andliga situationen. Ola Österbacka presenterade en karta över kyrkogeografin i Norden. Olika lutherska kyrkosamfund, församlingar och organisationer placerades in i ett koordinatsystem där den ena axeln mätte intresse av kontakt med andra närstående sammanhang och den andra axeln mätte avståndstagandet från folkkyrkorna.

Så följde en presentation av situationen i respektive land. Bl.a. presenterade Mikkel Vigilius läget i Danmark. Det grep verkligen tag i hjärtat att höra hur den bibliska sältan är tillbakaträngd t.o.m. i en sådan väckelserörelse som LM, Luthersk Mission. Det var nog fler än undertecknad som i tysta böner utropade ”Herre, förbarma dig!”. Vigilius ställde inte bara en dyster diagnos på det andliga hälsotillståndet, utan förklarade även vad sjukdomen beror på: Ledande personer har inte vågat eller velat säga ”Nej!”. Istället har man varit medgörlig, låtit utvecklingen ha sin gång, och så har undan för undan främmande inslag, som t.ex. postmodernt tänkande genom den s.k. emerging church-rörelsen (med namn som Brian McLaren), vunnit insteg. Att det finns en evig förtappelse i helvetet - den mörka bakgrund mot vilken evangeliet om Frälsaren Jesus Kristus blir begriplig - har börjat att ifrågasättas. Guds Ord är glasklart på denna punkt, men liksom ormen en gång väste ”skulle väl Gud ha sagt…”, har nu den eviga förtappelsen börjat dras i tvivelsmål.

Sorgligt nog, men föga förvånande, gavs dystra rapporter även från övriga länder.

Skriftens klarhet i en postmodern tid

Peter Olsen höll ett föredrag om Skriftens klarhet i vår postmoderna tid. Detta intressanta och högaktuella föredrag bör höras (se länk nedan) eller läsas i sin helhet (svensk översättning är under utarbetande). Ett försök till referat skall här ändå göras.

Inledningsvis slog Olsen fast fyra grundläggande egenskaper hos Bibeln som hävdas i klassisk luthersk teologi: 1) Den talar sant 2) Den talar tillräckligt 2) Den talar klart 4) Den talar verkningsfullt.

Under större delen av 1900-talet handlade de bibeltroendes kamp om att gentemot liberalteologin hävda Bibels sanning, att den är ofelbar i allt vad den uttalar sig om. Från 1980-talet och framåt har frågan om Skriftens klarhet hamnat i stridslinjen. Den narrativa teologin (som ser Bibelns berättelser som inspirerande och viktiga bortsett från deras förankring i den historiska verkligheten) menar att Bibeln rymmer en mängd olika, varandra motstridiga uppfattningar om Gud. De narrativa teologerna menar att detta dock inte är något problem, eftersom bibeltexterna ändå, likt annan god litteratur, inspirerar oss och kan göra oss till bättre människor. Bibelns religiösa och estetiska värde påverkas inte av sådana motsägelser, menar man.

Den narrativa teologin uppstod inom bibelkritiska kretsar, men har nu dessvärre spridit sig till sådana sammanhang, där man tidigare försvarat Bibelns ofelbarhet - i den anglosaxiska världen kallas dessa sammanhang evangelikala. Många yngre evangelikala teologer menar nu att frågan om Bibelns ofelbarhet är irrelevant. I postmodernistisk anda hävdar de att sanningsfrågan inte har någon betydelse, det som betyder något är hur bibelberättelserna påverkar läsaren. Och bibeltexterna har lika god påverkan på läsaren i olika kyrkliga traditioner; lutherska, reformerta, katolska eller katolska. Dogmer har nämligen mist sin betydelse, ja det är t.o.m. ett misstag att försöka fastställa eviga dogmer eftersom sanningen är bunden till ett visst sammanhang. Det som är sant i en tid, på en ort och i en kyrklig tradition behöver inte vara det i en annan miljö.

De äldre evangelikala, bibeltroende teologerna kritiserar de yngre, narrativa teologerna för subjektivism och godtycklighet (vad som är sant för dig är sant för dig). Dessa svarar att subjektivismen inte har fritt spelrum, utan korrigeras av ”tolkningsgemenskapen” som är kyrkan (vilket samfund det nu må vara). Men därmed har ju sola scriptura (Skriften allena) övergivits. Den andra principen ovan, Skriftens tillräcklighet, har övergivits eftersom man vid sidan av Bibeln behöver ytterligare en instans, kyrkan/församlingen, för att få reda på vad Gud säger. Detta beror på att man även övergivit den tredje principen, Skriftens klarhet. Eftersom Bibeln inte är klar i sig själv, måste Guds Ande komma till och klargöra vad som är budskapet i texten. Detta Andens verk sker genom tolkningsgemenskapen, som är kyrkosamfundet/församlingen.

Intressant nog drog Olsen teologihistoriska paralleller till de narrativa teologernas angrepp på Skriftens klarhet och visade att inget nytt sker under solen. Samma angrepp riktade Erasmus av Rotterdam mot Luther och den katolske kontroversteologen Roberto Bellarmino (1542-1621) argumenterade längs samma linje. Den katolska kyrkan har genomgående hävdat att vid sidan av Skriften är kyrkans tradition ytterligare en källa till den gudomliga uppenbarelsen.

Det är naturligtvis en angelägen uppgift för bibeltroende teologer att hålla fast vid Bibelns ofelbarhet och klarhet. I bekämpandet av de moderna postmoderna teologerna har lutherska teologer kunnat förena sig med konservativa reformerta teologer. Men när det gäller den fjärde principen, att Skriften talar verkningsfullt, står de lutherska teologerna ensamma. De reformerta lösgör nämligen Anden från Ordet och menar att Anden verkar omedelbart på en människas hjärta, vid sidan av Ordet. Bibelns texter reduceras till information om innehållet i den gudomliga uppenbarelsen. Trosläran blir en läxa som skall läras, kyrkan en skola för intellektet. Den pånyttfödande kraften finns inte i Ordet, utan meddelas direkt av Anden.

Som lutheraner skall vi hålla fast även vid den fjärde principen, att Guds Ande och kraft finns i själva Ordet, som verkligen är verkningsfullt. Det är också Ordet, när det kommer till de jordiska elementen, som gör sakramenten till vad de är. Ordet, dopet och nattvarden har i den lutherska teologin något att ge – gudomlig, pånyttfödande kraft - som man inte finner i reformert teologi.

Olsen sammanfattade sitt föredrag med att säga att Guds Ord

1) uppenbarar evigt giltiga sanningar (här kan vi lutheraner förena oss med konservativa reformerta)

2) innebär ett möte med Gud själv – lag och evangelium utgör inte endast information om Gud utan innebär två olika sätt för bibelläsaren/åhöraren att möta den verklige, levande Guden: i dom och i nåd (här står vi lutheraner tämligen ensamma).

Övriga föredrag

Undertecknad höll ett föredrag betitlat Sluttidens ekumenism och biblisk ekumenik. Där gavs ett svar på frågan hur vägen fram ser ut. Det är ingenting nytt och revolutionerande som krävs av oss, utan trohet – trohet mot det bibliska budskapet i en tid då ekumenismens vindar blåser allt starkare i riktning mot Rom och dess antikristliga läror. Samtidigt krävs arbete och bön för att komma närmare andra bibeltroende lutheraner. I ett sådant närmande måste det bibliska budskapet vara ledande och styrande - en sann ekumenisk strävan att på biblisk grund förenas i en nordisk evangelisk-luthersk kyrka! Så formulerade jag min förhoppning.

Missionsprovinsens biskop Roland Gustafsson gav respons på ovanstående föredrag. Glädjande nog instämde han i varningarna för den romersk-katolska kyrkan och uttryckte också i det efterföljande samtalet en antydan om att det är möjligt att Missionsprovinsens relation till Svenska kyrkan kan förändras framöver, att banden kan lossas.

Det hölls flera intressanta föredrag i en rad ämnen som alla inte kan refereras här. Den intresserade hänvisas till Logosmappens hemsida, där samtliga föredrag kan avlyssnas: http://www.logosmappen.net/nelk/video.html .

Nämnas kan i alla fall att traditionsbegreppet i förhållande till Skriften behandlades ur fornkyrkans (Jan Bygstad) och reformationens (Halvar Sandell) perspektiv. Halvar Sandell visade på ett förtjänstfullt sätt att den kyrkliga traditionen är viktig, ja t.o.m. oumbärlig, även i en sola scriptura-kyrka (d.v.s. Skriften allena utgör norm) som den lutherska. Det finns en rätt kyrklig tradition som hjälper oss att förstå Bibelns budskap (t.ex. de tre fornkyrkliga trosbekännelserna). Sola Scriptura-principen vänder sig inte mot denna goda tradition utan mönstrar istället ut sådant som strider mot den, t.ex. de villfarelser som smugit sig in i den romersk-katolska kyrkan och sedan fixerades i och med motreformationens koncilium i Trident 1545-1563.

Övrigt

Andaktslivet, inklusive söndagens huvudgudstjänst, arrangerades av S:t Johannes församling och ägde rum i Biblions förnämliga gudstjänstrum.

En mycket intressant utflykt med sakkunnig guidning ordnades till Oravais slagfält. Det var här Sverige förlorade mot Ryssland 1808, vilket ledde till att vi fick avträda Finland.

Vid sidan av all god undervisning var de spontana möten som uppstod mellan konferensbesökare av stort värde. Kära vänner återsågs och nya kontakter knöts.

Nästa konferens kommer att äga rum i Sverige, troligtvis i Stockholmstrakten, någon gång nästa år. Då är förhoppningen att innehållet blir lika gott och värdefullt som i Vasa, men att anslutningen vad gäller konferensbesökare blir bättre.

Lars Borgström

• Comments(0)http://skattkistan.predikan.se/#post168

Predikan Den helige Johannes Döparens dag

PredikningarPosted by Lars 2010-06-24 19:24:28

av Lars Borgström Predikan den helige Johannes Döparens dag.

Luk. 1:5-25

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Fader vår barmhärtig, god som oss till dig vill kalla

Och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

Låt komma, Gud, till oss Ditt ord, det heliga och klara,

Låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara,

att vi ej vilse fara. Amen.

Det gamla prästparet Sakarias och Elisabet hade länge gått barnlösa. De var fromma och hade levt ett rättfärdigt liv. Ändå hade de inte fått några barn som kunde föra släktens namn vidare. Detta ansågs vara en stor skam i det dåtida samhället (se v 25) och antogs bero på synder som vredgat Herren. I Gamla testamentet ansågs det vara en särskild olycka att familjens namn blev ”utplånat i nästa släktled” (Ps, 109:13, se även Ps. 21:11, 37:28). Omvänt ansågs det vara en stor lycka att få avkomlingar, ”en Herrens gåva”, och ”livsfrukten” sågs som ”en lön” (Ps. 127:3).

Nu var de båda till åren och de var egentligen för gamla för att få barn, något de önskat och bett om under många år. Men när Sakarias nu stod inför Herren i Jerusalems tempel uppenbarade sig ängeln Gabriel för honom och sade: ”Frukta inte, Sakarias. Din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes” (v 13).

Sonens namn

Gabriel sade också åt Johannes vilket namn sonen skulle ha. Han skulle heta Johannes, vilket betyder ”Herren har förbarmat sig” eller ”Herren är nådig”. Detta blev sedan anledning till förundran (Luk. 1:63) eftersom andra trott att pojken skulle bli uppkallad efter sin far och få namnet Sakarias.

Johannes skulle alltså det gamla fromma prästparets son heta. Att Sakarias och Elisabet fick en son när de egentligen var för gamla visade att Herren hade förbarmat sig över dem. Han räddade dem från deras barnlöshet och den vanära detta medförde i det dåtida samhället. Men denna sons födelse visade samtidigt att Gud var nådig gentemot sitt folk Israel. Under fyra hundra år hade det profetiska Ordet varit tyst. Inte sedan Malaki på 400-talet hade Gud talat till sitt folk. Då hade Gud sagt: ”Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig” (Mal. 3:1). Denna budbärare kallades bildlikt ”profeten Elia” (Mal. 4:5), ungefär som Jesus kunde kallas ”David” (Hes. 34:23-24, 37:24), eftersom hans uppgift skulle vara att liksom Elia ”vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder” (Mal. 4:6). Johannes, som kom att kallas Döparen, blev denne utlovade profet som banade väg för Herren.

Men vad innebär egentligen detta sista uttryck, som ju också upprepas i Gabriels ord till Sakarias: Johannes skulle ”gå framför” Herren, Israels barns Gud, ”för att vända fädernas hjärtan till barnen”? Likt Elia, som var så uppfylld av tanken på att folkets hjärtan skulle omvändas (1 Kung. 18:37) - och som faktiskt fick se allt folket falla ner på sina ansikten och säga: ”Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!” (1 Kung. 18:39) - skulle Johannes uppdrag vara att föra samman det oeniga och till stora delar avfallna folket till trons enhet i den Helige Andes gemenskap. Israels barn, både fäder och deras barn, skulle tillsammans vända åter till de gudfruktiga patriarkernas tro (jfr Rom. 4:16-17, 9:8) för att inte drabbas av dom och straff när Herren ”kommer och slår landet med tillspillogivning” (Mal. 4:6).

Genom Johannes förkunnelse skulle fäder och barn få ”ett rättfärdigt sinnelag” och bli ett åt Herren berett folk (Luk. 1:17). I den mån detta blev verklighet berodde det på den kraftfulla predikan ”i Elias ande och kraft”, lag och evangelium, som Johannes bar fram. Men i den mån Israels fäder och söner inte vände om till Herren, eller där deras hjärtan blev oeniga, så att ”i en och samma familj” splittring blir följden av Guds Ords förkunnelse, ”tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far” o.s.v. (Luk. 12:52-53), ja då var det inte till följd av någon brist hos evangeliet (Rom. 1:16) utan människornas eget fel (Jer. 17:9) och djävulens (Matt. 13:25).

Folket hade verkligen inte förtjänat att få vara Herrens folk. De hade varit avfälliga och trolösa. Trots detta fick de nu genom Johannes Döparens framträdande en ny kallelse, kraftfullare än alla tidigare. Herren hade förbarmat sig, Han hade verkligen visat sig nådig. Hela Johannes person vittnade om detta. Både genom sitt namn och genom sin predikan visade Han att Herren inte övergett sitt folk. Inte p.g.a. folkets egen förtjänst, utan p.g.a. Herrens blotta nåd fick de, om de bara ville, vända åter till Honom.

Johannes ord till dom…

Tyvärr är det emellertid så att fastän frälsningen från Herrens sida står färdig och klar är det ingen som vill ha den. Den eviga frälsningen är nämligen en mycket ringaktad gåva. Den har varit fullbordad alltsedan Golgata, men erbjudits redan från begynnelsen i kraft av ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning” (Upp. 13:8). I Guds eviga frälsningsrådslut var det nämligen bestämt att Guds Son i tidens fullbordan skulle bli människa och offras en gång för alla (Hebr. 10:10). Därför blev de som frälstes under gamla förbundets tid frälsat p.g.a. den eviga frälsning som skulle fullbordas och uppenbaras i framtiden, och de som blir saliga under nya förbundets tid, den tid vi lever i, blir saliga p.g.a. den eviga frälsning som redan har fullbordats och uppenbarats.

Anledningen till att ingen vill ta emot frälsningen är att människor i allmänhet inte tror sig behöva någon frälsning. Johannes ville därför ge sina åhörare ett styng i deras hjärtan. Han talade om för dem hur det verkligen förhöll sig. Fariseerna och sadduceerna trodde sig vara ättlingar till trons fader Abraham och att de hade det väl ställt med Gud genom sin judiska härkomst, men Johannes sade: ”Tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader” (Matt. 3:9). De trodde att de var Guds barn och därmed trygga och säkra, men Johannes sade: ”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?” (Matt. 3:7). Det var ”den gamle ormen, som kallas djävul och satan, han som bedrar hela världen” (Upp. 12:9) som bedrog de första människorna i Edens lustgård, och som också nu hade bedragit de flesta av Johannes Döparens samtida. Johannes slängde dem därför den bistra sanningen i ansiktet att de var satans yngel. Lika skoningslös hade Jesus en gång varit mot dem Han talade med i ett stridssamtal, människor som också trodde sig vara Guds barn (Joh. 8:41): ”Ni har djävulen till er fader” (Joh. 8:44).

På samma sätt är det även idag inom de olika kyrkosamfunden. Det finns de som står med i församlingens medlemsmatrikel, men som inte är troende Guds barn. Det hjälper inte att vara medlem i den mest renläriga församling om man inte tror på Jesus som sin Frälsare. Lika falsk trygghetsgrund som judarnas etniska härstamning var den gången på Johannes Döparens tid, är det att idag att vara formell medlem i en kyrka eller församling om man inte tror sig vara förtappat i sig själv och frälst i Jesus Kristus. Här hjälper vare sig medlemskap eller tillhörighet i en kristen familj – endast Jesus hjälper! Han måste vara den som är allt och först för en.

Inte trodde fariseerna och sadduceerna att de svävade i någon fara, de var ju ansedda ledare i Israel. Den allmänna uppfattningen bland folket var också att om några hade lyckats att uppfylla Guds krav på rättfärdighet - åtminstone när Gud dömde efter sin mildhets mått som Han ju förväntades göra - så var det fariseerna. Men Johannes sade om domen: ”Redan är yxan satt till roten på trädet. Varje träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden” (Matt. 3:10). Detta innebär i klartext att varje gren som inte är inympad i den sanna vinstocken Jesus Kristus såsom en död gren kastas i helvetet (Joh. 15:6).

…och till frälsning

De som drabbades av Johannes Döparens förkunnelse reagerade olika. Som alltid när Guds Ord förkunnas delade människorna upp sig i två läger; de som tog emot Ordet till dom och frälsning och de som förkastade det och sköt det ifrån sig. I Luk. 7:29-30 läser vi: ”Och allt folket som lyssnade, också publikanerna, gav Gud rätt och döptes med Johannes dop. Men fariseerna och de laglärda förkastade Guds plan för dem och lät inte döpa sig av honom.”

Guds plan för alla människor är att de skall bli frälsta (1 Tim. 2:4). Men stolta fariseer genom alla tider, inom och utom kristenheten, ”förkastar Guds plan för dem” och väljer sitt eget fördärv. Men några kommer till Jesus, den Herre Johannes förkunnade. Dessa lyssnar till både lag och evangelium, Guds Ord till dom över dem själva och till frälsning genom Jesus. Deras största lycka är att genom dopet och tron vara frälsta Guds barn (Mark. 16:16). Liksom ”allt folket [---] döptes med Johannes dop” (Luk. 7:29), som var ett ”dop till syndernas förlåtelse” (Mark. 1:4, Luk. 3:3), betraktar alla Guds barn syndernas förlåtelse som den allra dyrbaraste skatt.

Även det dyrbara ordet om syndernas förlåtelse fick Johannes bära fram. Där han en dag stod på stranden av Jordan och döpte kom Jesus dit. Johannes sade då inför allt folket: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Detta sade han återigen då han dagen därpå såg Jesus komma gående: ”Se, Guds lamm” (Joh. 1:36).

Gamla förbundets lag visade gång på gång hur synden måste skaffas bort genom att ett oskyldigt, ställföreträdande offer frambars (t.ex. 3 Mos. 16:22). Och i Hebreerbrevet läser vi: ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” (Hebr. 9:22). Enligt Mose lag skulle syndaren pressa sin hand på djurets huvud (3 Mos. 1:4, 4:24), sedan kunde han bli försonad med Gud genom att djuret dödades som ett syndoffer. Miljoner offerdjur hade på detta sätt framburits under de långa seklernas väntan på frälsningens dag.

Men nu, i Johannes Döparens samtid, hade det fullkomliga offret framträtt, Guds Lamm, som på en enda dag skulle utplåna hela världens syndaskuld (Sak. 3:9). De gammaltestamentliga offren var bara framåtfallande skuggbilder som visade på det evigt giltiga offer som skulle frambäras: ”Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. Därför kan lagen aldrig genom samma offer som ständigt år efter år frambärs, fullkomna” (Hebr. 10:1). ”Men nu har Kristus kommit som överstepräst” (Hebr. 9:11) och en gång för alla gått ”in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vunnit en evig återlösning” (Hebr. 9:12).

Det är detta offer Johannes Döparen vill att vi skall fästa våra ögon på: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd!” Får vi genom Johannes evangelieförkunnelse syn på detta, ja då är vi befriade från djävulens dödliga ormgift och frälsta till evigt liv, liksom Jesus själv säger: ”Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på Honom skall ha evigt liv” (Joh. 3:15).

Johannes visar oss verkligen att ”Herren har förbarmat sig”, att ”Han är nådig”. Amen.

Låt oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.

• Comments(0)http://skattkistan.predikan.se/#post167