Skattkistan

Skattkistan

De två advokaterna

ArtiklarPosted by Lars 2015-03-04 10:09:06

De två advokaterna

Aposteln Johannes skriver att det finns en som försvarar oss i Himmelen: ”Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig” (1 Joh. 2:1). Jesus själv säger enligt samme Johannes att när Han återvänt till sin Fader skall Han sända hjälp till sina lärjungar: ”Och jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot” (Joh. 14:16-17).

Vad som inte framgår av Folkbibelns översättning är att det som i den första versen (den som handlar om Jesus) återges med ”en som för vår talan” och det som i den andra versen (den som handlar om den Helige Ande) återges med ”Hjälpare” i den grekiska grundtexten är ett och samma ord: parakletos. Enligt klassisk grekiska betyder parakletos en försvarsadvokat, någon som bistår en anklagad med juridisk hjälp vid rättegång. Även i senare grekiska har denna grundbetydelse av ordet bibehållits. En paraklet är en person som tar ställning för någon, talar väl om någon genom att lägga ett gott ord. I latinska bibelöversättningar står det att Jesus Kristus är vår advokat inför Fadern.

Jesus Kristus som advokat

Gud framställs på många ställen i Bibeln som en domare (Ps 9:5, 2 Tess. 1:5-8 m.fl.). Han fäller alltid rättvisa domar (Ps. 119:137, Rom. 1:32, 2 Tess. 1:5). All synd som bedrivs på jorden väcker Hans vrede: ”Gud är en rättfärdig domare, en Gud som dagligen visar sin vrede” (Ps. 7:12). Det är idag vanligt inom kristenheten att man inte vill tala om Guds vrede och straff. I en mycket populär och lovordad nyutkommen ”kristen” bok sägs det att Gud inte är vred, att Han ”alltid är kärlek” (Skytte, Stinissen, Ansikte mot ansikte, Artos&Libris 2010, s 340). Men Guds vrede kan inte trollas bort genom att man förnekar den eller inte låtsas om den. Den kommer aldrig någonsin att försvinna eftersom Gud är evig och oföränderlig (Ps. 102:28, Jak. 1:17).

En del föreställer sig helvetet som en plats där de förtappade för evigt är avskilda från Gud. Den välkände kristne författaren C.S. Lewis tänkte t.ex. att Gud är fullständigt frånvarande i helvetet, att Han har lämnat de förtappade helt och hållet åt sig själva (Lidandets problem, Libris 1995, s 147). Men Lewis kunde inte tagit mer miste i detta avseende. Gud är allestädes närvarande: ”Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där” (Ps. 139:8). I all evighet kommer alla människor, de frälsta såväl som de förtappade, att vara i Guds omedelbara närvaro. Gud är de kristnas Himmel och de otroendes helvete på en och samma gång. De förra åtnjuter Hans kärlek men de senare drabbas av Hans vrede. Inte skilda från Gud, utan ”inför Lammet och de heliga änglarna” kommer de förbannade att ”få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare” (Upp. 14:10). De kommer att plågas i eld och svavel och ”röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter” (Upp. 14:11). För de otroende är det verkligen ”fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Hebr. 10:31).

Den gudsövergivenhet som det ändå är fråga om är frånvaron av Guds barmhärtiga, kärleksfulla närvaro, där Han välsignande vänder sitt ansikte mot den älskade, såsom Han gör i den aronitiska välsignelsen (4 Mos. 6:25-26) i vår gudstjänst. Denna övergivenhet drabbades Jesus av då Han på korset utropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27:46). Guds vrede omslöt Honom på varje sida, den var en tryckande börda över Honom. Han klagade: ”Din vrede ligger tung på mig, alla dina böljors svall låter du gå över mig. [---] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig? [---] Din vredes lågor går över mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig” (Ps. 88:8, 15, 17-18). Förgäves kommer människor att försöka fly denna Guds vrede på domens dag utan att kunna det (Upp. 6:15-16).

Eftersom alla människor har syndat och gjort vad ont är (Rom. 3:10-12, 23 m.fl.) förtjänar alla att kastas i den eviga elden. Inför Guds domstol i Himmelen står vi alla som skyldiga. Ingen av oss kan visa upp ett heligt och rättfärdigt liv. Guds lag anklagar oss för våra synder och kräver gottgörelse, vedergällning, tillfyllestgörelse. Det är ingenting mindervärdigt eller bristfälligt hos Gud som gör att Han kräver dom, straff och hämnd. Den omutliga lagen är ”helig” och budordet ”heligt, rätt och gott” (Rom. 7:12). Det är Guds helighet och rättfärdighet som kräver att synden och syndaren bestraffas. Martin Luther beskriver den svåra situationen på detta sätt i sin stora psalm om försoningen:

Jag under satan fången låg Och kunde mig ej hjälpa,

Den synd som rådde i min håg, I grund mig ville stjälpa.

Min synd mig till förtvivlan drev, Mitt samvets dom orygglig blev,

Och helvetet stod öppet (Lova Herren 47:2).

Vi är alltså alla förlorade, dömda till evig död och pina i helvetet – om ingenting inträffar som förändrar vår situation. Det är här Jesus Kristus träder till vår hjälp. I Gezelii bibelverk står det om Honom i förklaringen till 1 Joh. 2:1: ”Jesus är wår endaste Adwocat, som har gifwit sig ut till en försoning för oss, v. 2; 1 Tim. 2:5.”

Jesus är vår försvarare som står inför Fadern ”för att mana gott” för oss (Hebr. 7:25). Detta sker inte genom ett skickligt upplagt försvarstal varigenom Han försöker dupera Fadern. Han framställer istället för Fadern sin egen förtjänst - sin fullkomliga lydnad och sitt bottenlösa lidande - varigenom Han tillfredsställt Guds krav på rättsskipning. Han har själv friköpt oss (Rom. 3:24). Detta beskrivs på följande sätt i Luthers psalm:

Till ende Sonen sade Han: Jag måste mig förbarma.

Far ner uti det syndaland Och lös de fångar arma

Från deras synd och stora nöd, Fräls dem ifrån en evig död

Och låt dem med dig leva (Lova Herren 47:4).

Därigenom vilar den kristna församlingens åtnjutande av Guds nåd på helt laglig och oantastlig grund. ”Genom rätt skall Sion friköpas, genom rättfärdighet de som vänder tillbaka” (Jes. 1:27). Gud förklarar oss rättfärdiga för sin Sons Jesu Kristi skull. Paulus skriver:

”Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla, hur skulle Han kunna annat än också skänka oss allt med Honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss” (Rom. 8:31-34).

Den Helige Ande som advokat

Jesus är alltså vår parakletos, advokat, inför Fadern i Himmelen. På skärtorsdagskvällen sade Jesus till sina lärjungar att när Han återvänt till Fadern, skulle Han be Fadern att sända en annan advokat, parakletos, som alltid skulle vara hos dem (Joh. 14:16). Denne Hjälpare, som parakletos översätts till på detta ställe, är ”sanningens Ande” som femtio dagar senare på ett påtagligt sätt i himmelskt dån utgöts över lärjungarna på pingstdagen (Apg. 2:2-4). Luther skriver om detta:

Han upp till Fadern for igen Från denna världs elände

Och i mitt bröst Hugsvalaren, Den Helge Ande, sände

Som i min nöd skall trösta mig, Mig stödja på min bättringsstig

Och i all sanning leda (Lova Herren 47:7).

Gezelii bibelverk förklarar i utläggningen av Joh. 14:16 vad den Helige Andes roll som Hjälpare, ”Hugswalare”, är: ”Paracletos betyder en advokat, förespråkare eller bistånd inför rätta, hwilken tröstar, styrker och hjelper de skyldiga, så gör den helige Ande ock med oss uti samwetet inför Guds dom, emot synden och djefwulens åklagan.”

De människor som varit föremål för den Helige Andes vittnande i hjärtat förstår vilken lycka det innebär att ha en sådan advokat. Innan vi utvecklar detta närmare skall vi emellertid först betrakta utgångsläget, den naturliga människans situation utan den Helige Andes vittnesbörd.

Alla människor är skapade med ett samvete, d.v.s. de vet till-sam-mans med Gud vad som är rätt och fel, gott och ont. Lagen är ju skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15). Alla människor vet också innerst inne att det kommer att utkrävas straff för alla deras synder och överträdelser (Rom. 1:32). Deras samveten dömer dem skyldiga eftersom de vet att de är skyldiga. Denna samvetets dom kan vara ohygglig och driva människor in i förtvivlan och viljan att ta sina liv. En av antikens hedniska författare skrev öppet och ärligt att det inte finns någon pina så svår som ett dåligt samvete.

Människorna har inte endast ett inre vittnesbörd om sin synd och skuld, utan också ett yttre. Gud sänder ju straffdomar redan här i tiden. Han gör det tillräckligt ofta för att alla människor skall förstå att Han vredgas över synden, men tillräckligt sällan för att de också skall inse att Hans vrede inte är uttömd, att den fulla bestraffningen ännu återstår.

Hur skall människornas samvetsnöd avhjälpas? I äldre, hedniska kulturer har man burit fram offer på offer, det ena större och blodigare än det andra, för att försöka stilla gudarnas vrede. I den moderna kulturen försöker man hellre med förströelse, förträngning och förnekelse. Man försöker t.o.m. rensa bort all straffutmätning i samhället - straff är bannlyst såväl inom barnuppfostran som skolundervisning och t.o.m. inom brottsbekämpningen talar man om ”kriminalvård” och ”påföljder” istället för om straff - för att slippa bli påmind om ”vredens dag, när Guds rättfärdiga dom skall uppenbaras” (Rom. 2:5). Men det är omoget och fåfängt att tro att Guds vrede försvinner om man slutar att tala om den eller genom att vi människor skaffar bort vedergällning i samhället. Gud slutar inte upp med att bestraffa synden bara för att vi gör det.

Den enda verkliga boten mot samvetsnöden är den Helige Andes tröst. Om än vårt eget hjärta dömer oss - ”Mitt samvets dom orygglig blev” (Lova Herren 47:2) - är Gud ”större än vårt hjärta och vet allt” (1 Joh. 3:20), d.v.s. om än vårt hjärta dömer oss som syndiga och ovärdiga så är ändå Gud större i oss och försvarar och tröstar oss med sina nådelöften. Den Helige Ande är en gudomlig försvarsadvokat som ”vittnar med vår ande att vi är Guds barn” (Rom. 8:16). Detta sker inte på något svärmiskt, extatiskt sätt utan genom Guds Ord som kommer till oss genom Bibeln, biblisk predikan och sakramenten. Det är just genom Guds Ord den helige Ande kommer till oss (Joh. 6:63, Gal. 3:2 m.fl.). Jesus säger därför att när advokaten, parakleten, kommer, då skall Han påminna lärjungarna om allt vad Han har sagt dem (Joh. 14:26).

Vad är det då närmare bestämt som den Helige Ande vittnar om och lägger till grund för vårt barnaskap, då Han talar i våra hjärtan? Jesus säger: ”När Hjälparen (parakleten) kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall Han vittna om mig” (Joh. 15:26). Vidare: ”Och när Han (parakleten) kommer skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: [---] om rättfärdighet, ty jag går till Fadern” (Joh. 16:10). Meningen med detta är att Jesus efter fullbordat frälsningsverk fullständigt rättfärdig återvänt till Fadern och att Hans rättfärdighet också gäller oss. Slutligen: ”Han (parakleten) skall förhärliga mig” (Joh. 16:14).

Vi ser alltså att den Helige Ande tröstar och styrker oss, övertygar oss om att vi är Guds barn, genom att tala om Jesus och Hans fullbordade verk. Sådant är den andre advokatens vittnesbörd i våra hjärtan. Inför samvetets hårda dom hjälper inga hänvisningar till egna verk eller kvalitéer. ”Jesus allena”, solus Christus, är det vittnesbörd som sanningens Ande frambär i våra hjärtan.

--------

Så har vi sett hur Gud i sin oändliga godhet gett oss två försvarsadvokater. De är allsmäktiga, fullständigt goda och vet allt. Den ene, Guds Son, manar gott för oss i Himmelen och den andre, den Helige Ande, gör det i våra hjärtan. Så mån är Gud om oss, så hett önskar Han att vi skall bli frälsta. Därför bör vi alltid tacka Honom, t.ex. med slutversen i Luthers stora psalm om försoningen:

Ty vare pris i evighet Och lov förutan ände

Guds eviga barmhärtighet, Som oss den hjälpen sände

Och nederslog i Kristi död Synd, helvete och dödens nöd,

Vem kan oss nu fördärva? (Lova Herren 47:8).



Skriften allena - reformatorernas formalprincip

ArtiklarPosted by Lars 2014-10-31 18:18:26

av Lars Borgström Skriften allena – reformatorernas formalprincip

Den reformation, den återgång till äkta, biblisk lära och bekännelse, som skedde på 1500-talet, hade två huvudprinciper. Den ena kallas formalprincipen, och innebär att Bibeln är den enda norm som Kyrkans tro och liv skall bestämmas av. Principen kan kortfattat uttryckas med orden Skriften allena, på latin sola scriptura. Den andra principen kallas materialprincipen och definierar den sak eller materia som den kristna tron är till sitt väsen. Den kristna trons huvudsak är att vi blir rättfärdiggjorda genom tron allena, därför att Kristus, den vi förtröstar på, redan har uppfyllt allt som behövdes för att vi skulle frälsas. Tron allena, på latin sola fide, är det fasta uttryck som brukar användas.

Redan för två år sedan, under 2012 års Lutherdagar, då jag höll ett dubbelföredrag om Arvet från reformationen, behandlade jag dessa två principer. De föredragen kan ses som en introduktion eller upptakt till detta föredrag, som är en fördjupning av den reformatoriska skriftprincipen eller sola scriptura.

Formalprincipen i bekännelseskrifterna

Detta föredrag kommer alltså att handla om den första av de två nämnda principerna, formalprincipen. Den är klart och tydligt uttryckt i våra bekännelseskrifter. Jag läser två citat ur Konkordieformeln av år 1577, de lutherska bekännelseskrifternas krona. I inledningen till Konkordieformeln heter det:

”Vi tror, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom det står skrivet: ’Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig’, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ’Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skulle han vara förbannad’, Gal. 1:8” (SKB s. 499).

Och på ett annat ställe:

”Vi bekänner oss till Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom Israels rena och klara källa, som allena utgör den enda sanna norm, efter vilken alla läror och lärare bör prövas och dömas” (SKB, s 542).

Det var kännetecknande för alla reformatorer, även de reformerta som Zwingli och Calvin, att de anammade Skriften allena som princip. Såväl De 39 artiklarna, som den Anglikanska kyrkan antog, som Westminster Confession, den mest kända av de reformerta trosbekännelserna, slår fast Skriften allena som norm för Kyrkan. Hur denna princip tillämpades kunde variera, t.ex. var de lutherska reformatorerna mer positivt inställda till den kyrkliga traditionen än vad de reformerta var. Förenklat kan man säga att för lutheranerna kunde kyrkliga bruk och ordningar accepteras så länge de inte motsade eller hotade någon biblisk lära, medan de reformerta rensade ut det som inte direkt kunde utläsas ur Bibeln. En annan skillnad var att i teologiska ställningstaganden kunde Skriften allena hos de reformerta i praktiken få ge vika för förnuftsresonemang. Här är predestinationsläran och nattvardsläran kända exempel, där de reformerta anpassade lärorna för att få dem mer acceptabla för förnuftet. Vi skall inte fördjupa oss i de reformertas lära, här vare det nog att påpeka att även den grenen av kristenheten bekänner sig till Skriften allena.

Den romersk-katolska motdraget

Den största delen av kristenheten bekänner sig emellertid inte till Skriften allena. Såväl den romersk-katolska som de s.k. ortodoxa kyrkorna i Östern anser att vid sidan av Skriften är också traditionen en källa till den gudomliga uppenbarelsen. När reformatorerna trädde fram på 1500-talet med Skriften allena som norm, samlade sig katolikerna till motvärn. Det skedde genom bannlysningar, förföljelser och avrättningar, där man tog den världsliga makten till hjälp. Det skedde också genom att man anordnade det stora konciliet i Trident (1545-1563), motreformationens koncilium. Man fastslog där att den oskrivna traditionen måste tas emot och äras ”med samma hängivenhet och vördnad” som Skriften själv. Skriften och traditionen ses som två helt jämbördiga källor som kompletterar varandra. Det var ur en sådan syn som påvedömet en gång hade fötts. Det var traditionen, inte Skriften, som gjorde det ofelbara påvedömet möjligt. Enligt romersk syn måste Skriften kompletteras av traditionen som står för fortsatt uppenbarelse och läroutveckling. Dessutom kan Skriften, menar man, inte tolkas och förstås av kyrkans enskilda medlemmar. Det måste finnas en gudomligt given instans, i detta fall påven, som avgör all tvist, ger Skriften en auktoritativ tolkning och stadfäster vad kyrkan skall tro. Denna instans är påven, ”Hans Helighet påven, biskopen av Rom och Jesu Kristi ståthållare på jorden, apostlafursten Sankt Petri efterföljare, överstepräst för hela kyrkan på jorden”, som det heter i hans officiella titel.

De s.k. ortodoxa kyrkorna

De s.k. ortodoxa, kyrkorna, alltså de orientaliska kyrkorna, tar på liknande sätt avstånd från ”Skriften allena”. Det apostoliska ordet kan inte tolkas av enskilda utan måste förstås i enlighet med den katolska eller universella kyrkans tradition. Men i stället för att låta kyrkans tradition stråla samman i en enda person, påven, så utgår man från kyrkans samlade episkopat, där alla biskopar är lika i rang. Biskoparna är apostlarnas efterföljare. Ortodoxa kyrkan betonar inte så mycket apostlarna som enskilda individer utan ser dem mer som ett samfällt kollegium. Däri låg deras auktoritet. På liknande sätt, menar man, är det med den kristna kyrkans auktoritet efter apostlarna. Enskilda personer kan inte bestämma om kyrkans tro och liv. Men det kan kyrkan företrädd av sina biskopar. Enligt ortodox tro leder Gud kyrkan främst genom allmänt erkända koncilier, där kyrkans biskopar samlas för att ta ställning i för kyrkan viktiga frågor. Vad kyrkan på detta sätt säger är fyllt av Ande och sanning. Det är mot denna bakgrund som de sju s.k. ekumeniska koncilierna i den gamla kyrkans tid har en så stark ställning i den ortodoxa kyrkan. När hela kyrkan är överens har den Helige Ande verkat. Då är kyrkan ofelbar. Då har Gud talat och då är vägen som skall vandras klar.

För den ortodoxa kyrkan är det i huvudsak de sju koncilierna som gäller. Dessa ger uttryck för ”vad som alltid och av alla trotts”. Eftersom inga fler sådana allmänt erkända ekumeniska koncilier har kommit till stånd, kan man säga att den dogmatiska utvecklingen avstannat, i vart fall tills vidare. Det ses emellertid inte som något större problem. Den ortodoxa kyrkan har inget brinnande intresse för läror och dogmatiska framställningar. Det är med viss motvilja, när man blir tvungen till det, som man sysslar med sådant. Tyngdpunkten ligger på annat håll: i mötet med Gud i liturgin och i firandet av eukaristin. Det är som om läran saknar mening utan liturgi och lovsång. I den lutherska kyrkan är det snarast tvärtom. Liturgin får sin tyngd av läran.

Formalprincipen i Bibeln

Vi har nu hört om några olika konfessioner och deras syn på Skriftens auktoritet. Vilken är då den riktiga synen? För oss som hävdar Skriften allena är det naturligtvis Skriftens egen uppfattning om saken som är den riktiga. Vad säger då Skriften om sin egen auktoritet? Romersk-katolska apologeter hävdar att Bibeln själv inte lär Skriften allena, sola scriptura, och att denna princip därför är en villolära. Tvärtom, hävdar man, är det Bibelns lära att den muntliga undervisningen från apostlarna är lika viktig som Skriftens ord. En sådan ståndpunkt är felaktig, vilket vi här skall se.

Först skall emellertid ett viktigt påpekande göra. När bibliska läror skall beläggas kan det dels göras med direkta, uttryckliga och entydliga ord, dels genom bibelord som implicerar att vi måste sluta oss till en viss lära. Exempel på det senare är t.ex. treenighetsläran och barndopet. Ingenstans i Bibeln sägs att Gud är tre personer, men vi kan av många bibelställen sluta oss till att den Ende Sanne Guden är tre personer i en Gudom, med en enda gudomlig natur. Likadant förhåller det sig med barndopet, som vi måste bevisa med hjälp av flera bibelord som tillsammans leder till den riktiga slutsatsen. När det gäller Skriften allena har vi, tror jag man kan säga, endast ett uttryckligt ställe som lär denna princip. Annars har vi en rad andra ställen, som var och en för sig eller i förening med andra bibelställen, implicerar principen Skriften allena.

Det enda bibelställe jag funnit som direkt och uttryckligen lär Skriften allena är 1 Kor. 4:6. Paulus skriver där till den karismatiska församlingen i Korint, där villoläror fanns:

Bröder, detta har jag för er skull tillämpat på mig och Apollos, för att ni skall lära er den regeln när det gäller oss att inte gå utöver vad Skriften säger och inte skryta över en ledare på den andres bekostnad” (1 Kor. 4:6).

Säkerligen fanns det bland dessa som uppträdde som lärare i församlingen sådana som satte sina egna tankar och ”visioner” högre än Skriften, och det var helt naturligt att sådana lärare kom att vålla oenighet. Själva roten till splittring är att gå utöver det som är skrivet. Därför är det farligt att upphöja människor och ge deras ord auktoritet vid sidan av Skriften. Det är att sätta människor alltför högt.

Kanske någon nu tänker att det ju finns massor av ställen där det klart och tydligt sägs att vi inte får lägga något till Guds ord, inte heller dra något ifrån det. T.ex. varnar ju Agar i Ordspråksboken: ”Lägg ingenting till Hans ord, så att Han beslår dig med lögn” (Ords. 3:6). Eller någon kanske tänker på vad som står i 1 Petr. 4:11: ”Om någon predikar, skall det vara Guds Ord.” Men då skall vi komma ihåg att romerska katoliker med Guds ord menar såväl det skriftliga som det muntliga Ordet. De hävdar naturligtvis att de inte alls lägger något till Guds ord, de menar att de bara utlägger och förklarar den skriftliga och den muntliga traditionen, som också är Guds ord. Detta håller vi förstås inte med om, men i en argumentation kan vi alltså inte peka på de bibelställen som varnar för att lägga till eller dra ifrån något från Guds ord. Då måste vi i så fall först bevisa att Guds ord är endast det skriftliga Ordet.

Vi går så över till de bibelställen som förutsätter Skriften allena för att de skall vara meningsfulla. I Apg. 17:10-12 står det:

”Redan samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. Många av dem kom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och män.”

Här berättar Lukas om hur judarna i Berea kom till tro. De tog inte emot Paulus undervisning rakt av. Istället jämförde de hans undervisning med Skrifterna, d.v.s. Gamla testamentet. De prövade vad de hörde och bedömde det utifrån den Heliga Skrift. Hade de prövat Paulus undervisning utifrån traditionen hade de förkastat evangeliet. Traditionen inom judendomen var så förvrängd att de som följde den var fanatiska motståndare till evangeliet. Paulus själv hade ju tidigare slaviskt följt traditionen. Han skriver att han ”gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar” (Gal. 1:14). Och detta ledde till att han ”i fråga om iver [blev] en förföljare av församlingen” (Fil. 3:6). Judarna i Berea gjorde rätt. Istället för att pröva utifrån traditionen eller rådfråga de religiösa myndigheterna gick de direkt till de heliga Skrifterna och bedömde Paulus undervisning. Därför kom de också till tro.

I sin översteprästerliga förbön bad Jesus:

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig” (Joh. 17:17-20).

Jesus ber här att genom apostlarnas ord skulle andra komma till tro på evangeliet. Detta var ett viktigt ord för Luther, som han åberopade flera gånger. Apostlarnas ord (NT) skulle vid sidan av GT vara trosgrundval i den kristna församlingen. Jesu bön var naturligtvis en rätt bön i enlighet med Guds vilja. Det var en kraftfull bön som naturligtvis gick i uppfyllelse.

Jesus sade vid ett tillfälle:

Skriften kan inte göras om intet” (Joh. 10:35).

Ingenting kan alltså kullkasta Skriftens vittnesbörd. Det står fast vad som än händer. Skriften kan inte göras om intet. Något motsvarande sägs aldrig om traditionen.

Nu går vi till Bibelns viktigaste ställe vad gäller bibelsyn:

“Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim. 3:16-17).

Detta är ett bibelställe som brukar citeras för att visa på Bibelns inspiration, att den är given eller t.o.m. utandad av Gud, och därmed också dess ofelbarhet. Men detta bibelställe visar också på Bibelns tillräcklighet, d.v.s. att Bibeln ensam – utan den kyrkliga traditionen - räcker som källa och norm för såväl kyrkan som den enskilde kristne. Lägg märke till att Skriften är ”nyttig” – och att den är nyttig ”till” en viss sak ”för” att en annan sak skall kunna ske. Om vi skall uttrycka det formellt logiskt, så är Skriften nyttig till X för att Y skall kunna ske. Variabeln X refererar till ”undervisning, bestraffning, upprättelse och fostran i rättfärdighet”. Detta är alltså vad Skriften är nyttig till. Variabeln Y refererar till att den troende skall bli fullt färdig, väl rustad. Det är detta Y, vad Skriften är nyttig för, som vi särskilt skall uppmärksamma. Y, vad Skriften åstadkommer - nämligen den fullt färdiga gudsmänniskan - är en klar och tydlig deklaration att Skriften i sig själv är tillräcklig och därför också ensam kan vara Kyrkans norm. Det behövs inte att hjälp hämtas från annat håll, t.ex. från påven eller kyrklig tradition.

Låt oss noggrant se på v 17, vad Skriften är nyttig till: ”… för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning”. Paulus säger att Skriften kan frambringa troende människor som är ”fullt färdiga” och ”väl rustade för varje god gärning”. ”Fullt färdig” i vår översättning återger grundtextens artios. Detta ord betyder lämpad, komplett, perfekt, kapabel att möta alla krav. ”Väl rustad” i vår översättning återger grekiskans exartizo, som betyder fullständigt tillhandahålla, utrusta, men också slutföra.

Dessa definitioner visar oss att Skriften är tillräcklig. Bibelversen bevisar alltså den lutherska och allmänprotestantiska läran om Skriftens tillräcklighet. För att göra saken så klar det bara går skall vi notera skillnaden mellan tillräcklighet och nödvändighet. Att säga att en sak är nödvändig för något är att säga att utan denna sak på plats kan inte den önskade effekten inträffa. T.ex. är vatten nödvändigt för mänskligt liv. Vatten är alltså en nödvändig förutsättning för att mänskligt liv skall finnas till. Men att säga att en sak är tillräcklig är att hävda att denna sak är allt man behöver. I vårt exempel är vattnet nödvändigt men inte tillräckligt för mänskligt liv (t.ex. behöver vi ju mat också, förutom vattnet). Om vatten vore både nödvändigt och tillräckligt för mänskligt liv, skulle mat inte behövas. Låt oss ha dessa ting i åtanke, när vi nu läser 2 Tim. 3:16-17 på nytt:

”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.”

Om vi säger att ett sjukhus är komplett, att det har allt som behövs för all slags vård genom sina många avdelningar, betyder detta att jag aldrig behöver gå till något annat sjukhus för att få läkarvård. Det är inte så att jag behöver göra min blindtarmsoperation på ett sjukhus som har specialistkompetens för det, men sedan söka mig till ett annat sjukhus när jag skall opereras för gråstarr. Detta sjukhus har specialistavdelningar för alla slags operationer och vårdformer. På samma sätt säger Paulus att Skriften är nyttig, till fullo duglig att göra den troende fullt färdig att leva det liv som Gud avser; ingenting mer behöver tilläggas. Skriften är, kort sagt, nödvändig och tillräcklig.

Detta är helt avgörande för den debatt som förs med den romersk-katolska kyrkan. Den kyrkan hävdar ju att Skriften är otillräcklig, någonting behöver läggas till (nämligen traditionen och Kyrkans tolkning). Skriften kan enligt dem inte möta alla behov. Genom traditionen och Kyrkans auktoritet lär vi oss allt det andra som vi behöver. Utan detta tillägg till Skriften kan inte de troende bli rustade till “varje god gärning”. De menar att lutheraner och protestanter överlag inte får del av allt det som Gud vill ge dem, och därför inte blir fullt utrustade. Fullheten finns endast hos den romersk-katolska kyrkan. Men i ljuset av vår klara utläggning av 2 Tim. 3:16-17 ser vi att den romersk-katolska läran om Skriftens otillräcklighet är en falsk lära, som måste avvisas. Skriften är, i och av sig själv, tillräcklig för ”att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” och behaglig för Gud.

I Upp. 22:18-19 läser vi:

”För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok.”

Inget får läggas till... v 18

Dessa ord gäller såväl Uppenbarelseboken som Bibeln i sin helhet. Visserligen är de i första hand avsedda för just Uppenbarelseboken, men det är en allmän sanning att ingenting får läggas till Guds ord. Det är heller ingen tillfällighet att denna varning kommer här alldeles mot slutet av Bibelns sista bok. Den vanlige bibelläsaren, som håller Bibeln i sin hand, uppfattar säkert ”denna bok” som hela den fysiska bok han har framför sig, bestående av de sextiosex kanoniska skrifterna. Gud har i sin försyn sett till att denna vers skulle hamna på Bibelns sista blad.

Det blir ett fruktansvärt straff för den som vill lägga till eller komplettera den gudomliga uppenbarelsen. Stackars den människa som gör sig skyldig till något sådant! Uppenbarelseboken talar väldigt klart och på många ställen om de eviga straffen och här sägs att dessa väntar dem som gör tillägg till uppenbarelsen. Det är otroligt att påven vågar uttala nya dogmer, helt okända i den bibliska uppenbarelsen, med ”ofelbar” läroauktoritet. Men så är han också ”motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud” (2 Tess. 2:4), antikrist, det kyrkliga vilddjuret.

…eller dras ifrån, v 19

Den som drar något ifrån Bibeln går också miste om den eviga saligheten. Gud skall ”ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok”. Det som sades i anslutning till förra versen gäller även här: ”denna bok” syftar visserligen i första hand på Uppenbarelseboken, men även på Bibeln som helhet.

Om den romersk-katolska kyrkans (liksom de östliga, ortodoxa kyrkornas) särskilda synd på bibelsynens område är att de adderar den kyrkliga traditionen till den bibliska uppenbarelsen, är det den moderna protestantismens, liberalteologins, särskilda synd att dra bort från den bibliska uppenbarelsen. Guds övernaturliga ingripanden förnekas, liksom den eviga förtappelsen (och ibland även den eviga saligheten), Jesu gudom m.m. Denna stympade bekännelse kvarlämnar av trosbekännelsens andra artikel endast orden: ”Vi tror på Jesus Kristus… pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven” – ingenting mer. Liberalteologerna har själva utestängt sig från den kroppsliga uppståndelsens eviga liv genom att förneka dess existens och Jesu seger över döden. De får som de tror i detta avseende, deras ”del i livets träd och i den heliga staden” tas ifrån dem och de går miste om den salighet som Jesus vunnit åt dem på korset och skänkt dem personligen i dopet. De ställde sig själva ”utanför”.

Teologihistorien före reformationen


a) Fornkyrkan

Så länge apostlarna levde var det inget problem vad gällde auktoriteten. Det var förstås apostlarnas ord genom tal och skrift som gällde. Men när apostlarna dog och ersattes av biskopar som ledare i Kyrkan uppstod ett problem. Var det nu de bevarade apostoliska skrifterna som skulle utgöra trosgrundval, eller var det också de nya kyrkliga ledarnas (biskoparnas) ord och läror som skulle ligga till grund för tron? Den norske kyrkohistorikern Oskar Skarsaune (vid Menighetsfakulteten i Oslo) säger i ett föredrag om detta:

”Efterhand som tiden mellan kyrkan och apostlarna ytterligare ökades, blev helt naturligt den rent historiska bärkraften i [---] traditionsargumentet allt svagare allteftersom leden i traderingskedjan ökades. Man hade då två möjligheter: Antingen kunde man hålla fast vid det historiska tänkesättet, vilket skulle innebära att de skriftliga nedslagen av den tidiga traditionen allteftersom fick större normativ betydelse än den samtida lärotraditionen, och att apostla-skrifterna därigenom behöll sin ställning som ”norma normans” gentemot traditionen. Eller så kunde man försöka kompensera den försvagade historiska argumentationskraften genom att införa en pneumatisk motivering av traditionen, så att avståndet i tid mellan de första och de samtida traditions-bärarna strängt taget blev irrelevant. Detta senare sätt att tänka innebär att man tar steget över till en rent katolsk traditionsförståelse. I fornkyrkan skedde denna övergång mycket gradvis, och länge löpte de två tänkesätten sida vid sida. Ett illustrerande ”test-case” är synen på det pseudoepigrafiska paulusbrevet till laodicéerna (tredje århundradet). I den västliga kyrkan blev detta på 500- och 600-talet av de flesta ansett som äkta, och frågan var då: Skall det räknas till NT? De som tänkte utifrån den äldre, historiska kanonprincipen sade ”ja”. De tänkte: Här talar en apostel, alltså hör brevet med till kanon. Men Gregorius den store tänkte annorlunda. Också han räknade brevet som äkta, men hävdade: Kyrkan har sedan länge fastslagit vilka skrifter som hör till kanon, och detta kyrkliga avgörande kan inte göras om. Även om det skulle dyka upp flera äkta paulusbrev får de inte någon plats i kanon eftersom kyrkan redan avgjort att fjorton paulusbrev hör med till NT.

Här stöder den kyrkliga kanondefinitionen sig på sig själv, och behöver inget historiskt rättfärdiggörande. Satt på sin spets: Inte en historisk apostel, utan kyrkan, ledd av Anden, är den instans som definierar det normativa i kyrkan.

Hade man tänkt på det sättet redan på 100-talet skulle man inte haft något behov av att avgränsa något normativt NT över huvud taget. Kanonbildningen kan i detta perspektiv ses som ett uttryck för kyrklig ”självkritik” gentemot den egna traditionen: Kyrkan är medveten om att behöva det permanenta korrektiv som den skriftliga apostlaauktoriteten, som hon höll fast vid, representerade.

Det praktiska beviset på denna tes riktighet ser man hos gnostikerna. De var hela tiden så säkra på sin egen traditions uppenbarelsekvalitet att de inte behövde någon klart avgränsad kanon. Något sådant finner man inte hos dem.”

Det fanns alltså två betraktelsesätt vad gäller Skrift och tradition under de första århundradena, som löpte sida vid sida. Trots att ”traditionslinjen” blev starkare och starkare finner vi flera nedslag i kyrkofädernas skrifter, då dessa hävdat Skriftens primat över alla andra ord och meningar.

b) Augustinus

I ett brev till Hieronymus formulerar Augustinus den kända regeln:

”Endast åt de Skriftens böcker, som numera kallas kanoniska, har jag lärt att tillerkänna en sådan heder och ära, att jag med full visshet tror, att ingen av deras författare i något avseende har tagit miste i det han skrivit… Men andra (författare) läser jag så, att, även om de aldrig så mycket utmärker sig för helighet och lärdom, jag dock icke håller det för sant, på grund av at de själva tänkt så, utan därför att de har kunnat övertyga mig antingen genom dessa kanoniska författare eller genom sannolikhetsskäl. Och jag tror inte, att du, min

broder, har en annan uppfattning; vidare vill jag säga, att jag icke tror, att du skulle vilja, att dina böcker skola läsas som profeternas och apostlarnas; ty att tvivla på deras skrifter är brottsligt, emedan de äro fria från alla villfarelse.” (Ep. LXXXII, MPL XXX.II. s.277).

Här och i andra skrifter säger kyrkofadern, att ingen skall vara bunden av hans egna skrifter som av de kanoniska skrifterna. Bibelns ord måste ges en oavkortad tillit. När Luther prövar kyrkofädernas skrifter citerar han ofta detta uttalande av Augustinus.

c) Thomas av Aquino

Vi gör nu ett hopp till 1200-talet och Thomas av Aquino, den teolog som av den romersk-katolska kyrkan upphöjts till normalteolog. Thomas betonade Skriftens auktoritet och normativitet vid jämförelse med all annan lära. I sin viktigaste verk Summa Theologiae skriver han:

”Auktoritet i egentlig och nödvändig bindande mening är för den heliga läran endast den kanoniska Skriften. Övriga kyrkolärares auktoritet kan göra en uppfattning blott sannolik. Ty vår tro vilar på den uppenbarelse, som givits åt profeter och apostlar, som skrivit de kanoniska böckerna, men icke på en uppenbarelse, som möjligen blivit given åt andra lärare” (Summa theologiae I, qu. 1, art. VIII).

Thomas kan också hävda, att Skriften allena är trons grundval: ”Sola canonica Scriptura est regula fidei” (In Joann. Cap. 21, lect. 6). Han hävdar också, att Skriften är inspirerad och ofelbar och i alla, även historiska detaljer, skall betraktas som Guds ord (Summa theologiae I, qu. 32, art. 4). Han säger t.o.m. att Bibeln i princip äger såväl klarhet (claritas) som tillräcklighet (sufficienta). Här ser vi alltså att Thomas, fastän han räknas som den romersk-katolska kyrkans normalteolog, tydligt skiljer sig från den romersk-katolska teologin efter det Tridentinska konciliet (motreformationen). Han menar inte att uppenbarelsen har två källor, Skrift och tradition. Traditionen är för honom endast tolkande, inte kompletterande.

Ändå kan Thomas säga, att den Heliga Skrift trots allt ibland är svårtillgänglig och dunkel. Därför behöver den studeras ingående, ifall man skall kunna förstå dess mening. Men om allas mening skall anses vara lika vägande kan inte kyrkans enhet bevaras. Därför är det likväl ändå så att Modern-Kyrkan i sista hand garanterar den riktiga tolkningen. De gamla trosbekännelserna spelar här en avgörande roll. Dessutom har påven, såsom innehavare av Kyrkans högsta läroämbete, uppgiften att i varje tid fastställa den rätta läran (detta motiverar han inte utifrån Matt. 16:18-19, utan med hänvisning till Joh. 14:16 och Jesu förbön för Petrus i Luk. 22:32).

Luther

Den 10 december 1520 brände Luther den påvliga rätten, bannbullan och en del av motståndarna Ecks och Emsers skrifter. Detta ledde till att han till sist ställdes till svars inför kejsaren och andra, såväl andliga som världsliga auktoriteter, vid riksdagen i Worms 1521. Han anklagades för att gått emot traditionen och för att genom övermod ha satt hela kyrkans enhet i fara. Luther förvarade sig vid denna riksdag med två huvudargument: 1) Han förklarade sig vara bunden vid Skriften allena 2) Han måste se till, att människor blev frälsta genom en sann tro på Kristus. Sola Scriptura, Sola fides och Christus solus var sålunda de avgörande principerna för honom. I sitt välkända svar, ”utan horn och tänder” sade han till sist:

”Eftersom Eders Majeståt och edra mäktiga nåder begär ett enkelt svar, vill jag ge er ett sådant utan horn och tänder på detta sätt: Utan att jag blir överbevisad genom Skriftens vittnesbörd eller genom klara förnuftsgrunder (ty jag tror varken påven eller koncilierna allena, eftersom det står fast att de ofta har irrat och motsagt sig själva), så är jag övervunnen genom de av mig anförda skiftställena och är mitt samvete fånget i Guds ord; därför kan och vill jag inte återkalla något alls, ty det är varken säkert eller rätt, att handla mot samvetet” (WA 7, 838, 2 ff.).

Forskare (tex. B. Lohse) har visat att innebörden av orden ”klara förnuftsgrunder” inte har att göra med något självständigt opererande förnuft som formulerar trosartiklar på egen hand, utan Luther menade med sitt uttryck endast att dra logiska slutstaser på basis av klara Skriftutsagor. För att motståndarsidan skall få Luther att återkalla sina läror, måste de alltså överbevisa honom med Skriften och ingenting annat.

Luther utlade 1 Petri brev år 1523. Vid förklaringen av 1 Petr. 3:15, där Paulus uppmanar de kristna att avge en klar bekännelse om tons hopp, påpekar Luther att detta vore omöjligt om man endast hade traditionens, konciliernas och påvens motsägande utsagor att hålla sig till. Endast Skriften kan ligga till grund för en klar bekännelse (WA 12, 360 ff., särskilt 362,s ff.). 1 Petr. 4:11, ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord”, kommenterar Luther genom att inskärpa, att ingen får predika något utan att säkert veta att det vilar på Guds ord och befallning (WA 12, 379, 22 ff; 380, 1 ff. 10 ff.).

Som vi vet framhöll Luther gång på gång i nattvardsstriden gentemot Zwingli, att Krist ord ”Detta är min kropp” (hoc est corpus meum) skulle gälla gentemot alla förnuftsinvändningar. Ett enda ord ur Skriften vägde för Luther mer än hela världen. Ordet avgör allt.

I Stora Galaterbrevskommentaren lägger han, i utläggningen av Gal. 1:9, alla människor och alla kyrkliga instanser under den heliga Skrift och säger:

”Sig själv, en ängel från himmelen, alla lärare på jorden och så många magistrar som tänkas kan slänger Paulus i en hög och ställer dem alla under den heliga Skrifts domvärjo. Skriften är drottningen, hon skall härska och henne skola alla underdånigt lyda. Icke hennes lärare eller domare utan hennes enkla vittnen, lärjungar och bekännare måste alla vara, antingen det nu är påven eller Luther eller Augustinus eller Paulus eller en ängel från himmelen. Och i kyrkan får ingen annan lära förkunnas eller åhöras än Guds rena ord. I annat fall vare både lärare och åhörare förbannade tillika med sin lära.”

Två bibelord som Luther ofta återvände till är Joh. 17:20 och 1 Tess. 5:21. I Joh. 17:20 ber Jesus för alla dem, som genom apostlarnas ord skulle komma till tro. Apostlarnas ord har vi idag i Bibeln, och alltså skulle Bibeln vara den trosgrundval som för all framtid skulle föra människor till tro. I 1 Tess. 5:21 uppmanar Paulus de kristna att pröva allt och behålla det som är gott. Prövostenen är förstås den Heliga Skrift.

Den teologiska striden kring Skriften allena i reformationstidens Sverige

Låt oss nu vända oss till Sverige och de religionsdebatter som här utkämpades mellan papisterna och de evangeliska åren 1527-1528. Dessa var de enda offentliga debatter som utkämpades och vi har bevarade de olika skrifter som avfattades av meningsmotståndarna. På ena sidan stod Olaus Petri (1493-1552) och på den andra Peder Galle (1460-1537), professor i teologi vid Uppsala universitet och Paulus Helie (1485-1535), professor i teologi vid Köpenhamns universitet.

Bakgrunden var följande. När Olaus Petri återvänt från Wittenberg, där han studerat under Luther, och börjat predika den evangeliska tron blev det oro bland katolikerna. Biskop Olaus Magnus (490-1557), som för övrigt är mest känd som författare till den viktiga ”Historia om de nordiska folken” (1555), försökte motsätta sig den lutherska surdegen som börjat florera bland tyskar i Stockholm. Biskop Hans Brask i Linköping skrev ett öppet brev där han hotade alla som sålde, köpte eller läste lutherska böcker med exkommunikation. 1523 sände en av Olaus Petris överordnade i Strängnäs, Nicholaus Kindbo, en sammanställning av Olaus Petris kätterska läror till Hans Brask, som i sin tur sände ut den som en varning till andra prästmän. Bland en av anklagelsepunkterna var att Olaus Petri hävdat att det är otillåtet och utan värde att be Rosenkransen, eftersom denna praxis inte har något stöd i Bibeln. Detta är första gången någonsin som Skriften allena, eller formalprincipen, åberopas på svensk mark. I samband med Kindbos sammanställning av Olaus Petris kätterier bad Brask Gustav Vasa att han skulle inrätta en inkvisition i varje stift i Sverige för att stoppa den lutherska tron.

År 1525 gifte sig Olaus Petri, samma år som Luther för övrigt. Detta brott mot den kanoniska lagen - varken diakoner eller präster fick gifta sig - föranledde Hans Brask att be Gustav Vasa att ogiltigförklara äktenskapet. Gustav Vasa vägrade, och svarade istället att denna sak skulle avgöras genom ett kommande, framtida koncilium. Brasks motdrag var då att ge ut ett anti-lutherskt manifest, som han i mars 1525 lät spika upp på varje kyrkport i sitt stift. Där stadgade han att varje person som ägde eller spred lutherska skrifter genast skulle exkommuniceras. Han tryckte också olika anti-lutherska brev, pamfletter och sånger.

I december 1526 ställde Gustav Vasa offentligt tio frågor om den rätta religionen. Detta brev, där skillnaderna mellan katolicismen och lutherdomen skulle redas ut, sändes till olika ledande teologer. Fråga 1, som rör vårt ämne i allra högsta grad, handlade om relationen mellan Bibeln och traditionen. Andra frågor gällde t.ex. påvens överhöghet, rättfärdiggörelsen, bön till helgon, utombiblisk uppenbarelse och skärselden. Det har förmodats att det i själva verket var Olaus Petri själv, eller kanske Laurentius Andreae, som låg bakom brevet med de tio frågorna, men detaljerna kring detta är oklara. Gustav Vasas första fråga, den som vi här skall fördjupa oss i, löd hur som helst:

”Om man måå undfalla helga manna lärdom kyrkiones brukningar seduenior the som icke haffua gudz ordh medh sich”

”Om man kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ord.”

Exakt vad menas med denna fråga? Med ”helga manna” (heliga män, helgonen) torde menas det romersk-katolska läroämbetet med påven och kyrkomötena i spetsen. Särskilt viktigt är också vad som menas med ”icke haffua gudz ordh medh sich”. Menas att allt som inte uttryckligen lärs i Bibeln skall förkastas? Det skulle inte gå i linje med reformatorernas inklusive Olaus Petris egen inställning. Den mest rimliga tolkningen torde vara att frågan gäller hur man skall förhålla sig till sådana läror, bruk och sedvänjor som inte understöds av eller är i linje med Bibeln.

Peder Galle, professorn i teologi vid Uppsala universitet, svarade att frågan hade två aspekter. För det första handlar det om huruvida en enskild person kan tolka Bibelns ord på egen hand, utan hjälp av kyrkans läroämbete. Den andra aspekten av frågan handlar om utombiblisk uppenbarelse. Vad gäller den första aspekten svarar Galle att ”den helga scrifft hon är mongestadz såå haard och grundigh ath hon jngalunda kan forstandas rätteliga utan lärare och uthtydare” (den Heliga Skrift är på många ställen så svår och djup att den under inga omständigheter kan förstås utan lärare och uttolkare). Till stöd för detta påstående anför Galle två bibelord. Det första är Petrus uttalande om Paulus brev: ”I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv - något som också sker med de övriga Skrifterna” (2 Petr. 3:16). Det andra bibelordet är den etiopiske hovmannens replik på Filippus fråga, ifall han förstod vad han läste ur profeten Jesajas bok: ”Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?" (Apg. 8:31). Galle hävdar att detta visar att Jesaja inte kan förstås utan att det ges särskild vägledning. Sedan fortsätter han med två bibelställen, som enligt honom anger vilken denna vägledande instans är. Först citerar han 2 Petr. 1:21: ”Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud”. Sedan hänvisar han till 1 Kor. 12:10, som han med en synnerligen fri återgivning menar säga att ”den Helige Ande nådefullt inrättat ämbeten och gåvor till den heliga Kyrkan, såsom gåvan att kunna tolka och förklara den Heliga Skrift.” Detta är dock inte vad bibelstället säger. Det står: ”En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål.” På grundval av detta sista bibelställe hävdar Galle att de som fått gåvan att tolka den Heliga Skrift talar under den Helige Andes inspiration, och att därför ”ett vägrande att underordna sig dessa personer är att vägra att underordna sig den Helige Ande”. Galles argument blir till sist: ”Then som undfaller helga manna lärdom, han undfaller gudh och den helga anda som genom them haffuer talat.”

Det synes överflödigt att bemöta detta argument, då det i så hög grad bygger på ett förvanskat bibelord. Petrus uttalande om Paulus brev och den etiopiske hovmannens fråga är dock intressanta att fördjupa sig i. Vi kan då kort konstatera att goda lärare behövs och är till stor nytta i kyrkan, men att deras förklaringar av Skriften i sin tur måste kunna bevisas vara skriftenliga.

Olaus Petris svar på Galles resonemang började med att hävda att Galle egentligen inte besvarat Gustav Vasas fråga. Kungens fråga, hävdade Olaus Petri, handlade inte huruvida kristna behöver hjälp med att tolka Bibeln, utan om det är tillåtet för dem att tillbakavisa sådana läror från den Katolska kyrkans läroämbete, som inte har något stöd i Bibeln. Trots att Galle inte besvarat kungens fråga, bemöter Olaus Petri Galles skrift. Gentemot Galles påstående att Bibeln endast kan förstås under vägledning av den kyrkliga traditionen som inspirerats av den Helige Ande, hävdar Olaus Petri att fastän det är sant att Bibeln inte kan förstås annat än genom särskild vägledning, så kan den Helige Ande förse människan med sådan vägledning utan den kyrkliga traditionen. Det sätt som Anden uppenbarar Bibelns budskap genom, är principen ”Skrift skall med Skrift förklaras”. De klara bibelställena kastar ljus över de bibelställen, som inte är så klara. Olaus Petri förklarar: ”Eftersom det är den Helige Ande som inspirerat Bibeln, är det också Han som måste förklara den när det är nödvändigt med förklaring. Och detta sker när ett bibelställe som inte verkar så klart för oss, förklaras med ett bibelställe som är klart.” Olaus Petri är tydlig med att han inte förnekar att Gud använder lärare i Kyrkan. Tvärtom ”är det ingen tvekan om att vi behöver lärare”, säger han. Det han förnekar är att förekomsten eller närvaron av sådana lärare är en nödvändig förutsättning för att förstå Bibelns budskap. Frågan, säger Olaus Petri, är inte huruvida ett läroämbete behövs, utan om man får ta avstånd från den Katolska kyrkans läroämbetes läror, när dessa inte stöds av Bibeln. Olaus Petris svar är förstås att det får man göra under sådana omständigheter.

För att underbygga detta påstående lägger Olaus Petri till två argument. Särskilt det första är jag personligen mycket imponerad av. Jag menar att det är ett helt dödande argument. Olaus Petri utgår från tre bibelord: ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar” (Matt. 7:15), ”men pröva allt, behåll det goda” (1 Tess. 5:21) och ”Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh. 4:1). I dessa bibelställen säger Jesus och apostlarna till de kristna, att de skall akta sig för falska profeter, att de skall pröva allt och behålla det som är gott, samt att de skall pröva andarna för att avgöra ifall de är från Gud. Om det vore fallet att kristna skulle underordna sig den Katolska kyrkan utan att pröva hennes ord gentemot Kristi och apostlarnas ord, då skulle Kristus och apostlarna gett dessa instruktioner och varningar i onödan – och det vore en absurd tanke som inte kan vara riktig, menar Olaus Petri. Han sammanfattar elegant sitt argument: ”Hwar man nw icke undfala motte menniskios lärdom eller brukningar, hade Christus och hans apostlar fåfängliga giffuit oss sådana lärdom, Men thet kan jw jngen redheligen menniskia säya, ath Christus eller hans apostlar skulle noghot haffua fåfengeligt lärdt oss. Ther fore moste aff nödenne fölia her yth sth man wel må vnfalla helga manna lerdom och kyrkiones brukningar, ther the icke haffua gudz ordh for sich”

Förutom detta huvudargument lägger Olaus Petri till ytterligare ett argument. Han påpekar att Guds ords predikare på många ställen förbjuds att vare sig lägga till något eller dra ifrån något från Guds ord. De som predikar något annat än Guds ord hamnar t.o.m. under den förbannelse som Paulus uttalar i Gal. 1:8-9. Av detta följer, menar Olaus Petri, ”att de som predikar Guds ord inte får predika något annat än Guds ord”. Och detta menar Olaus Petri besvarar kungens fråga på ett positivt sätt, att man alltså ”kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ord”.

Paulus Helie, professor i teologi i Köpenhamn, besvarade Olaus Petris skrift ett år senare. Det framgår inte hur Helie ställde sig till Galles argument, men i sin skrift framför han ytterligare tre argument mot Skriften allena, sola scriptura. Det första utgår från ett bibelord, Joh. 14:26, där det står: ”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” Helie menar att om Guds ord endast skulle utgöras av Bibeln, då skulle detta Jesu löfte vara överflödigt. Guds Ande skulle då inte behövas som sanningens lärare. Om Jesu löfte om Andens kommande vägledande och lärande ”i allt” verkligen möter ett verkligt behov, då kan inte Bibeln utgöra hela uppenbarelsen. Detta argument anser jag mycket svagt, för at inte säga direkt felaktigt, men det återkommer jag till.

Det andra argumentet Helie framför är att kanon, samlingen av bibelböcker, bestämts eller blivit stadfäst av Kyrkan. Därmed följer att Kyrkan är mer grundläggande än Bibelns auktoritet. De kristna måste ju redan i första hand förlita sig till den Katolska kyrkans läroämbete för att kunna veta vilka böcker som ingår i Bibeln. Jag återkommer med bemötande av detta argument.

Helies tredje argument tar sin utgångspunkt i att även anhängare av sola scriptura-principen menar att sådana läror, som inte klart lärs i Bibeln, är bindande. Detta visar, menar Helie, att hans lutherska motståndare är inkonsekventa. Helie ger flera exempel på läror som han menar att vi inte kan utläsa ur Bibeln, men som läroämbetet och den kyrkliga traditionen lärt oss vara sanna. Som första exempel tar han Sonens väsensenhet med Fadern. Han skriver: ”at Gudtz son er Guth fader lige mectig wti Guddoms waerelse, ere en artichel, oss bör alle at fastelige tro, men ther dog kan icke bewiisis aff then blotte scrifft”. Ett annat exempel Helie anger är Filioque, att den Helige Ande utgår såväl från Fadern som Sonen. Sådana artiklar är bindande för de troende, men ändå inte på ett klart sätt framlagda i den Heliga Skrift, menar Helie. Därför, blir hans slutsats, är Skriften allena inte grunden för kristen lära.

---------------

Bemötande av Helies argument

Olaus Petri bemötte mig veterligt inte Helies tre argument. Men det är något jag tänker göra här och nu. Innan så sker är det på sin plats att påpeka att dessa argument, liksom Galles, ännu idag återkommer från romersk-katolska apologeter (ingenting nytt under solen).

a) Motargument mot Helies första argument

Helies hänvisning till Joh. 14:26 talar i själva verket mot den romersk-katolska uppfattningen. Här talar ju Jesus om den Helige Ande, som skall komma och leda lärjungarna in i hela sanningen. Först hade Han sagt till lärjungarna: ”Jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er” (Joh. 14:6). Denne ”ersättare” för Jesus är inte påven utan den Helige Ande. Det är inte påven som skall leda de kristna in i hela sanningen genom en fortlöpande tradition med nya, ”ofelbara”, påvligt uttalade dogmer, utan den Helige Ande skall lära de kristna allt och påminna dem ”om allt vad jag (Jesus) har sagt er” (Joh. 14:26).

Hur skall detta Jesu Ord om Andens ledande in i hela sanningen förstås? Det förstår vi helt

och fullt genom att läsa innantill: ”Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er” (Joh. 14:26). Den Helige Ande lär alltså inte något nytt och annat än Jesus. Han talar aldrig emot Jesu ord utan påminner istället om vad Jesus har sagt. Apostlarna har sedan nedtecknat det och så får vi, intill tidens slut, genom Skriften bli påminda om vad Jesus och Hans apostlar sagt. Detta gäller alltså inte bara evangeliernas direkta Jesusord, utan även den undervisning Han ger genom sina utvalda apostlar i de kanoniska skrifterna. ”Amen, amen säger jag er”, säger Jesus, ”den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig” (Joh. 13:20). Apostlarna är Jesu sändebud, det är vad själva ordet apostel betyder. Hela den Heliga Skrift är Guds Ord, andeinspirerad undervisning. Och nu är sedan länge alla apostlarna döda! Det finns inte längre något att påminnas om.

Man skulle utifrån detta med fog kunna säga att påven undantränger, försöker ersätta, den Helige Ande när han kallar sig ”Vicarius Christi”, alltså Kristi ställföreträdare eller ersättare, något som enligt Jesus den Helige Ande är. Detta är själva definitionen av antikrist, den som försöker ersätta Kristus, vara istället för Honom (anti betyder inte bara ”mot”, utan också ”istället för”).

b) Motargument mot Helies andra argument

Helie påstår att Kyrkan bestämt vilka böcker som skall vara kanoniska, d.v.s. ingå i Bibeln. Därför är Kyrkan enligt honom det primära, den auktoritet man skall följa och den som kan förklara hur Skrifterna skall förstås.

Men detta är en felaktig beskrivning av hur det förhåller sig. Ordet är det primära. Gud har genom sina apostlar gett Kyrkan den heliga Skrift. Kyrkan är inte Skriftens härskarinna, utan dess lydiga dotter. Gud själv har inspirerat de heliga skrifterna och dessa har omedelbart igenkänts och accepterats som heliga skrifter av kyrkan. När vi finner kristna koncilier göra uttalanden beträffande vilka böcker som skall erkännas som delar av Guds Ord, är dessa formulerade på ett sådant sätt att de visar att ett nytt beslut inte framläggs, utan att konciliet bara bekräftar att det höll fast vid vad som redan allmänt troddes.

c) Motargument mot Helies tredje argument

Det är sant att Skriften innehåller djupa läror. Men att de inte är möjliga att komma fram till genom Bibelstudium, utan endast genom att ta emot Kyrkans auktoritativa undervisning, är inte sant. Det som inte kan utläsas ur Bibeln skall man inte bekänna som kristen dogm. Helies exempel på dogmer är för övrigt inte svåra att utläsa ur Skriften. Sonens väsensenhet med Fadern lärs klart och tydligt i Joh.1:1, 10:30 m.fl. Och den Helige Andes utgående av såväl Fadern som Sonen lärs i Upp. 22:1, se även Joh. 15:26, Rom. 8:9, Fil. 1:19.

Utvecklingen i Sverige efter reformationen

Åtminstone fram till 1878 var det Svenska kyrkans officiella lära, att Bibeln är Guds Andeinspirerande ord. Det året utgavs nämligen den senast antagna katekesutvecklingen och där anges i st. 3, att ”Den heliga Skrift är Guds Ord, som genom den helige Andes ingivelse är skrivet av profeter, evangelister och apostlar, oss till undervisning, bättring, tröst och evig salighet.”

När Svenska kyrkan genom biskopsmötets bibelkommission ca hundra år senare, 1970, angav i vilken mening Bibeln är Guds Ord och på vilket sätt den är normerande, hade inställningen till Bibeln förändrats. Nu sades om de bibliska skrifterna, att ”som alla andra produkter av mänsklig verksamhet innehåller de misstag och felaktigheter” (s 47). Till stöd för denna uppfattning angavs också sådana bibliska utsagor, som man ansåg vara oförenliga med varandra eller strida mot historiska fakta (s 66f.). Året efter Bibelkommissionens skrift utgav forskningsinstitutet Biblicum boken Det står skrivet (Erlandsson, Danell, Hedegård) där påståendet om felaktigheter och motsägelser i Bibeln bemöttes genom att de av bibelkommissionen anförda exemplen ett efter ett behandlades (s 44-68).

Med den uppfattningen om Bibeln som bibelkommissionen lade fram kan den naturligtvis inte utgöra kyrkans norm för alla tider. Istället angavs kyrkans norm vara Kristusskeendet, som ”kan beskrivas som ett mönster eller paradigm” (s 97). Om förkunnelsen eller läroframställningen ligger i linje med paradigmet är det rätt lära, annars döms det ut som irrlärigt.

”Paradigmet” är inte uppbyggt av detaljer, utan är ett övergripande mönster. Exakt hur detta mönster ser ut blir till sist svårt att avgöra med exakthet. Vissa bibliska motiv måste ”skjutas åt sidan” och sådant som i Bibeln endast föreligger som ”ansatser”, men som ligger i linje med grundmönstret, måste ”byggas ut” (s 140). Det blir naturligtvis till sist människan, de tolkande subjekten själva, som avgör hur grundmönstret ser ut och vad som är i linje med detta, med andra ord vad som i Bibeln måste skjutas åt sidan och vad som skall hållas fram och t.o.m. vidareutvecklas. Bibelkommissionen menar att liksom ”den individuelle läraren har stor frihet” i följandet av läroplanen, har också vi det när det gäller Bibeln som norm (s 97). Den fråga som vid tiden för bibelkommissionens bok var aktuell var kvinnliga präster. Eftersom jämställdhetstanken bedömdes vara i linjen med paradigmet eller Kristusskeendets grundmönster, sades det att kvinnoprästreformen var riktig.

Denna syn, att det inte är Bibelns faktiska satser i enskildheter, utan ”paradigmet” som utgör norm, har sedan flitigt använts i homosexdebatten i Svenska kyrkan. Det är dock en teologisk nyhet i förhållande till äldre kyrkolära, t.ex. den som återfinns i de lutherska bekännelseskrifterna, och kallas ibland i den internationella debatten ”gospel reductionism” eller ”gospel minimalism”, d.v.s. evangeliereduktionism eller evangelieminimalism. Den amerikanske teologen från Missourisynoden David P. Scaer menar helt riktigt i sin bok Law and Gospel and the Means of Grace att det är denna ”gospel reductionism” som lett till ELCA´s (det största lutherska samfundet i USA) accepterande av kvinnliga präster och homosexuella äktenskap och prästvigning av homosexuella (se Scaer 2008, s 94).

”Gospel reductionism” innebär att Skriftens centrum - Kristus eller rättfärdiggörelse genom tron - inte används som en stjärna som lyser upp Skriften i övrigt, utan som en skära, som rensar bort det icke önskvärda i Skriften. Det som inte anses ligga i linje med paradigmet ”skjuts åt sidan”. Det är bara centrum, d.v.s. evangeliet, som behöver behållas.

Utvecklingen har fortsatt i liknande riktning. I min masteruppsats ”Svenska kyrkan och homosexualiteten 1951-2005. Om en förändrad inställning och dess motivering” visade jag att det numera heter att Bibelns övergripande budskap är ”kärleken”, och att kärleken därför skall vara bestämmande då olika frågor behandlas, som t.ex. homosexualitet. De enskilda bibelställena som handlar om en viss fråga skall man inte beakta, om dessa anses vara emot ”kärleken”.

Vi ser alltså att den lutherska sola scriptura-principen, att Bibeln skall vara ledstärna, inte längre tillämpas av Svenska kyrkan eller liknande liberala kyrkor. Att i tolkningen av bibeltexter ha ett sådant obestämt begrepp som ”kärlek” som översta norm blir diffust och godtyckligt, som gjort för att man skall få med sina egna favorittankar, som man självfallet uppfattar som kärleksfulla.

Avslutning

Den gudomliga uppenbarelsen har på många håll fått träda åt sidan till förmån för mänskliga, till synes förnuftiga tankar. En god moral är ju enkelt och förnuftigt att förstå sig på, och därför har den liberalteologiskt präglade kyrkan av idag inriktat sig på mänskliga rättigheter, solidaritet, fattigdomsbekämpning, miljöengagemang o.s.v. De äldre liberalteologerna, som var moraliskt konservativa och värnade om borgerlig anständighet, skulle bli förfärade över det moraliska förfallet; abortbejakandet, homosexförespråkandet och den sexuella frigjordheten som våra dagars liberala kyrkor ställer sig bakom. Men gemensamt för både de tidiga och de senare liberalteologerna är att de styrs av det som samtiden uppfattar som det moraliskt goda och försöker förverkliga detta med ett religiöst motiverat budskap.

Men vi rör oss då förstås hela tiden på lagens område, antingen det gäller en god moral i överstämmelse med den naturliga lagen, som ju är skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15) – såsom var fallet med de äldre liberalteologerna – eller det handlar om en perverterad moral som dikteras av ett kristendomsfientligt samhälle – såsom fallet är med dagens liberalteologer. Allt de ägnar sig åt är moral, försök till samhälls- och världsbättring. De har ingen del i den himmelska uppenbarelsen av evangelium.

Och om vi tänker efter så går också de den romersk-katolska frälsningsläran ut på, att vi med hjälp av nåden, genom vårt samarbete med de gudomliga nådeskrafterna, skall kunna bli bättre, helgas, och på det sättet göras värdiga det eviga livet.

Endast Bibeln kan uppenbara frälsningens hemlighet för oss, nämligen att Guds evige Son, som också i den övernaturliga jungfrufödelsen blivit sann människa, har lidit och dött för oss och på så sätt utplånat alla våra synder, så att vi står rena och rättfärdiga inför Gud trots att vi själva är eländiga och fördömelsevärda syndare, och att Han sedan på ett övernaturligt sätt, genom Guds väldiga makt, kroppsligen uppstått ur graven som den första bland många bröder, i väntan på oss. Detta är det underbara budskap som såväl liberalteologin som den romersk-katolska kyrkan berövar människor, eftersom de båda mästrar Bibeln och omformar kristendomen i linje med sina favorittankar.

Men vi håller oss till detta evangelium i liv och död. Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh. 11:25-26). Jesus gör genom sin försoning sådana som du och jag - t.o.m. om du så skulle vara den uslaste människan på jorden - till de fullkomligaste, mest rättfärdiga och heliga människor som tänkas kan. Genom tvagningen i Hans försoningsblod kan Gud nämligen inte se minsta fläck hos oss. Han ser på oss och säger: ”Denne är min älskade son, denna är min älskade dotter, i vilken jag har min glädje.”

Amen.



Regnbågens tecken

ArtiklarPosted by Lars 2014-09-18 18:19:04

Regnbågens tecken

Idag ser vi allt oftare regnbågsflaggan när vi är ute på stan. Taxibilar kan vara märkta med den, liksom affärer, restauranger och caféer. När det ordnas med pridefestivaler kan stadens offentliga bussar ha denna flagga. I Uppsala hänger flaggan i polishusets entré. Detta för att markera att här är vi ”homovänliga”, d.v.s. vi accepterar den homosexuella livsstilen och anser den likvärdig den traditionella familjen. Som varje läsare nog vet har gayrörelsen eller de homosexuella organisationerna gjort regnbågen till sin speciella symbol.

Sedan länge har regnbågen dock haft en helt annan innebörd för miljarder av människor. Gayrörelsens anammande av regnbågen som symbol är ingenting mindre än ett försök till fräck kapning av ett redan etablerat tecken, med helt annan innebörd.

Regnbågen i Bibeln

När Noa och hans familj tillsammans med alla djuren tack vare arken hade överlevt den stora floden satte Gud regnbågen på skyn som ett förbundstecken. Innebörden är att när Gud ser regnbågen, skall Han tänka på förbundet som Han slutit med mänskligheten och alla levande varelser, så att Han inte mer låter vatten utplåna livet på jorden (1 Mos. 9:14-17). På så vis tänker den kristne på Guds trofasthet, godhet och tålmodighet varje gång han ser regnbågen på himlen.

Regnbågen är ett mångfärgat spektrum och det är lite vanskligt att säga exakt hur många färger den består av, annat än att den är röd ytterst och violett innerst. Men ofta räknar man med rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och vilolett, d.v.s. sju färger. Detta är för en kristen mycket passande eftersom talet sju har en alldeles speciell innebörd i den Heliga Skrift. Enbart i Uppenbarelseboken förekommer talet sju inte mindre än femtiofyra gånger. Det är talet för Guds uppenbarelsegärningar och de heliga ordningarna, d.v.s. talet för Guds förbund med mänskligheten. Så läser vi tex. om de sju församlingarna (Upp. 2-3), de sju stjärnorna (Upp. 1:16, 20) och de sju ljusstakarna (Upp. 1:12-13, 20).

Varför är just talet sju förbundstalet? För att förstå det behöver vi veta innebörden också av två andra tal: tre och fyra, som tillsammans bildar sju. Tretalet är Guds tal: Gud omtalas som den som ”(för det första) är, och som (för det andra) var, och som (för det tredje) kommer” (Upp. 1:4 och 8). Ännu viktigare är att Gud är treenig.

Fyrtalet är skapelsens tal. Därför deltar fyra grupper av skapade varelser i den fyrfaldiga lovprisningen inför Gud och Lammet (Upp. 5:13-14) och människosläktet omnämns flera gånger i fyra kategorier: folkslag, stammar, länder och språk (Upp. 5:9; 7:9; 11:9 o.s.v.). Naturen indelas i fyra klasser: himmel, jord, hav och floder/vattenkällor (Upp. 8:7-12; 16:2-9). Jorden sägs ha fyra hörn (Upp. 7:1, 20:8).

Talet för Gud är alltså tre och talet för världen fyra. När Gud träder i förbund med världens människor blir resultatet sju, eftersom tre plus fyra blir sju. Regnbågen med dess sju färger är därför ett mycket passande tecken på förbundet. När Johannes fick blicka in i den himmelska tronsalen såg han Herren Gud sitta på tronen, varifrån all makt utgår, omgiven av en regnbåge (Upp. 4:3). I allt som Herren gör med världen är Han omgiven av tecknet på sitt förbund och sin trofasthet.

Vi kan gå ännu längre i vårt begrundande av regnbågen. Jesus säger att skrifterna vittnar om Honom (Joh. 5:39). På vilket sätt vittnar då regnbågen om Honom? Hesekiel beskriver i sin himmelska syn hur en gestalt som såg ut som en människa satt på tronen. Denna människogestalt var omgiven av ett sken som såg ut som ”bågen i skyn en regnig dag” (Hes. 1:28). Det är förstås Guds evige Son, som också är Människosonen, som Hesekiel såg. Jesus är alltså speciellt förbunden med regnbågen. Det är för Hans skull som Gud är nådig och inte låter hela världen gå under i ett ögonblick. Det är för Hans skull som Gud är tålmodig och inte genast kastar varje syndare i helvetet, utan väntar med domens dag, så att människorna får tid att omvända sig (2 Petr. 3:9). P.g.a. Jesu offerdöd finns det frälsning för alla människor. Efter att Herren klarare än någon annanstans i Gamla testamentet beskrivit hur Han frälser sitt folk, nämligen genom sin lidande tjänare som var ”genomborrad för våra överträdelser skull, slagen för våra missgärningars skull” o.s.v. (Jes. 53), säger Han genom sin profet Jesaja: ”Liksom jag svor att Noas flod inte mer skulle komma över jorden, så svär jag att inte mer vredgas på dig eller bestraffa dig. Om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika från dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger HERREN, din förbarmare” (Jes. 54:9-10). Guds allomfattade förbund med Noa och alla levande varelser kopplas samman med Guds frälsningsförbund genom Kristus. Vi får därför, så ofta vi ser regnbågen i skyn, tänka på Kristus, som är vårt förbund med Gud.

Homosexrörelsens regnbågsflagga

Som nämndes inledningsvis har alltså den homosexuella rörelsen tagit regnbågen till sig som sin särskilda symbol. Studerar man deras flagga lite närmare visar det sig dock att den inte har sju färger – utan sex: rött, orange, gult, grönt, blått och vilolett! Vad kan detta ha för innebörd?

Särskilt under pride-festivalen ser man de sexfärgade regnbågsflaggorna viftas med och vaja för vinden. Pride betyder stolthet och när människorna bygger sin egen stolthet, istället för att ha Herren som sin stolthet, är det en svår synd. ”Stolthet går före undergång och högmod går före fall” (Ords. 116:18). När folket växte till i självsäkerhet och samtidigt gudsfruktan försvann låg inte Guds straffdom långt borta: ”Herren, HERREN har svurit vid sig själv, säger HERREN, härskarornas Gud: Jag avskyr Jakobs stolthet och hatar hans palats. Jag skall utlämna staden med allt som finns i den” (Amos 6:8).

Med tanke på homosexrörelsens uppror mot Gud och Hans skapelseordning är det inte långsökt att söka innebörden av den sexfärgade regnbågsflaggan i den bibliska talmystiken. Det finns ett tal i Bibeln som särskilt står för andligt högmod och uppror gentemot Gud. Jag tänker förstås på talet sexhundrasextiosex, som sägs vara vilddjurets tal (Upp. 13:18). Detta tal har varit föremål för en rad spekulationer. Vi skall naturligtvis vara mycket försiktiga med att spekulera, inte minst därför att felaktiga spekulationer bara leder till att respekten för profetian undergrävs. Ändå vill jag här framkasta en mycket vanlig förklaring till detta tal, som enligt min mening också är den mest troliga.

Talet sex är alldeles under talet sju, som vi ovan sett är talet för Guds förbund med världen. Satan försöker härma det gudomliga, men lyckas aldrig hur många gånger han än försöker. Han kommer aldrig längre än till talet sex: sex, sex, sex. Gud har slutit ett fullkomligt förbund med sina barn, men satan lyckas aldrig göra något liknande med sina anhängare. Ett bibliskt exempel är Nebukadnessars staty, vars tillbedjan skulle ersätta den sanna gudsdyrkan. Statyn var en väldig sak, sextio alnar hög (ca trettio m.), men förvånansvärt smal, endast sex alnar (tre m.). Måtten är talande eftersom sex är efterapningens ofullkomliga tal.

Den kände kyrkofadern Irenaeus var inne på en liknande tanke, då han menade att talet sex är villfarelsens och de falska lärornas tal. Den första sexan kan enligt Irenaeus beteckna det avfall som ägde rum under den tidiga kyrkans tid, den andra sexan det avfall som äger rum under den mellersta tiden och den sista sexan betecknar sluttidens avfall.

Slutord

Det är svårt att uttala sig med säkerhet om profetiska ord och symboler. Stor försiktighet bör iakttas. Dock synes mig den vanliga regnbågens sjutal, med dess bibliska referenser, och gayrörelsens sexfärgade regnbågsflagga peka på två grundhållningar: å ena sidan ett liv i gemenskap med Gud och accepterande av Hans goda skapelseordning, å andra sidan ett förkastande av Gud och Hans vilja till förmån för egna ordningar och livsmönster.

Idag vill inte bara homosexrörelsen, utan hela samhället (som denna rörelse helt vunnit för sin sak), efter eget huvud omskapa skapelseordningen. Den hierarkiska ordning som Gud nedlagt i samhälle och familj vill man inte veta av. Man kan inte ens acceptera att Gud har skapat oss till olika kön utan det skall numera vara varje människas rättighet att själv definiera sig som man eller kvinna. Man vill skapa sig själv. De sociologiska experiment som nu sker är inget annat än ett uppror mot den Gud man inte vill veta av. Talet sexhundrasextiosex eller dess kortform sex är ett mycket passande tal för att beteckna denna revolt.

Om denna artikels iakttagelser och kopplingar är riktiga avslöjar gayrörelsen sin antikristliga ideologi redan genom att samlas under den sexfärgade regnbågsflaggan. Hur som helst är deras strävanden fördärvbringande för samhälls- och familjelivet, förleder det uppväxande släktet och drar Guds dom över sig. Judas skriver om Sodom och Gomorra: ”På samma sätt bedrev de otukt och följde onaturliga begär. De står som ett varnande exempel och får sitt straff i evig eld” (Judas 1:7).



Hebréerbrevet en översikt – Jesus den fullkomlige Översteprästen (Hebr. 4:14-16 och 9:11-15)

ArtiklarPosted by Lars 2014-09-06 07:37:08

Hebréerbrevet en översikt – Jesus den fullkomlige Översteprästen

(Hebr. 4:14-16 och 9:11-15)

Detta föredrag, som skall ge en översikt av Hebréerbrevet och presentera Jesus som den fullkomlige översteprästen - har i sin rubrik två bibeltexter angivna, Hebr. 4:14-16 och 9:11-15. Vi läser den första nu inledningsvis och den andra senare. I Hebr. 4:14-16, som anger Hebréerbrevets ärende, vilket är att hålla fast vid bekännelsen eftersom Kristus är bättre än judendomen, läser vi:

”Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.”

För att förstå Hebréerbrevets budskap bättre, skall vi nu i föredragets första hälft tala om 1) situationen i vilken Hebréerbrevet är skriven, 2) Hebréerbrevets innehåll och 3) Hebréerbrevets relevans för vår tid.

Situationen i vilken Hebréerbrevet är skriven

Författarfrågan. Författaren är okänd. Det enda vi vet om författaren till Hebréerbrevet är att han är en man, vilket framgår av en grammatisk detalj i 11:32, där författaren i den grekiska grundtexten böjer ett ord som syftar på honom själv i maskulinum. Om Melkisedek heter det i Hebr. 7:3: ”Han står där utan far, utan mor och utan släktregister”. Något liknande skulle kunna sägas om Hebréerbrevets författare. Vi vet inte vem han är.

Det har genom historien framkastats olika förslag på vem som skulle vara författare, men vi vet ingenting om vilket förslag som är det riktiga. Många, i själva verket i stort sett alla ända fram till 1600-talet, har räknat Hebréerbrevet till paulinerna, d.v.s. hörande till de brev som författats av Paulus. Den vanliga uppfattningen idag är emellertid att det inte är Paulus som är författaren. Den uppfattningen är numera så självklar att en bibelforskare (Donald Guthrie) t.o.m. skriver att istället för att försöka avgöra huruvida Paulus är författaren är frågan idag snarare hur den felaktiga idén överhuvudtaget uppkommit att det skulle vara Paulus som är författaren. Varför avfärdas då Paulus som författare? Språket och stilen uppvisar tydliga avvikelser från Paulus brev. Vidare uppger Paulus sitt namn i alla sina brev, medan Hebréerbrevet är anonymt. Dessutom anger författaren i Hebr. 2:3 att han inte var med när Jesus verkade och att han inte heller fått någon särskild uppenbarelse från honom. Det hade ju Paulus fått på vägen till Damaskus.

Luther, som i en utläggning av Hebréerbrevet räknade Paulus som författare, föreslog annars Apollos som författare. Det är en bra gissning, som många forskare idag håller för sannolik. Apollos var en begåvad alexandrisk judekristen och mycket kunnig i Skriften (Apg 18:24). En annan gissning, som framfördes redan av kyrkofadern Tertullianus, är att Barnabas skulle vara författaren.

Brevet måste hur som helst vara skrivet före Jerusalems förstöring år 70, eftersom förstöringen annars alldeles säkert hade omnämnts såsom innebärande slutet på den judiska offertjänsten. Dessutom omnämns templet och prästtjänsten alltid i presens, som något som fortfarande pågår. I 5:1–3 läser vi t.ex.: ”En överstepräst utses alltid bland människor och blir insatt till att för människors räkning göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för synder. Han kan behandla dem rätt som är okunniga och far vilse, eftersom han själv är svag och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv.” Vi ser att hela offerverksamheten ännu var i gång när Hebréerbrevet skrevs.

Mottagare. Brevet är riktat i första hand till judar som är bekanta med Gamla testamentet. Det innehåller så många anspelningar och direkta hänvisningar till den judiska tempeltjänsten att brevet är svårförståeligt för icke-judar. Charles Spurgeon, en berömd engelsk predikant från 1800-talet, sade att han som barn inte alls förstod sig på Hebréerbrevet. Det vållade honom bara huvudbry. Som icke-judisk grabb hade han önskat att hebréerna hade behållit sitt brev för sig själva.

Brevet är emellertid inte skrivet till vilka judar som helst, utan till sådana judar som kommit till tro på Frälsaren Jesus Kristus. De hade sett och förstått att Jesus var deras Messias, den som Gamla testamentet handlar om. De hade alltså blivit kristna. Samtidigt var de mycket judiska. Precis som apostlarna även efter Jesu död och uppståndelse deltog i tempelgudstjänsten och besökte synagogans gudstjänster, gick dessa judekristna till templet och synagogan. De uppfattade sig som troende judar, som judar som kommit till tro på Israels Frälsare, och de hoppades att fler av deras landsmän skulle förstå att Gamla testamentets alla löften nu hade fått sitt ”ja och amen” i Kristus (1 Kor. 1:20). Kanske skulle Jesus komma tillbaka snart som Han lovat och då var det av yttersta vikt att så många som bara möjligt kommit till tro på Honom.

Men åren gick. År lades till år och decennium till decennium. Judarna i allmänhet tog inte emot Jesus som sin Frälsare. De förnekade Honom och t.o.m. började förfölja de kristna. Det blev med tiden allt tydligare att kristendomen var en sak och judendomen en annan. De första kristna hade inte så mycket problem med den hedniska överheten som med judarna. Judarna var de kristnas första fiender. Men snart började de förföljas också av den hedniska statsmakten. Så länge kristendomen av myndigheterna uppfattades som en judisk gruppering åtnjöt man en viss religionsfrihet, eftersom judendomen var en godkänd religion i Romarriket. Men när skillnaden blev allt mer märkbar och den slutliga separationen blivit ett faktum, hade situationen blivit en annan: Nu tillhörde de kristna en förbjuden religion, förföljd och föraktad av alla.

Vad skulle man nu göra? Vad skulle de judar göra som hade kommit till tro på Jesus? Åren hade gått och deras landsmän efter börd hade inte omvänt sig. Jesus kom inte tillbaka. Och samtidigt stod templet där, grannare än någonsin tidigare. Genom Herodes utbyggnad hade det blivit en av den antika världens allra mest storslagna byggnader. Där tändes rökelse, där fanns all den rika utsmyckningen, prästtjänsten och alla de dyrbara, fina dräkterna. Genom tron på Jesus hade de judekristna nu ställts utanför allt detta. De hade hamnat ”utanför lägret” och fått ”bära Kristi smälek”, som det uttrycks i Hebréerbrevet (13:13). Det är klart att frestelsen var stor att ge upp alltsammans med den kristna tron och istället återvända till judendomen.

Det är i denna situation Hebréerbrevet är skrivet. Författaren är angelägen att mana sina läsare att hålla fast vid bekännelsen eftersom Kristus är bättre än judendomen. Detta är Hebréerbrevets budskap: Håll fast vid bekännelsen, Kristus är bättre!

Hebréerbrevets innehåll

”Kristus är bättre” är alltså budskapet. Detta kommer fram redan i inledningen av brevet: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (1:1). Här används ett under antiken vanligt retoriskt grepp. Det användes av rabbinerna, som troligtvis lärt sig det av grekerna. Det retoriska greppet kallas ”från det mindre till det större”. Logiken är att om någonting mindre är sant, så gäller detta också om det som är större. Jesus använde sig också av detta grepp. Han säger t.ex.: ”Ge akt på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem” (Luk. 12:27). Om nu Gud tar hand om så obetydliga ting som liljorna, hur mycket mer skall Han då inte ta hand om Jesu lärjungar, som är Guds egna barn! Jesus formulerar poängen så här: ”Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på marken och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er” (Luk. 12:28).

Hebréerbrevet börjar alltså med ett sådant retoriskt grepp, ”från det mindre till det större”. Redan i första versen läser vi som sagt: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:1). Om nu de judekristna som är brevets adressater hade lyssnat till Gud när Han i gamla förbundet talat genom sina profeter – de är i det här sammanhanget ”det mindre” - hur mycket mer borde de då inte nu lyssna till Gud när Han i den sista tiden, vid nya förbundets inbrott, har talat genom sin Son – som i detta argument är ”det större”. Luther skriver i en utläggning av Hebréerbrevet:

”Därför presenterar aposteln det mest kraftfulla argumentet från det mindre till det större, som man säger, nämligen, att ifall profetordet har mottagits borde Kristi evangelium mottas desto mer, eftersom det inte är en profet som talar utan profeternas Herre, inte en slav utan en son, inte en ängel utan Gud, inte till fäderna utan till oss, [---] Och sålunda för aposteln detta argument till en slutsats i det andra kapitlet (Hebr. 2:1), där han säger: ”Därför måste vi så mycket mer ta fasta på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen.”

”Kristus är större” är alltså temat i Hebréerbrevet. Författaren visar detta på flera olika sätt. I kap. 3 jämförs Kristus med Mose. ”Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas” (3:5) – ”Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus” (3:6). Mose var alltså bara en tjänare, men Jesus är värd så mycket större ära eftersom Han är själva byggmästaren i Guds hus (v 3), den som råder över allt (v 6).

Kristus är vidare större än Josua. I kap. 4 visar författaren att Josua, som hade lett Guds folk in i löfteslandet, ändå inte hade fört dem in i vilan, den verkliga sabbatsvilan i det eviga himmelriket (v 8). Det kan bara Kristus göra.

Kristus är också större än de judiska översteprästerna som vid Hebréerbrevets författande fortfarande tjänstgjorde i Jerusalems tempel. I kap. 5 och 7-10 visas att Kristus är den verkligt store Översteprästen, som en gång för alla fullbordat det som alla de andra översteprästerna under gamla förbundet fick göra gång på gång. De upprepade sina offer, som inte i sig själva hade kraft att ta bort några synder, utan bara förebildande visade vad som skulle komma att ske genom Kristi offer. Vi läser Hebr. 10:11-12: ”Alla andra präster står dag efter dag och förrättar sin tjänst och bär gång på gång fram samma offer, som aldrig kan ta bort synderna. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider”.

Kristus är alltså bättre än allt det som man inom judendomen håller sig till. Mose var bara en profet och tjänare, Kristus är Sonen som råder över hela huset. Det jordiska landet var inte frälsningens fullbordan, Himmelriket är det slutliga målet som Kristus för oss till. Prästernas offertjänst kunde inte ta bort några synder, men Kristi offer är ett evigt giltigt offer. Så dåraktigt då att vända tillbaka till det gamla förbundet, till judendomen. När författaren varnar för avfall och dess konsekvenser går han återigen från det mindre till det större. Argumentet är att om avfall straffades svårt redan i gamla förbundet, hur mycket mer skall då inte avfall från det bättre och härligare nya förbundet bestraffas! I Hebr. 10:28-31 skriver han: ”Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom.” Mose lag är ”det mindre”. Sedan fortsätter han att gå över till ”det större”:

”Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande? Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.”

Vi skulle, återigen, kunna sammanfatta Hebréerbrevets budskap på detta sätt: Håll fast vid bekännelsen, Kristus är bättre!

Hebréerbrevets relevans för vår tid

Man kan fråga sig vad Hebréerbrevet har för relevans för oss i vår tid. Ingen av oss står väl inför frestelsen att övergå från kristendom till judendom? Varför skall vi då läsa och ta intryck av Hebréerbrevet? Det finns en annan, närbesläktad frestelse i vår tid. Lika eländiga och marginaliserade som de judekristna mottagarna kände sig, känner sig många kristna i Sverige 2014. De judekristna såg hur judendomen hade sitt stora tempel, de ansedda prästerna och folkets bifall. De frestades att återgå till sin förkristna tro och livsstil. På samma sätt är kristendomen numera en mycket tillbakaträngd tro i vår tid, i vårt land. Vi frestas då kanske att övergå till en icke-kristen livsstil. Kan vår lilla församlings, Lutherska Församlingen i Stockholmsområdets, fasthållande vid Bibeln och alla dess läror verkligen vara den riktiga tron, den enda sanningen, när så många avfallit från kristendomen i vårt land? I stort sett alla kyrkosamfund går bakåt medlemsmässigt. De överger också Bibeln alltmer och anpassar sig till denna världen. Samtidigt växer islam snabbt. Kanske blir islam framtidens religion i Sverige. Vad skall man då tro i allt detta? När tvivlet och frestelsen till avfall slår mot oss skall vi tänka på Hebréerbrevets budskap: Håll fast vid bekännelsen, Kristus är bättre! Kristus är bättre än allt vad denna värld kan erbjuda. Vad är en tids sinnlig njutning, materiell rikedom och jordisk lycka mot evig salighet i himmelen?

I vår tid finns också en stark frestelse att kompromissa med läran och sanningen. Pluralismen, att alla trosföreställningar är lika bra och var och ens egen ensak – det som är sant för dig är sant för dig och det som är sant för mig r sant för mig - är utbredd i samhället. Exklusiviteten, Jesus anspråk på att vara den ende Frälsaren, är en stötesten. Men det finns endast en väg till frälsningen. Hebréerbrevet säger att den som överger Kristus hamnar i helvetet. Den ”som drar sig undan går förlorad” (10:39). Detta behöver vi påminnas om också i vår tid. Det finns i hela världen bara ett namn som är oss givet genom vilket vi kan bli frälsta – och det namnet är Jesus. Endast Han tog vår skuld på sig själv – det gjorde aldrig Mohammed. Endast Han blev fastnaglad vid korset för våra synder – det blev aldrig Buddha. Endast Han har intagit vår plats under lagen – det gjorde aldrig Krishna eller Shiva eller någon annan hinduisk gud. Endast Han har besegrat döden genom sin uppståndelse – ingen annan har någonsin gjort det. Endast Han kan frälsa oss. Det är lönlöst att söka efter frälsning någon annanstans.

När alla grundvalar i samhället rasar samman består Kristus, som är densamme igår, idag och i all evighet (Hebr. 13:8). Hebréerbrevet vill förmana oss att inte försumma Honom. Om jag skulle plocka ut en bibelvers som liksom skulle få ange tonen för hela Hebréerbrevet skulle jag nog välja 12:2: ”Och låt oss ha blicken fäst vi Jesus” (Hebr. 12:2). Det är vad Hebréerbrevets författare vill att vi skall göra. Han vill att vi skall se Jesus. Det är därför han skrivit sitt brev. Det är vad Gud själv vill att vi skall göra. Låt vår bön denna helg vara att Gud, den Helige Ande, skänker oss andlig klarsyn så att vi får se vår Överstepräst Jesus Kristus och Hans fullbordade verk för oss. Avslutningsvis skall vi detta inledande föredrag läsa den andra text som vi fått oss given i föredragsrubriken, och då säga något kort om

Jesus som den fullkomlige Översteprästen

Den andra bibeltexten är från Hebr. 9:11-15:

”Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick Han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på de orena, helgar till yttre renhet, hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden. Ty Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.

Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund, för att de kallade skulle få det utlovade eviga arvet, sedan han genom sin död hade friköpt oss från överträdelserna under det första förbundet” (Hebr. 9:11-15).

För att förstå detta ord måste vi se på den gammalstestamentliga bakgrunden. I det gamla Israel fanns en plats, ett ställe, där försoningens verklighet särskilt tydligt framträdde, nämligen nådastolen i Jerusalems tempel. Nådastolen var det gyllene locket på förbundsarken där de tio budens två stentavlor förvarades i botten (2 Mos. 25:17-22). Förbundsarken stod i det innersta rummet i templet som kallades "det allra heligaste". Detta rum var så heligt att det avskildes genom en förlåt, ett tjockt draperi. Endast översteprästen fick gå in dit en gång om året. Det skedde på den stora försoningsdagen, yom kippur, då han bestänkte nådastolen med blodet av en bock (3 Mos. 16:15-16). Yom kippur betyder ordagrant "övertäckardagen", d.v.s. den dag då förbundsarken övertäcktes med bockens blod. Alla Israels synder under det gångna året förläts på den stora försoningsdagen. När nådastolen, locket på förbundsarken, av översteprästen övertäcktes med blodet från bocken, utraderades brotten mot budtavlorna. När Gud blickade ned på förbudsarken såg Han bara blodet som överskylde arken med dess överträdda budord. Genom blodet utplånades alltså alla synder under det gångna året.

Med den gammaltestamentliga skuggbilden som bakgrund kan vi bättre förstå vad som hände i tidens fullbordan, då Jesus offrades på korset. Om ceremoniallagen, alla Guds föreskrifter för offer- och tempeltjänst, gäller nämligen att den endast innehåller en skugga av det goda som kommer, d.v.s. Kristi fullkomliga offer, "och inte tingen i deras verkliga gestalt" (Hebr. 10:1). Jesus fullbordar såsom Överstepräst den gammaltestamentliga offertjänsten. Jesu blod är det verkliga offerblodet som förebildades av bockens blod i Jerusalems tempel.

När Jesus instiftar nattvarden säger Han: "Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse" (Matt. 26:28). Detta sade Han med tanke på det som skulle ske dagen därpå. Och det som utspelade sig på Golgata inträffade samtidigt i det himmelska tabernaklet: Kristus gick "en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning" (Hebr. 9:12). De gammaltestamentliga prästerna och offergåvorna var bara skuggbilder av den sanna Översteprästen som bar fram sig själv som det felfria offret (Hebr. 9:14), giltigt för alla tider (Hebr. 10:12). På samma sätt var tabernaklet i öknen och dess fortsättning, templet i Jerusalem, bara skuggbilder av helgedomen i evighetens tillvaro, ”det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen” (Hebr. 11:11). När tiden var fullbordad, d.v.s. då tiden för den gammaltestamentliga uppenbarelsen löpt ut, gick Jesus in i det allra heligaste med sitt blod och bekräftade därmed det förebildande i den gammaltestamentliga tempeltjänsten. Över nådastolen i Himmelen stänkte vår Överstepräst sitt blod, samma blod som just då rann ur Hans kropp, där Han hängde på korset för våra synders skull. Jesu rena, gudomliga blod övertäcker lagtavlorna och alla överträdelser mot dem som hela mänskligheten, genom alla tider, har gjort sig skyldig till.

När du ser detta, kan också du gå fram till nådens tron, för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Hebr. 4:16). Du ser dina synder som en daglig plåga, men Gud ser dem inte. Han har inte ens någon kännedom om dem, eftersom vår Överstepräst övertäckt dem med sitt rena, gudomliga blod. Jesus gjorde slut på överträdelsen, förseglade synderna och försonade skulden (Dan. 9:24). Han utverkade en försoning för dina och alla människors synder, som gäller i evighet. I Guds ögon är du helig, ren, rättfärdig och Himmelen värdig.

Synden är och förblir visserligen din dagliga plåga så länge du lever ofullkomlighetens liv här på jorden. Men i din kamp mot synden får du inte glömma, att genom Jesus blir du aldrig dömd efter lagen. Det är nådeförbundets underbara förmån. Din Överstepräst har ju en gång för alla gått in i det allra heligaste med sitt eget blod, stänkt det på nådastolen, under vilken lagens tavlor förvarades, och på det viset återlöst dig och köpt dig fri från lagens förbannelse. Därmed har också vår Överstepräst förlossat, förvärvat och vunnit dig ur dödens och djävulens våld och i stället gett dig evigt liv. Amen.





Walthers syn på pietismen

ArtiklarPosted by Lars 2014-08-09 06:10:17

av Lars Borgström Walthers syn på pietismen

C.F.W. Walther uttalar sig på flera ställen i sitt författarskap om pietismen. Det sker alltid, så långt jag kunnat se, i negativa ordalag. Varför var Walther sådan motståndare till den pietistiska rörelsen inom den lutherska kyrkan? Och hur såg hans kritik ut? Dessa frågor skall besvaras i detta föredrag, Walthers syn på pietismen.

Av avgörande betydelse för Walthers negativa uppfattning, tror jag man kan säga, är de erfarenheter han gjorde som ung student. Vi återkommer strax till det. När det sedan gäller vad hans kritik gick ut på skall vi ta fasta på några av de läror som hör samman med pietismen och se hur Walther bedömde eller förhöll sig till dem. De läroområden vi i detta föredrag kommer att gå in på är 1) varningarna för att tro för tidigt 2) indelandet av mänskligheten i tre olika grupper 3) betoningen av livet på bekostnad av läran 4) troserfarenhetens nödvändighet för en rätt teolog eller förkunnare 5) förbjudandet av saker som inte Bibeln förbjuder 6) den pietistiska ecclesiola-tanken.

Men först något om Walthers

Erfarenheter från livet

Den 25 oktober 1811 föddes en av de mest betydelsefulla lärarna inom den lutherska kyrkan. Carl Ferdinand Wilhelm Walther kom då till världen som det åttonde barnet i en tolvhövdad syskonskara. Han föddes i Langenchursdorf i Tyskland som vid denna tid tillhörde kungadömet Sachsen. Det var oroliga tider med Napoleonkrig som rasade alldeles nära hemstaden. Barnadödligheten var hög och Walther lärde känna endast sex av sina elva syskon, eftersom de andra dog i unga år. Kyrkböckerna i Langenchursdorf vittnar om att syskonen dött i difteri (Stickfluss) och diarré.

Såväl Walthers far som farfar tjänade som präster i hemstaden (farfars far hade också varit präst). Även Walthers bror Otto Hermann tjänade en tid som hjälppräst i Langenchursdorf innan han tillsammans med sexton församlingsmedlemmar emigrerade till Amerika 1838. Detta år emigrerade även Walther själv och den tyska gruppens förste ledare, prästen Martin Stephan, som lät sig utnämnas till biskop av sina följeslagare.

Sju år gammal sändes Walther att studera i Hohenstein nära Chemnitz. Han bodde då hos sin farbror som var lärare på pojkskolan. Här fick Walther bl.a. lära sig latin och här grundlades också hans musikintresse. Studierna fortsatte i Schneeberg dit Walther kom som tioåring och arton år gammal var han färdig med sin examen. Flera av lärarna var teologer, men undervisningen var anfrätt av rationalism (förnuftstro i upplysningens anda). Walther skrev långt senare (1872): ”Jag var arton år gammal när jag lämnade gymnasiet, och jag hade aldrig hört något citeras från Guds Ord av en troende mun. Jag hade varken Bibel eller katekes, utan en eländig ”Leitfaden” (en manual eller vägledning) som endast innehöll moraliska anvisningar.”

Universitetsstudierna skedde i Leipzig 1829-1833. Han delade bostad med sin äldre bror Otto Hermann. Vid Leipzigs universitet härskade rationalismen. Av de sju teologiprofessorerna var det endast en, August Hahn, som bekämpade förnuftstron. Även en av de övriga professorerna vann till en början Walthers förtroende, men denne publicerade 1831 en bok där han häftigt kritiserade den lutherska nattvardsläran. De övriga professorerna var uttalade rationalister.

I denna miljö av kristendomsförnekelse fanns dock en skara studenter som ville ta den kristna tron på allvar. De samlades i en grupp som kom att kallas ”heliga klubben”. Troende lekmän vittnade, de hade gemensamma bönemöten och rannsakade den Heliga Skrift. De tog i pietistisk anda starkt avstånd från världen och blev p.g.a. detta förlöjligade och föraktade. Till denna grupp introducerades Walther av sin äldre bror.

I sitt stora verk åtskillnaden mellan lag och evangelium berättar han om sina erfarenheter som student. Något skall redan här sägas om denna bok, som jag kommer att hänvisa till flera gånger. Det är egentligen fråga om en föreläsningsserie där Walther i tjugofem teser framlägger den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium. Walther var högt uppskattad professor vid Missourisynodens teologiska fakultet i S:t Louis. Studenterna flockades kring honom och vid sidan av det ordinarie utbildningsprogrammet samlade han dem till informella föreläsningar på fredagskvällarna. Även präster och intresserade lekmän på tillfälligt besök närvarade vid dessa högtidsstunder i Baier-Lahrsaal på South Jefferson Avenue. Det blev sammanlagt trettionio kvällsföreläsningar i denna serie. Den första ägde rum fredagen den 12 september 1884 och den sista ägde rum ett drygt år senare, fredagen den 6 november 1885. Med tanke på att Walther dog bara ett och ett halvt år efter denna serie får den betraktas som hans andliga testamente. Föreläsningarna hölls på tyska, vilket var det språk Missourisynoden i huvudsak använde under hela Walthers levnadstid, och tecknades ned stenografiskt av en av studenterna vid fakulteten. Nästan femtio år senare, 1928, då Missourisynoden övergått till engelska som huvudsakligt språk, översattes föreläsningarna till engelska och gavs ut under titeln The Proper Distinction Between Law and Gospel. Denna bok har blivit en klassiker inom den konfessionella lutherdomen och det är något av en skam att den ännu inte getts ut i svensk översättning.

I bl.a. tes IX berättar han om den erfarenhet han som ung hade av pietismen, efter att han som nyinskriven student vid universitetet för första gången på allvar tagit del av Guds ord:

”På kort tid hade jag verkligen blivit ett Guds barn, en troende, som förlitade mig på Hans nåd. Naturligtvis var jag ännu inte djupt rotad i den kristna troskunskapen.

Detta sakernas tillstånd fortsatte nästan ett halvt år. Då kom en äldre teologikandidat, en äkta pietist, och anslöt sig till vår krets. Han kunde inte vänta sig något pastorat i statskyrkan, eftersom rationalismen vid denna tid dominerade överallt. De andra studenterna ansåg att vi var galna och undvek oss som man gör med människor som är angripna av någon smittsam sjukdom. Sådant var det sorgliga läget i Tyskland vid 1800-talets början.

Så kom då denne kandidat till oss och sade: ´Ni inbillar er att ni är omvända kristna, eller hur? Men det är ni inte. Ni har ännu inte genomgått någon verklig ångerkamp.´ Jag kämpade emot denna tanke dag och natt, och ansåg först att han försökte få oss bort från evangeliets herravälde och föra oss tillbaka under lagen. Men han upprepade sitt påstående tills jag till slut började fråga mig själv om jag var en verklig kristen. Till en början hade jag varit så lycklig, då jag trodde på min Herre Jesus Kristus, men nu började en period för mig med de allvarligaste andliga anfäktelserna.

Jag vände mig till kandidaten och frågade honom: ´Vad skall jag göra för att bli frälst?´ Han föreskrev en rad saker som jag var tvungen att göra och gav mig flera böcker att läsa, bland dem var Fresenius Nattvardsbok. Ju längre jag kom i boken, ju mer osäker blev jag på att jag verkligen var en kristen, En inre röst sade hela tiden till mig: ´De kännetecken du har på att vara en kristen är otillräckliga.´ För att göra saken ännu värre, så var den kandidat jag nämnde ännu mer pietistisk än Fresenius själv. När jag på den tiden öppnade en andlig bok som handlade om nådens ordning och frälsningen, läste jag bara kapitlet som handlade om ånger. När jag sedan kom till kapitlen om evangeliet och tron, slog jag igen boken och sade: ´Detta är inte för mig.´ Ett tilltagande mörker lägrade sig över min själ när jag allt mindre fick smaka evangeliets sötma. Gud vet att jag inte ville bedra mig själv, jag ville bli frälst. På den tiden ansåg jag de böcker vara bäst, som i stränga ordalag talade till syndare och inte gav dem någonting av Guds nåd.´

I tes XII beskriver Walther den lära som den pietistiske kandidaten styrdes av:

”Pietisterna påstår att tron måste föregås av en lång tids ånger, ja de har varnat människor för att tro för tidigt och sagt dem att de måste låta den Helige Ande arbeta med dem riktigt ordentligt. De säger att det inte går att bli omvänd på två veckor, att det ibland tar många månader och år när Gud förbereder en människa för omvändelsen. Detta är en avskyvärd lära. Dessa predikanter besinnar inte vilket oerhört ansvar de tar på sig då de varnar en människa för att tro för tidigt. Vad blir det av en sådan om hon dör innan hon är redo att tro? Jag känner av erfarenhet till den fruktansvärda följden av en sådan lära. En pietistisk kandidat i teologi hade instruerat mig på det sätt jag här beskrivit. Jag gjorde allt för att bli verkligt ångerfull och föll till slut i förtvivlan.”

I sin nöd tog Walther, uppmuntrad av vänner, brevledes kontakt med Martin Stephan, som gjort sig känd som en bekännelsetrogen luthersk präst i Dresden. Stora skaror vandrade mil för att få höra honom predika. Walther sökte frälsningsvisshet, han ville veta helt säkert att Gud älskade honom. I sitt svar skrev Stephan att Walther på lagens väg försökt prestera en tillräcklig ånger. Det som fattades Walther var inte ånger, utan tro – tro på Guds nådefulla löften. Han var enligt Stephan som den person som blivit slagen av rövare men sedan räddades av den himmelske, barmhärtige och gode Samariten. Walther berättar vad som hände honom när han läste brevet: ”Jag kände det som att jag förflyttats från helvetet till himmelen. Sorgens tårar förbyttes i tårar av himmelsk glädje.”

När Walther genom tron på Jesus funnit en nådig, Himmelsk Fader, och styrkts ytterligare i sin tro genom läsning av Luthers skrifter (inte minst i sin fars bibliotek), formulerade han två motton, som kom att bli vägledande för hela hans fortsatta gärning: ”Tillbaka till Luther!” och ”Ju närmare Luther man håller sig, desto bättre teolog blir man.”

Det är naturligt, att dessa Walthers erfarenheter från ungdomen kom att färga hans attityd till pietismen framöver. Vi skall nu gå igenom de olika läroområdena som nämndes inledningsvis, och se hur Walther förhåller sig till de pietistiska uppfattningarna. Då de pietistiska lärorna presenteras blir det naturligtvis fråga om vissa generaliseringar, men ändå är det meningen att dessa generaliseringar skall vara träffande och meningsfulla. Vi börjar med det som vi redan varit inne på, pietismens varning för att tro för tidigt.

1) Varning för att tro för tidigt

Inom pietismen betonades botkampen som föregår trons upptändande. Visserligen hade Spener menat, att Gud i omvändelsen handlar olika med olika människor, men Francke hade uppställt regeln att omvändelsen måste föregås av en kris, en syndanöd, som framkallats av lagens predikan. Dessutom menade Francke, att den kristne skulle kunna peka ut det ögonblick, då han blev omvänd (Bengt Hägglund, Teologins historia 1994, s 308).

Walther vänder sig med kraft emot såväl varningarna att tro för tidigt, som mot att man skall kunna ange klockslag för sin omvändelse. I tes XII går Walther emot pietisternas varningar för att tro för tidigt:

”Om vi antar, i all rimlighet, att en person har slitits loss från sin egenrättfärdighet och längtar efter att bli frälst av nåd allena, skall vi för Guds skull tryggt predika evangelium för honom. Det skulle inte ske för tidigt. En människa kan aldrig komma till Jesus för tidigt. [---]. En människa som Gud har gett nåden att se sig själv förkrossad och utblottad på allt, utan någon tröst någonstans, och som ängsligt ser sig om efter hjälp, en sådan människa är verkligen ångerfull. Hon skall inte varnas för att komma till Jesus, utan för henne måste evangelium predikas. Hon måste få veta inte bara att hon får, utan att hon bör komma till Jesus med frimodighet och aldrig tänka att hon kommer för tidigt. Om en sådan människa dog efter det att jag sagt henne att hon inte redan kunde komma till Jesus, skulle Gud utkräva den syndarens själ av mig.”

Walther menar vidare att pietisterna klassar sådana människor som verkligen är omvända, såsom om de fortfarande vore oomvända. Han anger också orsaken till att de gör denna felbedömning: De betraktar felaktigt den syndasorg, som är den kristnes dagliga plåga, som den syndaånger som föregår omvändelsen. Han säger, fortfarande i tes XII:

”En av de främsta orsakerna till att många i det här stycket blandar samman lag och evangelium är att de misslyckas med att särskilja en kristens dagliga ånger från den ånger som föregår tron. Den dagliga ångern beskrivs i Ps. 51. David kallar det ett offer som han bär fram inför Gud och som behagar Gud. Han talar här inte om den ånger som föregår tron utan om den som följer på den. Det stora flertalet allvarliga kristna som har tillgång till den rena läran har en starkare upplevelse av den ånger som följer på tron än den som kommer före. Med hjälp av goda förkunnare har de nämligen letts fram till Kristus utan kringelkrokar. När de nu är hos Kristus, dyker deras gamla egenrättfärdighet upp igen trots att den många gånger har slagits i stycken. Gud måste slå dessa stackars kristna gång på gång för att hålla dem ödmjuka. Davids exempel kan illustrera den här saken. Han hade kommit till tro på ett ögonblick, men vilket elände fick han inte ändå senare gå igenom! En profet hade talat Herrens ord till honom, men till sin dödsdag tyngdes hans hjärta av ångest, bekymmer och elände. Gud upphörde att ge framgång åt hans händers verk; han mötte den ena motgången efter den andra, tills Gud befriade honom genom döden. Men under hela denna tid hade David ånger vid sidan av tron. Detta är verkligen ett offer som behagar Gud.”

Jag vill i detta sammanhang ge ett exempel på hur Walther och pietisterna tolkar ett bibelställe helt olika. Walther tar själv, i tes VII, upp Bergspredikans saligprisningar, och menar att alla saligprisningarna gäller den redan omvände, medan pietisterna där läser in botkampens olika steg. I sin argumentering påpekar Walther bl.a. att den tredje saligprisningen lyder ” Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden” (Matt. 5:5) och sedan lyder den fjärde saligprisningen: ” Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade” (Matt. 5:6). Alltså först ödmjukhet, sedan rättfärdighet. Walther frågar retoriskt: ”Men föregår verkligen ödmjukhet de andra stadierna?” Det är ju omöjligt att vara verkligt ödmjuk om man inte först blivit rättfärdiggjord. Walther avslutar diskussionen med dessa ord till sina studenter: ”Om ni någonsin predikar över saligprisningarna, se då till att inte följa pietistiska predikanter.”

Så till detta att kunna peka ut ”klockslaget” för sin omvändelse. Walther behandlar denna fråga i tes IX och medger att det finns sådana bibliska exempel – han nämner Adam och Eva då de fick höra löftet om Kvinnans Avkomma, David efter sitt syndafall, Paulus på vägen till Damaskus, de tre tusen som blev omvända på pingstdagen och fångvaktaren i Filippi – men han säger att det också finns miljoner och åter miljoner människor under kyrkans 1900-åriga historia, som inte kunnat peka ut dag och timme för sin omvändelse.

Anledningen till pietisternas krav att en kristen skall kunna ange klockslaget menar Walther vara att de inbillar sig att det måste ske en plötslig upplevelse av himmelsk glädje och erfarandet av en inre röst som säger att man mottagit nåden och blivit ett Guds barn. Men Walther menar att det är ett stort misstag att hänvisa människor till deras egna böner och deras egen inre kamp ända tills de känner att Gud har mottagit dem i nåd. Walther vill istället hänvisa människor till det objektiva som skett en gång för alla på korset. Guds ord står fast och det vore t.o.m. förolämpande mot Kristus och Hans lidanden att inte tro att alla Hans överflödande förtjänster skett för oss. Walther vill alltså mot alla mänskliga gärningar, förberedelser och känslor endast hålla fram Kristus och Hans förtjänst.

Samtidigt menar dock Walther att den som aldrig smakat att Gud är god (Ps. 34:9), den vars ande inte med Guds Ande vittnat om barnaskapet (Rom. 8:16) eller den som inte upplevt glädjen i Guds rike (Rom. 14:7) är en andligt död människa. Den kristne har sin glädje i Gud, samtidigt som han också grips av fruktan då lagen förkunnas. Han känner alltså såväl glädje som fruktan. Det är Walther noga med att framhålla. Han säger: ”Lägg märke till att vårt uttalande att ingen får grunda sin frälsning och sitt nådastånd på sina känslor inte betyder att han kan vara en god kristen utan att ha upplevt några känslor på det religiösa området. Detta är inte vad vi lär.”

2) Indelandet av mänskligheten i tre delar

Walthers tes XXII inleds med orden: ”För det artonde delas Guds Ord inte rätt när en falsk åtskillnad görs mellan att en människa blivit uppväckt och att hon blivit omvänd.” Walther klandrar i denna tes pietisterna för att de delar in människorna i tre grupper: 1.) De ännu oomvända 2.) De som blivit väckta, men inte omvända 3.) De som blivit omvända.

Walther visar utifrån bibelställena Ef. 5:14, Ef. 2:4-6 och Kol. 2:12 att när Bibeln talar om uppväckelse, om väckta människor, menas med detta troende kristna. Han menar också att pietisterna genom denna tredelning håller människor borta från Kristus. De ställer upp ett mellantillstånd som otroende skall passera innan de blir kristna. Och så placerar de svåra hinder i detta mellantillstånd, hinder som skall övervinnas och passeras innan människorna kan betraktas som kristna. Walther säger:

”Pietister invänder att den människa som inte upplevt en äkta, genomgripande ånger i hjärtat ännu inte är omvänd, endast väckt. Med genomgripande ånger menar de en sådan ånger som David hade, som tillbringade hela nätter ropande och gråtande i sin säng och vandrade nästan nedböjd av sorg flera dagar i sträck. Den som inte genomlidit dessa erfarenheter, som ännu inte blivit märkt med den Helige Andes sigill, som inte är riktigt säker på sitt nådastånd och sin frälsning, som vacklar fram och tillbaka eller visar sig kärlekslös, som saknar verklig tålmodighet och den rätta villigheten att tjäna sina medmänniskor – en sådan människa, hävdar de, är helt säkert inte en kristen, utan fortfarande endast väckt, inte omvänd.”

Walther säger om detta: ”Detta är ett felaktigt antagande. En människa kan ha blivit en sann kristen utan att ha upplevt de djupa och hemska kval som David hade. Fastän David verkligen gick igenom dessa upplevelser, säger inte Bibeln att varje människa måste gå igenom samma upplevelser och lida lika mycket.” Walther inskärper kraftigt att så fort en människa slutat förtrösta på sig själv och frågar hur hon skall bli frälst, skall hon få höra det apostoliska svaret: ”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och din familj” (Apg. 16:31). Han påpekar att det inte någonstans i Skriften går att finna en profet eller apostel som hänvisar människorna någon annan väg till omvändelse än att uppmana dem att tro på Guds nåd. De säger inte på något ställe till människorna att de måste vänta med att bli omvända, att de först måste gå igenom de eller de erfarenheterna. Istället predikade de lagen kraftfullt, och sedan, så fort frågan uppstod hur man kan bli frälst, ljöd evangeliet: ”Tro på Herren Jesus!” Walther menar att det inte alls är svårt att bli omvänd. Det svåra ligger istället i att förbli omvänd. Han säger, fortfarande i tes XII:

”Ångern är inte en trång port som en människa skall pressa sig igenom. Ångern är något som Gud själv måste frambringa i en människa. Varje slags ånger som människan själv frambringar genom egna ansträngningar är en förfalskning och en styggelse i Guds ögon. Vi behöver inte bekymra oss över vår oförmåga att frambringa ånger hos oss. Vi har bara att applicera Guds skarpa ord på oss själva, och vi har den första delen av omvändelsen, ångern. Efter det kommer tillämpandet av det ovillkorliga evangeliet att frambringa tro hos oss. Allt en människa behöver göra när hon hör evangeliet är att acceptera det. Men detta följs omedelbart av en inre kamp. Felet de falska lärarna begår i detta avseende är att de anser denna kamp höra hemma före omvändelsen. En sådan kamp drabbar nämligen inte den oomvände. Kampen kommer in i ett senare skede, och den är allvarlig. Den smala vägen är korset som de kristna måste bära, nämligen att de måste döda sitt eget kött, lida det åtlöje, förakt och skam som världen öser över dem, kämpa mot djävulen och förneka världen med dess fåfängligheter, skatter och nöjen. Det är en uppgift som får många att avfalla och förlora tron snart efter sin omvändelse. Varhelst Guds ord predikas med Andens yttringar och Guds kraft blir många fler omvända än vi tänker oss. Om vi skulle kunna se in i gudstjänstbesökarnas hjärtan i en kyrka där Guds ord predikas på detta kraftfulla sätt och inga mänskliga gärningar blandas in i undervisningen om den frälsande nåden, skulle vi märka att många genom Guds nåd tar till sig uppmaningen att bli kristna. De övertygas nämligen om att predikanten har rätt. Men många undertrycker dessa intryck samma ögonblick de lämnar kyrkan och försöker intala sig själva att de har lyssnat till en fanatikers utläggning. Sådana människor förhärdar sig själva söndag efter söndag och kommer i en mycket allvarlig situation, bortom omvändelse. Frälsaren själv säger att många ´genast tar Ordet med glädje´ (Matt. 13:20), men stöter ifrån sig fröet när förföljelse möter.”

Om vi skall sammanfatta denna punkt menar alltså Walther att pietisterna har fel då de delar in människorna i tre grupper istället för två. Detta sker på det sättet att de placerar redan kristna människor i kategorin ”väckta, men inte omvända”. Och dessa människor, som redan tror, drivs till förtvivlan – såsom Walther själv i sin ungdom – därför att de inte vet om de ångrat sig tillräckligt för att få tro. Och de oomvända människorna uppmanas inte att tro på Jesus, utan hålls borta från Honom eftersom de först skall passera genom mellanstadiet.

3) Betoningen av livet på bekostnad av läran

Mycket kort skall jag säga något om Walthers syn på konflikten mellan de lutherskt-ortodoxa och pietisterna beträffande vilken vikt som skall läggas vid den rätta läran. Som bekant kritiserade ju pietisterna de ortodoxa för att lägga alltför mycket vikt vid läran och för lite vikt vid det personliga kristna livet.

Walther uttalar sig om kritiken av de ortodoxas betoning av den rätta läran. Han nämner inte uttryckligen pietismen vid namn, men man får ändå förmoda att han har den pietistiska kritiken i åtanke. I vilket fall som helst är hans uttalande direkt applicerbart på meningsskiljaktigheterna mellan pietisterna och de ortodoxa. I tes I säger Walther med tanke på dem som kritiserar vaktslåendet kring den rätta läran:

”Av det som här sagts förstår ni hur dåraktigt det är, ja vilken fruktansvärd vanförställning som intagit så många människors medvetanden att de förlöjligar den rena läran och säger till oss: ´Äh, sluta upp med att ropa: Ren lära! Ren lära! Detta leder er bara till död ortodoxi. Lägg större vikt vid rent liv, och ni kommer att se framväxandet av sann kristendom.´ Det är precis som att säga till en bonde: ´Sluta upp med att bekymra dig om god säd, bekymra dig istället om god frukt.´ Bekymrar sig inte bonden på ett riktigt sätt om god frukt när han vinnlägger sig om att skaffa god säd? På exakt samma sätt är bekymrandet om den rätta läran också ett riktigt bekymrande om äkta kristendom och ett innerligt kristet liv. Falsk lära är skadlig säd, utsådd av fienden för att frambringa ond grodd. Den rena läran är vetesådd, från den kommer rikets barn som redan i detta liv tillhör Jesu Kristi rike och i det tillkommande livet skall tas emot i härlighetens rike. Må Gud i detta nu inplantera stor fruktan i era hjärtan, ja en verklig förskräckelse för falsk lära! Må han av nåd ge er en helig åstundan efter den rena, frälsande sanningen som är uppenbarad av Gud själv! Det är det huvudsakliga målet som dessa kvällsföreläsningar syftar till.”

4) Troserfarenhetens nödvändighet

C.F.W. Walther inledde sin berömda föreläsningsserie om den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium den 12:e september 1884 på följande sätt:

”Kära vänner!

Om ni skall bli dugliga lärare i våra kyrkor och skolor, är det en oumbärlig nödvändighet att ni har ingående kunskap beträffande den kristna uppenbarelsens alla läror. Men när ni nått sådan kunskap är detta ännu inte tillräckligt. Vad som behövs utöver kunskap i alla läror, och som är det viktigaste, är att ni vet hur ni skall tillämpa dem på ett riktigt sätt. Förutom en klar intellektuell förståelse av lärorna måste de ha sjunkit djupt ned i era hjärtan och där bevisat sin gudomliga, himmelska kraft. Alla dessa läror måste ha blivit så dyrbara, så värdefulla, så kära för er att ni inte kan annat än att med glödande hjärtan bekänna med Pauli ord: ´Vi tror, därför talar vi´ eller med alla apostlarnas ord: ´Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.´ Ni har visserligen inte sett dessa saker med era fysiska ögon eller hört dem med era fysiska öron såsom apostlarna, men ni måste ha erfarenhet av dem genom era andliga ögon och öron.”

Dessa inledande ord visar vilken vikt Walther lade vid troserfarenhetens nödvändighet. När Walthers insisterade på att den som predikar skall ha erfarenhet av evangeliets kraft, ha sett och hört med sina andliga ögon och öron den gudomliga uppenbarelsens andliga sanningar, var han på samma linje som sin lärofader Luther. Luther framhöll nämligen i Om en kristen människas frihet erfarenheten som nödvändig för att bedriva teologi: "Ty det är omöjligt att skriva väl eller väl förstå sådant som är rätt skrivet om tron, om man inte någon gång har smakat trons livgivande kraft i pressande svårigheter. Men den som har smakat, om än bara något litet, kan aldrig skriva, tala, tänka eller höra nog om den" (Om en kristen människas frihet, Lutherstiftelsen 2006, s 38).

Walther är mycket luthersk-ortodox i sin framställning. Flera gånger polemiserar han, som vi har sett, mot pietismen. Men just på denna punkt får man nog ändå säga, att Walther mer ansluter sig till pietisternas uppfattning. Hans ord om troserfarenhetens nödvändighet hos den rätte teologen anknyter till det som i de gamla lärostriderna mellan de luthersk-ortodoxa och pietistiska teologerna kallades "de pånyttföddas teologi" (theologia regenitorum), d.v.s. man måste vara född på nytt för att kunna vara en verklig teolog. Han skriver i Lehre und Wehre XIV, s 265 med hänvisning till 2 Kor. 2:16 och 1 Kor. 2:14, 15:

”Ingen otroende, ingen naturlig människa, ingen syndatjänare, ingen icke-kristen, ingen hycklare, utan endast en troende, en pånyttfödd, en helig, kort sagt endast en sann kristen kan vara en sann teolog. Såsom en kristen har som sin förutsättning förekomsten av en människa, har en teolog som sin förutsättning förekomsten av en kristen, och såsom tron innesluter i sig kunskap, så innesluter teologin i sig tro.”

Walthers lärjunge Pieper skrev sedan i sin dogmatik, här citerad i den svenska översättningen av Muellers förkortade version:

”Den teologiska skickligheten är en andlig skicklighet, dvs. en skicklighet som i varje enstaka fall förutsätter, förutom naturliga gåvor, den personliga tron på syndernas förlåtelse för Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelses skull, alltså omvändelsen eller pånyttfödelsen. De otroende är inte teologer i den heliga Skrifts mening, inte ens om de med sitt förstånd tagit in alla bibliska läror och kan undervisa om dem tack vare sin naturliga begåvning. Dogmhistoriskt uttryckt: ´Det finns inte någon ’theologia irregenitorum’ (icke pånyttföddas teologi).´”

Som Rune Söderlund visat i en artikel i Svensk teologisk kvartalstidskrift 1976:3 är frågan om ”de pånyttföddas teologi” mycket invecklad. I själva verket var pietisterna, mot vad man kanske vanligtvis föreställer sig, mer optimistiska än de lutherskt-ortodoxa teologerna då det gällde de icke pånyttföddas kunskapsteoretiska möjligheter att förstå de bibliska lärorna. Men då det gällde att rätt kunna applicera de bibliska lärorna, rätt fördela lag och evangelium, lade pietisterna otvivelaktigt större vikt än de lutherskt-ortodoxa vid att läraren skulle vara född på nytt. Som ett talande exempel från ett närbesläktat läroområde kan nämnas att vid kontroverserna mellan Valentin Ernst Löscher och Joachim Lange hade Löscher försvarat läran om den särskilda ämbetsnåden, gratia ministerialis, som bevarades intakt under förutsättning att kallelsen och läran förblir riktiga. Pietisten Lange menade däremot att de ogudaktiga lärarna inte hade någon särskild ämbetsnåd, föreställningen om detta ansåg han vara en ”absurd och skadlig saga”. Också på denna punkt betonar pietismen den personliga tron hos prästen.

Redan pietismens fader Philipp Jakob Spener hade i Pia Desideria (Fromma önskningar) från 1675, den bok som blev startskottet för den pietistiska väckelsen, menat att endast de präster som själva var födda på nytt kunde leda andra på livets väg. Därför har begreppet de pånyttföddas teologi kommit att förknippas med Spener och pietismen. När det gäller den starka betoningen på prästens egna fromhet är det därför riktigt att säga, att Walther i just denna fråga står på pietisternas sida. Endast den som har egen erfarenhet kan rätt tala om de andliga tingen.

Walther ville alltså att hans studenter verkligen skulle ta till sig den kristna tron av hjärtat. Han sade till dem redan i introduktionen av föreläsningsserien:

”Medan jag i mina dogmatiska föreläsningar siktar på att ge er kunskap i varje lära och övertyga er om dem, har jag utformat dessa kvällsföreläsningar på fredagar till att göra er till verkligt praktiska teologer. Jag önskar tala den kristna läran in i era självaste hjärtan, göra det möjligt för er att i ert framtida kall träda fram som levande vittnen med bevisning i Ande och kraft. Jag vill inte att ni skall stå i era predikstolar som livlösa statyer, utan att ni skall tala med övertygelse och med glad frimodighet erbjuda hjälp där hjälp behövs.”

Och i den avslutande kvällsföreläsningen sade han till dem ett drygt år senare:

”Tänk er att ni en gång kommer att vara församlingspastor och avge därför ett löfte inför Gud att ni kommer att anta apostelns tillvägagångssätt, så att ni inte kommer att stå i era predikstolar med dystra miner, som om ni inbjöd människorna att komma till en begravning, utan uppträd som män som kommer för att uppvakta en brud eller som om ni pålyser ett bröllop. Om ni inte sammanblandar lag och evangelium kommer ni alltid att beträda er predikstol med glädje. Människor kommer att märka att ni är fyllda av glädje eftersom ni framför glädjens välsignade budskap till er församling. De kommer också att märka att underbara saker händer bland dem.”

5) Förbjudandet av saker som inte Bibeln förbjuder

Någonting man vanligvis förknippar med pietismen är stränga levnadsregler, en asketisk livsföring. Det har funnits regler, mer eller mindre uttalade, hur man skall bete sig och klä sig, vad man får göra och inte göra. I har jag, mot slutet av den långa tesen IX, funnit ett ställe där Walther nämner att det i vissa församlingar kan finnas pietistiskt påverkade personer, som legalistiskt betraktar vissa saker som syndfulla, fastän de inte är det. Han ger inte några exempel på vad det kan röra sig om, men vi förstår ändå att Walther anser att det finns obibliska förbud hos vissa pietistiska grupper. Det kan tilläggas att Walther manar sina studenter att de skall vara mycket försiktiga med sådana människor och inte stöta dem genom att demonstrera sin kristna frihet. När de som pastorer å andra sidan möter sådana som gått för långt i sin kristna frihet, skall även de behandlas med försiktighet. Han säger:

”Å andra sidan kan han [den nyblivne pastorn] i sin församling upptäcka medlemmar med en antinomistisk tendens, som går för långt i sitt utövande av sin kristna frihet eftersom de inte är vana vid att ha lagen predikad ibland på allvar. Då får han inte besluta sig för att bemöta dem med all kraft genom att endast predika lagen i dess stränghet för dem ett helt år. Nej, han måste närma sig dem varsamt och stegvis få dem att upptäcka lagens stränga krav. Aposteln Paulus säger ju om sig själv: ”För alla har jag blivit allt, för att jag i alla fall skall frälsa några” (1 Kor. 9:22). Detta uttalande vill jan att varje Kristi tjänare skall ta till hjärtat.”

Jag har funnit att Walther i ett brev besvarar frågan hur man skall handskas med dans. Det är tydligt att Walther själv ogillar dans, men att han vill gå lika varsamt fram som han senare rådde sina studenter att göra. Han skriver i brevet:

”Vad gäller din fråga, är mitt svar att du under inga omständigheter gör något åt dansen just nu. Sådana fåfängligheter upphör av sig själva när medlemmarna lär känna och älska Jesus. Innan de lärt känna honom, blir predikandet mot sådana fåfängligheter något de ännu inte kan förstå. Då utvecklar de endast ett hat mot evangeliet. Sådana saker kan behandlas när församlingen kommit lite längre i kunskap, när Ordet redan åstadkommit så mycket att de unga inte skulle göra sådana saker utan ett plågat samvete – och när pastorn har församlingen bakom sig när han tar tag i denna sak på allvar. (Walther Speaks to the Church, Selected Letters by C.F.W. Walther, edited by Carl S. Meyer, Concordia Publishing House, 1973, s 75)

6) Pietismens ecclesiola-tanke

Slutligen skall sägas något om Walthers syn på den yttre kyrkogemenskapen. Såväl de lutherskt-ortodoxa som pietisterna delade den lutherska kyrkosynen vad gäller den sanna, egentliga Kyrkan. Kyrkan är inte någon yttre institution, utan de människor som är kristna. Dessa människor har blivit kallade ut ur världen och blivit insatta i ett nytt sammanhang, Guds rike.

Att inte alla människor som sluter upp kring gudstjänsterna och tillhör den yttre kyrkan/församlingen också verkligen är kristna i hjärtat var naturligtvis såväl de ortodoxa som pietistera medvetna om. Först på den yttersta dagen, domens dag, kommer de troende och de otroende att skiljas åt och det blir uppenbart för alla vilka som verkligen var kristna och vilka som inte var det, vilka som tillhörde den sanna Kyrkan och vilka som inte gjorde det.

Eftersom ingen utom Gud vet vilka som är kristna (2 Tim. 2:19) är kyrkan i egentlig mening osynlig (Luk. 17:20f., 1 Petr. 2:5). Tron på Jesus, som gör en människa till medlem av den sanna kyrkan, är ju osynlig för människoögat. Men p.g.a. de sanna troende som finns i den yttre, konkreta kyrkan/lokalförsamlingarna får denna/dessa bära namnet kyrka/församling (se t.ex. Matt. 18:17).

Det finns emellertid också en synlig, yttre kyrka. Om pietisterna delade den lutherska läran om den osynliga kyrkan, märker vi i synen på den yttre kyrkan, kyrkosamfundet, en tydlig och avgörande skillnad. Enligt de lutherska bekännelseskrifterna skall kyrkans enhet vila på den sanna läran, att de olika församlingarna är ense i, som Augustana VII uttrycker det, ”evangelii lära och förvaltningen av sakramenten”. ”Evangelii lära” betyder här hela den kristna trosläran, inte bara evangeliet i snäv mening, i motsats till lagen. Så lär också Konkordieformeln otvetydigt: ”Vi tro, lära och bekänna, att den ena kyrkomenigheten icke skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest äro eniga i läran och alla dess artiklar (min kurs.) ävensom i sakramentens rätta bruk” (SKB, s 531).

Pietisterna ansåg samtidens kyrka var djupt förfallen. Även om kritiken mest bottnade i att det andliga livet hade stelnat, fanns också läromässiga skillnader. Hur gjorde pietisterna i en sådan situation? Ville de bilda självständiga kyrkor och församlingar, där deras andliga program fritt kunde få utlopp? Nej, den pietistiska strategin var istället att vara kvar i det yttre, förfallna kyrkosamfundet och försöka påverka det inifrån. Detta skedde ofta genom att det bildades små grupper, som kom samman på speciella möten, konventiklar, vid sidan av de ordinarie gudstjänsterna. Begreppsapparaten med termer som ecclesiola in ecclesia, ”den lilla kyrkan inom kyrkan” och collegium pietatis, ”den fromma sammanslutningen” började användas av pietismens fader Philip Jakob Spener (1636-1705) (Mikkel Vigilius, Kirke i kirken 2005, s 19).

Hur såg då Walther på sin tids förfallna lutherska kyrka? Ville han som pietisterna bilda små grupper inom den stora avfallna kyrkan eller menade han att man istället skulle bilda en ny, Bibel- och bekännelsetrogen kyrka? I sitt berömda verk Kirche und Amt (eng. ”Church and Ministry”) formulerar Walther sin åttonde tes om kyrkan enligt följande:

”Fastän Gud åt sig samlar en helig kyrka av utvalda även där hans Ord inte lärs ut i dess fullkomliga renhet och sakramenten inte helt och hållet förvaltas i enlighet med Jesu Kristi instiftelse, men där Guds Ord och sakramenten inte fullständigt förnekas utan består till sina väsentliga delar, är det ändå varje troendes plikt, vid fara att förlora sin frälsning, att fly alla falska lärare, undvika alla heterodoxa församlingar eller sekter, och erkänna och hålla sig till renläriga församlingar och deras renläriga präster varhelst dessa står att finna. (min kurs.)”

Under punkt B av denna tes belägger han sedan denna plikt med talrika citat från såväl Bibeln och bekännelseskrifterna som från Luther och andra fäder.

I sitt tiosidiga förord till den tjugofemte årgången av Lehre und Wehre (jan. 1879) går Walther hårt till rätta med varje försök till argumentation för ett kvarstannande i de avfälliga landskyrkorna. Bl.a. skriver han:

”Alla argument med vilka man försöker få sin bekännelsetrohet att gå ihop med en gemenskap med dagens landskyrkor är därför bara undanflykter. När de ställs mot vår rena bekännelses klara ordalydelse, krossas de som vassrör under tyngden av ett klippblock. Och när de ställs inför det egna samvetets domarsäte, måste de tystna som ursäkter utan substans.”

Slutord

Mycket mer skulle kunna sägas om Walther och hans teologi. Vi har nu endast gått igenom några av hans ståndpunkter i förhållande till pietismen. När Walther låg på dödsbädden frågade hans präst Georg Stoeckhardt honom om han, likt Luther, nu också dog i den fasta övertygelsen om Herren Jesu Kristi evangelium, som han predikat genom hela sitt liv, och han svarade då ”Ja!” Han dog, lugnt och stillsamt, halv sex på morgonen lördagen den 7 maj 1887 sjuttiofem år gammal.

Walther efterlämnade ett stort och värdefullt arv åt eftervärlden. Genom hans bekännelse- och bibeltrohet har lutherdomen bevarats ”over there”, medan den i stort sett dött ut i Europa. Låt oss ta vara på arvet från Walther och andra kämpar. ”Tänk på era ledare, som har predikat Guds Ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro” (Hebr. 13:7).





Konsekvenserna av liberal teologi som vi kan se det idag. 2 Tim. 4:2-4

ArtiklarPosted by Lars 2014-07-22 11:42:15

Konsekvenserna av liberal teologi som vi kan se det idag. 2 Tim. 4:2-4

När jag skulle vigas till präst i Svenska kyrkan fick jag, som brukligt är, ett bibelord som hälsning från den präst, som skulle bli min handledare under mitt år som pastorsadjunkt. Ordet jag fick löd: ”Predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning”. Det är första versen av det bibelställe som är angivet i vår ämnesrubrik, 2 Tim. 4:2-4, men vi läser redan från v 1, där Paulus skriver till sin unge medarbetare Timoteus:

”Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning. Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.”

Vårt bibelställe manar till vaksamhet gentemot och bestraffning av den falska läran. Låt oss i detta föredrags inledande del uppehålla oss en del kring detta.

Döm de falska lärarna!

I 5 Mos. 13:5 står det hur de falska profeterna skall behandlas: "Den profeten eller den som har drömsyner skall dödas, ty han predikade avfall från HERREN, er Gud.” Men detta var ju hämtat från Gamla testamentet, kanske någon invänder. Nya testamentet är mer präglat av kärlek och förlåtelse, säger man. Och har inte Jesus själv sagt: ”Döm inte, och ni skall inte bli dömda.”

Säger man så avslöjar man att man inte har förstått mycket. Gamla testamentet skiljer sig inte principiellt från Nya testamentet. Även kärlekens apostel Johannes är oförsonlig mot de falska lärarna. Han skriver: "Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära (d.v.s. Kristi), så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen" (2 Joh. v. 10). Intoleransen mot den falska läran bland Guds folk är densamma tiderna igenom, såväl före som efter Jesu fullbordade verk. Skillnaden är att under gammaltestamentlig tid utgjorde Guds folk en teokratiskt styrd geografisk nation, Israel. Därför var det nödvändigt att även i det yttre hålla nationen ren från falska profeter, avgudadyrkan m.m. I det nya förbundet är kyrkan däremot ett andligt rike som består av alla människor över hela världen som tror på Kristus. Därför kan och skall vi inte i yttre mening åtlyda alla gammaltestamentliga samhällslagar som gällde nationen Israel, t.ex. 5 Mos. 13:5 som stadgar dödsstraff för de falska profeterna. Men själva saken, bestraffandet, undvikandet och utdrivandet av de falska lärarna, är för evigt gällande. Endast medlen för detta skiftar. Där Gamla testamentet yrkade på dödsstraff yrkar Nya testamentet på uteslutning ur församlingen, efter att förmaningar - först från den enskilde, sedan från två eller tre och slutligen från hela församlingen (Matt. 18:15-17) - inte hjälpt.

Inget överseende skall alltså visas de falska lärarna. Det vore kärlekslöst mot de troende, särskilt de svaga i tron som lätt kan föras vilse, att låta de falska lärarna predika ostört och oemotsagt. Guds Ord uppmanar oss att träda upp emot dem: "Du människobarn, profetera mot Israels profeter som profeterar. Säg till dem som profeterar efter sitt eget hjärta: Hör HERRENS ord!" (Hes. 13:2). Till sin lärjunge Timoteus skriver Paulus: ”Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför Hans uppenbarelse och Hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning” (2 Tim. 4:1-2).

Villolärarna skall inte skyddas utan tvärtom namnges så att var och en får möjlighet att ta sig i akt för dem som kommer med falsk förkunnelse. Så gör Paulus då han uttryckligen varnar för Hymenus och Filetus (2 Tim. 2:17-18) och kopparsmeden Alexander (2 Tim. 4:14-15).

Här gäller det naturligtvis att vara taktfull utan att brista i fasthet. Sker tillrättavisandet av motståndarna i ödmjukhet, då kan de kanske komma "till insikt om sanningen och nyktra till och slippa loss ur djävulens snara, där de hålls fångna, så att de gör hans vilja" (2 Tim. 2:25-26).

Vi skall ha med ytterligare ett perspektiv i detta, ha en sak klar för oss i det här sammanhanget. Det är att de falska lärarna inte bara är ulvar, sända av djävulen, som kommer för att sätta tänderna i små lamm. Det perspektivet finns också, men det är faktiskt i första hand så, att de falska lärarna är Guds straff för människornas framhärdande i synd och otro. De har medvetet vänt sig bort från den sunda, sanna och hälsosamma läran, och så har Gud som en dom över dem tillåtit att falska präster kommer och leder dem ännu mera vilse. De kommer genom sina blinda andliga ledare allt längre bort från sanningen och sedan slutar allt i den eviga avgrunden. Det blir då som Jesus säger i dagens evangelium: ”Kan väl en blind leda en blind? Faller då inte båda i gropen?”

Det är ofta de från Guds Ord avfallna människorna i församlingarna, som avvisar de rätta prästerna och kallar de falska prästerna till sig. ”Ty det skall komma en tid”, skriver Paulus till Timoteus i vårt bibelord, ”då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder med lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter” (2 Tim. 4:3-4). I sådana församlingar kan man inte som kristen vara kvar. Då måste man fly för sitt liv och sluta sig till troende människor och tillsammans med dem bilda sanna, bibeltrogna församlingar.

Lögn och villfarelse, som nu denna sista tid i särskilt hög grad plågar kristenheten, är naturligtvis ett verk av djävulen. Om antikrists ankomst skriver Paulus: ”Den laglöses ankomst är ett verk av satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta” (2 Tess. 2:9). Vi ser att endast de faller offer för djävulen, som inte velat ta emot sanningen. De bär alltså själva skulden till sitt fall. Falsk lära är djävulens verk, men det är dessutom så, som jag sade tidigare, att i detta ligger även ett Guds straff. Gud är allsmäktig och kan naturligtvis förhindra djävulens verk, men ibland släpper Han djävulen lös som ett straff över de avfallna människorna. Paulus fortsätter genast i 2 Tess., efter orden om att människorna inte velat ta emot sanningen: ”Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten” (2 Tess. 2:11).

Men om vi älskar sanningen skall vi hålla oss till Bibelns sunda lära. Då gäller det också att se till att den falska läran och de falska lärarna drivs ut ur församlungen. I Bibeln liknas det falska och syndfulla i församlingen vid en surdeg. Jesus varnar sina lärjungar för fariséernas och de skriftlärdas surdeg (Matt. 16:6, 11f.). Paulus säger: "Lite surdeg syrar hela degen" (Gal. 5:9, 1 Kor. 5:6) och uppmanar de kristna att rensa bort den gamla surdegen. Annars kommer den att sprida sig, växa till och till sist prägla helheten. I sista skedet, som vi nu ser i t.ex. Svenska kyrkan, kan inte ens det friska och sanna tolereras utan stöts ut av den giftiga surdegen. I Galaterbrevet menar Paulus med surdegen den falska lära, som börjat spridas och i 1:a Korintierbrevet syftar han på det otuktiga leverne, som trängt in i församlingen. Detta är kusligt aktuellt idag. Den falska läran florerar ohotad i flera kyrkosamfund. Kristi gudom och Skriftens auktoritet förnekas. Förnekare av de mest grundläggande kristna sanningarna, som t.ex. jungfrufödseln, Jesu ställföreträdande strafflidande, Hans uppståndelse och det eviga livet, kan placeras på biskopsstolar. Kyrkan har blivit förgiftad av denna tvivelsjuka och förnekelseanda. Och falsk lära leder ofta över i osedlig livsföring. Idag är otukt av olika slag tillåten i stora delar av den yttre kyrkan. Alla trosuppfattningar och varje livsstil accepteras. Otuktens stinkande och frätande surdeg, som Paulus bekämpade i Korint, sipprar in från alla håll. Kyrkan blir som världen.

Döm dig själv!

Och vi - vi lever i världen och frestas också av allt detta. Tänk om vi i hemlighet låter otuktens frätande surdeg finnas till och växa i våra hjärtan – eller surdeg av annat slag: girighet, högmod? Den får inte tolereras. Också här gäller apostelns ord: ”Ert skryt låter inte bra. Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat. Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg” (1 Kor. 5:6-8).

Hur drivs surdegen ut ur våra hjärtan? Det sker som alltid genom bekännelse och syndernas förlåtelse. De onda begären är visserligen som en hydra. När ett huvud huggs av växer det upp ett nytt. Detta därför att roten, den onda, köttsliga naturen, hela tiden finns kvar. Men ständigt gäller samma sak: bekännelse och syndaförlåtelse. Då skall inte det onda köttet döda den nya, andliga människan inom oss utan tvärtom mer och mer förlora sin makt - för att till sist, i vår kroppsliga död, försvinna helt och hållet.

Det värsta som kan hända är att vi framlever våra liv i högmodigt dömande av andra, i egenrättfärdighet och köttslig säkerhet. Vår bön måste vara: ” Döm mitt hjärta här i tiden,
innan världen döms av dig; och när tiden är förliden, i ditt domslut fria mig.”

Det har i detta föredrags första del varnats för tolerans av de falska prästerna och deras läror. Dessa måste utdrivas ur församlingen. Går inte detta måste man själv fly den falska församlingen, som avvisar sanningen. Föredraget heter ”Konsekvenserna av liberal teologi som vi kan se det idag”. Låt oss nu först beskriva liberal teologi, sedan titta på några av de konsekvenser vi kan se av den i dagens kristenhet, med särskild tonvikt på Sverige.

Liberalteologi

Det som vi kallar liberalteologi betecknar den teologiska riktning som växte fram från mitten av 1800-talet, men som bygger vidare på idéer från sent 1700-tal och framåt. Den är en frukt av upplysningen, som ville sätta människan och hennes förnuft i centrum. Upplysningen var ju bra då det gällde vissa vetenskapliga discipliner, när det gällde effektivare jordbruksmetoder o.s.v. Men när förnuftet skulle regera också inom teologin, inom den kristna tron och kyrkan, innebar upplysningen tvärtom en förmörkelse. Liberalteologin strävade efter att via kritiska, vetenskapliga angreppssätt, i frihet från kyrkolärans dogmer, grunda en religiös livsuppfattning.

Liberalteologin är knappast enhetlig men innefattar alltid en historisk-kritisk bibelsyn. Med detta menas att man betraktar och undersöker Bibeln som vilken annan bok som helst. Vad som oftast inte redovisas är att man nalkas bibelstexten med en på förhand given utgångspunkt, nämligen den att inga underverk, inga övernaturliga ingripanden, är möjliga. Genom denna förutfattade mening kommer man naturligtvis i konflikt med Bibelns innehåll och ärende. Bibeln innehåller ju en mängd underverk och profetior, framtidsförutsägelser, som bibelkritiken då förklarar på andra, inomvärldsliga sätt – och kallar det ”vetenskapligt”. T.ex. säger man att de böcker eller enskilda bibelverser som innehåller senare uppfyllda profetior i själva verket skrivits i efterhand, under sken av att det skrivits på förhand.

Att man som bibeltroende inte kan studera Bibeln så är förstås uppenbart. Men hur skall vi då läsa och studera Bibeln, i synnerhet om vi vill göra lite djupare forskningar? Istället för historisk-kritisk bibelforskning och övergripande kriterier som kärlek och inkludering skall den historisk-grammatiska bibeltolkningsmetoden användas. Det är det enda möjliga när Bibeln används som norm. Vad innebär den? Denna metod studerar noggrant bibeltexternas vittnesbörd, vad som verkligen står i texten. Att metoden är grammatisk betyder att det är texten, dess ord och meningar, dess grammatik, som är avgörande. Att metoden är historisk betyder att texttolkaren är noga med de historiska uppgifterna och det historiska sammanhanget. Det är utifrån denna metod Luther och de övriga lutherska fäderna arbetade då de studerade Bibeln.

De första liberalteologerna strävade efter att gå tillbaka till vad de uppfattade som en mer ursprunglig kristendom, att återfinna ”Jesu enkla ära”. En av de mest kända liberalteologerna, Adolf von Harnack (d 1930), formulerade denna ursprungliga lära som att 1) Guds rike är en redan nu uppenbarad verklighet i människans inre 2) Gud Fader är människans absoluta värde 3) Kärleksbudet är den högre rättfärdighet, som Jesus förkunnade.

Vi ser att liberalteologin var etiskt orienterad. Det var Jesu lära, inte Hans person, som var intressant och religiöst värdefull. Jesu gudom förnekades naturligtvis, men man kunde ändå tala om Hans gudomlighet i det att Hans etiska handlade och vilja var ett med Guds. Albrecht Ritschl (d 1889), som väl får betraktas som liberalteologins fader, sade t.ex. att Kristus endast i överförd mening kan kallas Gud: Hans gudomlighet består i viljans enhet med Gud, i den fullkomliga gudsgemenskapen, manifesterad i Hans kallelsevilja. Liberalteologerna menade att försoningsläran, Jesu två naturer o.s.v. var lärjungarnas och de senare generationerna kristnas sätt att försöka förklara Jesu betydelse. Men detta var, menade man, senare urspårningar från Jesu ursprungliga enkla lära om Gudsrikets närvaro genom det etiskt fullkomnade handlandet. Eftersom underverk på förhand avvisas, brukar ”Jesu uppståndelse” förklaras som att Hans lära levde vidare i lärjungarnas hjärtan. Vi har här på morgonen bekänt vår kristna tro med den apostoliska bekännelsens ord. Om vi skulle tillämpa liberalteologins principer på den skulle av den andra trosartikeln endast bli kvar följande om vår Frälsare, att Han är ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst och begraven”. Inte mycket till evangelieum! I Sverige framträdde Emmanuel Linderholm, professor i kyrkohistoria. I boken med den typiska titeln Från dogmat till evangeliet 1919 framförde han sitt program. Med ”evangeliet” menade han inte Jesu ställföreträdande försoningsverk, utan Jesu etiska lära. Åke noterade i diskussionen efter förra föredraget att neologin, som liberalteologin kallades när den kom, bär likhet med fariseismen, eftersom man tänker sig Guds rikes utbredande genom sedlig förvandling på lagens väg.

I senare generationer har många liberalteologiska uppfattningar fått stark genomslagskraft i västerländsk kristenhet. Liberalteologin är långt ifrån enhetlig, men bland dess främsta kännetecken märks huvudsakligen den historisk-kritiska hållningen till Bibeln och att förnuftet ställs över uppenbarelsen som en måttstock. Liberalteologin är särskilt utbredd i den protestantiska världen. Men liknande ståndpunkter dominerar nu även den romersk-katolska kyrkan och benämns där modernism eller nyteologi.

Låt oss nu se hur Bibelns och bekännelseskrifternas ställning underminerats i Sverige genom bibelkritiken och liberalteologin.

Bibelns ställning i Svenska kyrkan

Bibeln utgör den absoluta normen i luthersk teologi. Mot den skall allt vad gäller kyrkans liv och lära prövas. Detta bygger naturligtvis på den förutsättningen, att det är Gud som inspirerat de bibliska författarna så att de skrivit ner ofelbar, gudomlig sanning. Under 1500-talet fanns det inga kyrkosamfund som ifrågasatte detta och därför möter vi inga särskilda artiklar om Bibeln och dess auktoritet i de lutherska bekännelseskrifterna. Att Bibeln är Guds eget Ord, och inte människotankar som kan ta miste, skymtar ändå fram på vissa ställen ”i förbifarten”. Bibelns ofelbarhet lärs uttryckligen på ett ställe i Konkordiebokens företal där det talas om att det finns sanna Guds barn också i villfarande kyrkor: ”Men de skola – det är vårt hopp – så snart de rätt undervisats i läran, med den helige Andes ledning tillsammans med oss och våra kyrkor och skolor vända sig till Guds ords ofelbara sanning” (SKB, s 40). Konkordieformeln hävdar att till grund för läran ligger ”Guds ord såsom den eviga sanningen” (SKB, s 545).

Bibelns inspiration hävdas också indirekt i Konkordieboken. Efter Lilla katekesens utläggning av buden frågas det: ”Vad säger nu Gud om alla dessa bud? Det säger Han: Jag, Herren, din Gud…” (SKB, s 364). Det är alltså Gud själv som talar i Skriften. I Stora katekesen skriver Luther om buden: ”Ty därest man betänker detta och lägger på hjärtat, att det här icke är fråga om människofunder, utan om det höga Majestätets egna befallningar…” (SKB, s 441). Fler liknande ställen skulle kunna tas fram.

Åtminstone fram till 1878 var det Svenska kyrkans officiella lära, att Bibeln är Guds Andeinspirerande ord. Det året utgavs nämligen den senast antagna katekesutvecklingen och där anges i st. 3, att ”Den heliga Skrift är Guds Ord, som genom den helige Andes ingivelse är skrivet av profeter, evangelister och apostlar, oss till undervisning, bättring, tröst och evig salighet.”

När Svenska kyrkan genom biskopsmötets bibelkommission ca hundra år senare, 1970, angav i vilken mening Bibeln är Guds Ord och på vilket sätt den är normerande, hade inställningen till Bibeln förändrats. Nu sades om de bibliska skrifterna, att ”som alla andra produkter av mänsklig verksamhet innehåller de misstag och felaktigheter” (s 47). Till stöd för denna uppfattning angavs också sådana bibliska utsagor, som man ansåg vara oförenliga med varandra eller strida mot historiska fakta (s 66f.). Året efter Bibelkommissionens skrift utgav forskningsinstitutet Biblicum boken Det står skrivet (Erlandsson, Danell, Hedegård) där påståendet om felaktigheter och motsägelser i Bibeln bemöttes genom att de av bibelkommissionen anförda exemplen ett efter ett behandlades (s 44-68). Den boken ligger på receptionsdisken för försäljning och rekommenderas naturligtvis varmt.

Med den uppfattningen om Bibeln som bibelkommissionen lade fram kan den naturligtvis inte utgöra kyrkans norm för alla tider. Istället angavs kyrkans norm vara Kristusskeendet, som ”kan beskrivas som ett mönster eller paradigm” (s 97). Om förkunnelsen eller läroframställningen ligger i linje med paradigmet är det rätt lära, annars döms det ut som irrlärigt.

”Paradigmet” är inte uppbyggt av detaljer, utan är ett övergripande mönster. Exakt hur detta mönster ser ut blir till sist svårt att avgöra med exakthet. Vissa bibliska motiv måste ”skjutas åt sidan” och sådant som i Bibeln endast föreligger som ”ansatser”, men som ligger i linje med grundmönstret, måste ”byggas ut” (s 140). Det blir naturligtvis till sist människan, de tolkande subjekten själva, som avgör hur grundmönstret ser ut och vad som är i linje med detta, med andra ord vad som i Bibeln måste skjutas åt sidan och vad som skall hållas fram och t.o.m. vidareutvecklas. Bibelkommissionen menar att liksom ”den individuelle läraren har stor frihet” i följandet av läroplanen, har också vi det när det gäller Bibeln som norm (s 97). Den fråga som vid tiden för bibelkommissionens bok var aktuell var kvinnliga präster. Eftersom jämställdhetstanken bedömdes vara i linjen med paradigmet eller Kristusskeendets grundmönster, sades det att kvinnoprästreformen var riktig.

Denna syn, att det inte är Bibelns faktiska satser i enskildheter, utan ”paradigmet” som utgör norm, har sedan flitigt använts i homosexdebatten i Svenska kyrkan. Det är dock en teologisk nyhet i förhållande till äldre kyrkolära, t.ex. den som återfinns i de lutherska bekännelseskrifterna, och kallas ibland i den internationella debatten ”gospel reductionism” eller ”gospel minimalism”, d.v.s. evangeliereduktionism eller evangelieminimalism. Den amerikanske teologen från Missourisynoden David P. Scaer menar helt riktigt i sin bok Law and Gospel and the Means of Grace att det är denna ”gospel reductionism” som lett till ELCA´s (det största lutherska samfundet i USA) accepterande av kvinnliga präster och homosexuella äktenskap och prästvigning av homosexuella (se Scaer 2008, s 94).

”Gospel reductionism” innebär att Skriftens centrum - Kristus eller rättfärdiggörelse genom tron - inte används som en stjärna som lyser upp Skriften i övrigt, utan som en skära, som rensar bort det icke önskvärda i Skriften. Det som inte anses ligga i linje med paradigmet ”skjuts åt sidan”. Det är bara centrum, d.v.s. evangeliet, som behöver behållas.

Utvecklingen har förvärrats inom den akademiska bibelforskningen sedan Bibelsyn och bibelbruk publicerades 1970. År 2004 utkom Tolkning för livet. Åtta teologer om Bibelns auktoritet. Boken skrevs av svenska universitetsteologer. Redaktören Anne-Louise Eriksson skriver inledningsvis att ingen av de medverkande författarna försvarar Bibelns dogmatiska auktoritet. Detta anser hon rimligt eftersom Bibeln enligt henne dels inte själv tilldelar sig sådan auktoritet och dels är mångtydig (s 15). En kristens förpliktelse till Bibeln tycks begränsa sig till att man som kristen förhåller sig till Bibeln, på vilket sätt är inte avgörande (s 16).

I samma antologi menar andra författare att Bibeln innehåller omoraliska utsagor och kan därför inte vara auktoritativ (s 69f. och 118). En tanke som flera författare framför är att Bibeln är normativ och värdefull endast när den skänker oss hjälp i livet (s 111, 118). Vad är det då som utgör kriteriet för vilka texter och tolkningar som kan anses vara användbara? Vad är oss till hjälp i livet? En författare svarar att det är kärleken som är det avgörande. Kärleken inkluderar människor och accepterar inte exkluderande tolkningar (s 213 f.). Detta argument har varit viktigt då det gäller accepterandet av homosexualitet i Svenska kyrkan. Kärleken har ofta blivit åberopad som kriterium för vad som är rätt. Vi skulle kunna kalla det ”kärlekens argument”. Kärleken blir den enda absoluten vid bedömningen. Men det är inte Bibelns sätt att utrycka sig. Alla moraliska eller etiska regler sätts inte åsido i Skriften, därför att man åberopar kärleken. Kärleken behöver också riktningsgivare. Om en gift man säger att han nu mött den stora kärleken i en annan kvinna än hustrun och sedan bryter sitt äktenskap, därför att kärleken säger honom det, är detta inte därför rätt.

Vi ser alltså att den lutherska sola scriptura-principen, att Bibeln skall vara ledstärna, inte längre tillämpas av de teologer som är representativa för den svenska universitetsvärlden eller Svenska kyrkan. Att i tolkningen av bibeltexter ha ett sådant obestämt begrepp som ”kärlek” som översta norm blir diffust och godtyckligt, som gjort för att man skall få med sina egna favorittankar, som man självfallet uppfattar som kärleksfulla.

Bekännelseskrifternas ställning i Svenska kyrkan

När det gäller bekännelseskrifternas roll som auktoritet i Svenska kyrkan skedde en mycket betydelsefull förändring 1893. Vid Allmänna kyrkomötet detta år beslutades det att en ”evangelisk” syn på bekännelseskrifterna skulle gälla. Med evangelisk menade man inte syndernas förlåtelse, utan att man inte skulle vara bunden vid bekännelseskrifternas bokstäver utan istället åtnjuta frihet. Biskop Gottfried Billing var den främste företrädare för denna syn. Den motsatta ståndpunkten, där man läser bekännelseskrifterna som det står och håller sig till det, kallades i debatten för ”lagisk” eller ”juridisk”. Bakgrunden till 1893 års beslut var att det inkommit förslag om att reducera bekännelsen till att endast omfatta den Augsburgska bekännelsen. Förslaget avslogs och hela bekännelsen behölls, dock skulle evangelisk frihet råda i förhållande till bekännelsens bokstav.

Detta lösliga och diffusa förhållningssätt till bekännelseskrifterna - var går gränserna för den evangeliska friheten? - bekräftades sedan vid kyrkomötena 1920, 1925 och 1934. Det är uppenbart att denna syn på Konkordieboken inte var den som dess författare och undertecknare hade, inte heller den Svenska kyrkan tidigare hade eller som konfessionella lutherska kyrkor ännu idag har. Det var ett oärligt knep man använde sig av, då man talade om den ”evangeliska synen” på bekännelseskrifterna. Den liberala kristendomsuppfattningen doldes bakom fromma formuleringar. När Svenska kyrkan menar att flera läror i trosläran och bekännelseskrifterna är felaktiga, borde den tala rent ut och inte låtsas, som om den fortfarande bekänner sig till hela Konkordieboken. Men svenska kyrkans dubbelspel i fråga om bekännelsen alltsedan 1893, d.v.s. ett formellt försvar för hela Konkordieboken samtidigt som bundenheten begränsas till ett minimum, har varit mycket effektivt vid förvandlingen av svenska kyrkan från en luthersk kyrka till ett allmänreligiöst samfund. De konservativa grupperna inom svenska kyrkan har därigenom kunnat lugnas och de liberala kan inte bli föremål för kyrkotukt.

Avslutning

Vad skall vi nu till sist säga om liberalteologins konsekvenser, följderna av att denna främmande lära trängt in i församlingen, att Pauli ord till Timoteus inte hörsammats: ”Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning.”

Den gudomliga uppenbarelsen har fått träda åt sidan till förmån för mänskliga, till synes förnuftiga tankar. En god moral är ju enkelt och förnuftigt att förstå sig på, och därför har den liberalteologiskt präglade kyrkan av idag inriktat sig på mänskliga rättigheter, solidaritet, fattigdomsbekämpning, miljöengagemang o.s.v. De äldre liberalteologerna, som var moraliskt konservativa och värnade om borgerlig anständighet, skulle bli förfärade över det moraliska förfallet; abortbejakandet, homosexförespråkandet och den sexuella frigjordheten som våra dagars liberala kyrkor ställer sig bakom. Men gemensamt för både de tidiga och de senare liberalteologerna är att de styrs av det som samtiden uppfattar som det moraliskt goda och försöker förverkliga detta med ett religiöst motiverat budskap.

Men vi rör oss då förstås hela tiden på lagens område, antingen det gäller en god moral i överstämmelse med den naturliga lagen, som ju är skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15) – såsom var fallet med de äldre liberalteologerna – eller det handlar om en perverterad moral som dikteras av ett kristendomsfientligt samhälle – såsom fallet är med dagens liberalteologer. Allt de ägnar sig åt är moral, försök till samhälls- och världsbättring. De har ingen del i den himmelska uppenbarelsen av evangelium.

Endast Bibeln kan uppenbara frälsningens hemlighet för oss, nämligen att Guds evige Son, som också i den övernaturliga jungfrufödelsen blivit sann människa, har lidit och dött för oss och på så sätt utplånat alla våra synder, så att vi står rena och rättfärdiga inför Gud trots att vi själva är eländiga och fördömelsevärda syndare, och att Han sedan på ett övernaturligt sätt, genom Guds väldiga makt, kroppsligen uppstått ur graven som den första bland många bröder, i väntan på oss. Detta är det underbara budskap som liberalteologin - som mästrar Bibeln och gör kristendomen acceptabel för det mänskliga förnuftet - berövar människor. Men vi håller oss till detta evangelium i liv och död. Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh. 11:25-26). Jesus gör genom sin försoning sådana som du och jag, t.o.m. om du så skulle vara den uslaste människan på jorden, till de fullkomligaste, mest rättfärdiga och heliga människor som tänkas kan. Genom tvagningen i Hans försoningsblod kan Gud nämligen inte se minsta fläck hos oss. Han ser på oss och säger: ”Denne är min älskade son, denna är min älskade dotter, i vilken jag har min glädje.”

Amen.



Rättfärdiggörelse genom tro allena - det som skiljer e kristen från alla andra människor (Ca 4, Rom. 3:22-24)

ArtiklarPosted by Lars 2014-07-22 11:38:00

Rättfärdigjord av tro allena - det som skiljer en kristen från alla andra

CA 4, Rom. 3:22-24

Religionerna i världen

Vi skall tala om vad som skiljer en kristen människa ifrån alla andra människor på jorden. Låt oss först titta på mänskligheten, hur denna ur religiös synpunkt ser ut år 2014. Den samlade befolkningsmängden uppgår till ungefär 7,1 miljarder människor. Av dessa räknas 2,3 miljarder, d.v.s. en knapp trededel, som kristna. 1,5 miljarder är muslimer. De som står utan religion, d.v.s. ateister, agnostiker och sekulära humanister, uppgår till ca 1,1 miljarder. Lika många bekänner sig till den tredje största världsreligionen, hinduismen, som huvudsakligen finns i Indien. 394 miljoner är anhängare av traditionella kinesiska religioner och filosofier som daoism och konfucianism. 376 miljoner är buddhister. Så fortsätter listan ned till judendomen, den minsta av de traditionella världsreligionerna, med 14 miljoner anhängare.

Falsk frälsningslära inom kristenheten

Jesus sade: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Detta betyder att endast en tredjedel av jordens 7,1 miljarder människor är anhängare till den enda religion som har tillgång till Fadern, som leder till evigt liv. Endast kristendomen bekänner ju Jesus som Guds Son och världens Frälsare. 4,8 miljarder människor står utanför frälsningen redan genom att tillhöra falska religioner eller ideologier. Detta är verkligen ett skrämmande sakernas tillstånd, tillräckligt sorglig för att framkalla tårar hos oss. Men ännu mer skrämmande är att av de 2,3 miljarder nominellt kristna är nästan hälften följeslagare till påven. Det finns 1,1 miljarder romerska katoliker i värden. Detta är ett sådant chockerande och nedslående tillstånd att även ärliga kristna bävar att med öppna ögon stirra ned i denna förfärliga avgrund. Ca 225 miljoner människor inom kristenheter följer dessutom de östliga, s.k. ortodoxa kyrkorna. Dessa underkastar sig inte påven, men har på samma sätt som de romerska katolikerna den frälsningsläran, att en människa skall tro på den ende sanne Guden och dessutom göra goda gärningar. Gärningarna blandas in i frälsningen. Rubriken för detta föredrag lyder ”Rättfärdiggjord av tro allena - det som skiljer en kristen från alla andra”. Om den rubriken är sann betyder det att majoriteten, drygt hälften, av kristenhetens människor bekänner sig till en hednisk, icke-kristen lära i det som hör till det allra mest centrala i den kristna religionen; hur man skall finna en salig Gud, hur man blir frälst.

Det finns Guds barn också inom dessa falska kyrkor, hur många vet endast Gud. Den som har sitt allt – sin rättfärdighet, sin stolthet, sitt hopp - i Frälsaren har övergått från döden till livet, vilket kyrkosamfund man än tillhör. Men i den mån det finns Guds barn i den romersk-katolska kyrkan är dessa det trots sin kyrkas antikristliga läror, inte tack vare dem.

Endast två religioner i världen

Den lärofråga vi här kommit in på, frälsning genom tro allena eller fräsning genom tro plus gärningar, är så central och viktig att vi faktiskt kan dela in alla världens religioner utifrån hur de ställer sig till påståendet att en människa blir frälst, förklarad rättfärdig inför Gud, endast genom tron utan några gärningar från egen sida.

Det visar sig vid en sådan undersökning att det endast finns en enda religion som bejakar det påståendet och det är den bibliska religionen, d.v.s. den sanna kristendomen. Med kristet språkbruk kan vi därför säga att det i grunden endast finns två olika religioner i världen: Lagens religion, dvs. bemödandet att försonas med Gud genom egna mänskliga handlingar, och evangeliets religion, d.v.s. den genom evangeliet verkade tron, att vi har en nådig Gud genom försoningen som har skett en gång för alla genom Kristus utan våra egna gärningar.

Lagens religion har alltså sina anhängare bland muslimer, hinduer, judar o.s.v., men också bland romerska katoliker och s.k. ortodoxt kristna. Evangeliets religion har sina anhängare bland sådana kristna som tror på Bibelns frälsningslära, som t.ex. uttrycks i Pauli ord i Rom. 3:28: ”Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.”

När vi ser hur religionerna till sitt väsen är beskaffade, framgår deras uppdelning i två grupper redan av det förhållandet att enligt Skriften den kristna religionen har till uppgift att tränga ut alla andra religioner. Missionsbefallningen som kyrkan fått (Matt. 28:19, jfr även Ps. 2:8, 72:8 m.fl.) är av världsomspännande natur och bestrider alla andra religioners existensberättigande med motiveringen, att alla religioner, med undantag av den sanna kristendomen, håller människorna i mörker och satans våld (Apg. 26:18).

Religionstyperna påverkar ”Gudsförhållandet”

Det är självklart att den typ av religion man har påverkar ens förhållande till Gud, såväl objektivt som subjektivt. Objektivt står alla som förnekar den fria nåden genom Jesus Kristus under Guds vrede. Jesus säger: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom” (Joh. 3:36). Den som däremot tror på den fria nåden står inte under domen och Guds vrede. Jesus säger om dessa människor: ”Den som hör mitt ord och tror på Honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet” (Joh. 5:24).

Subjektivt sett visar sig också skillnaden mellan de två olika religionerna. Hos alla människor som vill försona Gud genom sitt eget handlande stöter vi på ett personligt förhållande som består av ett dåligt samvete inför Gud, eller – vilket är detsamma – av förnimmelsen av den gudomliga vreden. Vi träffar också på ett förhållande präglat av hopplöshet, som Paulus uttrycker det i Ef. 2:12: ”Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen.” Och här hjälper varken offer (1 Kor. 10:20) eller laggärningar (Rom. 3:20, Gal. 2:16). Var och en i hednavärlden, men också innanför den yttre kristenheten, som håller sig till laggärningarna är ”under förbannelsen” (Gal. 3:10).

Hos de kristna däremot är det personliga förhållandet till Gud ett förhållande som består av ett gott samvete eller av visshet om nåden. Hit hör också det personliga förhållande som består av hopp om det eviga livet, som Gud har lovat att ge åt alla som tror på Kristus (Rom. 5:1-2, 11). De kristna har detta goda samvete genom tron på försoningen som Kristus åstadkommit.

Religionstyperna påverkar tjänandet av Gud

Även sättet varpå människorna tjänar Gud påverkas naturligtvis av vilken form av religion de tillhör. De kristna tillber Gud som den Gud som är dem nådig på grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, utan laggärningar. Sina gärningar frambär de åt Honom, inte som en lösepenning för synder utan som ett tackoffer för försoningen som har skett genom Kristus (Gal. 2:20). Och bara en sådan gudstjänst är Gud välbehaglig, en ”andlig tempeltjänst” (Rom. 12:1). Alla icke-kristna däremot menar, eftersom de har ett dåligt samvete, att de måste inrikta sina religiösa ansträngningar, i den mån de förekommer, på att försona Gud genom egna gärningar. Men detta ”sätt att dyrka och tjäna Gud” behagar inte på något sätt Gud, utan tvärtom står det under Guds förbannelse (Gal. 3:10).

Luther har på flera ställen påpekat, att det bara finns två väsentligt olika religioner i världen. Han säger som kommentar till Jes. 44:17, där det står: ”Men av det som är kvar gör man en gud, en avgudabild. För den faller man ner och tillber. Man bönfaller inför den och säger: ´Rädda mig, för du är min gud´":

”Så varnar profeten mot andra religioner, som ingenting annat gör än att förgäves uttrötta både kropp och själ. Ju strängare de är, desto ängsligare och mer bekymrade gör de människorna, och desto mera driver de dem till förtvivlan. ... Fördenskull är den sanna och enda religionen och den enda gudstjänsten denna, att man tror på syndernas förlåtelse, som Gud ger av nåd, utan betalning, utan föregående eller efterföljande gärningar, av idel barmhärtighet.”

Religionstypernas kunskapskällor

Liksom det bara finns två religioner med väsentligt olika innehåll, nämligen Lagens religion (eller gärningarnas) och evangeliets religion (eller trons), så finns det också bara två kunskapskällor varur de faktiskt existerande religionerna skapas. Lagens religion i dess olika gestalter utanför och inom den yttre kristenheten har människorna skapat av sig själva, d.v.s. den är av mänskligt ursprung. Den har sin upprinnelse i att den naturliga människan fortfarande har en kunskap om den gudomliga lagen (Rom. 1:32) men också har ett dåligt samvete till följd av sina överträdelser av denna gudomliga Lag. Hon vill därför försona Gud genom moraliska strävanden och genom av henne uttänkta gudstjänster och offer. Med rätta anmärker Augsburgska bekännelsens apologi: ”Den meningen hyser världen om alla gärningar, att de utgöra en försoning, varigenom Gud blidkas.” Lagens religion kallar Paulus uttryckligen för köttets religion, då han säger till galaterna som vill bli rättfärdiggjorda genom Lagen: ”Ni, som har börjat i Anden, vill ni nu sluta i köttet?” (Gal. 3:3). I sin kommentar till Galaterbrevet påpekar Luther, att köttet här inte betyder vällusten, animaliska lidelser eller sinnliga begär, utan ”den rättfärdighet, den köttets vishet och de förnuftets tankar som strävar efter att bli rättfärdiggjorda genom Lagen”.

Evangeliets innehåll är, som tidigare nämnts, att Guds Son upptagit den mänskliga naturen i sin person och genom sitt verk försonat världen med Gud (2 Kor. 5:18 ff), så att människorna nu blir frälsta genom tron på Kristi verk utan egna gärningar (Rom. 3:28). Denna religion har inte sitt ursprung i människohjärtat, utan har i tiden blivit känd enbart genom Guds uppenbarelse i Ordet. Den kristna nådereligionen är alltså inte på något sätt ett mänskligt påfund, utan har sin enda källa till kunskap i Guds Ords uppenbarelse, som kyrkan nu och fram till den yttersta dagen äger i apostlarnas och profeternas ord (Ef. 2:20). Alla läror, också de inom den yttre kristenheten förekommande, som gör åtkomsten av Guds nåd beroende av mänsklig prestation (pelagianism och synergism), hör till de av människor uttänkta religionerna och inte till evangeliets nådereligion.

Evangeliets nådereligion uppenbarades omedelbart efter syndafallet i löftet om kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud. Alla gammaltestamentliga profeter lärde samstämmigt denna evangeliets religion, och alla Guds barn i gammaltestamentlig tid trodde på den lika samstämmigt (Apg. 10:43, Rom. 3:21, 4:1 ff).

Vi har nu sett att den heliga Skrift, Bibeln, är den sanna religionens kunskapskälla. Låt oss då gå till det bibelord som finns anfört i detta föredrags rubrik. Det kan vara värt att påpeka att vi skulle kunna gå till en rad olika ställen för att läsa den underbara sanningen att vi förklaras rättfärdiga genom tron på Jesus allena, eftersom detta är Bibelns viktigaste och mest centrala lära, men vi stannar nu alltså vid Rom. 3:22-24.

Rom. 3:22-24

v 22 utgör fortsättningen av en mening som påbörjas i v 21, varför vi läser från och med v 21:

”Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.”

Vi börjar med de två första verserna, v 21-22. Från Romarbrevets första kapitel har Paulus visat hur alla människor, först hedningar och sedan judar, är syndare. Guds lag, som kräver yttre laglydnad såväl som inre renhet, avslöjar alla människor som syndare. I Rom. 3:20 summerar Paulus vad han hittills kommit fram till: ”Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför Honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.” Människan har som sagt ingenting att komma med vad gäller rättfärdighet, men det behövs inte heller. Helt bortsett från lagen, ”utan lagen” som Paulus skriver i Rom. 3:21, d.v.s. helt vid sidan av och oberoende av allt det goda som människan kan tänkas åstadkomma i enlighet med vad som krävs av henne, har Gud skänkt en annan rättfärdighet. Denna andra rättfärdighet är, som Luther säger, ”en främmande rättfärdighet”, eftersom den är en annan persons rättfärdighet som tillräknas människan. Denna främmande rättfärdighet vittnar ”lagen och profeterna” om. Här syftar ”lagen” på de fem moseböckerna och med profeterna menas förstås de gammaltestamentliga profetböckerna, där det t.ex. hos Jeremia heter om den kommande Frälsaren: ”I Hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge Honom: HERREN vår rättfärdighet” (Jer. 23:6).

Denna rättfärdighet är fritt tillgänglig för var och en som vill ha den. Det är en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, ”för alla som tror”.

Att det är fråga om en rättfärdighet från Gud i v 21 ger sig inte omedelbart, på rent grammatiska grunder. Dikaiosynä theou skulle rent språkligt också kunna översättas ”Guds rättfärdighet” och syfta på en inre egenskap hos Gud, enligt vilken Han dömer världen efter sin rättvisa norm. Så hade också Luther under flera år uppfattat uttrycket dikaiosynä theou, innan han fick sitt reformatoriska genombrott och upptäckte evangeliet. Men av sammanhanget förstår vi att så inte kan vara fallet. Här är det ju frågan om någonting helt vid sidan av lagen, någonting som tas emot av alla som tror, nämligen evangeliet om Jesus Kristus. Vi möter samma sak i Fil. 3:9, och där medför den språkliga konstruktionen att det otvetydigt är fråga om en rättfärdighet, ”som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från (prepositionen ek) Gud genom tron”.

Vi fortsätter med Rom. 3:22b-24: ”Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av Hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” Här förklaras Jesus Kristus vara den enda orsaken till att alla människor förklarats rättfärdiga. Det finns ingenting hos dem själva som kan åberopas. Tvärtom är alla människor fördömda p.g.a. sin synd: ”Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”. Men aposteln fortsätter genast: ”och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av Hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.” Lägg märke till: Liksom alla har syndat och saknar härligheten från Gud, står de (alla!) nu som rättfärdiga. Detta är ett av Bibelns beläggställen för läran om den allmänna rättfärdiggörelsen, d.v.s. att genom Jesu död och uppståndelse har en rättfärdiggörelsedom uttalats från himlen över allt vad människa heter.

Det är såsom Rosenius skriver: ”Du får vara hurdan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup. Detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder utan för din otro, för att du håller dig borta från Kristus.”

Frågan är vad den ”härlighet från Gud” som alla människor saknar syftar på. Två alternativ är möjliga. Antingen syftar det på den ursprungliga härlighet som Adam och Eva skänktes vid skapelsen, då de ofördärvade var lika Gud i rättfärdighet, helighet och kärlek. Detta passar in i sammanhanget eftersom det var genom synden som denna förlorades. Den andra möjligheten är att det grekiska ordet ”doxa” här inte skall översättas med härlighet, som brukligt är, utan som ”pris, beröm”. Ett exempel på denna andra användning av ”doxa” har vi i Joh. 5:44, där Jesus säger till sina judiska motståndare: ”Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?” Här är det tydligt att ”doxa” har betydelsen pris, varför Folkbibeln översätter ”ta emot ära”. Om Paulus i vår vers (Rom. 3:23) åsyftar denna andra mening blir innebörden att alla har syndat och saknar beröm från Gud, de har inte Hans godkännande, d.v.s. de erkänns inte av Gud (jfr Matt. 7:23, 1 Kor. 14:38). Också denna andra innebörd passar bra i sammanhanget, varför det är svårt att avgöra vilket alternativ som är mest troligt att Paulus menat. Men vilket som än åsyftas - att vi återfått den härlighet som Adam och Eva ägde i paradiset, eller att vi erkänns av Gud genom att motta Hans beröm – så blir innebörden att vi är rättfärdiga, frälsta genom tron på Jesus Kristus.

Vi har talat om att det egentligen endast finns två religioner i världen, lagens religion och evangeliets religion. Den lutherska kyrkan står helt och hållet, tydligare än något annat kyrkosamfund i världen, på den evangeliska religionens mark, eftersom vår kyrka så tydligt förklarar att ”det är fullbordat” (Joh. 19:30), att vi blir frälsta endast p.g.a. vad någon annan, Jesus Kristus, en gång för alla gjort för oss för snart 2000 år sedan. Låt oss därför nu avslutningsvis titta på den artikel ur våra bekännelseskrifter, Augsburgska bekännelsens art. IV, som också finns angiven i vår föredragsrubrik.

Augsburgska bekännelsen, art. IV.

I den Augsburgska bekännelsen från 1530, ofta kallad Augustana och som brukar sägas vara den lutherska kyrkans huvudbekännelse, uttrycker sig författaren Philipp Melanchthon sig tämligen försiktigt i artikeln om rättfärdiggörelsen (art. IV). Detta har att göra med att Augustana i hög grad är ett ekumeniskt strävande dokument. Melanchthon, kallad "den moderate reformatorn", tog hänsyn till den politiska situationen såväl i kyrkan som i riket då han författade denna bekännelse. Allt som står i Augustana är bibliskt och riktigt, men denna bekännelse är som sagt försiktigare formulerad än de andra lutherska bekännelseskrifterna.

Tre principer var styrande vid författandet. För det första betonas de läropunkter där läromässig enhet med påvekyrkan förelåg, t.ex. treenighetsläran. För det andra avgränsas mot sådana motståndare till påvekyrkan som man ofta sammanfördes med, t.ex. vederdöparna. För det tredje förtigs eller åtminstone tonas sådana läropunkter ned, som stod i uppenbar strid med påvekyrkan. Exempel på det sistnämnda är läran om arvsynden, påvens överhöghet, nattvarden och - det för oss intressanta - läran om rättfärdiggörelsen. Melanchthon nöjer sig med att i denna artikel (IV) konstatera att människan inte genom egen kraft, egen förtjänst eller egna gärningar kan bli rättfärdiggjord utan att rättfärdiggörelsen i stället sker genom tron på syndernas förlåtelse. Att rättfärdiggörelsen inte kan komma till stånd genom människans egen kraft, egen förtjänst eller egna gärningar, var förstås något som även de påviska höll med om. De menade att människan behövde Guds nåds kraft för att prestera förtjänstfulla gärningar. Melanchthon polemiserar genom sina formuleringar inte direkt mot den katolska uppfattningen. Artikeln är kort, så vi kan läsa den i dess helhet (SKB, s 58):

Vidare lära de (de lutherska församlingarna), att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att syndernas förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4.

Luther kallade Augustana för en Leisetreterin, "en som går försiktigt fram". Man kan även förstå de lutheraner som ansåg Melanchthon alltför försiktig, då han varit så kompromissvänligt inställd vid riksdagen i Augsburg. Situationen blev emellertid snart annorlunda.

Trots att Augustana var så försiktig förkastades den av den romersk-katolska kyrkan (Confutatio pontifica). Melanchthon hade då att teologiskt försvara Augustana mot den romersk-katolska ”vederläggningen”. Det skedde året därpå, 1531, i Augsburgska bekännelsens apologi. Brytningen med Rom var nu en realitet av helt annat slag än året dessförinnan. Melanchthon tar nu i Apologin tillfället i akt att utförligt redogöra för den lutherska ståndpunkten i denna läroartikel, som i den lutherska traditionen alltid ansetts vara "den artikel med vilken kyrkan står eller faller". Han gör det på inte mindre än 72 sidor i SKB. Där är tonen en helt annan. Där säger han rakt på sak att de påviska teologerna är "andligen blinda" och att genom sina villfarelser "begrava de Kristus" (SKB, s 106)

För att klart och tydligt ange skillnaden mellan romersk och evangelisk förståelse av rättfärdiggörelsen anknyter Melanchthon inledningsvis till de två huvudbegreppen lag och evangelium. "Hela Skriften bör uppdelas i dessa två huvuddelar" (SKB, s 104), menar han. Lagen är den morallag som nedskrivits i bl.a. de tio budorden. Det är alltså inte fråga om de gammaltestamentliga samhälls- eller ceremoniallagarna. Denna morallag skall hållas på ett fullkomligt sätt, inte endast till de yttre, borgerliga gärningarna. Morallagen kräver "lydnad mot Gud i döden och i alla prövningar" (SKB, s 104). "Ty lagen fordrar av oss, att vi med våra gärningar skall vara fullkomliga" (SKB, s 110). Å andra sidan lovar oss evangeliet syndaförlåtelsen, rättfärdiggörelsen och det eviga livet för Kristi skull (SKB, s 104). Skolastikerna däremot följer filosoferna och talar endast om "förnuftets rättfärdighet", d.v.s. den utvärtes borgerliga rättfärdigheten. De talar visserligen om sorg över synden, men även denna blir till en merit, som vid sidan av alla andra goda gärningar bidrar till förtjänandet av syndernas förlåtelse (SKB, s 104).

De skolastiska teologerna talar vidare om att kunskapen om Kristus (med detta avses blott historiskt kunskap, ej förtröstan att detta skedde för oss, pro nobis) gör att vi lättare kan älska Gud. Viljan kan enligt dessa teologer redan av naturen älska Gud, men kunskapen om Kristi förtjänst gör att vi kan göra det mer villigt och glatt. Denna förmåga är en första nåd som man förtjänar genom föregående goda gärningar. Genom påföljande samverkan med denna nåd kan man sedan genom lagens gärningar förtjäna nådens tillväxt och det eviga livet (SKB, s 105f.). Det handlar som synes mycket om vad människan skall göra, inte om förtröstan på Kristus och Hans välgärningar. Därför fäller Melanchthon en hård dom över det skolastiska system som han sammanfattande beskrivit: "På detta sätt begrava de Kristus" (SKB, s 106). Istället för att förtrösta på Kristus bygger de upp ett system av olika slags gärningar: meritum congrui (billighetsförtjänst) medföljer de gärningar som kan åstadkommas redan före Guds nåds utgjutande. Lönen för dessa består i att Guds nåd ges, och denna försätter i sin tur människan i ett tillstånd att prestera meritum de condigno (gärning med anspråk på lön, alltså verkligt förtjänstfulla gärningar). Melanchthon förkastar allt detta och förklarar skolastikernas system med att de är andligen blinda, "ty av naturen förtrösta alltid människor på sin egen rättfärdighet" (SKB, s 106).

Men hurdan ser då den rättfärdiggörelselära ut som Melanchthon själv företräder? Man kan sammanfatta den med två ord: den är forensisk och imputativ. Med det första menas att den troende förklaras rättfärdig. Rättfärdiggörelsen innebär alltså inte en process, där en inre förvandling, åstadkommen genom ingjuten nåd eller kärlek, kommer till stånd. Det är istället fråga om ett punktuellt skede, där den troende av Gud frikänns. Inom parentes kan sägas, att de moderna exegeterna i allmänhet ger Melanchthon rätt. Av t.ex. Rom. 8:33-34 framgår det, att "rättfärdiggörelsen", dikaioå, (i svensk översättning ”frikänna”) står i motsats till fördömelsen. Skulle katolikerna ha rätt, att rättfärdiggörelsen är ett gradvis skeende i takt med att den kristne blir allt mer lik Gud, borde "rättfärdiggörelsen" istället ha till sin motsats att bli allt mer ond, förhärdas eller dylikt. Men så är inte fallet. Vi kan läsa de verserna: ”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss” (Rom. 8:33-34).

Med den andra bestämmelsen till rättfärdiggörelsen, att den är imputativ, menas att det frikännande som Gud uttalar över människan, inte sker på grundval av några goda egenskaper hos henne. Det är istället en annans rättfärdighet, Kristi, som tillräknas henne. Därför kan människans rättfärdighet sägas vara främmande, iustitia aliena. Denna rättfärdighet tas emot genom tron. Det är här inte fråga om enbart historisk kunskap om Kristi verk, utan det handlar istället om förtröstan på de löften som är knutna till detta verk. Det gäller att "känna Kristi välgärningar" (SKB, s 120). Det klaraste exemplet i Apologin för denna forensiska och imputativa rättfärdiggörelselära finner vi på s 158 i SKB: "Att rättfärdiggöra betyder på detta ställe [Rom. 5:1] i enlighet med forensiskt språkbruk att frikänna den anklagade och förklara honom rättfärdig, men för en annans, d.v.s. Kristi, rättfärdighets skull, vilkens främmande rättfärdighet kommer oss till del genom tron. Då sålunda här vår rättfärdighet är lika med tillräknandet av en annans rättfärdighet… [---] Men medan Kristi rättfärdighet kommer oss till del genom tron, är tron på imputativt sätt en rättfärdighet i oss, d.v.s. det, varigenom vi bliva Gud behagliga…"

Sådan är den tro och bekännelse som skiljer den kristne från alla andra människor på jorden. I denna tro får vi leva och dö saliga.

Amen.



Lag och evangelium i förkunnelsen med särskild betoning på frälsningstillägnelsen

ArtiklarPosted by Lars 2013-06-26 20:54:22


Next »