Skattkistan

Skattkistan

Tal på Kristna Värdepartiets kongress 2015-04-18

ÖvrigtPosted by Lars 2015-04-19 08:59:27

Inledande tal på Kristna Värdepartiets partikongress Södertälje 2015-04-18

Kära vänner, det är uppmuntrande och stimulerande att se er alla här på partikongressen. Ni, vi tillsammans, är en motståndsrörelse. Vi är samlade här därför att vi inser att vårt land är på helt fel väg, samtidigt som inget av riksdagspartierna inser att det bär utför, ännu mindre gör något åt saken. Vi som är här idag har sett och förstått att Sverige slagit in på en väg som leder till förvirring, elände och tillbakagång. Därför har vi samlats.

Inom sverigedemokratisk retorik talas det ibland om sjuklövern – alla de övriga riksdagspartierna – som står för samma generösa linje i den för Sverigedemokraterna viktigaste frågan; invandringspolitiken. Sverigedemokraterna uppfattar sig som motkraften som har receptet för ett välmående, framgångsrikt, framtida Sverige. Jag knuffar härmed över Sverigedemokraterna i de andras läger och placerar oss som ensamt parti i motsatsställning till alla andra. Jag byter samtidigt bort invandrarfrågan som den sorterande faktorn. Den frågan är, liksom många andra frågor, viktig och kräver en förnuftig och rättfärdig lösning. Men det är något annat, något mycket mer grundläggande, som skiljer oss från alla andra partier i Sverige.

I vårt land begås dagligen ca 100 mord på ofödda människor på våra abortkliniker. Detta rutinmässiga dödande - 100 människor per dag - året runt, år ut och år in, finansieras med skattebetalarnas pengar. Det är groteskt. Vårt land bär på en fruktansvärd moralisk skuldbörda. Groteskt är också att inget av de politiska partierna i riksdagen protesterar mot detta. Så långt har det gått att det råder fullständig politisk konsensus om att detta är en god ordning. Vi har inga allierade bland de politiska partierna i vår kamp för de ofödda människornas värde och rättigheter. Om en enskild företeelse skall pekas ut som värre än allt annat i vårt samhälle, är det naturligtvis just dödandet av så många små människoliv. Här avslöjas vårt samhälles omänsklighet. Medmänsklighet mäts nämligen bäst när man tittar på hur de minsta och svagaste behandlas.

Aborterna som sker i vårt land är emellertid endast ett symptom på något mer djupgående. Låt mig ge ett illustrerande exempel. En teolog hade en afton deltagit i en debatt kring abort. Hans feministiska motståndare hade sagt sig vara pro choice, för det fria valet. ”Ingen skall bestämma över min kropp. Ingen skall inskränka mina valmöjligheter” hade hon sagt. Teologen bemötte detta som falskhet, och påpekade helt riktigt att det handlar om att döda en annan människa, inte om valfrihet och självbestämmande över den egna kroppen. Hon klädde sin omoraliska inställning i fina ord som frihet och rättigheter. Men när teologen var på väg hem insåg han att kvinnan faktiskt, på ett djupare plan, talade sanning. Hon var verkligen pro choice, hon ville bestämma själv. Hon ville inte ha någon över sig som talar om för henne vad hon får och inte får göra. Hon ville inte lyda under några lagar utan utforma sitt liv helt i enlighet med sin egen vilja. Inga ”du skall!”, ”du skall icke!” Han kände igen ormens väsande från urtiden: ”Ni skall bli som Gud”. Den moderna människan vill inte gå in under något givet, utan själv vara Gud.

Under hela den kristna epoken av Västerlandets historia har den av Gud givna naturliga lagen respekterats. Man har i lagstiftning hävdat förbudet att utsläcka människoliv, vare sig det handlat om begynnelseskedet eller slutstadiet av det. Detta i enlighet med den naturliga lagen som finns nedlagd i våra samveten. Man har i tidigare generationer vetat sig stå inför, och under, den levande Guden och Hans vilja. Detta är sedan länge förbi. Kristendomens inflytande fick en allvarlig knäck genom upplysningstiden och har alltsedan dess undan för undan försvagats, så att vi idag måste benämna vår civilisation efterkristen. Den svenska grundlagens inledningsparagraf börjar med de ödesdigra orden ”All offentlig makt utgår från folket.” Inte ett ord om vårt ansvar inför Gud och människor. Endast i en kultur, där man avskaffat Gud och Hans maktpåliggande vilja, kan abortsituationen se ut, som den gör idag. Där Gud avskaffas, avskaffas också människokärleken. I vårt land råder en skrämmande känslokyla för den lille broder eller lilla syster av människosläktet, som vi inte sett.

Upphöjandet av människan och hennes självständighet och frigörelse från det skapelsegivna går igen på område efter område. Redan naturen lär oss hur det mänskliga sexuallivet skall ta sig utryck. Vad som är "enligt naturen" inses nämligen enkelt genom att man vecklar ut två planscher över människokroppen; en över den manliga och en över den kvinnliga. De två är anpassade för varandra. Det är också endast en man och en kvinna som kan fortplanta sig. Naturen bär med sig sin egen bruksanvisning. Men den moderna människan vill inte utan vidare infoga sig, utan bestämma själv, fatta sina egna beslut. Hon är pro choice. Det har numera t.o.m. gått så långt, att man anser det förtryckande att av andra, av något eller Någon utanför sig själv, klassificeras som man eller kvinna. Det heter, att det är varje människas rättighet att själv definiera sig som man eller kvinna. Man vill, kort sagt, skapa sig själv. De sociologiska experiment som nu sker i feminismens namn är inget annat än ett uppror mot den Skapare man inte vill veta av.

Den hierarkiska ordning som Gud nedlagt i samhälle och familj vill man inte heller veta av. Vi lever i ett auktoritetslöst samhälle. Följderna har blivit förödande. Se på skolan och dess kris! I tidigare generationer har man insett nödvändigheten av att korrigera stökiga elever. Men den moderna pedagogikens avgudning av barnets autonomi och frihet, där ingen auktoritet skall begränsa eller – ännu värre – bestraffa eleven, har lett till skolans förfall. I undersökning efter undersökning visar internationella jämförelser hur Sverige halkar efter andra länder vad gäller elevernas kunskaper. Skolans kris beror till största delen på disciplinens sönderfall och auktoriteternas avskaffande. Ett nära samband föreligger här naturligtvis med familjesituationen: Det barn som redan i hemmet lärt sig pro choice, att bestämma själv och inte underordna sig, kommer med denna inställning också till skolan.

På område efter område går upproret mot det skapelsegivna igen. Överträdandet av den naturliga lag som Skaparen gett oss har blivit vår civilisations signum och uppfattas som självständigt, innovativt och livskraftigt, men i själva verket är det fråga om dödsryckningar i en kultur som går mot sin undergång – om inte en återgång till den kristna värdegrunden snart sker.

Tycker någon att talet om Gud och Skaparen inte hör hemma inom politiken, och att Kristna Värdepartiet på ett otillbörligt sätt blandar in kristendomen i politiken, så är ingenting av det jag sagt kristet i specifik mening. Jag har endast talat om det som naturens bok och våra samveten lär oss, det som varje tänkande människa själv, genom sitt förnuft, kommer fram till. Alla människor vet att Gud finns och att det finns lagar i tillvaron, som vi gör bäst i att följa. Ett gudlöst samhälle är ett omänskligt samhälle. När Västtyskland efter Andra världskrigets fasor, vis av skadan efter nazismen, antog sin grundlag 1949 skriver man där i ingressen, att lagstiftaren agerat medveten om sitt ansvar inför Gud och människor – en hållning som påminner om exempelvis den amerikanska självständighetsförklaringen.

Kristna Värdepartiet vill återföra Sverige på den goda vägen, där den naturliga lagen respekteras, där inga försvarslösa människor dödas helt lagenligt, där äktenskapet mellan man och kvinna prioriteras och uppmuntras, där förnuftsvidriga, verklighetsfrämmande genusteorier förpassas till sophögen, där ordning och reda råder i skolan. Vi är en motståndsrörelse som kämpar i stark motvind. Men vi gör det som är rätt. Oavsett om politiska framgångar uteblir har vi sanningen på vår sida. Och den som kämpar för det rätta kämpar aldrig förgäves. När tätt mörker råder syns det ensamma ljuset på många mils avstånd. Vi fick endast några tusen röster i vårt första riksdagsval, men vi påminde ändå många människor om människolivets okränkbara värde. Kanske finns det idag nyfödda små bebisar som lever, andas och älskas av mamma och pappa tack vare att några människor den 4 januari för drygt ett år sedan bildade Kristna Värdepartiet. Vänner, låt oss aldrig ge upp vår kamp för rätten och sanningen!



Vart är missionsprovinsen på väg?

ÖvrigtPosted by Lars 2011-08-18 07:44:09

Nedanstående lades ut på samtalsforumet Via Lutherforum den 22/7 2011 och sändes samma dag till Missionsprovinsens samtliga biskopar och dess provinssekreterare Bengt Birgersson. Ännu (den 18/8 2011) har inget svar eller någon reaktion avgetts från Missionsprovinsen.

-----------------------------------------------------------------

Vänner på Lutherforum!

För ett halvår sedan offentliggjorde vi präster i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet ett öppet brev om Missionsprovinsens prokatolicism. Vi uttryckte vår oro över den ekumenism gentemot Rom som Missionsprovinsen gett uttryck åt dels på sin hemsida och dels genom biskop Göran Beijers deltagande (tillsammans med bl.a. den romersk-katolske biskopen) i en ceremoni vid Östanbäcks kloster, där grundstenen lades för byggandet av Enhetens kyrka.

Missionsprovinsens ledning ingrep inte mot Beijer efter denna skandal, och dessvärre har nu på nytt något liknande inträffat. Här en artikel i Katrineholmskuriren: http://kkuriren.se/nyheter/vingaker/1.1113775?m . Bl.a. rapporteras från kapellets invigning: "Vid ceremonin kom Göran Hallberg och representanterna från Katolska kyrkan och missionsprovinsen gående med ett kors av björkstammar mellan sig." Vem eller vilka som representerade Missionsprovinsen vet vi inte, men att man låter sig representeras i sådana sammanhang är fruktansvärt.

Det är nu hög tid att Missionsprovinsen äntligen gör upp med sin prokatolicism. Det skulle man ha gjort för länge sedan, eftersom varningar inte har saknats. Lite surdeg syrar hela degen, och det är kanske det vi nu bevittnar. Vårt öppna brev och samtal med Missionsprovinsens ledare har hittills inte lett till något annat än att Missionsprovinsen beklagat att Beijer inte kontaktat sina biskopskolleger före sitt deltagande i välsignelseceremonin för Enhetens kyrka vid Östanbäcks kloster.

År 1932 gav Missourisynoden ut en kort framställning av sin lära. Denna utmärkta bekännelse planerar vi i LFS att publicera som ett vittnesbörd om den sanna, bibliska tron. Förhoppningsvis kan den leda till ett uppvaknande hos Missionsprovinsens företrädare. Där sägs nämligen om antikrist i artikel 43:

---

Vad beträffar antikrist lär vi att den Heliga Skrifts profetior om antikrist (2 Tess. 2:3-12, 1 Joh. 2:18) har blivit uppfyllda i Roms påve och hans herravälde. Alla antikrists drag i dessa profetior, även de mest avskyvärda och fruktansvärda, t.ex. att anitkrist ”sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud” (2 Tess. 2:4), att han fördömer själva centrum i Kristi evangelium, d.v.s. läran om syndernas förlåtelse av nåd allena, för Kristi skull allena, genom tron allena, utan någon förtjänst eller värdighet hos människan (Rom. 3:20-28, Gal. 2:16), att han endast erkänner dem som böjer sig under hans auktoritet som medlemmar av den kristna Kyrkan, och att han, likt en syndaflod, översvämmat hela Kyrkan med sina antikristliga läror ända tills Gud genom reformationen avslöjade honom – alla dessa drag är framträdande kännetecken hos påvedömet (Om påvens makt och överhöghet, par. 39-41, SKB, s 347-348). Därför skriver vi under på våra bekännelseskrifters uttalande att påven är ”den verklige antikrist” (Schmalkaldiska artiklarna, andra delen, fjärde art., par 10, SKB, s 321).

---

Ingemar Andersson, kyrkoherde LFS Lars Borgström, komminister LFS Kopia av detta inlägg sänds till Missionsprovinsens samtliga biskopar och dess provinssekreterare Bengt Birgersson.


Reformationspsalmen

ÖvrigtPosted by Lars 2011-08-09 11:33:13


Öppet brev till Missionsprovinsen

ÖvrigtPosted by Lars 2011-02-02 10:21:39

Öppet brev om missionsprovinsens prokatolicism


Brevet från Lutherska Församlingens präster Ingemar Andersson och Lars Borgström finns att läsa på denna länk: http://www.lutherskaforsamlingen.se/pdf/brev_missionsprovinsen.pdf


Jubileumshälsning

ÖvrigtPosted by Lars 2010-05-12 21:46:35

Till Silverdalens Evangelisk-Lutherska Församling.

”Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt Ord och inte förnekat mitt namn” (Upp. 3:8).

Med detta ord vill Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet hälsa församlingen i Silverdalen på den stora högtidsdagen, då det firas att kapellet använts av församlingen under 20 års tid.

Bibelordet från Uppenbarelseboken är i första hand ställt till den lilla och mänskligt sett svaga församlingen i Filadelfia. Men där fanns mitt i den yttre svagheten en styrka som övervinner världen. Eftersom församlingen höll fast vid Guds Ord och inte förnekade frälsarnamnet Jesus, ägde de frälsningens kraft. Just därför att de i sig själva var små och svaga hade de bevarat den.

Bibelordet riktas inte bara till Filadelfiaförsamlingen där och då, utan riktas nu också till er i Silverdalen. Endast i egen svaghet kan frälsningens kraft bevaras. Jesus säger till er: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Då bör ni svara som Paulus: ”Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig” (2 Kor. 12:9).

Det är trösterikt att veta att kraften finns hos Herren. Det kommer inte an på storlek och medlemsantal, utan på trohet; på fasthållandet av Guds Ord och bekännandet av Jesu namn.

Må denna trohet även prägla församlingen under de kommande 20 åren, ja ändå till den dag då Jesus, den högste Herden uppenbarar sig - vare sig det dröjer mer eller mindre än 20 år - ”då skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar” (1 Petr. 5:4).

Lutherska församlingen i Stockholmsområdet

genom komminister Lars Borgström

Öppet brev till SVT

ÖvrigtPosted by Lars 2010-05-10 07:30:24

Öppet brev till SVT

Jonas Gardell har fått uppdraget att i åtta halvtimmeslånga SVT-sända program presentera den kristna tron. Med tanke på Gardells tidigare uttalanden, som går stick i stäv med elementär, kristen tro såsom den är förankrad i Bibeln och bekänd i två tusen år, var det inte förvånande att också TV-programmen skulle vara i samma anda.

Det finns två saker att säga om detta. Det första är att så grova hädelser och förvrängningar är djupt sårande för kristna människor. Det är möjligt att vi kristna måste tåla detta i yttrandefrihetens namn, men vi är samtidigt övertygade om att ett motsvarande program om islam hade varit en omöjlighet att sända med tanke på respekt för muslimers tro.

Det andra är att Gardells presentation av den kristna tron ur rent vetenskaplig synpunkt är rena bottennappet. Denna pinsamhet skulle i viss mån kunna avhjälpas om det efter de åtta TV-programmen anordnades en debatt, där kunniga personer på ett sakligt och objektivt sätt fick möjlighet att bemöta Gardells osanningar om den kristna tron – och Gardell, med eventuella bisittare, naturligtvis också fick möjlighet att bemöta kritiken. Att låta Gardells genomfalska presentation av kristendomen stå oemotsagd vore djupt oetiskt.

Två granskande böcker av Gardells böcker Om Gud och Om Jesus (som ligger till grund för TV-programmen) har redan publicerats. Generalsekreteraren för Svenska Evangeliska Alliansen Stefan Gustafsson har skrivit Om Jesus och Jonas och docenten i Gamla testamentets exegetik, bibelöversättaren m.m. Seth Erlandsson har skrivit Om Gud och Jesus. Gardells tankar i Bibelns och forskningens ljus. Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet har följt programmen och även ”recenserat” några i tidningen Dagen. Dessa tre, som förklarat sig villiga att medverka, skulle lämpa sig väl att kritiskt granska Gardells TV-program i en sådan TV-sänd debatt vi efterlyser. Om Erlandssons bok skrev Chrys C. Caragounis, professor emeritus i Nya testamentets exegetik, Lunds Universitet:

”Seth Erlandsson, docent i Gamla testamentets exegetik, är att gratulera för att han har varit villig nog att ta sig an uppgiften att noggrant läsa Gardells bägge böcker och ge svar på den störtflod av hugskott, sakfel och förvrängningar av bibelfakta som författaren självsvåldigt för fram och tolkar efter eget gottfinnande. Även icke-teologer, med intellektuell skärpa, torde kunna se torftigheten i Gardells påståenden och argument.”

Ett avslutande program efter de åtta programmen, där möjlighet ges att bemöta och beriktiga Gardells påståenden och hugskott, anser vi helt av nöden. Vi kräver detta av en oberoende, allmännyttig inrättning som SVT, som skall ägna sig åt public service och inte åt att med hjälp av allmänhetens licensavgifter sprida osanningar om företeelser (i detta fall kristendomen) i samhället.

Märsta den 7 maj 2010

Ingemar Andersson

kyrkoherde i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet

Svar på två artiklar i Trosblick

ÖvrigtPosted by Lars 2010-02-22 10:14:42

Svar på två artiklar i Trosblick nr 1 2010

Inledning

Tidningen Trosblick ges ut av föreningen med samma namn och är enligt egen beskrivning evangelisk-luthersk. Tidningen och dess redaktör, Claes Johansson, har under ett drygt decennium fört en modig kamp mot avfallet inom Svenska kyrkan och svensk kristenhet i övrigt. Tidningen har också i många stycken gett god undervisning. För detta är undertecknade och många andra tacksamma.

Tyvärr har emellertid de tre senaste numren innehållit kritik mot den bibliska och lutherska läran om utkorelsen. Det är med bedrövelse undertecknade nu läser Trosblick nummer 1 2010 och där ser att tidningen fortsätter med kritik mot den trösterika läran om utkorelsen.

Vi lever i en tid då förvirringen alltmer breder ut sig, inte bara i samhället utan också i kyrkan. Vår allra heligaste tro bekänns alltmer sällan. I kyrkosamfunden breder antingen världsanpasslighet eller svärmeri med dragning mot den romersk-katolska kyrkan ut sig. Därför är det särskilt tragiskt att den lilla rest, som ännu bekänner sig till Guds ord i den Heliga Skrift och till den med Bibeln helt överensstämmande lutherska läran, skall behöva leva i splittring och oenighet. Eftersom just läran om utkorelsen i vår tid tycks ha blivit ett skiljemärke är det synnerligen viktigt att det ges klar, biblisk undervisning. Här har Trosblick genom vilseledande undervisning spätt på den oenighet som råder.

Vi vill här bemöta de två artiklar om utkorelsen som publicerats i det senaste numret. I övrigt vill vi hänvisa till skriften Rättfärdiggörelsen, Omvändelsen och Utkorelsen (Elsins skriftserie nr 1), som finns att ladda ned elektroniskt eller beställa genom Elsins hemsida www.elsin.org .

Den första artikeln

I den första artikeln, Orsak och verkan!, ger Johansson först en god utläggning av Rom. 4:25, ett beläggställe för läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. Sedan kommer han kommer in på läran om utkorelsen. Då uppstår avvikelser från den biblisk-lutherska läran. Konkordieformelns ord om att Gud vill att alla människor skall bli frälsta citeras. Likaledes framhåller han utifrån citat från Konkordieformeln att det helt och hållet är de osaligas eget fel att de går evigt förlorade. Detta är något som vi helt och hållet håller för sant och bekänner gång på gång. I den skrift som det ovan hänvisas till, Rättfärdiggörelsen, Omvändelsen och Utkorelsen, står exempelvis på s 30:

”Ingen skall behöva sväva i tvivelsmål huruvida Guds kärlek och nåd är till

också för en själv. Guds Ord betygar detta på det allra tydligaste sätt. Vi har

redan sett att Gud har innefattat alla människor i Kristi försoningsverk (1 Joh. 2:2)

och avkunnat den frikännande domen över hela människosläktet (Rom. 5:18).

Dessutom bedyrar Gud att Han vill att alla människor skall bli frälsta (Hes. 18:23

och 1 Tim. 2:4) och Jesus har lidit och dött för alla människor (1 Joh. 2:2). Alla

som vill får komma till Jesus alldeles för intet (Upp. 22:17) och den som kommer

till Jesus skall aldrig någonsin kastas ut (Joh. 6:63).”

Det förtjänar att understrykas att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och att Jesu försoningsverk omfattar alla människor.

Vi är således eniga med Trosblick i att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och att det är de osaliga människornas eget fel att de går förlorade. Orsaken till deras förtappelse är endast deras egen synd och otro.

Johansson skriver också att det sedan gammalt funnits teologer som gör gällande att nådavalet bara gäller en del människor. Ja, han har alldeles rätt i att det sedan gammalt funnits sådana teologer, men dessa skall man inte klandra som Johansson gör, utan tvärtom berömma. Våra lutherska konkordiefäder var sådana teologer och skriver i art. XI:

”Men praedestinationen eller Guds eviga utkorelse gäl­ler blott Guds goda, i hans

nåd inneslutna barn och är grund till deras salighet, vilken ju Gud verkar, samt styr

och ordnar allt, som hör därtill. På densamma är vår salighet så fast grundad, att

´ dödsrikets portar icke skola bliva henne övermäktiga´” (SKB, s 532).

Det är obegripligt hur man som lutheran, som bekännare av den lutherska läran, erkännande Konkordieformeln som auktoritativ förklaring till den Heliga Skrift, kan påstå att utkorelsen är allmän och gäller alla människor, när det tvärtom i klara och entydiga ord sägs att ”Guds eviga utkorelse gäller blott Guds goda, i hans nåd inneslutna barn”.

Läran att det endast är de kristna som är utkorade, och inte alla världens människor, är inte heller något 1500-talspåfund av Luther och de andra reformatorerna, utan går tillbalka till bl.a. Augustinus och, framför allt, apostlarna. Överallt i Skriften där ”de utkorade” omtalas är det frågan om de kristna (Matt. 24:31, Luk. 18:7, Rom. 11:7, 1 Tess. 1:4 m.fl.). Jesus var själv en sådan ”teolog” som gjorde gällande, att ”nådevalet bara gäller en del människor”, eftersom Han sade: ”Ty många är kallade, men är utvalda” (Matt. 22:14). Det är likaledes obegripligt hur man kan hävda att alla är utkorade när Jesus säger att är utkorade. Varför lyssnar de inte till vad Jesus säger?

När man frågar dem som stöder den allmänna utkorelseläran varifrån de hämtar skriftstöd för denna uppfattning, hänvisar de alltid till ett enda bibelställe, Ef. 1:4: ”liksom Han innan värl­dens grund blev lagd har utvalt oss i Honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför Honom.” De menar härvid att ”oss” i denna vers syftar på hela människosläktet. Men då skall man komma ihåg att Paulus skriver till ”de he­liga” (Ef. 1:1), att det är de kristna som är hans adressater. Det är dessa som är inkluderade i ”oss”.

Den lutherska bekännelsen knyter entydigt ”oss” i Ef. 1:4 till de kristna, och enbart till dessa. I Konkordieformeln står det under hänvisning till detta bi­belställe: ”Men Guds Ord leder oss till Kristus, som är ´livets bok´, i vilken alla de äro inskrivna, som skola bliva evigt saliga, såsom det står skrivet: ´Han har utvalt oss i honom, förrän världens grund var lagd´” (SKB, s 532). Vidare: ”Guds eviga utkorelse eller praedestinatio, d.v.s. Guds förutbestämmelse till salighet, gäller icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn, som är utkorade och förutbestämda till evigt liv ’förrän världens grund var lagd’, som Paulus säger i Ef. 1: Han har utvalt oss i Kristus och ´förutbestämt oss till barnaskapet´” (SKB, s. 658).

Johansson skriver sedan att de teologer som lär att nådevalet endast gäller en del människor också lär att det inte ges möjlighet att avfalla. Det är visserligen sant att de utkorade helt säkert blir evigt saliga. Vi vill här hänvisa till sådana bibelställen som Joh. 10:27-19, Matt. 24:22 och Rom. 8:28-30 samt citera Konkordieformeln:

”Likaså, att då vår salighet lätt genom svagheten och ondskan i vårt kött kunde

glida ifrån oss eller genom djävulens och världens våld och list kunde ryckas och

tagas ur våra händer, han velat bevara den så tryggt och säkert, att han bestämt den

i sitt eviga beslut, som icke kan ryggas eller upphävas, och lagt den i förvar i vår Frälsare Jesu Kristi allsmäktiga hand, varur ingen skall kunna rycka oss, Joh. 10.

Därför säger också Paulus i Rom. 8: Då vi äro kallade efter Guds rådslut, ”vem skall

då kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus”?” (SKB, s 665)

Vi vill dock samtidigt, likt Johansson, framhålla avfallets risk. Det är reformerta teologer som lär ”en gång frälst, alltid frälst” eller ”de heligas säkerhet”. Så har aldrig, oss veterligt, några lutherska teologer lärt. Utifrån bl.a. Luk. 8:13 är det alldeles klart att en troende människa kan avfalla. Men om en tidigare troende människa dör i otrons tillstånd och går förlorad kan vi av detta faktum sluta oss till att den människan inte av evighet var utkorad till salighet (vi talar här principiellt, i de specifika fallen kan vi ju sällan med säkerhet säga i vilket tillstånd de befann sig i vid sin död). Vi instämmer alltså med Johansson i att läran om de heligas säkerhet är en ”uppenbar villfarelse som invaggar människan i säkerhet”.

Det är framför allt när det gäller att förklara varför vissa människor blir omvända som den avgörande skillnaden föreligger mellan Trosblick och konfessionella lutherska kyrkor. Visserligen skriver Johansson, att det är ett under att en människa kommer till tro, men jämför ändå med Jeremias erfarenhet när Herren kallade honom till profet och att han då ”låtit sig dragas”. Man kan inte hämta bibelstöd för att man ”låter sig dragas” i omvändelsen genom hänvisning till detta bibelställe ty det talar inte om omvändelsen. Att säga att människan i omvändelsen ”låter sig dragas” är synergism (människans medverkan i omvändelsen) och då är det inte längre tal om nåden allena. Ändå kommenterar märkligt nog Johansson själv sina ord: ”Det är inte synergism, det är Guds Andes verk i och genom Ordet.”

Johansson har tidigare i artikeln citerat Konkordieformeln, och måste då anse att denna lutherska bekännelseskrift är en auktoritet. Men hur kan man då hänvisa till uttrycket ”låtit sig dragas” då det gäller omvändelsen, när Konkordieformeln uttryckligen avvisar en sådan förklaring:

”Följande talesätt: Människans vilja är i omvändelsen icke overksam, utan verkar något, och: Gud drager, men han drager den, som är villig, hava införts för att i strid mot läran om Guds nåd framhäva den natur­liga fria viljan vid omvändelsen. Beträffande dessa är det av den förut givna utredningen uppenbart, att de icke äro förenliga med den sunda läran, utan stridande mot densamma. (SKB, s 576)

Enligt Konkordieformeln är livlösa ting som stock och sten t.o.m. bättre än människan eftersom dessa åtminstone inte gör motstånd mot Gud:

”Och i detta hänseende kan man väl säga, att människan icke är som stock och sten.

Ty en stock eller en sten gör icke motstånd mot den, som rör den, och förstår och

känner icke heller, vad man gör med den, under det att människan med sin vilja gör motstånd mot Herren Gud, intill dess att hon blir omvänd” (SKB, s 571).

Den andra artikeln
Så till den andra artikeln i Trosblick nr 1 2010, Utkorelsen, även den skriven av Claes Johansson. Den publicerades första gången i Bibeltrognas Vänners Missionstidning 1979 och har nu blivit språkligt reviderad och försetts med tillägg.
I början av artikeln kritiseras prof. Siegbert Becker som skall ha gjort gällande, att läran om utkorelsen skulle utgöra ”en uppenbar motsägelse till läran om den allmänna nåden”. Vi känner inte till i vilket sammanhang detta sagts, eller om det är korrekt översatt (är det möjligtvis det tvetydiga ordet apparent, som kan betyda både ”uppenbar” och ”skenbar”, Becker använt?) – vi skulle här gärna ha en källhänvisning - men vad vi med säkerhet kan säga är att Becker lärde såväl den allmänna nåden som den partikulära utkorelsen (att vissa människor, de kristna, av evighet är utkorade till salighet). Han menar att dessa båda läror är lika sanna och bibliska, men att vårt förnuft förklarar dem oförenliga. Då ber emellertid Becker vårt förnuft att tiga och säger att vi måste fasthålla båda dessa läror som sanna (Becker: Guds Dårskap, Biblicum 2006, s 161).

Det är ett tveksamt och vilseledande uttryckssätt att säga att läran om utkorelsen skulle utgöra ”en uppenbar motsägelse till läran om den allmänna nåden” och om det fällts är det förståeligt att det gett upphov till missförstånd, som t.ex. att nåden inte vore allmän och lika allvarligt menad åt alla. Bättre är att benämna motsägelsen ”skenbar”. Den är skenbar eftersom vårt stackars förnuft inte kan få de två bibliska lärorna att gå ihop - men en gång, i härlighetens ljus i Himmelen, skall allt få sin förklaring.

Johansson kritiserar sedan dem som hävdat att ”utkorelsen aldrig kan slå fel”, att alla Guds utkorade verkligen också blir saliga. Men enligt Skriften är det omöjligt att en människa som är utkorad till salighet går förlorad. Skrif­ten lär tydligt att alla utkorade också blir frälsta. Jesus säger: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand” (Joh. 10:27-29). När ändtidens förföljelser och svårigheter blir omöjliga att uthärda, ingriper Herren för att inte en enda av Hans utvalda skall gå förlorade. Jesus säger: ”Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas” (Matt. 24:22).

I Rom. 8:28-30 hävdar Paulus att dem som Gud i förväg känt som sina (d.v.s. dem som Han utkorat av evighet), dem har Han också förutbestämt till att formas efter Hans Sons bild och dem har Han också kallat, och dem som Han har kallat har Han också förklarat rättfärdiga och dem har Han också förhärligat (d.v.s. de kommer att uppstå med härlighetskroppar). Ingen enda av dem som var förutbestämda föll av på vägen, längs den ”gyllene kedja” som Rom. 8:28-30 utgör. De kom alla fram till Himmelen och ”förhärligades”. Vi vill här hänvisa till den kortfattade exegetiska utläggningen i Rättfärdiggörelsen, Omvändelsen och Utkorelsen (Elsins skriftserie, nr 1), s 35-37.

Den teologihistoriskt intresserade kan informeras om att de ledande lutherska teologerna samlades till ett konvent i Strassburg 1563, där de efter flitigt bibelstudium kom fram till, att det inte kunde vara rätt att säga, att alla människor, både de som gick förlorade och de som blev saliga, var av Gud utvalda till evigt liv. Istället menade de, att det utifrån Skriften var klart, att de som är utvalda till evigt liv, verkligen blir saliga.

Det är också i full överensstämmelse med Skriftens ord som Konkordiefor­meln trosvisst deklarerar på det ställe vi förut citerade, men gärna vill upprepa:

Likaså, att då vår salighet lätt genom svagheten och ondskan i vårt kött

kunde glida ifrån oss eller genom djävulens och världens våld och list

kunde ryckas och tagas ur våra händer, han velat bevara den så tryggt och säkert, att han bestämt den i sitt eviga beslut, som icke kan ryggas eller upphävas, och lagt den i förvar i vår Frälsare Jesu Kristi allsmäktiga hand,

varur ingen skall kunna rycka oss, Joh. 10. Därför säger också Paulus i

Rom. 8: Då vi äro kallade efter Guds rådslut, ”vem skall då kunna skilja

oss från Guds kärlek i Kristus”? (SKB, s 665).

Johansson kritiserar sedan att man förlagt utkorelsen ”till människan och icke till Kristus”. Johanssons egen uppfattning är att egentligen endast Kristus är utkorad, men att samtliga människor är utkorade i Honom. Att denna lära strider mot Bibeln visas av de enkla fakta att Bibeln aldrig kallar de osaliga utkorade/utvalda utan endast de kristna kallas så (Matt. 24:31, Luk. 18:7, Rom. 11:7, 1 Tess. 1:4 m.fl.) och dessutom kommer, som vi sett, alla utvalda verkligen till Himmelen (Matt. 24:22, Rom. 8:28-30).

Det bör dock noteras att vi inte förnekar att även Kristus var utvald. Vi säger inte att utkorelsen gäller de kristna och inte Kristus, utan vi säger att utkorelsen gäller såväl de kristna som Kristus. På förklaringsberget hördes ju Faderns röst säga om Kristus: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!” (Luk. 9:35). Långt ifrån att förneka att även Kristus är utvald, ser vi istället en likhet mellan Kristi utkorelse och de kristnas utkorelse.

Likheten består i att Jesus Kristus, närmare bestämt Hans mänskliga natur, Marias son av Davids ätt, inte ägde några förekommande meriter i form av tro eller gärningar som utverkade att den skulle upphöjas genom föreningen med det eviga Ordet till en person, och bli Guds enfödde Son. Kristi mänskliga natur, som är samma natur som vår egen, skänktes alla de gåvor Gud förser sina utvalda barn med, men dessutom ytterligare gåvor, för Kristi person specifika: Kristus är utan synd.

En vanlig invändning mot de kristnas utkorelse är att den är orättvis. Men låt oss för ett ögonblick, som Augustinus ber oss i sin skrift Om de heligas utkorelse, betrakta Kristi mänskliga naturs utkorelse. Vem annat än en dåre kan begära att även han skall få de gåvor Kristi mänskliga natur skänktes, och alltså kräva av Gud att även han skall bli som Kristus? Därför bör man även acceptera att Gud förutbestämmer sina utvalda till frälsning och skänker dem gåvor som för dem till saligheten. Augustinus uttrycker sambandet mellan Kristi mänskliga naturs utkorelse och de utvaldas utkorelse enligt följande:

”Det är den nåd genom vilken varje människa från sin tros begynnelse blev

en kristen, som en man från sin begynnelse blev Kristus. Samme Ande som

den förre föds på nytt genom, blev den senare till genom. Samme Ande som

hos oss verkar syndernas förlåtelse, verkade att Han inte skulle ha någon synd. Gud förutsåg naturligtvis att Han skulle göra dessa saker. Detta är därför

samma utkorelse av de heliga som särskilt sken fram hos de heligas Helige. Vem finns bland dem som rätt förstår dessa sanningens tillkännagivanden

som kan förneka denna utkorelse?” (De Pred., kap. 31).

Johansson anför sedan ett Luthercitat som han menar talar emot att de utkorade med säkerhet kommer till Himmelen, eller som Johansson uttrycker det, ”att utkorelsen aldrig kan slå fel hos människan”. Det detta Luthercitat i själva verket visar är att utkorelsen inte sker utan medel. Gud för inte sina utkorade till Himmelen genom att helt sonika lyfta dem i nackhåret, utan Han för dem dit genom sitt ord och sina sakrament, det som uppväcker och bevarar tron hos Hans barn. Därför skriver Luther: ”Utkorade är ni och förblir det väl ock [---] dock endast såvida ni tror på Hans löfte och håller Honom för en trofast Gud”. Att tro på Kristus kan endast den göra, som lyssnar till det livgivande ordet.

När sedan Johansson tar upp Jesusordet ”Ty många är kallade, men få utvalda” hänvisar han både till Matt. 20 (vingårdsarbetarnas lön) och Matt. 22 (kungasonens bröllop). Av senare tiders textfynd och seriös bibelforskning framgår det att detta Jesusord i de ursprungliga handskrifterna endast återfinns i Matt. 22 (se därför t.ex. Folkbibelns översättning), men det kan vi lämna därhän. Johansson vill med anknytning till detta Jesusord säga att kallelsen ”är en utkorelsekallelse” som ”endast realiserar sig i lydnad och tro intill änden”. Även om dessa uttryck kan förstås på ett riktigt sätt, tycks det av sammanhanget att döma som att det enligt Johansson är på människans egen ståndaktighet allt till sist ändå hänger.

I ett tillägg tar Johansson sedan upp Sauls exempel och menar att en människa kan förlora sin utkorelse, eftersom Saul, som var utkorad till kung, avsattes av Herren, och, med Johanssons ord, ”förspillde sin utkorelse”. Här blandar Johansson samman utkorelsen till en viss frälsningshistorisk uppgift - Sauls uppdrag att vara Israels kung - med utkorelsen till personlig frälsning. Liksom inte alla Israels barn blev frälsta, fastän de alla hade den frälsningshistoriska uppgiften (eller utkorelsen) att vara Guds folk i yttre bemärkelse, blev inte Israels kungar nödvändigtvis saliga därför att de var utkorade till sitt höga ämbete.

Johansson har rätt i, att det inte alls är tomma ord av Jesus, när Han säger: ”Den som håller ut intill änden, han skall bli frälst” (Matt. 10:22). Men detta Jesusord säger ju ingenting om, vad det är som gör att vissa håller ut till slutet. Det tycks som att det enligt Johansson är människans egen uthållighet eller ståndaktighet det beror på, men då förbises en rad viktiga bibelställen, t.ex. detta: ”Jag är övertygad om att Han som har börjat ett gott verk i er också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag” (Fil. 1:6).

Vi vill ändå hålla med Johansson, när han skriver, att ”varje lära om utkorelsen som leder de troende in i någon falsk säkerhet är obiblisk”. Det förhåller sig i själva verket så, att parallellt med de många bibelställen som talar om Guds barns underbara trygghet (1 Kor. 10:13, Joh. 10:28, 10:29, 2 Tim. 1:12, Fil. 1:6, 2:13 och 1 Kor. 1:8) löper en rad varningar för att avfalla från tron (1 Kor. 10:12, Luk. 8:13, 1 Tim. 1:19, 1 Kor. 9:27, Hebr. 6:4-6, Fil. 2:12 och Rom. 11:20-22). Dessa varningar måste den troende ta till sig om han inte skall avfalla genom köttslig säkerhet.

Frågan är hur dessa varningar skall kunna förenas med de ljuva löftena om att Gud skall bevara den troende. Den tidigare nämnde prof. Becker ger ett utmärkt svar i Guds dårskap, s 162-167. Där skriver han att det inte finns någon logik som nyttar här. Den kristne har att ta till sig båda dessa uppsättningar bibelord som Guds ord, liksom både lag och evangelium är sanna, fastän de på många sätt tycks motsäga varandra. Såväl varningarna som löftena håller den kristne kvar på vägen. Becker skriver:

”Den kristne måste lära sig att leva i en konstant spänning mellan dessa två.

När han börjar luta över till vänster, mot stolthet och övermod och tillit till styrkan hos sin tro, och att lita på sin egen karaktär, så kommer varningarna

för avfall, Frälsarens ´Vaka och be, så att ni inte blir ledda i frestelse´ att

räta upp henne igen. Men vanligtvis börjar människan, till och med den

kristna människan, vars hjärta aldrig till fullo är sådant som det borde vara,

då luta över mot höger – hon blir rädd och börjar tvivla på att hon någon gång kommer att klara sig till den himmelska stadens portar. Återigen kommer Frälsaren och står på den andra sidan för att stödja henne och för att än en

gång upprätta henne med att säga: ´Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud.´(Jes. 41:10) Och hon vet att när hennes pilgrimsfärd är över kommer ´alla basuner´ att ljuda ´för henne på den

andra sidan´”. (a.a., s 167).

Johanssons artikel innehåller endast varningar för att avfalla, men inga ljuvliga ord om att Gud skall bevara sina barn. Även om det är nödvändigt och hälsosamt att framhålla varningarna, är det en allvarlig brist i Johanssons artikel att inte stärka läsaren med evangeliets ord om att Gud skall bevara honom. Inte varningarna, utan endast evangeliets löften, skänker den troende kraften att bli bevarad intill änden. Här som annars handlar det om den svåra konsten att rätt dela lag och evangelium. Läran om utkorelsen skall framläggas på ett sådant sätt, att den varken leder till förtvivlan eller övermod. Konkordieformeln uttrycker detta så:

”Därför om någon framställer läran om Guds nådefulla utkorelse så, att

de bekymrade kristna därav icke kunna hämta tröst, utan därigenom

drivas till förtvivlan, eller de obotfärdiga bli säkrare i sitt övermod, så är

det otvivelaktigt sant och visst, att denna lära icke framställes i enlighet

med Guds ord och vilja, utan enligt förnuftet och den lede djävulens

ingivelse.

Ty såsom aposteln betygar, "allt vad som blivit skrivet, det är skrivet

oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst,

som skrifterna giva, skola hava hoppet". Men om genom Skriften denna

tröst och detta hopp försvagas och berövas oss, så är det visst, att den förstås

och tolkas i strid mot den helige Andes vilja och mening” (SKB, s 673).

Johannson uppställer två frågor om dopet: ”Är det heliga dopet ett bad till ny födelse?” (svar: ja!) och ”Blir alla döpta saliga? (svar: nej!). Vi vill för tydlighetens skull, för att förekomma alla eventuella missuppfattningar, säga att vi utan minsta tvekan instämmer i dessa svar. Det tycks istället vara så, att oenigheten beror på vilka slutsatser som dras av dessa svar.

Johansson tar sedan upp 2 Petr. 1:10-11 till behandling. Bibelverserna lyder så: ”Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla. Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike.” När vi läser dessa ord, skall vi återigen komma ihåg, att utkorelsen inte sker utan nådens medel. De utkorade blir inte saliga rakt upp och ned, genom Guds blotta allmaktshand, utan de blir även döpta, de läser Bibeln, går på gudstjänsterna, mottar sakramenten och lever kristna liv, med de tillhörande frukter som Petrus talar om i de alldeles föregående verserna. Petrus uppmanar därför sina medkristna att genom ett sådant leverne vara "ivriga, att göra er kallelse och utkorelse fast" (2 Petr. 1:10). Här möter vi återigen en tankesvårighet: Hur kan man här i tiden, genom att t.ex. bruka nådemedlen, göra Guds eviga utkorelse fast? Det går liksom inte ihop för våra tankar. Men samme Petrus som kallar de kristna "förutbestämda till att helgas genom Anden" (1 Petr. 1:2), menar ändå att de kristna skall göra sin "kallelse och utkorelse fast" (2 Petr. 1:10).

Om man vill föra ned det till en praktisk nivå skulle man kunna säga ungefär så här: Till Guds utkorelse hör att leva kristna liv i tro på Jesus, i församlingsgemenskap och i användande av nådemedlen (ordet och sakramenten) och i bön - se då till att ni gör detta, se till att ni tillhör de utkorade!

Johansson citerar avslutningsvis ett Lutherord där vår lärofader talar om frälsning och förtappelse, och i samband därmed skriver: ”Välj nu vilketdera du vill!” Till detta vill vi säga: Det är sant att valet står mellan frälsning och förtappelse. Det är lika sant som att Mose i 5 Mos. 30:19 säger till Israels folk: ”Jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet”.

Men det är förvånande att Johansson använder detta ”valets argument” för att visa att människan själv avgör sin frälsning eller förtappelse. Det är förvånande eftersom Luther sida upp och sida ned i sin huvudskrift i frågan om utkorelsen Om den trälbundna viljan argumenterar mot just det sätt att resonera som Johansson gör. Luthers teologiske motståndare Erasmus hade i sin skrift Om den fria viljan åberopat 5 Mos. 30 och menat att detta bibelställe visar att människan själv har del i omvändelsen, kan välja frälsning eller förtappelse. Härpå svarar Luther i Om den trälbundna viljan bl.a.:

”Ett tredje ställe är hämtat från Mose: ´Jag har förelagt dig livets och dödens väg; välj vad gott är´ o.s.v. Kunde det uttryckas tydligare, heter det. Han har givit människorna friheten att välja.

Härtill svarar jag: Vad är tydligare än att du är blind? Var, frågar jag, har

han givit friheten att välja? I ordet ´välj´? Sker det alltså att de väljer, så

snart Moses säger ´välj´? Återigen är sålunda Anden överflödig. Då du så

ofta upprepar samma sak, får det väl också stå mig fritt att gång på gång återkomma till samma påståenden. Om friheten att välja är en realitet, varför

kan då enligt den rimliga åsikten den fria viljan inte vilja det goda? Eller

kan den välja utan att vilja eller mot sin vilja? Låt oss höra din liknelse:

Det vore löjligt att säga till en som står vid en korsväg: ´Du ser två vägar;

gå vilken du vill´, fastän bara en står öppen.

Här gäller vad jag ovan har sagt om det köttsliga förnuftets argument.

Det tror, att människan förhånas genom en befallning, som inte kan uppfyllas.

Men jag säger, att hon därigenom erinras om och uppväckes att se sin

vanmakt. Därför står vi i sanning vid en korsväg, men bara den ena vägen

står öppen, eller snarare ingen. Genom lagen visas, hur omöjlig den ena, den som leder till det goda, är, för den händelse Gud inte ger sin Ande, och hur

bred och lätt den andra är, om Gud tillåter oss gå den. Inte för att skämta utan med ofrånkomligt allvar skulle man därför kunna säga den som står vid korsvägen: ´Gå vilken väg du vill.´ Så kunde man göra till den, som vore

sjuk, men ville synas frisk eller påstod, att ingendera vägen vore stängd.

Så uttalas lagens ord inte för att bevisa viljans kraft utan för att upplysa

det blinda förnuftet, för att det skall inse att dess ljus ingenting är, lika lite

som viljans kraft. ´Vad som kommer genom lagen´, säger Paulus, ´är

kännedom om synden.´”

Att Luther i Johanssons citat skriver att läsaren har att välja salighet eller förtappelse visar alltså inte att människan har frihet att välja salighet - detta om Luther får vara sin egen uttolkare.

Om någon ännu inte är övertygad om vilken Luthers inställning i denna fråga är, och inte har tid eller ork att läsa hans huvudskrift i denna fråga Om den trälbundna viljan, vill vi till sist kortfattat citera vad Luther skriver i en av sina allra mest centrala texter, hans företal till Romarbrevet:

”I nionde, tionde och elfte kapitlen undervisar aposteln om Guds eviga rådslut.

Av det beror det ytterst vem som skall tro eller inte tro, bli löst från synden

eller inte bli det, för att vår salighetssak helt och hållet skulle tas ur våra händer

och läggas allenast i Guds hand. Och detta är även nödvändigt i högsta grad.

Ty vi är så svaga och vankelmodiga, att om det berodde på oss, skulle förvisso inte en enda människa bli salig. Djävulen skulle förvisso besegra alla. Men då det är visst, att Guds rådslut inte kan bli om intet och att ingen kan förhindra det, har vi ännu hopp mot synden.”

Avslutning

Denna genomgång av Trosblicks artiklar i nr 1 2010 visar att dessa inte överensstämmer med Skriftens och bekännelsens lära om utkorelsen och omvändelsen. Samtidigt inbjuder vi Johansson och andra intresserade till samtal angående dessa frågor, i ett led att ena den rest av lutherdom, som ännu finns här i Norden. Därtill give Gud sin nåd och välsignelse.

Ingemar Andersson

kyrkoherde i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet


Lars Borgström

komminister i Lutherska Församlingen i Stockholmsförsamlingen

Så säger Herren!

ÖvrigtPosted by Lars 2009-12-05 10:45:54

En efter en har motståndare/tveksamma till homosexualitet i den svenska kristenheten som huvudskäl mot homosexuella välsignelser/vigslar i kyrkan hänvisat till de ekumeniska problem detta medför. När jag läse detta för femtioelfte gången gjorde jag ett inlägg på Världen idags hemsida 2009-11-26:

Så säger Herren!

Problem med kyrkligt samarbete hit och dit, ekumeniska störningar m.m...
Varför är det så få som träder fram och säger "Så säger Herren!"? Problemet är inte ekumeniska bekymmer utan avfallet från Herren Gud!
Vad händer den dag då majoriteten av kyrkorna säger ja till homosex? Skall man då för ekumenikens skull plötsligt också säga ja?
Tacka vet jag Athansasius som stod upp för sanningen om Kristi Gudom under 300-talet då de flesta i kristenheten var arianer som förnekade Kristi gudomliga natur ("Athanasius mot världen"). Eller Luther som stod nästan ensam i sitt hävdande av frälsning genom tron allena mot påve, kardinaler och biskopar och dessutom hade kejserlig makt emot sig! Om dessa andliga resar hade låtit sig styras av ekumeniska hänsyn hade de inte kunnat utföra sina välsignade insatser.
Ingenstans i Bibeln uppmanas vi till ekumeniska hänsyn, däremot till trohet mot Herren och den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga (Jud. v 3).

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stoockholmsområdet

Next »