Skattkistan

Skattkistan

Predikan 3:e advent

PredikningarPosted by Lars 2014-12-11 22:13:01

av Lars Borgström Predikan 3:e söndagen i advent Matt. 11:1-10

Jesus hade utlovats i Gamla testamentet. Många profeter hade framträtt och vittnat om vad de i förväg fått se, hur Messias skulle frälsa mänskligheten. Som den siste i raden av alla Gudsmän som vittnade om den kommande Frälsaren kom Johannes Döparen. Den tredje söndagen i advent handlar om honom. Han är faktiskt en så viktig person i Guds rikes historia att både denna söndag och nästa kommer att handla om honom.

Jesus säger om Johannes Döparen: ”Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig” (v 10). Han citerar Gamla testamentet, profeten Malakis bok, som skrevs på 400-talet före Kristi födelse. Där står att alldeles innan Frälsaren någon gång i framtiden skulle komma skulle något speciellt inträffa. En budbärare skulle gå framför Honom och bereda väg för Honom.

Nu hade detta bibelord gått i uppfyllelse! Johannes var denne budbärare, en verklig Herrens vägröjare - alltså en som gjorde det möjligt för människorna att tro på Herren och leva i gemenskap med Honom. Liksom de tidigare profeterna sade han till folket att de skulle överge sina synder och istället följa Guds vilja. Gud är ju helig och god och den som skall tillhöra Honom måste också vara sådan. Guds ord till Israel gäller i alla tider: ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig” (3 Mos. 19:12). Detta innebär, att den som inte lyder Gud och följer Hans bud, inte heller hör Honom till.

Av Jesu ord om Johannes Döparen får vi veta några saker om denne märklige man. Vi skall stanna upp vid att han 1) inte var någon vindflöjel 2) inte var någon framgångsrik världsmänniska, men att han var 3) budbäraren

Johannes var inte någon vindflöjel...

”Vad gick ni ut i öknen för att se?” frågade Jesus. ”Ett strå som vajar för vinden?” Nej, sådan var inte Johannes. Vi talar ibland om människor som är som vindflöjlar. En vindflöjel är en vimpel eller pil som sitter högst upp på masttoppar. När man vill veta åt vilket håll det blåser tittar man på vindflöjeln. Den är som ett ”strå som vajar för vinden”. Det finns många människor som är sådana. Så fort de får reda på att de flesta i samhället tycker på ett visst sätt anpassar de sig efter detta, oavsett om det är rätt eller fel. Någon vindflöjel, någon som vänder kappan efter ”samhällsvindarna” och ändrar sig efter varje ny idé som blir allmänt accepterad, var inte Johannes. Då hade han aldrig kunnat förbereda vägen för Jesus.

Johannes var verkligen radikal. Att vara radikal är inte, som många tror, att ha extrema och märkliga idéer längst ut i någon ytterlighet och strida för sin sak, gärna på ett aggressivt sätt. Att vara radikal har istället med förankring att göra. ”Radikal” kommer från latinets ord för rot. Den som är radikal har sina rötter djupt rotade i jorden. Rötterna har sökt sig så djupt att de är förankrade i själva grunden, i klippan. Och för en kristen är den klippan Kristus.

I våra tider är det tyvärr mycket som är galet i samhället. När en ny idé allmänt accepteras vänder sig alla strån efter vinden, även om det strider mot både Guds ord och vad som är förnuftigt. Men den kristne står i sådana situationer fast på Guds ords orubbliga grund. Sedan må han eller hon av världsmänniskorna kallas extremist eller något ännu mycket värre. Det viktiga är inte vad människorna anser. Det viktiga är hur Gud ser på saken.

Johannes var förankrad i Kristus. Han var inte ett strå som vajade för vinden. Hans rötter sökte sig djupt ned, ända ned till klippan Kristus. Du vill väl också vara som Johannes och hålla dig till Guds ords sanning, även om de flesta tycker annorlunda?

En annan Johannes, aposteln och evangelisten, fick i sin uppenbarelse på ön Patmos se ett fruktansvärt vilddjur stiga upp ur havet. Detta vilddjur symboliserar den världsliga makten, när denna antar kristendomsfientliga drag. Så läser vi något såväl fruktansvärt som beklämmande: ”Hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde efter det” (Upp. 13:3) Eftersom människorna i allmänhet följer detta vilddjur i dess verksamhet kan vi kristna inte räkna med att få allmänhetens förståelse och stöd när vilddjuret strider mot Guds ordningar och den sanna kyrkan. När t.ex. äktenskapslagarna ändras till att inkludera de homosexuella framstår de kristna i allmänhetens ögon som mycket hatiska och ondsinta människor - t.o.m. av dem som för tjugofem år sedan hade exakt samma etiska värdering av homosexualitet som de kristna. Eftersom de följer efter vilddjuret anpassar de sig hela tiden efter de vindar som blåser i samhället.

De kristna däremot följer inte vilddjuret. Johannes fick blicka in i himlen och se hur de evigt saliga människorna har det och uppträder. Deras tillhörighet till Jesus skildras på ett vackert och gripande sätt: de följer Lammet vart det än går (Upp. 14:4). Detta är något som också kännetecknar de kristna på jorden. Jesus, den gode Herden, säger om sig själv i tredje person: ”När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst. (Joh. 10:4).

...eller någon framgångsrik världsmänniska

Johannes Döparen var inte heller någon framgångsrik, välbetald världsmänniska. "Gick ni ut i öknen för att se en man klädd i fina kläder?" frågade Jesus folket. "Nej, sådana finns i kungapalatsen" blev svaret som Han själv gav. Anpassar man sig till världens icke-kristna tankesätt kan det ibland leda till framgång och rikedom. Men Johannes eftersträvade inte sådant. Han bar istället kläder av kamelhår och hans mat var gräshoppor och vildhonung (Matt. 3:4). Hans tillvaro var alltså långt från yttre världslig framgång och från de fina kläderna som finns i kungapalatsen.

Visserligen hamnade Johannes till sist i kungapalatset, men då i dess fängelsehåla. Han hade nämligen sagt till självaste kung Herodes att det var förbjudet för honom att gifta sig med sin brors hustru, vilket han hade gjort (Mark. 6:17-18). Eftersom Johannes predikade mot synden blev han belagd med fängelsestraff och senare avrättning. Så mycket betydde Guds ords sanning för Johannes att han hellre dog än att förtiga den eller ansluta sig till lögnen.

Johannes var en verklig troshjälte, uppfylld av den Helige Ande redan som ett litet foster (Luk. 1:15, 41). Numera menar man allt oftare att Johannes började tvivla där han satt i den mörka och ensliga fängelsehålan. Det står ju: ”Johannes fick i fängelset höra talas om Kristi gärningar. Han sände då bud med sina lärjungar och frågade honom: ´Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta på någon annan?´” (Matt. 11:2-3). Johannes fråga till Jesus skulle enligt många moderna utläggare varit uttryck för hans egna tvivel. Denna uppfattning brukar också kombineras med ett upphöjande av tvivlet, som sägs vara något fint och äkta. Det är som om det blivit fult att tro för mycket, för starkt eller för tvärsäkert. Mot dessa tankar är det därför viktigt att slå fast att tvivlet kommer från djävulen, som redan från begynnelsen försökt utplåna tron, förtroendet för Gud, hos oss människor genom att så ut tvivel på Guds ord. "Skulle väl Gud ha sagt…" (1 Mos. 3: 1) sade han redan till Eva, vår stammoder. Det vore för övrigt märkligt, ifall Johannes skulle råkat i tvivel därför att han fick ”höra talas om Kristi gärningar” (v 2). Det motsatta borde ju istället varit fallet: Att nås av nyheter om Kristi gärningar styrker tron. Den gamla uppfattningen verkar därför mycket mer sannolik, nämligen att det var för sina lärjungars skull Johannes sände dem till Jesus. Det var inte för att skingra egna tvivel, utan för att föra lärjungarna till Frälsaren, som Johannes sände dem med frågorna. Han anade att han själv snart skulle dö eller förtvina i fängelset, och nu ville han att hans lärjungar skulle bli Jesu lärjungar. Det skulle de nämligen bli, när de fick frågorna besvarade på ett övertygande sätt.

Vi skall vara glada över att vi inte behöver sitta i fängelse därför att vi är kristna. Men vi skall älska sanningen så mycket att vi är beredda att lida för den, om det skulle bli nödvändigt. Sådan var Johannes. Tänk om vi idag skulle be Herren att Han ännu mer uppfyller oss med den Helige Ande, så att vi fick något av den kraft Johannes hade och så modigt kan vittna om Guds ords sanning för släktingar och vänner, ja för både kända och okända.

Johannes är budbäraren

Det budskap Johannes frambar beredde vägen för Jesus, och därför kallas han den store vägröjaren. Johannes var verkligen en vägröjare som öppnade folkets väg till Jesus. Han fick många av Israels folk att omvända sig till Herren, deras Gud. Det kunde han göra, därför att han uppfylld av den Helige Ande vittnade om sanningen.

Vi sjunger i dessa adventstider den kända psalmen ”Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp!” (Lova Herren 87:1). Detta skedde verkligen genom Johannes. Han predikade så att marken jämnades för Jesus. Bergen och höjderna sjönk och dalarna fylldes (Luk. 3:5). Men vilka berg var det som sjönk? Inte var det Judeens berg. Den yttre naturens form förändrades naturligtvis inte. Det var istället människornas högmod som krossades. Johannes talade nämligen om för dem att de var syndare som inte kunde bestå inför Guds dom (Luk. 3:7). Och det kan inte du heller! Tror du att du är helig och ren därför att du är tillräckligt from och god har du ett högt berg av högmod och stolthet inom dig. Då kan inte Jesus, ärans Konung, göra sin ankomst i ditt hjärta.

Att bli avslöjad som syndare är förödmjukande. Men det leder dig till Jesus Kristus, som är syndares vän. De som är ångerfulla över sina synder och är nedtryckta i den djupa förtvivlans dalar blir tröstade och uppresta av det glada budskapet om förlåtelse genom Jesus Kristus. Johannes Döparen var inte bara den stränga lagens predikant, utan han pekade också på Jesus och sade: ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Jesus var ett särskilt utvalt och fullkomligt offer som på korset tog bort inte bara några synder för några människor utan alla synder för alla människor. ”Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens” (1 Joh. 2:2). Många syndare började tro på Jesus genom Johannes predikan.

Nu uppmanar Gud också dig att göra det som gör dig till ett Guds barn: ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd.” Att se är detsamma som att tro, att förtrösta på Jesus, som är Guds Lamm. Så fylls dalarna av syndaförlåtelsen och all Guds nåds gåvor. Så kan du fira en verkligt god jul med den största gåvan av alla, Jesus Kristus själv, ”härlighetens sken, ljus av Faderns ljus utgånget” (Lova Herren 261:3).

Amen.



Predikan 14:e eft tref.

PredikningarPosted by Lars 2014-10-05 18:43:49

av Lars Borgström Predikan 14:e söndagen efter trefaldighet.

Gal. 5:16-24

”Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill” (Gal. 5:16-17).

Lyssna till Guds ord, inte till ditt hjärta!

Idag får vi från olika kulturpersonligheter och psykologiska rådgivare ofta höra att vi skall lyssna till vårt hjärta, följa vår innersta önskan, och på det sättet förverkliga oss själva. T.o.m. präster talar så, men de är inte Herrens sändebud utan falska profeter. Hjärtat är nämligen inte någon god vägledare då vi skall träffa olika val i livet. Herren säger genom Jeremia: ”Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?” (Jer. 17:9). Och Frälsaren själv säger: ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelse” (Matt. 15:9).

Så ont och svekfullt är alltså hjärtat. Bättre då att ta vägledning av Guds ord, som skall vara våra fötters lykta och ett ljus på vår stig (Ps. 119:105). Det är sant att ordet från Gud, genom att tala till oss om vår Frälsare och Hans verk, omskapar våra hjärtan, gör dem levande (Hes. 11:19, 36:26) och skriver in lagen - Guds heliga, goda vilja - i dem (Jer. 31:33). Men det är också sant att den pånyttfödde fortfarande bär på den gamla naturen och därför dras mellan två viljor; köttet och anden (Rom. 7:14-23). ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Rom. 8:7). Det blir en livslång kamp, där den ena makten söker övervinna den andra. ”Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill” (Gal. 5:17).

Eftersom den kristne egentligen är två människor, både gammal och ny, kött och ande, skall han vara misstänksam mot sig själv och inte följa sin inre önskan, utan göra det som är rätt enligt Guds ord. Om hans vilja kommer i konflikt med Guds ord kan han vara alldeles säker på att det är den gamla, köttsliga naturen som vill göra vad syndigt är – det är inte Guds ord som är föråldrat och behöver modifieras till vår moderna, ”upplysta” tid. Den som i en sådan konflikt följer köttet väljer den väg som djävulen banat för oss. Paulus beskriver den så: ”Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike” (Gal. 5:20-21).

Kampen mellan kött och ande

Att följa Guds ord mot sin egen vilja är svårt och kostar på. Det är att förneka sig själv, ja att ”hata sitt eget liv” för Jesu skull (Luk. 14:26). Det är på kort sikt ofta enklare och bekvämare att välja det som köttet vill. Men ”den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv” (Joh. 12:25).

Jesus säger att den som vill följa Honom, den som vill vara Hans lärjunge och höra Honom till, skall förneka sig själv och ta sitt kors på sig. Han säger t.o.m.: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk. 14:27). Hur annorlunda ljuder inte detta Frälsarens budskap från de många uppmaningar vi möter idag - från så många olika håll - att vi skall leva ut vår innersta vilja och låta våra jag växa, expandera. Men ett kors är inget gödningsmedel för våra jag, det är ett avrättningsredskap. Varför erbjuder Jesus oss ett kors och uppmanar oss att ta det? Det har att göra med, att den gamla människan i oss måste dö.

Att vilja behålla sitt liv betyder att vilja bli kvar i det gamla syndaväsendet, att inte vilja utlämna den gamla människan till att dödas, korsfästas. Att vilja behålla sitt liv är att följa de onda, själviska begären istället för att göra det som är rätt inför Herren. Man vill behålla sitt liv, då man inte vill låta sig omvändas och låta Herren störta den gamla människan från hjärtats tron för att Han själv skall kunna sätta sig på den. Jesus Kristus är världsalltets Konung genom sin allmakt, men Han vill också regera ditt hjärta med sin kärleks makt. Men då måste du mista ditt liv för Hans skull, så att du med Honom vinner det sanna, eviga livet. Vilken skillnad det då blir jämfört med köttets gärningar! Paulus beskriver det nya livet så: ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning” (Gal. 5:22-23).

Korset som dödar den gamla människan bereder rum för den nya människan. Det innebär lidanden, men nödvändiga, fostrande och välsignande lidanden. Det är en oundviklig del av livet som kristen. Paulus skriver: ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär” (Gal. 5:24). Det är Gud själv som lägger korset på dig, för att genom tuktan forma dig till en ny människa, ”efter Hans Sons bild” (Rom. 8:29). All egenvilja, självgodhet, girighet, kättja och vad det nu är som hör till det gamla jaget vill Gud ta bort hos dig, och detta gör ont. Det är plågsamt men nödvändigt. Flyr du då undan korset och obehaget kan du inte vara en Jesu lärjunge. Det är hårda ord. Och orden kan verka så krävande att man blir förskräckt för dem. Måste det vara så svårt att vara en Jesu lärjunge? Måste man känna korsets tyngd? Är det inte tillåtet att leva glatt, ljust och lätt som kristen?

En sak vi måste komma ihåg när korset känns tungt är att det är ett hälsosamt kors. Den gamla, köttsliga människan korsfästs och dödas för att den nya människan, som är en skapelse i Kristus (2 Kor. 5:17), skall växa till. Och detta nya liv är ett liv ”i rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande” (Rom. 14:17). Där finns den sanna lyckan som kallas salighet. Jesus säger att den som mister sitt liv, alltså det gamla, köttsliga livet, han skall vinna livet, alltså detta nya, sanna, saliga och eviga liv.

Undergång eller evigt liv

Köttet eller Anden - det är inte bara fråga om hur livet gestaltas i detta liv, det har också konsekvenser för evigheten. ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar” (Matt. 16:27). Det blir alltså en domens dag, en stund då räkenskap skall avläggas för hur vi levt våra liv.

Varje människa bär på ett stort ansvar inför Gud. Det är allvarligt att vara människa. Det finns böcker i Himmelen där alla våra handlingar finns uppskrivna (Upp. 20:12). På den sista dagen skall räkenskap avläggas. ”Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen efter sina gärningar” skriver Paulus i 2 Kor. 5:10 och i Gal. 5:7-8 läser vi: ”Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon alltså skörda. Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv”.

Käre vän, se till att du sår i Andens åker. Synda inte, lev inte efter köttet! Då får du skörda undergång. Om denna predikan rört upp saker i ditt samvete skall du vara tacksam. Nu finns det nämligen fortfarande tröst och förlåtelse att få. Den slutliga domen har ju inte fallit än. Synden blir utstruken genom förlåtelsen för Jesu skull, och bara genom denna. Se till att ditt namn finns med i Livets bok, där alla de står uppskrivna, som bett om och fått förlåtelse för Jesu skull, därför att Han led och dog och utgav sin kropp och sitt blod till frälsning för syndare. Säg till Herren: ”Döm mitt hjärta här i tiden, Innan världen döms av dig, Och när tiden är förliden, I din dom frikalla mig” (Lova Herren 375:5). Då skall det, för Jesu Kristi och Hans frälsande blods skull, bli dig som du hoppas!

Amen.



Predikan 6:e eft. tref. Matt. 5:27-42

PredikningarPosted by Lars 2014-07-24 18:03:41

av Lars Borgström Predikan 6:e sön. eft. tref. Matt. 5:27-42

Jesus sade till sina lärjungar: ”Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. [---] Ni har vidare hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte svära falskt och: Du skall hålla din ed inför Herren.…”. Detta var de vana vid att höra, men så går Han emot den undervisningen. Felet som hade begåtts i fädernas undervisning var att en ytlig uppfattning om buden hade gjort sig gällande. Man trodde sig inte bryta mot buden om man inte gjorde det i grov, yttre mening. Men Jesus säger nu med stor myndighet: ”Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. [---] Jag säger er: Ni skall inte alls svära [---] Ert tal skall vara ja, ja, och nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde.”

Det är det gudomliga jaget, JAG ÄR, som talar när Jesus säger: ”Jag säger er”… Han är den Herre, som ingivit Mose och profeterna vad dessa skulle nedteckna som Helig Skrift, och därför kan Han bättre än någon annan ge besked om vad buden egentligen handlar om.

Det är alltså inte såsom många tror, att Jesus korrigerar den gammaltestamentliga undervisningen, utan Han förklarar vad som hela tiden varit dess innebörd – en innebörd som missförståtts av de fariseiska lärofäderna. Låt oss nu se på den verkliga innebörden av sjätte budordet.

Du skall inte begå äktenskapsbrott

Det sjätte budet är ett bud som många människor, likt fariséerna, tänker sig gå fria inför. Det är väl bara mycket onda människor som inleder en sexuell förbindelse med någon annans hustru (eller man)! Men Jesus visar nu den djupa innebörden av detta bud, att den som ser med begär på en kvinna redan har begått äktenskapsbrott. C.O. Rosenius ger en god förklaring av detta bud i sin betraktelse för den 18 april. Först förklarar han hur oerhört heligt detta bud är:

”Då vi nu betänker, att äktenskapet är en så helig stiftelse av Herren Gud vid själva skapelsen, då kan vi förstå, vilken vikt det sjätte budet äger, vilken fruktansvärd förgripelse emot Guds majestätsrätt det är, att på något sätt bryta äktenskapet. Den som bryter äktenskapet, han rubbar och förstör det heligaste och viktigaste förhållandet på jorden, han sönderriver de heligaste, av Gud själv knutna band, han orenar och skändar det renaste, ömmaste och dyrbaraste förhållande människor emellan, han griper som en niding brottsligt in i Guds rätt och ordning — varjämte han ock av lycka gör olycka, av välsignelse gör förbannelse, emedan mänsklighetens välfärd, ofta för både tid och evighet, vilar på äktenskapet.”

Sedan ger han en andlig utläggning, där han visar att det sjätte budet bryts redan i tankarna, i begäret:

”Ta här ett exempel: om någon hade det sinnet emot dig, att han önskade kunna mörda dig, men avhåller sej ifrån gärningen för de fruktansvärda följderna, skulle du då hålla honom något bättre än en mördare, som verkligt utfört den blodiga gärningen? Nej, du skulle ju med rätta säga: skillnaden är bara den, att min ovän är rädd om sitt eget huvud, då däremot den fulländade mördaren varit mer dristig och oförvägen; men i själ och hjärta är de alldeles lika onda. Så också här: den skamliga äktenskapsbrytaren har inte varit så rädd som du för skam och andra straff; detta är skillnaden mellan dig och honom, då du endast av fruktan avhållit dig från att fullborda din begärelse. Därför har du, inte blott inför Gud utan ock i verkligheten i ditt hjärta, lika ofta begått hor, som du haft begärelse därtill. Så har Herren Kristus själv förklarat detta bud.”

Undantag från skilsmässo- och omgifteseglerna

Trots att det sjätte budet lyder ”Du skall inte begå äktenskapsbrott” finns det två bibliskt giltiga skäl att begära skilsmässa. Det ena skälet är om den andra parten varit otrogen och begått otukt. Jesus säger: ”Var och en som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt”… och i Matt. 19:9 inkluderas även möjlighet till omgifte: ”Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott” (Matt. 19:9).

Det andra skälet är om den andra parten illvilligt, d.v.s. utan skäl, såsom t.ex. att man själv varit otrogen, övergivit en. Då får man också begära ut skilsmässa. Paulus skriver: ”Men om den otroende vill skiljas, så låt honom göra det. I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav” (1 Kor. 7:15). I båda dessa fall har den drabbade parten också rätt att gifta om sig. Från de lutherska bekännelseskrifterna läser vi i Om påvens makt och överhöghet: ”Orättfärdig är också den förordningen, som vid äktenskapsskillnad förbjuder den oskyldiga parten att gifta sig” (SKB, s 353).

Anledningen till att Jesus hävdar att man för otukts skull har rätt att både skilja sig och gifta om sig är följande: Makarna är i äktenskapet ett kött (1 Mos. 2:24, Mat. 19:6), men den maka, som begår otukt, blir ett kött med älskaren, och den make, som begår otukt, blir ett kött med älskarinnan (1 Kor. 6:16). Under sådana omständigheter blir äktenskapets band inte bestående. Det trasas sönder genom äktenskapsbrottet, och i enlighet därmed kan man skilja sig från en äktenskapsbrytare resp. äktenskapsbryterska. Den bedragne har naturligtvis möjlighet att förlåta och så på nytt ta sin man/hustru till sig, men detta kan inte ställas som krav på honom eller henne. En sådan lösning torde dock vara det mest önskvärda i de flesta fall.

Även när det gäller det illvilliga övergivandet som beskrivs i 1 Kor. 7:15 löses den drabbade parten från äktenskapsbandet och har rätt till omgifte, vilket framgår av versens ord: ”I sådana fall är brodern eller systern inte bunden som en slav.”

Avslutningsvis skall vi säga något om

Straffet

Straffet för brott mot det sjätte budordet är enligt Jesus den eviga pinan i Gehenna. Han säger: ”Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig! Det är bättre för dig att en av dina lemmar går förlorad än att hela din kropp kastas i Gehenna.” Likadant med handen, om den skulle förleda till synd.

Den eviga fördömelsen är något så fruktansvärt, att vi inte kan föreställa oss det. Inte ens den hemskaste stund, som en människa kan få uppleva på jorden, utgör mer än en aning om vad det kan innebära att för alltid vara skild från Gud. Vilken olycka som helst här på jorden är alltså lindrigare än det eviga straffet. Jesus menar därför, att det är bättre för oss att försaka vad som helst, även den skötesynd som vi upplever som lika nödvändig för oss som ögat eller handen, än att vi skulle behöva gå evigt förlorade. Om en av sina egna lärjungar, förrädaren Judas, säger Jesus, att det hade bättre för honom, om han aldrig hade blivit född (Matt. 26: 24). Detta säger Jesus med tanke på att Judas gick förlorad. Det är alltså bättre att inte ens vara född än att drabbas av det eviga fördärvet.

Jesus lär oss alltså, att en syndare, som skall straffas för sin synds straffvärde och skuld måste bortkastas i den ständigt brinnande elden och där pinas för evigt. Men när Jesus hängde på korset samlades alla människornas skuld på Honom. Den tillräknades Honom. De eviga straffen koncentrerades, förtätades och förhöjdes till oändlig bitterhet och svårighet då de förökades i höjd och djup. På det sättet kunde kvalen förkortas i tid, så att allt gottgjordes under timmarna på Golgata. Ingenting återstår längre. Vi får gå fria. Vänd dig därför till Jesus och be Honom om nåd. Då skall du också, likt rövaren, få vara med Frälsaren i paradiset.

Då blir du också iklädd den rättfärdighet som Frälsaren själv har, den som vida överstiger fariséernas. Iklädd Kristus är du absolut rättfärdig och fullkomligt helig, lika god och full av kärlek som Jesus själv. Låt oss vända oss till Honom som har burit all vår synd. Tro på Honom och Hans underbara löften och det skall vara dig som du tror! Amen.



Predikan 4:e eft. Tref. Rom. 8:18

PredikningarPosted by Lars 2014-07-09 12:05:04

Predikan 4 eft. Tref. Rom. 8:18

”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår” (Rom. 8:18). Paulus vet att livet på jorden innebär många svårigheter. Som kristen får man även gå igenom särskilda lidanden, för bekännelsens skull. Alla dessa trångmål kan ändå inte hindra den eviga saligheten för dem som Gud har utvalt till frälsning. I v 28 skriver aposteln nämligen att ”för dem som är kallade enligt Guds beslut” och ”älskar Gud” ”samverkar allt till det bästa”. Med ”Guds beslut” syftar Paulus på den av evighet skedda utkorelsen till salighet. För oss kristna kommer därför allt som sker här i världen att samverka till vårt bästa – och det är förstås vår eviga salighet. Detta gäller även det som synes ont. Den närvarande tidens svårigheter, t.ex. ”nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd”(v 35), tjänar oss utkorade och främjar vår slutliga frälsning. Gud kommer alltså att se till att vi kommer hem till Himmelen.

Gud har omsorg om hela sin skapelse och genom sin försyn styr Han allt. Växter och djur är föremål för Hans allmänna försyn (Matt. 6:26-29), människan är såsom skapelsens krona föremål för Hans särskilda försyn (Matt.5:45), men Guds barn är, som visats, föremål för Hans synnerligaste försyn (v 28). Precis allt som sker den kristne här i världen tjänar hans bästa. Och lidandena ”väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår”.

Hela skapelsen längtar på den slutliga frälsningen

Inte bara vi kristna, utan också hela skapelsen längtar efter Jesu återkomst, då Han skall frälsa alla troende och döma hela den fallna världen. Paulus skriver: ”Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har nu blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom Honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet” (v 19-21).

Frågan om den nya skapelsen kommer att innebära en förvandling eller en förintelse av den gamla skapelsen är en omdiskuterad fråga. Detta ställe hos Paulus pekar i riktning mot en förvandling av den gamla skapelsen. Vissa lutherska teologer, däribland Luther själv, hävdade också att befrielsen från förgängelsen innebär att efter världsundergången skall skapelsens substans, dess innersta väsen, renas och framträda i härlighet. Det är, menar man, en väsensidentitet mellan den gamla och den nya skapelsen, precis som det är mellan oss kristna här på jorden och vår härlighetsgestalt efter uppståndelsen. Enligt denna syn kommer vår jord i den nya tidsåldern att vara en ny, förhärligad jord och våra länder och kulturer kommer att framträda i ny gestalt, helt renade från synden.

Andra bibelställen såsom 2 Petr. 3:10-13 pekar istället mot förintelse och nyskapelse. De som företräder förintelseteorin hävdar att världen kommer att bli förstörd i grund och ersättas av en helt ny värld. Eftersom Bibeln är sparsmakad och för oss människor inte helt tydlig i sina uppgifter på den här punkten har man i den lutherska kyrkan aldrig drivit detta som en läro- eller bekännelsefråga. Båda uppfattningarna är tillåtna.

Det skall bli uppenbart vilka som är Guds barn

Paulus skriver att "skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras" (v 19). Vilka är Guds barn? Det är förstås alla kristna. I Joh. 1:12 läser vi: ”Men åt alla som tog emot Honom (Kristus) gav Han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på Hans namn.” Men vi kan inte säkert säga vilka av våra medmänniskor som verkligen tror på Jesus Kristus som sin Herre och Frälsare. Här i världen är det inte möjligt att med säkerhet säga vilka som är Guds barn. Öppen avgudadyrkan eller ett liv där synden får fritt utlopp gör att vi kan säga att den eller den människan är ett världens barn eller en avfällig kristen. Men det finns också sådana som lever ett anständigt liv och t.o.m. besöker gudstjänster och står med i någon församlings medlemsmatrikel, men inte är födda på nytt. För oss är det många gånger omöjligt att avgöra om en människa är ett Guds barn eller inte. En mild och snäll människa kan ha dessa egenskaper p.g.a. goda, gynnsamma naturanlag - hans vänlighet behöver inte vara en frukt av Andens verk. En snäll människa hamnar i helvetet lika väl som den brutale våldsmannen om han inte är född på nytt. Endast Gud ser vad som finns i hjärtat, om där finns den sanna tron på Jesus eller inte. Men när Jesus kommer tillbaka skall Guds barn uppenbaras, då skall det bli tydligt vilka som verkligen tillhör Herren. Den dagen skall nya himlar och en ny jord skapas, där rättfärdighet bor (2 Petr. 3:10-13, Upp. 21:1-4).

Den här tidens lidanden väger lätt mot den kommande härligheten

Paulus bortser som sagt inte från att livet i denna värld innebär svårigheter och lidanden. Men han ”hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår” (Rom. 8:18). Senare i kapitlet återkommer han till samma tanke, då han ställer de nuvarande lidandena mot den väntade härligheten: ”Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlings-frukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning” (v 22-23).

Paulus uppmanar de kristna i Rom att precis som den övriga skapelsen tålmodigt bära sina lidanden medan de väntar på Guds stora dag. Det första han håller fram som en sporre för dem är vad de redan har fått, nämligen Anden som förstlingsfrukt. Under gamla förbundet skulle Guds folk bära fram en förstlingsfrukt av skörden åt Herren (2 Mos. 23:19, 5 Mos. 26:1-11). Att de troende glatt kunde offra skördens förstlingsfrukt berodde på att de litade på att Herren senare skulle skänka mer skörd. På så vis kom förstlingsfrukten att betraktas som en garant för att Gud sedan skulle förse med mer. Aposteln använder nu denna gammaltestamentliga bakgrund för att beskriva den Helige Ande. Han är Guds förstlingsfrukt. Att Gud redan sänt den Helige Ande i deras hjärtan garanterar att Han också skall ge dem resten av vad Han har lovat.

Det som de kristna i Rom verkligen längtade efter var att bli upptagna som söner, att få ta del av allt det som barnaskapet innebär. Paulus hade talat om barnaskapet redan tidigare (v 15), men nu lägger han till att barnaskapet även innebär "vår kropps förlossning".

P.g.a. Adams fall kom döden in i världen och våra kroppar drogs in under förgängelsen. Trots att vi fått andligt liv och lever för evigt, måste ändå våra kroppar dö, som Paulus skriver i v 10: "Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men er ande är levande för rättfärdighetens skull". Den kroppsliga döden måste vi alltså genomgå. Men en gång i framtiden, på uppståndelsens saliga dag, skall våra själar och kroppar återförenas för att vi den dagen skall få gå in i Kristi härlighetsrike, då de nya himlarna och den nya jorden kommit i den gamla skapelsens ställe. Vi skall då vara hela människor igen, med kropp och själ. Gud kommer att samla våra kanske kringspridda och förmultnade kroppspartiklar och föra dem samman igen, om vi nu hunnit dö före Jesu återkomst. Våra kroppar skall då inte längre vara under förgängelsen, utan vara fullkomliga och heliga, andliga kroppar utan några skavanker, smärtor, handikapp eller sjukdomar (1 Kor. 15:44). Vi kommer att vara lika Jesus (1 Joh. 3:2). Han själv kommer att "förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp Han har i sin härlighet" (Fil. 3:21). Då skall vi se Honom "ansikte mot ansikte" (1 Kor. 13:12).

Därmed har Paulus visat att Jesus även är vår Frälsare från döden. Genom sin egen död dödade Han döden. Genom att i sin egen död ta bort synden, har Han tagit bort dödens udd (1 Kor. 15:55), det farliga i döden. Ett spjut eller en pil är ju ofarliga om man tar bort udden från dem. Så är också döden ofarlig när dess udd, synden, är borttagen. Vi kristna kan därför dö den kroppsliga döden med frimodighet. Det enda som kan skada oss i döden, synden, är ju borta. Därför blir döden för oss bara en vinst (Fil. 1:21). Men ve den människa som dör i sina synder, vilket alla människor gör som inte tror på Jesus (Joh. 8:24). För dem är dödens udd, synden, obruten kvar och därför skadas de av den andra döden, d.v.s. den eviga döden eller helvetet. Vi kristna hamnar däremot inte i helvetet. I Upp. 2:11 står det att den som segrar, d.v.s. den som bevaras i tron på Jesus genom detta liv och får ett saligt slut, ”skall inte skadas av den andra döden.” Vi kommer därför i vår kroppsliga död genast att åtnjuta salighet hos Gud, och sedan, på uppståndelsens saliga morgon, uppstå med förhärligade kroppar. Amen.



Predikan 2:a eft. tref.

PredikningarPosted by Lars 2014-06-28 17:32:07

av Lars Borgström Predikan 2:a sönd. eft. tref. Luk. 9:51-62

Jesus kallar alla människor till sitt rike. För 61 år sedan hölls en predikan i norsk radio över vår predikotext. Predikanten, prof. Ole Hallesby, var mycket tydlig med vad kallelsen handlar om. Den handlar om att bli frälst undan den eviga förtappelsen till den eviga saligheten hos Gud. För många kom detta tydliga budskap som en chock. Hallesby frågade det norska folket i direktsänd radio: ”Hur kan du som är oomvänd - hur kan du lugnt lägga dig att sova på kvällen, du som inte vet om du kommer att vakna i din säng eller i helvetet?” Det blev en lång och intensiv debatt efter Hallesbys ”helvetespredikan”, en debatt som tog fart också i vårt land. Många var de teologer, biskopar och präster som försökte lugna allmänheten och försäkrade att saken inte var så allvarlig som Hallesby framställt den, att Gud är god och inte kommer att pina människor för evigt o.s.v. Men saken är just så allvarlig som den predikan, som nådde det norska folken den 25 januari 1953, gjorde gällande.

Kallelsen gäller räddning från helvetet

Det är allvarligt att vara människa. Vi lever bara en enda gång och vi dör bara en enda gång. Och när vi dött skall vi dömas en enda gång. ”Det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas” (Hebr. 9:27). Det finns bara en enda evighet som sedan följer på domen, och den blir antingen odelat god eller odelat ond – antingen evig salighet i Himmelen eller evig pina i helvetet. I Bibelns sista kapitel läser vi hur människorna får det i och med domen: ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig” (Upp. 22:11). Detta innebär att på domens dag ”fryses” alla människors tillstånd och ingen förändring är längre möjlig.

Den som på den dagen lever i orättfärdighet och orenhet utan gemenskap med Frälsaren kommer att fortsätta att göra detta i all evighet. Den som aldrig här i tiden bad ”ske din vilja” kommer att få höra Gud säga till dem: ”Nu får din vilja ske! Nu får du vara så förtappad och oren för alltid som du velat vara under hela din nådatid.” Detta är stunden från vilken alla kommer att förbli sådana de just då är. Därför är det så oerhört viktigt att vi nu, innan det blir för sent, prövar huruvida vi lever i tron. De som lever i orättfärdighet står under domen. Att Gud inte genast straffar dem beror på Hans tålmodighet, att Han inte vill att de skall gå förlorade. Han uppskjuter straffet och väntar på deras omvändelse. Vi ser det i vår text. Samariterna dödades inte fastän de avvisade Jesus. Jakob och Johannes ville att eld skulle falla från himlen över den otroende byn, men Jesus tillrättavisade dem (v 55). Jesus säger själv, på ett annat ställe: ”Inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom Honom” (Joh. 3:17).

Men en dag blir det alltså för sent att omvändas. Den som inte bekänner sin synd och tror på Jesus, Hans nåd och förlåtelse, kommer på domedagen att bli bestraffad för all den skuld han samlat på sig. Den dagen måste varje människa avlägga räkenskap för sitt liv, vare sig de själva vill det eller inte. Vi skulle kunna säga att Gud ännu med ena handen räcker fram sin nåd åt alla syndare, samtidigt som Han med andra handen håller tillbaka sin vrede. Sådan är situationen under nådatiden. Men när ”Guds rättfärdiga dom uppenbaras” (Rom. 2:5) dras båda händerna tillbaka. Ingen nåd ges längre och vreden får sitt fulla utlopp.

Guds domseld, som Jakob och Johannes önskade skulle falla över den samaritiska byn, och som faktiskt redan inom tidens gränser har fallit över andra städer som Sodom och Gomorra, skall då för evigt plåga alla som föraktat evangeliet under nådatiden (Matt. 25:41). Det är denna eviga eld, helvetes alla kval och pinor, som Jesus kallar människor bort från.

Kallelsen gäller till himmelriket

Det finns inte bara ett ”från” utan också ett ”till”. Jesus kallar oss till himmelriket. Det är brådskande att hörsamma denna kallelse. Två av dem som Jesus möter i vår text fick höra att allting annat måste stå tillbaka för Guds rike. En av dem sade: ”Herre, låt mig först gå och begrava min far” (v 59). Den andre sade: ”Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta farväl av min familj” (v 61). Jesus sade till dem båda att nu, när de hört kallelsen, måste de genast följa Honom: ”Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike” (v 62).

Jesus ryggade inte heller för att tala om lärjungaskapets kostnader. En annan sade till Honom: ”Jag vill följa dig vart du än går” (v 57). Den mannen fick svaret: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot” (v 58). Jesus är tydlig med att det kan få kännbara konsekvenser att följa Honom. En Jesu lärjunge kan bli hånad, förföljd och t.o.m. dödad för sin tros skull. Just denne man varnades att han skulle kunna komma att bli utan hem för efterföljelsens skull. Så kan det gå också i vår tid.

Men vad än kostnaden blir är det värt priset. Himmelriket är mer värt än allting annat. En gång skall det som här troddes och endast var en fördold verklighet förbytas i åskådning och bli uppenbart. Det sker då Jesus väcker upp de döda och de nya himlarna och den nya jorden uppenbaras. Job säger: "Jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall Han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag skall själv få skåda Honom, med egna ögon skall jag se Honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta" (Job. 19:25-27). Tänk att få skåda Honom som räddat oss, att få se Frälsaren sådan Han är!

Kallelsen gäller dig

I en sång sjunger vi: ”Till den himmel, som blir allas, Vilka Kristus höra till, Ingen är, som icke kallas, Ingen han borttappa vill. Till hans hjärta en och var Lika öppen tillgång har. Samma röst till alla ljuder, Samma frälsning han dem bjuder” (Lova Herren 271:1). Herren Jesus vill verkligen att alla människor skall bli frälsta. Han som grät över det obotfärdiga Jerusalem (Luk. 19:41) önskar hett att du inte skall tillsluta ditt hjärta för Honom. På många sätt söker Han dig. Främst genom sitt Ord naturligtvis. Genom Bibeln och den bibelenliga predikan och undervisningen talar Han till dig. Och när du inte vill lyssna sänder Han olika budbärare framför sig: sorgen, lidandet och glädjen. T.o.m. lidanden och olyckor är verktyg Han använder sig av för att föra oss närmare sig. I 1878 års katekesförklaring läser vi följande: ”De olyckor, som träffar människorna, bör vi aldrig anse såsom verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan såsom för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud (Jer. 2:19, Job 5:17, Pred. 7:4)" (st. 106).

Kallelsen till Guds rike ljuder idag. Det är viktigt att vi betänker stundens allvar. ”Det givs en tid för andra tider, Som kallas må din sökningstid” (Lova Herren 284:1). Det är inte så, som vi ibland lättsinnigt tror, att Herren alltid finns på plats när vi tycker att det passar. Jesus finner vi bara, när Han söker och kallar oss. Det gäller att ta vara på den tid då Han kallar oss.

I vår text möter vi tre män som kom i samspråk med Jesus. Jesus talade med dem om kallelsens brådska och efterföljelsens kostnad (v 56-62). Hallesby sade helt riktigt i sin predikan: ”Det är icke mycket vi hör om dessa tre. Vi får inte ens höra deras namn. Inte heller hur det gick med dem. Men vi skall träffa dem igen en gång framför den vita tronen. Och antingen de blev frälsta eller förtappade, så får vi veta att det viktigaste bladet i deras livs historia skrevs denna dag. Därför att då mötte de Jesus. ´Medan de vandrade vägen fram´, står det. Ett oförglömligt stycke väg. Och en oförglömlig vandring i samtal med Jesus.”

Idag har du fått höra hur viktigt det är att du inte håller dig borta från Jesus. Du har också fått höra hur mycket Jesus vill ha dig hos sig i Himlen. Han har köpt dig sådan du är. Han är betalat hela priset för all din synd och skuld. Det är därför alldeles onödigt att du går förlorad. Kom därför till Honom! Kom, och kom nu!

Amen.



Predikan Midsommardagen

PredikningarPosted by Lars 2014-06-20 07:53:13

Predikan Midsommardagen Mark. 6:14-29

Vi firar idag Midsommardagen eller den Helige Johannes Döparens dag. Att firningsämnet idag är Johannes döparens födelse har naturligtvis att göra med att vi nu befinner oss sex månader före jul. I Lukasevangeliet läser vi att Maria, i samband med bebådelsen, fick veta av ängeln Gabriel att hennes släkting Elisabeth, som egentligen var för gammal att få barn, var gravid i sjätte månaden (Luk. 1:36). Johannes Döparen, sonen som Elisabeth födde, föddes alltså sex månader före Jesus. Därav att hans födelse firas nu mitt i sommaren. Även med avseende på deras födelse var alltså Johannes en som gick före Jesus. Annars tänker vi nog mest på att Johannes var vägröjaren, som genom sin stränga lag- och botpredikan beredde vägen för Jesus, som fick människorna att inse och ångra sin synd för att ta emot förlåtelsen i Jesu namn och blod.

I dagens text fick vi dock höra hur Johannes Döparen gick före Jesus i ytterligare ett avseende: Han fängslades och dödades p.g.a. att han stod upp för sanningen. Han led alltså döden före Jesus. Oskyldig blev han avrättad därför att han predikade mot synden, i detta fall otukten. Martyriet är en del av de kristnas lott i denna värld, som ”är i den onde” (1 Joh. 5:19). Inte så att alla kristna blir dödade förstås, men några blir det, också i våra dagar, och alla kristna får i olika grad smaka på världens fiendskap. Det går en gräns mellan Guds rike och världen, de två står i motsättning till varandra och kan inte förenas utan att den kristne lider svår skada till sin själ. Jakob skriver i sitt brev till dem i församlingen som levt ut sina världsliga begärelser och slösat bort sina liv i njutningar: ”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende” (Joh. 4:4). Johannes Döparen fick, liksom senare sin Mästare Jesus Kristus, smaka på att trohet gentemot Gud och sanningen innebär världens fiendskap.

Johannes predikan mot synden väckte hat

Varför blev då Johannes Döparen satt i fängelse och varför dödades han? I Galliléen härskade vid denna tid Herodes Antipas, son till den ökände Herodes den store som dödade alla gossebarn under två års ålder kring Betlehem. Herodes Antipas var landsfurste eller tetrark, vilken innebar att han härskade över en fjärdedel av det land som fadern hade låtit dela upp mellan sina söner. Förutom Galliléen hörde även Peréen till hans område. Herodes Antipas hade en bror som hette Filippus. Denne Filippus hade gift sig med en intrigerande och härsklysten kvinna vid namn Herodias. Herodes Antipas var redan gift på sitt håll med dottern till Nabateerrikets kung Aretes. Filippus hustru Herodias förförde sin svåger Herodes Antipas och de skilde sig båda från sina respektive makar för att gifta sig med varandra.

Detta gick Johannes emot. Han sade öppet att det inte var tillåtet för Herodes Antipas att ta sig sin broders hustru. Johannes var en profet med uppdrag att predika Guds ord. Eftersom han fruktade Gud mer än människor bar han fram Guds ord vad det än kostade honom av lidande, vilka konsekvenser det än kunde få. Han tänkte säkert: ”Ve mig om jag inte predikar Guds ord!” Tänk om det fanns fler av sådana människor idag! Så välsignat det skulle vara. Då skulle vi inte leva i en sådan sömnaktig tid som vi gör.

Inte så förvånande ledde Johannes förebråelser till att han fängslades. För dem som lever i synd och moral är det alltid besvärande att det finns de som säger sanningen. Man försöker tysta sanningen. Varför är homosexrörelsen, som inte annars är kyrkligt intresserad, så besatt av att omforma kyrkans tro och etik? Det är för att man inte tål att det finns en sanningens röst i samhället. Så länge denna röst fortfarande kungör Guds dom över deras omoraliska liv, oroas de i sina samveten, eftersom de innerst inne är medvetna om sin synd. Lagen är ju skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15). När sanningens röst blivit förkvävd tänker man sig att man äntligen kan få frid. Men det är bara en självtillverkad, falsk frid. De vet i själva verket, ”att de som handlar så är värda döden” (Rom. 2:32).

När trogna, bibelenliga tillrättavisningar inte tas emot av botfärdiga hjärtan uppväcker de hat, och de obotfärdiga vill gärna straffa sanningssägaren. I vår text står att det Herodes hade respekt för Johannes och visste att han var en rättfärdig man – och att han t.o.m. gärna lyssnade på honom (v 20). Det var Herodias, hustrun, som hatade Johannes och ville döda honom (v 19). Men Herodes egen inställning var faktiskt ambivalent och skiftande. I Matteusevangeliets parallelltext ser vi att också han ville döda Johannes (Matt. 14:5). Människofruktan hindrade honom. Herodes fruktade inte Gud utan var en förhärdad människa. Han insåg att Johannes var rättfärdig, men denna insikt gjorde inte att han ångrade sig. Hans insikt eller tro var sådan som djävlarnas, som tror utan att det innebär omvändelse och frälsning (Jak. 2:9). Det var viktigare för honom att behålla sin makt, att hålla sig väl med folket, än att göra det som är rätt inför Gud. Alltså raka motsatsen till Johannes, som mer brydde sig om hur Gud ser på saken än vad människor anser. Johannes fruktade Gud och inte mäniskor. Den sanna Gudsfruktan driver ut människofruktan.

Två gästabud: Herodes eller Jesu

De allra första verserna i Psaltaren lyder: ”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisning och begrundar hans ord dag och natt” (Ps. 1:1-2). Två olika livshållningar målas upp för oss. Den första är världens inställning, den som de ogudaktiga och bespottarna har. Den andra är den gudfruktiges, han som har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar den natt och dag.

Dessa två diametralt skilda inställningar till Gud och Hans ord kommer så överväldigande tydligt fram i Mark. kap 6. Vi får först en inblick i den ogudaktige Herodes festsal. Där sitter landsfursten, hans hustru och de förnäma gästerna, hans ”stormän och överstar och de främsta männen i Galileen” (v 21). Självfallet flödar vinet och musiken dånar i festsalen. Där finns också Herodias dotter från det tidigare äktenskapet med Herodes bror Filippus. Hon nämns inte vid namn i Bibeln, men den judiske historieskrivaren Josefus uppger att hon hette Salome. Han nämner också att hon denna kväll dansade ”de sju slöjornas dans”, där hon lät dem falla en efter en under dansens gång. I vår text läser vi hur som helst att Herodes och hans gäster blev så förtjusta att kungen sade: ”Be mig om vad du vill, så skall du få det” (v 22). Han t.o.m. beseglade detta löfte genom att svära en ed. Flickan gick ut och rådgjorde med sin mor, och så framställdes begäran att få Johannes Döparens huvud på ett fat. Bud sändes till bödeln som genast halshögg Johannes i fängelset. Huvudet bar han upp på ett fat och ”gav det till den lilla flickan, som gav det åt sin mamma” (v 28). Sådan är världen. Den är fallen och ond, där kan en sådan människa som Herodias äregirighet och hämndlystnad ta död på en Herrens, den Högstes, profet.

Hur annorlunda är inte det gästabud som möter oss omedelbart efter skildringen av Herodes fest! Jesus och hans lärjungar drog sig undan till en enslig plats, eftersom Herodes var en våldsam man. När landsfursten hörde talas om Jesus och om de himmelska krafter som var verksamma hos Honom, sade han att det var Johannes Döparen som hade uppstått. Jesus och apostlarna var hotade. Jesus samlade hur som helst en stor skara människor omkring sig. ”Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och Han undervisade dem grundligt” (Mark. 6:34). Här ser vi den skara ”som har sin glädje i Herrens undervisning”, som lägrar sig vid Herrens fötter och lyssnar till Hans ord. De slog ”sig ner i gröngräset” (Mark. 6:39), läser vi. De är föremål för samma herdevård som David beskriver, då han i PS. 23:2 skriver om den gode Herden: ”Han låter mig vila på gröna ängar”. Ofta är de inte särskilt välbeställda, de jordiska tillgångarna ser inte särskilt imponerande ut. Vid Herodes gästabud fylldes salen av folkets främste, här var de flesta fiskare, arbetare och annat enkelt folk. I Herodes sal dignade borden av dyrbara rätter, här fanns fem bröd och två fiskar. Men ändå blev alla mättade. Till och med tolv fulla korgar blev över, föda som apostlarna sedan skulle räcka vidare.

De två vägarnas slutmål

Vi har sett hur de två vägarna skiljer sig åt i inställning till Gud och Hans ord. Men vart bär de hän, vilket är deras slutmål? Vad gäller Herodes drabbades han så småningom av Guds straffdomar. Kung Aretes, fadern till Herodes första hustru, som han förskjutit, hämnades. Krig utbröt år 36. Tusentals människor miste sina liv i denna konflikt, som Herodes Antipas förlorade. Herodes och Herodias ägnade sig sedan åt intriger, där det gällde att vinna kejsar Caligulas gunst. Allt misslyckades och de drevs i landsflykt. Den som tog över Galileens område var istället Herodias bror Herodes Agrippa. Han drog så att säga det längsta strået i maktkampen. Han fick till slut även Judeen och Samarien och hade därmed i stort sett samma område som hans farfar, Herodes den Store (barnamördaren), hade haft. I Apg. 12:23 kan vi läsa hur det slutade för denne härskare. Han växte i högmod och en dag, då han klädd i kunglig skrud mottog folkets dyrkan såsom han vore en gud, blev han slagen av en Herrens ängel, ”blev uppäten av maskar och dog”. Så slutar det ofta för denna världens maktmänniskor. Hur det än går med dem här i världen, vare sig de inom tidens gränser hinner drabbas av Guds straffdom eller inte, kommer de att drabbas av den i nästkommande liv. De maskar som åt upp Herodes Agrippa dog så småningom, men i den eviga elden kommer masken aldrig att dö (Mark. 9:48).

Det blir helt annorlunda med Herrens trogna, för dem som suttit vid Hans fötter. Saliga är de! De skall få vara bordsgäster vid det himmelska gästabudet, ja de ”skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket” (Matt. 8:11).

Så slutade det för Johannes. Gästerna vid Herodes gästabud såg hans blodiga, avhuggna huvud bäras in på ett fat. Det var allt vad denna världens människor kunde se. Men sextio år senare fick aposteln och evangelisten Johannes se vad som verkligen var fallet. Han skriver i Upp. 20:4: ”Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord”. De avrättade kristna som aposteln Johannes såg fortsatte efter sin fysiska död att regera med Kristus. Deras bödlar kunde inte beröva dem det verkliga livet som är gemenskap med Kristus. Detta var verkligen ett glädjebudskap att höra för de förföljda kristna i Mindre Asien som först mottog Uppenbarelseboken - liksom det är för varje kristen, särskilt under förföljelsetider. Samma budskap framfördes av Paulus, som själv (troligtvis, se Eusebius Kyrkohistoria II, 25:5) senare blev halshuggen med svärd:

”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom Honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom. 8:35-39).

Amen.





Predikan Fastlagssöndagen

PredikningarPosted by Lars 2014-02-28 22:35:06

av Lars Borgström Predikan Fastlagssöndagen Mark. 10:32-45

Jesus gick med sina lärjungar upp till Jerusalem. Det var strax påsk, en av de stora festerna i Israel. Påsken firades till minne av hur Gud hade befriat det judiska folket ut ur Egypten, där de varit slavar under fyra hundra år. Vi läser att lärjungarna var ”förskräckta och fyllda med fruktan”. Varför bävade de? Varför var de så rädda? Jesus hade tidigare talat om att Han skulle lida mycket, förkastas av de ledande i Jerusalem och t.o.m. dödas. ”Rakt på sak” hade Han sagt detta till dem (Mark. 8:31). Då hade Petrus försökt tala Jesus till rätta genom att säga att något sådant inte skulle hända (Mark. 8:32). Jesus hade då vänt sig om, sett på sina lärjungar och tillrättavisat Petrus med orden: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är inte Guds tankar utan människotankar” (Mark. 8:33). Andra gången Jesus talade om sitt lidande läser vi att Hans lärjungar ”inte förstod vad Han sade och vågade inte fråga Honom” (Mark. 9:32).

Det fanns alltså något olycksbådande i hela situationen. Ju närmare de kom Jerusalem, ju klarare framträdde syftet med vandringen genom Jesu undervisning och uppträdande. De hade tillbringat viss tid nere vid Jordans område (Mark. 10:1), och nu hade de korsat floden och var på väg uppåt mot bergstopparna, där Jerusalem var beläget på en av dem.

Men Jesus drog inte stegen efter sig. Tvärtom läser vi, att

Jesus gick före lärjungarna upp mot Jerusalem

Med fast beslutsamhet gick Jesus framför sina ängsliga lärjungar. Han dröjde inte på stegen, släntrade inte efter sina lärjungar. Istället anförde Han dem, gick i täten för dem. Han törstade och hungrade att få göra det som väntade. Ingenting kunde hålla Honom tillbaka. I allt ville Han göra sin Himmelske Faders vilja. Han hade sagt: ”Min mat är att göra Hans vilja som har sänt mig och att fullborda Hans verk” (Joh. 4:34). Nu visade Han sanningen i det Han tidigare hade sagt. Han var inte både ett ja och ett nej (2 Kor. 1:19), utan sade sitt ja till Guds vilja och uppdrag, från början ända till slutet. I allt lydde Han och följde sin Faders vilja. Hans ord var ja och Hans liv var ett enda stort ja till Gud. Han är själv den evige Guden, som för vår frälsnings skull lämnade den himmelska härligheten och blev människa för att frälsa oss genom påskens händelser i Jerusalem.
Det är alltså inte så att det som strax skulle ske i Jerusalem, då Jesus fick lida och dö, var en tragisk missräkning, ett snöpligt slut på en helig mans liv. ”Ty”, som Jesus själv sade sina lärjungar, ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Det som skedde i Jerusalem var tvärtom själva syftet med att Han kom hit till jorden: Han föddes för att dö! Som det heter i en sång, Du gjorde väl, du kom! : ”Du gjorde väl, du kom ... Men ack, min frälserman! din vagga och ditt kors stå redan när varann.” (Bellman: Evangelium på juledagen).

Med fast beslutsamhet gick därför Jesus framför sina lärjungar. Hans stund var nu inne (jfr Joh. 12:23), och ingenting kunde stoppa Honom. Herren hade genom Jeremia profetiskt sagt, att om det fanns någon enda i Jerusalem, som gör rätt och sanning, så skall Han förlåta hela staden (Jer. 5:1). Jesus var denne ende, som skulle utverka förlåtelse. Raskt ville Han inta platsen som folkets ställföreträdare. Och hos profeten Hesekiel säger Herren Gud att Han söker i det heliga landet efter en enda, som skulle kunna träda fram och ställa sig på muren, träda i bräschen för allt folket – om så vore så skulle Han inte fördärva landet (Hes. 22:30). Hesekiel profeterar om Jesus och Golgata. Han säger vidare att om ingen ställer sig i gapet inför Herren så ”utgjuter Han sin vrede över dem och gör slut på dem med sin förbittrings eld. Deras gärningar skall jag låta komma över deras huvuden, säger Herren, HERREN” (Hes. 22:31).

Jesus visste att Han var den som skulle ställa sig i gapet, den som skulle få Guds vrede utgjuten över sig, den som skulle tillintetgöras genom Herrens förbittrings eld. I Ps. 88 klagar den lidande Messias: ”Din vrede ligger tung på mig, alla dina böljors svall låter du gå över mig. [---] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig? [---] Din vredes lågor går över mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig” (Ps. 88:8, 15, 17-18). Jesus visste förstås att denna psaltarpsalm, som betts av judar under hundratals år - som Han själv efter sin mänskliga natur lärde sig att be som barn hemma hos Josef och Maria - syftade på Honom själv, var Hans egna ord, de tankar som skulle genomsusa Hans själ under timmarna på korset på Golgatas avrättningsplats.

Den som borde varit den som mest tvekat att vandra upp till Jerusalem, var alltså den som mest resolut gjorde det. När lärjungarna tvekade och var ängsliga, var Han okuvlig. Förklaringen har vi i Ps. 40, där Guds Son säger: ”Därför säger jag: ´Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta´" (Ps. 40:8-9).

Jesus gick i döden för syndare

Jesus var så ivrig, så angelägen att gå upp mot Jerusalem därför att Han ville åstadkomma något. Han ville vinna ett pris, ett byte åt sig. Om Herrens lidande tjänare heter det i Jes. 53:10, att ”Det var HERRENS vilja att slå Honom och låta Honom lida. När du gör Hans liv till ett skuldoffer, får Han se avkomlingar och leva länge.” Genom att beredas till ett skuldoffer fick Jesus avkomlingar, d.v.s. människor som genom tron på Honom bärgas till det eviga livet. Detta är den stora skörd av avkomlingar, som Abraham, trons fader, hade utlovats då Herren Gud sade till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem. [---] Så skall din avkomma bli." Det heter också om den lidande tjänaren i Jes. 53:12: ”Därför skall jag ge Honom de många som Hans del [---] eftersom Han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, Han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.” Jesus fick de många, d.v.s. människosläktet, till del, som lön eller byte, därför att Han utgav sitt liv i döden.

Jesu offerdöd var nödvändig. Synden måste bestraffas, annars vore inte Gud rättfärdig som domare. Vi människor skapades heliga och rättfärdiga, men genom syndafallet förändrades allt. Människan som var en Guds avbild, hade blivit en bild av djävulen. Hon som var en glädje för änglarna, hade blivit deras fiende och avsky. Hon som var en kysk brud, hade blivit en lösaktig kvinna. Hon som var ett tempel åt den helige Ande, hade blivit ett tillhåll för onda andar. Se bara på lärjungarna, hur de beter sig under vandringen upp till Jerusalem! Jesus hade just sagt dem de allvarliga orden, om vad som skulle drabba Honom: ”Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma Honom till döden och utlämna Honom åt hedningarna. Dessa skall håna Honom, spotta på Honom och gissla och döda Honom” (Mark. 10:33-34). Och vad gör lärjungarna då? Jakob och Johannes, Sebedeus söner, eftersträvar de främsta platserna i Guds rike! De gick fram till Jesus och önskade få äreplatserna på Hans högra och vänstra sida. Och sedan, när de andra lärjungarna fick veta detta, blev de arga på Jakob och Johannes, troligtvis därför att de själva ville ha dessa platser.

Varför tror jag att det var de andra lärjungarnas egna önskningar om äreplatserna i Guds rike som gjorde dem arga på Sebedeussönernas begäran? Detta var tredje gången Jesus talade om sitt lidande. Efter det andra tillfället (Mark. 9:30-31) hade Jesus frågat dem om vad det var de hade talat med varandra om (Mark. 9:33). Då teg lärjungarna, ”eftersom de på vägen hade talat med varandra om vem som var störst” (Mark. 9:34). Det var alltså inte bara Jakob och Johannes som var äregiriga, utan också de andra lärjungarna. Det var för sådana syndare Jesus gick i döden. Han tömde hela Guds vredes bägare för att vi skulle slippa göra det, och istället få dricka ur välsignelsens bägare. Jesus är syndares frälsare.

Jesus vill att du skall följa Honom till det himmelska Jerusalem

Hur sorgligt är det inte att vi människor, liksom Jesu egna lärjungar, kan tänka högmodiga, äregiriga tankar samtidigt som Jesus målar upp sitt omätliga lidande! Vi bär med oss vår köttsliga natur i allt, och djävulen tar ingen hänsyn. När som helst kan han rikta sina attacker mot oss. Men jag hoppas att han inte skall locka bort någon av er, kära åhörare, från Guds rike! Det har han lyckats göra med många människor. Tyvärr ligger i detta nu många människor i helvetet, som en gång var Guds barn. De hade upptagits i Guds rike genom det heliga dopet. Änglarna sjöng och fröjdade sig i himlen över att en människa blivit född på nytt. Men så ansatte djävulen dopbarnet med frestelser och tvivel. Han lockade och snärjde den olycklige allt hårdare i syndens och otrons nät. Så var till sist himmelriket förlorat.

I detta nu står du inför intrycket från två världar. Guds Ande vill måla upp frälsningens rike för dig. Han har genom olika ord från den Heliga Skrift visat dig på Jesu lidande och död, som är den nyckel som öppnat himlens port för oss var och en. Genom Jesu död utplånades nämligen hela syndaskulden. Tack vare Hans ställföreträdande försoningsdöd har saligheten bjudits oss. Den som så önskar får för Jesu skull del av den nya himlen och den nya jorden.

Denna nya värld skildras på flera ställen i Bibeln som en stad. Paulus kallar den ”det himmelska Jerusalem” (Gal. 4:26). I Hebréerbrevet sägs det att Gud själv är skapare av denna stad med de fasta grundvalarna (Hebr. 11:10). Andra städer har antingen gått under eller skall göra det, men denna stad skall förbli till evig tid. Liksom denna stad har en fast grundval, är också trons hopp fast grundat. Gud har alltså format och byggt denna stad. Vi känner till Hans allmakt och vishet, eftersom Han skapat också den synliga världen. Vad skall vi inte då få se i Guds stad, som skall vara ett hem för Guds heliga och utvalda barn? Om denna stad säger Johannes, att den glänser av den dyrbaraste ädelsten, jaspisen (Upp. 21:19). Detta eftersom den har Guds härlighet. I denna stad skall det inte finnas några tårar, inget lidande, inte någon plåga. Den skall erbjuda livets vatten, dess ljus skall vara Gud själv och Lammet, och dess portar skall inte stängas (Upp. 21:25). I detta rike och i denna stad skall Lammets bröllop hållas. På ett bröllop finns överflöd på mat och dryck och glädjen är stor. Där kommer många tillsammans från både brudens och brudgummens familjer, vilka då förenar sig med varandra och blir vänner. På samma sätt skall vid Lammets bröllop Guds barn komma samman från alla folkslag och stammar och tungomål och länder. Där skall Lammet fira bröllop med sin brud, den troende församlingen (Upp. 19:7).

Den andra värld som gör intryck på dig är djävulens rike. Det behövs inga särskilda påminnelser om denna värld, eftersom den själv gör sig så väl påmind. Hela tiden mottar vi en strid ström av intryck från den gudsfrånvända världen, från dess herre själv, den onde anden djävulen, och vårt kött ger snabbt sitt bifall. ”Två väldiga strider om människans själ”, som det heter i en gammal väckelsepsalm (Sv. ps. 536). Det är Gud gentemot djävulen. Vem skall vinna din själ?

Idag inleds fastan, en period av kyrkoåret som är särskilt ämnad åt rannsakan och prövning. Pröva därför, käre medkristne, den livsföring, som du ägnar dig åt. Har den varit i överensstämmelse med ditt dopförbund och din kallelses höghet? Många inom kyrkoförsamlingarna har världens glädjeämnen, syndfulla eller mer ”oskyldiga”, kärare än frälsningens friska vattenströmmar. De anser sin själs värde och den härlighet, som de har hos Gud genom Jesus Kristus, som ingenting, bara de får sin del av värden, dess ära, lust och glädje. Tänk nu efter, käre vän, om du hör till dessa. I så fall: Ångra dig och vänd om! Ännu svävar Guds Ande som en duva över ditt hjärta med friden tillhands. Han vill skänka dig allt som hör den himmelska världen till. Han vill föra dig till Jesus, allt djupare in i Hans frälsning.

Vad Jesus vill med dig är alldeles klart. Med raska, beslutsamma steg gick Han framför sina lärjungar upp till Jerusalem. De hemska kvalen som stod framför Honom kunde inte hålla Honom tillbaka. Han drevs av en hunger att göra Guds vilja. Han drevs av en törst efter din själ. För att kunna ha dig med vid bröllopsfesten i det himmelska Jerusalem vandrade Han obevekligt upp mot Jerusalem. Han värjde inte ens för vredeskalken i Getsemane trädgård, hur ångestfull den stunden än var. Han vandrade smärtornas väg upp mot Golgata. Han lät sig spikas upp på korset Han själv burit och föll som den ende mänsklige syndaren i den levande Gudens händer, där det är fruktansvärt att falla för den orättfärdige (Hebr. 10:31). Det fanns bara en enda sak som drev Honom i allt detta, en enda sak som höll Honom fastnaglad kvar på korset, vars outsägliga pinor Han frivilligt genomled: vår eviga frälsning. Han sade: ”Jag törstar” (Joh. 19:28) – jag törstar efter era själar! Sedan, strax innan Han andades sitt sista andetag, sade Han: ”Det är fullbordat!” (Joh. 19:30). Det mödosamma frälsningsarbetet var avslutat. Herrens lidande tjänare hade utfört sitt tunga verk. I samma ögonblick brast förlåten i templet i två delar (Matt. 27:51). Vägen till det allra heligaste, till Himmelriket, hade öppnats för syndare, för dig och för mig.

Amen.



Predikan Alla helgons dag

PredikningarPosted by Lars 2013-11-01 21:42:09

Predikan Alla helgons dag. Matt. 5:13-15

Alla helgons dag har blivit en dag, då dagens svenskar tänker på sina döda anhöriga och gärna åker ut till deras gravar med ljus och blommor. I kyrkans år är denna dag dock ägnad åt helgonen, och dessvärre är det långt ifrån alla människor som lever och dör som sådana. Innan vi återkommer till detta tragiska faktum kan det vara bra att klargöra vad ett helgon är, vem som är helgon och vem som inte är det.

Att vara kristen är att vara helgon

När Paulus i inledningen av sina brev skriver ”till de heliga” på den eller den platsen, skulle översättningen lika gärna kunna ha varit ”till helgonen”. Så översätter för övrigt Per Jonsson (se t.ex. 2 Kor. 1:1). Helgonen är alltså desamma som det heliga kristna folket, d.v.s. alla som tror på Jesus Kristus. De är inga moraliskt fulländade varelser, men iklädda Kristus sin Frälsare är de genom tron alldeles ”utan fläck och skrynkla eller något annat sådant” (Ef. 5:27). I Bibeln tilltalas alltså alla kristna här i världen - i detta liv - som helgon. Det är alltså inte något man kan förklaras vara först efter döden, såsom i den romersk-katolska kyrkan. Där är inte heller alla kristna helgon, såsom i Bibeln, utan endast en mycket speciell grupp som kommit särskilt långt i helgelsen. Dessa kan av påven, efter deras död, helgonförklaras.

De kristna är jordens salt

Vad innebär Jesu ord i bergspredikan, att Hans lärjungar skall vara jordens salt? Två förslag har getts. Vissa har menat att Jesus syftar på saltets smakhöjande funktion; saltet såsom krydda. Världen är fallen i synd och helt i den ondes våld (1 Joh. 5:19). Men p.g.a. lärjungarnas närvaro i världen, och deras inflytande på människorna, förkastar inte Gud genast människosläktet likt en osmaklig rätt som Han vämjes vid. Troligare är kanske att Jesus syftar på saltets bevarande funktion; saltet såsom konserveringsämne. Då blir meningen att lärjungarnas närvaro i människosläktet, som i sig självt är hemfallet åt förruttnelse, ger möjlighet till sedlig sundhet, moralisk livskraft. Som synes spelar det ingen roll vilken av uppfattningarna vi stannar vid, då de har samma innebörd: P.g.a. de kristna är världen inte så fruktansvärt illa däran, som den annars skulle vara - p.g.a. de kristna är världen ännu inte mogen för sin slutliga dom - p.g.a. de kristna finns det antal rättfärdiga, som inte fanns i Sodom, men som hade räddat också den staden från undergång om de funnits där (1 Mos. 18:32).

Att vara salt innebär, att vi kristna skall "salta" världen med dess synder och villfarelser, strö ut bitande salt så att inte världen ruttnar. Om vi inte fyller denna funktion, utan istället anpassar oss efter denna värld och dess tankesätt och livsmönster, duger vi inte till annat än att ”kastas ut och trampas ner av människor”. Då blir vi inte bara ur stånd att utöva gott inflytande i världen, utan vi går också själva miste om frälsningen.

En märklig syn möter oss i Upp. 11:1-2. Johannes får uppdraget att mäta Guds tempel, d.v.s. den kristna kyrkan: "Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber där inne. Men utelämna templets yttre gård och mät den inte, eftersom den är given åt hedningarna, och den heliga staden skall de trampa under fötterna i fyrtiotvå månader.” Två sorters kristna framträder här: ”tempelkristna”, som håller till inne i templet vid altaret, och ”förgårdskristna”, som håller till utanför där hedningarna härskar.

Endast den som måste hålla till vid Guds altare, Golgata, är en sann kristen. För sina synders skull måste han ständigt hålla till där ett fullkomligt offer har blivit offrat i hans ställe. Han lever i syndernas förlåtelse. Han håller måttet, därför att han håller till vid altaret och tillber. Han är en tempelkristen.

Men vad är då förgården för något, den som inte skulle mätas, den som är given åt hedningarna? Det är den del av kristenheten som endast hör till de kristna på ett yttre sätt. Det är sådana människor som inte lider av sin synd, sådana som snabbt blir trötta på att höra om Jesu död och uppståndelse. Sådana människor är förgårdskristna. De står nära kristendomen i yttre motto, men inför Gud har de inget som håller måttet. De är namnkristna eller oförståndiga jungfrur (Matt. 25:3). De tycker om att leva så nära världen som möjligt och vill sudda ut de klara gränserna mellan Guds rike och världen, som Herren själv har stakat ut.

Vad skall hända med de förgårdskristna? De kommer att avfalla i förföljelsens stund. Där finns ingen kraft eller vilja att lida för Jesus namns skull. Hedningarna trampar ned och besegrar dem, alldeles som Jesus säger i Bergspredikan: De kristna som förlorat sitt salt ”duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor”. När man försöker anpassa kristendomen så att den skall bli lättare att acceptera för de oomvända, blir man själv nedtrampad, besegrad. Man får hela tiden anpassa sin lära och sitt liv efter vad tidsandan dikterar. På senare år har homosexualitet blivit på modet. Då anpassar sig snabbt alla förgårdskristna präster och pastorer och välsignar denna sodomitiska otuktssynd. Man har besegrats av hedningarna, av världens ande och av djävulen själv som driver sitt spel bakom alltihop.

Men Guds tempel, som Han byggt i människors hjärtan genom sitt Ord och sin Ande, kan ingen förstöra. Frågan för varje kyrkogångare är om han eller hon är en tempelkristen eller en förgårdskristen.

De kristna är världens ljus

”Ni är världens ljus”, säger Jesus. Det är med lärjungen som med staden på berget och ljuset på ljusstaken, Den kristna tron får inte, ja kan inte, om den är äkta, döljas. Städerna i det heliga landet låg ofta högt uppe på ett berg, synliga på långt håll. En sådan stad kunde inte förbli osynlig eller dold. Så kan inte heller den som vill vara en Jesu lärjunge och leva efter Hans Ord undgå att få andras blickar riktade på sig. Det måste synas på lärjungens uppförande och leverne, att han tillhör en annan värld. Man kan inte i hemlighet vara en Jesu lärjunge. Den kristendom som inte märks på jorden märks inte heller från Himmelen.

I det andliga avfall vi idag lever i, då ett kolsvart mörker lagt sig över vårt land, är det viktigare än någonsin att vi inte tappar modet utan förblir vid Herren och Hans Ord. Och i ett annars kompakt mörker märks faktiskt ett enda ljus mycket tydligt. En nattvandrare i det gamla Judéen och Galiléen hade inga svårigheter att orientera sig mot den upplysta staden på berget. Det räckte med att en enda oljelampa brann i ett fönster, så kunde man se staden på mils avstånd. Ett enda kristet hem kan ha en sådan effekt också hos oss, i vårt land.

Jesus talar om att sätta ljuset på ljushållaren. När mörkret föll på i det gamla Orienten, tände man ett ljus och satte det på lamphållaren, för att det skulle lysa upp husets enda rum. Det hade varit meningslöst att sätta en skäppa, ett lådliknande sädesmått, över ljuset. Lika meningslöst är det att försöka gömma sin kristna tro. Lärjungen skall vara ljusbärare bland människorna. Men inte för att själva vinna ära skall vi göra det goda. Det är för att Fadern i Himmelen skall bli ärad som vi skall göra de goda gärningarna och tjäna vår nästa.

Men skall man kunna vara ett salt och ett ljus måste man själv ha smakat saltet och sett ljuset. En sann omvändelse är som ett svidande salt i sår, men det renar. Sorgen över den egna synden kommer ingen kristen undan. Men när vi ser på Jesus, möter vi det sanna ljuset. Att leva i tro på Honom är att vandra som ett ljusets barn.
Vår kallelse står klar: Vi skall vara jordens salt och världens ljus. Har vi varit verkliga föredömen på detta område? Jag tror vi var och en får be om förlåtelse för våra synder, framför allt våra underlåtelsesynder. Kanske har vi t.o.m. varit som tynande vekar på väg att helt slockna? Om Jesus heter det: ”Ett brutet strå skall Han inte krossa, en tynande veke skall Han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten” (Jes. 42:3). Utan Honom är vi helt utan hopp, ”men om vi vandrar i ljuset, liksom Han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, Hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7). Amen.





Next »