Skattkistan

Skattkistan

Betraktelse 1:a sön. eft. Nyår

BetraktelserPosted by Lars 2013-11-30 15:29:09

Betraktelse 1:a söndagen efter nyår Matt. 3:13-17

Jesu dop var inte någon tillfällighet, utan tvärtom sedan länge förutsagd i den Heliga Skrift. Det som skedde med Jesus, då Johannes döpte Honom, innebar

Profetians uppfyllelse

Herren hade genom profeten Jesaja sagt: ”Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje. Jag har låtit min Ande komma över Honom” (Jes. 42:1). Jesaja profeterade här om Messias, Frälsaren som smord med Guds Ande skulle bli till ”ett förbund för folket, till ett ljus för hednafolken” (Jes. 42:6) och som skulle ”öppna blinda ögon och föra fångar ut ur fängelset” (Jes. 42:7).

Profeten hade i förväg fått se detta som skulle uppfyllas över sju århundraden senare, och när Gud visar sina utvalda profeter eller apostlar vad som skall ske i framtiden, då är dessa händelser lika vissa som om de redan hade skett. Därför heter det att Herren har låtit (perfektum) sin Ande komma över Honom.

När Jesus blev döpt av Johannes i Jordans vatten uppfylldes Jesajas ord. Anden sänktes ner över Honom såsom en duva och Faderns röst kom från himlen: ”Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje”.

Jesus ikläder sig oss

Men varför skulle Jesus döpas? Dopet verkar ju syndernas förlåtelse och frälsar ifrån döden och djävulen, som vi läser i Lilla katekesen. Inte hade väl Jesus någon synd som behövde förlåtas? Inte behövde väl Han befrias från döden och djävulen? Vi läser att Johannes, som i profetisk ande såg att Jesus var ren och rättfärdig, alldeles syndfri, mycket riktigt protesterade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig” (Matt. 3:14).

Jesu svar blev: ”Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet” (Matt. 3:15). I sin oerhörda och ofattbara kärlek vill Gud ha oss människor hos sig för evigt i Himmelen. Men Gud är också helig, Han hatar och dömer synden och därför kan ingen syndfull människa komma nära Honom. Guds rättfärdighet kräver att synden bestraffas. Vi skulle för alltid vara bortstängda från Gud och efter vår kroppsliga död såsom agnar kastas i den eviga eld Johannes Döparen talar om - om inte något oväntat skedde, något som redde upp vår hopplösa situation.

Men det var just vad som blev fallet. En ställföreträdare kom till vår räddning. Han tillräknades alla våra onda tankar, ord och gärningar. Han iklädde sig våra svekfulla, misslyckade liv, bar vår fläckade, nersolkade, stinkande dräkt och trädde fram inför Fadern som den ende mänskliga syndaren. Hela vårt syndfulla släkte var inneslutet i Honom då Han bar vårt välförtjänta straff på Golgatas kors. Han led det fulla straffet, den eviga döden, för att vi skulle slippa. Han tömde den kalk, som vreden rågat, under loppet av några timmar. Skulle vi ha druckit den drycken hade vi aldrig blivit färdiga därmed, men Han som själv är evig och vars gärningar är eviga, kunde tömma den på några timmar.

När Jesus begärde dopet av Johannes, då var det för att invigas till att bli det försoningsoffer, som skulle bära världens synd. Endast så kunde den rättfärdige Guden tömma sin vrede över synden utan att skada dem som Han ville frälsa. Därför sade Jesus - återigen enligt parallelltexten hos Matteus - till Johannes: ”Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet” (Matt. 3:15).

Gud kan alltså genom att bestraffa Jesus vara rättfärdig, uppfylla all rättfärdighet, då Han förlåter oss våra synder. Det är som Paulus skriver, med tanke på de fromma i gamla förbundet som levt försonade med Gud trots att det fullkomliga offret; Guds Lamm Jesus Kristus, ännu inte framburits: Jesus Kristus ”har Gud, genom Hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville Han visa sin rättfärdighet, eftersom Han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna, under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville Han visa sin rättfärdighet: att Han själv är rättfärdig, när Han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus” (Rom. 3:25-26).

Men det är inte bara så att vi blivit förlåtna och av med vår skuld. Vi är t.o.m. rika. Ja, genom trons förening med Jesus har vi överflöd på helighet, rättfärdighet och goda gärningar. Det är nämligen inte bara så att Jesus iklädde sig oss, utan dessutom så, att

Vi ikläder oss Jesus

Guds heliga lag kräver inte bara att synden bestraffas. Den kräver också ett fullkomligt liv i aktiv lydnad för Gud.

Den vita dopdräkten som dopbarnet bär har djup biblisk symbolik. Den visar nämligen på Jesu renhet, Hans helighet och rättfärdighet. Den som genom dopet och tron är förenad med Jesus räknas inför Gud som lika ren, syndfri och oskuldsfull som Jesus själv är. Paulus uttrycker det så i en av de texter som används vid dop: ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal. 3: 26-27).

Att vara iklädd Kristus är att bära bröllopsdräkten, som är ett måste för att få vara med på den himmelska bröllopsfesten (Matt. 22:11-13). Det är att med profeten Jesaja jubla: ”Jag gläder mig storligen i Herren, och min själ fröjdar sig i min Gud, ty Han har iklätt mig frälsningens klädnad och höljt mig i rättfärdighetens mantel” (Jes. 61: 10). Att ikläda sig Kristus, det är att ”bli funnen i Honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tron på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron” (Fil. 3:9).

Detta är det saliga bytet, frälsningens hemlighet: Jesus iklädde sig oss, tog vår synd och dog i vårt ställe medan den kristne ikläder sig Jesus, tillräknas Hans renhet och får leva för evigt. ”Ringa jordens skatter väga mot det ena, att få äga, klädd i dopets helga skrud, nåd och barnaskap hos Gud” (Sv. ps. 69:1).

Amen.





Bertaktelse Tretttondedagen

BetraktelserPosted by Lars 2013-11-01 21:43:39

Betraktelse Trettondedag jul. Luk 11:29-36

Trettondedag jul firas sedan gammalt som Epifania, Kristi uppenbarelse. De vise männen, deras sökande efter Kristus och deras glädje då de fann Honom i huset i Betlehem, är den händelse som vi mest förknippar med Trettondedag jul. Det uppenbarelsens ljus, som strålar fram från barnet Jesus, når också hedningar, de vise från Östern. HERREN hade genom Jesaja sagt om sin tjänare Messias att Han skulle bli inte bara judarnas Frälsare, utan en Frälsare för hela världen: ”Det är för lite för dig, då du är min tjänare, att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns” (Jes. 49:6).

Efter fullbordat frälsningsverk och Andens utgjutande den första pingsten gick lärjungarna ut med det frälsande evangeliet till alla folk. Den världsvida hednamissionen tog sin början. Så uppfylldes Jesajas profetia i fullt mått. Men de vise männens deltagande i det gudomliga frälsningshandlandet, deras mottagande av den himmelska uppenbarelsen - som skedde före pingst och missionsbefallning - visar att himmelriket aldrig någonsin utestängt dem som längtar och söker efter det sanna ljuset. Så läser vi i evangelierna om den hedniske officerens (Matt. 8:5-13) och den kananeiska kvinnans (Matt. 15:21-28) stora tro. Och redan i Gamla testamentet finner vi exempel på hedningar, som sökt och funnit den ende sanne Guden. Skökan Rahab (Jos. 6:25) och Moabitiskan Rut (Rut 1:16) är två exempel. När Jesus håller ett strafftal över sin samtids otroende människor, lyfter Han fram två andra goda exempel på hedningar i gammal tid som omvänt sig:

Drottningen av Söderlandet nåddes av ljuset och män från Nineve omvände sig

Drottningen av Saba (nuvarande Jemen), som enligt traditionen härskade över Etiopien, kan vi läsa om i 1 Kung. 10. Hon hörde talas om kung Salomos vishet och begav sig, som Jesus säger, ”från jordens yttersta gräns” (Luk. 11:31) för att få sina frågor besvarade. När hon tagit del av Salomos undervisning sade hon: ”Välsignad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig och satt dig på Israels tron! Ja, eftersom HERREN älskar Israel för evigt har Han gjort dig till kung, för att du skall skipa lag och rätt” (1 Kung. 10:9). Som en tidig föregångare till de vise männen gav hon kungliga gåvor till Salomo, som också, liksom Jesus, var Davids son. Etthundratjugo talenter guld tillsammans med väldoftande kryddor och dyra stenar överlämnade hon som en ärebetygelse åt Israels konung (1 Kung 10:10).

Den stora staden Nineve, Assyriens huvudstad, var på 700-talet en stad som gått mycket långt i ondska (Jona 1:2). Profeten Jona fick Herrens uppdrag att predika för denna stolta stad. Budskapet var givet: Om folket inte omvände sig, skulle staden gå under. Inte märkligt att Jona blev rädd. Att komma dit och hålla straffpredikan var som att skriva under sin egen dödsdom. Men den profetiska kraften i hans förkunnelse grep nineviterna och förde dem till omvändelse och tro. När Jona predikat skedde följande: ”Folket i Nineve trodde Gud och lyste ut en fasta och klädde sig i säcktyg, från den störste till den minste av dem” (Jona 3:5). Så avvändes Guds vrede och stadens undergång sköts upp.

Detta släkte är obotfärdigt…

När Jesus århundraden senare predikade och utförde underverk mötte Han hårt motstånd. De allra flesta avvisade Honom. Det är oerhört allvarligt när så sker. Och ju mer man fått av Guds ords undervisning, ju fler och rikare nådestillfällen man fått uppleva, desto hårdare blir domen om man ändå förhärdar sitt hjärta och förkastar Frälsaren. Det finns en andlig lag som säger att ju sannare och mer inträngande predikan, desto större blir ansvaret. Därför blir t.ex. Korasins och Betsaidas (där Jesus utfört underverk och undervisat) dom så mycket hårdare än för Tyrus och Sidon (Matt. 11:22). Och Kapernaum, själva centrum för Jesu galileiska verksamhet, får höra: ”Ner i helvetet skall du fara” (Matt. 11:23). (Se även Luk. 12:47-48, där Jesus formulerar lagen om straffutmätning i förhållande till kunskap om uppenbarelsen).

Tänker vi nu på vårt land och folk blir vi förskräckta. Här har evangeliet hörts i århundraden. Här har den evangeliska läran förkunnats i generation efter generation. I skolan och vid konfirmationsläsning har Luthers Lilla Katekes använts. Här har verkligen varit ”mer än Salomo”, alltså en visdom som är förmer än hans, nämligen Jesu visdom, men också Jesus själv. Salomo och även Jona tillhörde Guds egendomsfolk och trodde på den ende sanne Guden. De var båda förelöpare till Jesus och gav därmed ett svagt, men dock märkbart återsken från det stora ljuset Kristus. Ändå kunde hedningar ta vara på deras visdom och predikan som den dyrbaraste skatt, för vilken de offrade vad som helst.

Eftersom drottningen av Saba ville komma från jordens yttersta gräns för att höra om det som var kommande, var det inte för mycket begärt, att judarna lyssnade på Jesus, som redan hade kommit och stod mitt ibland dem. Därför straffade Han dem i sin predikan. Och det är inte för mycket begärt att vi, som har den fulla uppenbarelsen och dessutom alla den moderna världens tekniska möjligheter till vårt förfogande, tar oss till gudstjänsten, läser vår Bibel och lyssnar till de många bibelenliga predikningar som idag finns tillgängliga på CD och Internet. Men trots buss, tåg och bil är kyrkvägen för lång för många. Kommer drottningen av Saba och män från Nineve att träda upp mot vårt folk, mot oss själva kanske, och bli oss till dom vid den yttersta domen?

…men ännu varar nådatiden

Ännu är det nådatid, liksom det var för Nineve. Staden räddades genom Jonas förkunnelse. Och Jesus säger om vårt onda släkte att vi endast kan bli räddade genom Jonas tecken. Jonas tecken innebär för det första, att vi alla måste förgås, om vi inte omvänder oss och genom tron flyr till vår Frälsare. Det innebär vidare, att var och en som ångrar och bekänner sina synder, får förlåtelse, får ett nytt liv, uppstår från den andliga döden, tas ut ur mörkrets välde och förs in i ljusets, Guds älskade Sons, rike (Kol. 1:13). Jonas tecken säger oss dessutom, att detta är fast och visst, eftersom Kristus verkligen, kroppsligen, har uppstått från de döda, sedan Han lidit och dött för oss alla. Jona låg ju i den stora fiskens buk i tre dagar och Jesus uppstod på den tredje dagen.

Den tomma graven är beviset på att all vår syndaskuld är betald. Vi är förklarade rättfärdiga genom Jesu uppståndelse från de döda (Rom. 4:25). Och samma väldiga Guds kraft som uppväckte Kristus från de döda, är verksam också i oss som tror (Ef. 1:18-20).

Amen.

Bertaaktelse 16:e eft. tref.

BetraktelserPosted by Lars 2013-09-21 19:05:43

av Lars Borgström Betraktelse 16:e eft. tref. Ef. 3:13:21

”Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå” (Ef. 3:18-19).

Så skriver Paulus om vad som sker då vår inre människa får kraft och styrks av Guds Ande, när Kristus bor i våra hjärtan genom tron och vi blir rotade och grundade i kärleken (Ef. 3:16-17). Då kommer vi att förstå ”bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå”.

Bredden av Kristi kärlek är så vid att den sträcker sig ut över hela världen och innefattar alla människor. I Rom. 5:18 läser vi: ”Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv.” Vidare läser vi i Bibeln: ”Så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son” (Joh. 3:16), ”Han är försoningen inte bara för våra synder, utan också för hela världens” (1 Joh. 2:2) och Han är ”predikad bland folken” (1 Tim. 3:16). Guds förlåtelse är så omfattande att det heter om Honom: ”Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss” (Ps. 103:12).

Längden av Kristi kärlek är också obegränsad. Den sträcker sig från evighet till evighet. ”Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig”, säger Herren (Jer. 31:3). Om frälsningens budskap heter det: ”Detta var det eviga beslut som han utförde i Kristus Jesus, vår Herre” (Ef. 3:11). Genom Kristus har Gud fört ”fram en evig rättfärdighet” (Dan. 9:24).

Höjden av Kristi kärlek är svindlande. Den övergår änglars och människors förnuft. Gud ”förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker” (Ef. 3:20). Paulus kallar evangeliet "fridens evangelium" (Ef. 6:15) och tillskriver alla som tror evangeliet en frid, som ”övergår allt förstånd” (Fil. 4:7).

Djupet av Kristi kärlek är utgrundligt. Paulus brister i slutet av Rom. 11 ut i en lovsång: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outgrundliga är inte Hans domar och hur outrannsakliga Hans vägar” (Rom. 11:33). Guds kärlek sträcker sig så djupt ned att den fångar upp också den i synd djupast sjunkne. Ingen människa kan sjunka lägre än att Guds kärlek når honom. David sjunger i tacksamhet: ”Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på en klippa och gjorde mina steg fasta” (Ps. 40:1).

När vi människor mäter olika ting gör vi det i tre dimensioner. Vi mäter längd, bredd och höjd. Men när Paulus talar om Kristi kärlek lägger han till en fjärde dimension: bredd, längd, höjd och djup. Detta visar att återlösningens hemlighet är obegripligt stor, den går utöver allt vad vi kunnat tänka ut eller ana. Den spränger våra vanliga tankekategorier och innebär något så oändligt underbart, att det är något som ”ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar Honom” (1 Kor. 2:9). Ingenting är så brett, långt, högt eller djupt att inte Kristus kan frälsa. Hans kärlek överträffar allt.

Denna kärlek kommer vi alltså att alltmer lära känna, när Kristus bor i våra hjärtan och vi därmed blir alltmer rotade och grundade i kärleken. Kristus kommer till oss genom sitt Ord. Vi har alla möjligheter att varje dag tränga allt djupare in i detta genom att läsa Bibeln, samlas till gudstjänst och lovprisa Honom i bön och sång. Paulus skriver: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan” (Kol. 3:16).

Frågan till oss idag gäller om vi tar vara på de rika nådestillfällen Herren bjuder oss, eller om vi hellre ägnar oss åt denna världs angelägenheter. Lyssnar vi helst till Guds ords predikan eller vill vi hellre se på TV eller surfa på ytliga Internetsidor? Nådatiden, den tid vi lever här på jorden, är ofantlig kort i jämförelse med den långa evigheten. Det är här allt avgörs, ifall vi skall leva tillsammans med Jesus, de heliga änglarna och alla kristtrogna och i all evighet få upptäcka mer och mer och mer av bredden, höjden, längden och djupet av Guds kärlek – eller om vi skall pinas i helvetet tillsammans med djävulen och hans onda änglar (Matt. 25:41).
För alla försummelser på andaktslivets och bibelläsningens område, för alla felprioriteringar vi gjort då vi värdesatt förgängliga, kanske t.o.m. direkt syndiga ting högre än det som hör till den eviga saligheten, får vi nu be om förlåtelse, då vi faller ned inför Guds nådetron.



Betraktelse 10:e eft. tref.

BetraktelserPosted by Lars 2012-08-09 11:27:00

av Lars Borgström Betraktelse 1 Kor. 12:1-11

”Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme. Det finns olika slags tjänster, men Herren är densamme. Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, Han som verkar allt i alla.”

Naturgåvor och nådegåvor

Detta är ett Guds Ord till oss om att vi skall tjäna varandra, var och en med den särskilda nådegåva som Gud har gett. Ibland talar man inom trosläran om naturgåvor och nådegåvor. Naturgåvor är sådant som hör till skapelseplanet, sådant som Gud ger åt alla människor, troende som icketroende. Så kan t.ex. någon vara oerhört intelligent eller någon annan väldigt duktig på att sjunga eller spela något instrument. Sådant har inte att göra med om man är kristen eller inte. Däremot kan naturgåvorna ställas i Guds rikes tjänst på olika sätt, eller de kan användas till skadliga saker. En kristen skall naturligtvis använda sina förmågor, sitt kunnande på olika områden, i Kristi församlings tjänst. Det är Gud som har skapat oss och gett oss allt vad vi är och har, ja själva vårt liv. Vad är då inte mer passande än att vi ställer oss i Hans tjänst på alla de sätt vi kan?

Det är dock inte om naturgåvorna Paulus talar, då han säger att de kristna, var och en, skall tjäna varandra med de gåvor som anden fördelar som Han vill. En nådegåva är en särskild gåva som Gud ger sina barn, alltså dem som har fötts ovanifrån, av Gud. Det framgår av Nya testamentet att alla kristna har fått en sådan gåva. Var och en, skriver Petrus i sitt första brev, skall tjäna med den nådegåva som just han har fått (1 Petr. 4:10). Likaså skriver Paulus i vår epistel idag: ”Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme. [---] Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungotal. Men allt detta verkar en och samme Ande, som efter sin vilja fördelar sina gåvor åt var och en” (1 Kor. 12:4, 7-11).

Anden fördelar gåvorna

Vi skall nu komma ihåg att inte alla dessa gåvor nödvändigtvis måste finnas i en församling. Det är ju Anden som fördelar gåvorna efter sin vilja, där Han ser att de behövs. Det är inte ens säkert att alla dessa nådegåvor finns idag - några av dem, t.ex. gåvan att tala olika slags tungotal, kan ha hört endast urkyrkan till; de var nödvändiga bara under grundläggningstiden. Vi skall också komma ihåg att denna lista inte är fullständig. Samme Paulus räknar i Romarbrevet 12:7ff. upp ytterligare nådegåvor såsom tjänandets, undervisandets, frikostighetens och församlingsledandets nådegåvor.

Eftersom det här rör sig om nådegåvor, exceptionella andliga gåvor som bara kristna får, måste t.ex. frikostighetens nådegåva inte bara innebära ett generöst sinnelag i största allmänhet. Det skulle ju i så fall vara en naturgåva, som även hedningar och ateister kan uppvisa. Nej, här handlar det om att gå utöver det naturligas gräns och göra det alldeles ovanliga. Med tjänandet är det likadant, likaså med undervisandet och de andra nådegåvorna.

Trons nådegåva kräver en särskild förklaring. Alla kristna har ju skänkts den frälsande tron på Jesus Kristus, så här är det fråga om den hjältemodiga tron. Denna tro tror Gud om allt och litar bergfast på Honom i de mest omöjliga situationer. Det är den hjältemodiga tron som gör att missionärer kan gå rätt in i djungeln bland vilda djur och giftliga insekter för att nå en stam med evangelium, som kanske har rykte om sig att döda alla främlingar de stöter på.

Vår skyldighet att tjäna

Jag vet inte vilka gåvor var och en kristen har fått av Gud. Men att en människa, om hon är ett Guds barn, har fått en särskild nådegåva att förvalta vet jag utifrån Guds Ord. Såsom en god förvaltare av Guds mångfaldiga nåd skall varje kristen ta vara på sina förmågor och ställa dem i Guds rikes tjänst. Det gäller naturligtvis såväl naturgåvor som nådegåvor. Ställs de inte i Guds rikes tjänst hindras församlingen från att utföra sin uppgift. Då får inte Herren den ära Han förtjänar och människor omkring oss nås inte i samma utsträckning av evangeliet, så att de kan bli räddade från den eviga döden.

Underlåtenhetssynder, att inte göra det man är ålagd att göra, är verkligen allvarliga, det är ju just dem Jesus klandrar de förbannade för på den yttersta dagen: ”Jag var hungrig, men ni gav mig inte att äta” (Matt. 25) o.s.v. Men inga synder är sådana att de inte kan förlåtas. Gud vill gärna förlåta oss, visa oss sin barmhärtighet och locka oss att göra Hans vilja. Genom mottagen syndaförlåtelse blir det ett nöje att ställa sina gåvor och krafter i församlingens tjänst – eller såsom Luther säger: ”Att de kristna vandrar i kristna kallelsegärningar såsom i ett paradis.”

För alla de gånger vi försummat att ställa oss i församlingens tjänst, för vår tröghet och lättja, för vår egoism som gör att vi hellre tänker på egen bekvämlighet än att människor går förlorade, och för all övrig synd, får vi be om förlåtelse och upprättas i Jesu namn och blod.

Amen

Betraktelse Sexagesima

BetraktelserPosted by Lars 2012-02-15 21:54:29

Betraktelse Sexagesima 2 Kor. 11:19-31

”Men vad andra vågar skryta med – jag talar som en dåre – det vågar jag också” (2 Kor. 11:21).

Så skriver Paulus till korinterna, och det är en upprörd apostel vi möter. Han har blivit baktalad. Falska apostlar har talat illa om honom, de har sagt att han inte är någon riktig apostel, ja till och med att han är en dåre, en som inte är riktigt klok. De falska apostlarna höll på att förleda församlingen till att tro på ett annat evangelium än det Paulus predikat. Dessa hade sken av att vara Kristi apostlar, tjänare åt rättfärdigheten, men de var ohederliga arbetare (2 Kor. 11:13-15).

Paulus tvingas att skryta

Dessa falska apostlar hade, samtidigt som de baktalade Paulus, uppträtt skrytsamt och berömt sig av än det ena, än det andra. Det är därför Paulus säger: ”Är de hebreer? Det är jag också. Är de israeliter? Det är jag också. Är de Abrahams barn? Det är jag också. Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala likt en dåre. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara” (2 Kor. 11:22-23).

Under normala omständigheter är det både högmodigt och dåraktigt att skryta. Därför är Paulus noga med att tala om att det han kommer att säga om sig själv, det ”säger han inte som Herren skulle säga utan som i dårskap” (2 Kor. 11:17). Han ville inte att korinterna skulle tro att han menade att skrytsamhet och upphöjande av sig själv är något som en kristen skall ägna sig åt. Efter att ha garderat sig på detta sätt lyfter han så fram sin långa meritlista. Förutom sin börd hänvisar han till att han är en större apostel än de falska apostlarna, att han lidit mer än de andra; suttit fängslad, blivit gisslad av judarna, stenad, lidit skeppsbrott, vakat hela nätter utan mat och dryck, varit frusen och naken m.m., m.m. Förutom allt detta hade han dessutom den dagliga omsorgen om alla församlingarna.

Anledningen till Paulus skryt

Men varför lyfte Paulus fram sig själv på detta sätt, som annars bara dårar gör? För det första ville han visa det dåraktiga i att de i Korint hade låtit sig imponeras av de falska apostlarna och deras skrytsamma prat. Paulus säger: ”Eftersom många berömmer sig själva, vill också jag göra det. Ni står gärna ut med dårar, ni som är så kloka” (2 Kor. 11:18-19). När han berättat om sina lidanden och uppoffringar för Herren borde de förstå hur lite de falska apostlarna hade att komma med genom sitt dåraktiga skryt. I Korint var man också svag för karismatik och de falska apostlarna imponerade med sina märkliga andliga uppenbarelser. För att övertrumfa dem även på detta område berättar Paulus sedan om sin egen uppryckelse till tredje himlen, där han hörde ord som ingen människa kan eller får uttala (2 Kor. 12:4).

För det andra listade Paulus upp allt han gjort för Kristus under så stort lidande, för att ge Herren ära. Det är inte hans egen förtjänst. ”Om jag måste berömma mig, vill jag berömma mig av min svaghet”, skriver Paulus. Och lite senare skriver han: ”Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig. Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark” (2 Kor. 12:9-10).

Det var alltså dels för att visa att de falska apostlarna var dåraktiga i sitt skryt, som Paulus upphöjde sig själv, trots att detta egentligen är dåraktigt. ”Jag har blivit en dåre”, säger han. ”Ni har tvingat mig till det. Ni borde egentligen talat väl om mig, Jag är inte på något sätt underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag ingenting är” (2 Kor. 12:11). Dels var det också för att ge Herren ära. Endast genom Herrens kraft hade Paulus förmått uthärda allt.

Du är väl inte skrytsam?

Denna betraktelse vill ställa dig frågan: Är du dåraktig såsom de falska apostlarna i Korint? Har du skrutit med dina trångmål och lidanden för Kristi skull, trots att de är ett intet i jämförelse med Paulus lidanden eller med de kristna bröder och systrar ute i världen som blir förföljda och dödade för Jesu namns skull? Har du velat blåsa upp dig inför andra genom att tala om ditt rika andliga liv och märkliga erfarenheter? Sådant kan ju ha sin plats någon gång som vittnesbörd, men har det varit för egen äras skull eller för att upphöja Guds namn?

Kanske har du begått den dåraktiga synden att försöka upphöja dig själv? Sådant straffar sig. Herren står de högmodiga emot, ”härskare har Han störtat från deras troner, och ringa män har Han upphöjt” (Luk. 1:52). Rannsaka därför dig själv om du i högmodigt skryt velat vinna ära åt dig själv. Paulus skriver: ”Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. Men när vi döms, fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen” (1 Kor. 11:32).

Skrytsamhet, hemligt högmod och all annan synd får du bekänna inför Herren och be om Hans förlåtelse. Han säger att den som kommer till Honom skall Han aldrig någonsin kasta ut (Joh. 6:37).

Andakt på Tobias och Astrids bröllop

BetraktelserPosted by Lars 2011-08-04 15:33:16

Andakt på Tobias och Astrids bröllop

Kära vänner, inte minst Tobias och Astrid! Vi har idag firat en stor dag. Ett kristet äktenskap har ingåtts, en kristen familj har blivit till. Festen har haft ett tema, att kungen Tobias har fått en drottning, Astrid, vid sin sida. Temat har förstås följts med glimten i ögat, samtidigt som vi är medvetna om att det finns en djupare, sann innebörd i talet om att vårt nyblivna äkta par är kungligheter. Varje kristen människa är ju en konungslig präst, såsom Herrens apostel Petrus skriver: ”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk” (1 Petr. 2:9).

De kristna är kungar…

En annan av apostlarna, Johannes, fick i en syn blicka in i den himmelska tronsalen. Vad fick han se? Han skriver:

“Genast kom jag i Anden, och se, en tron stod i himlen och någon satt på tronen. Och Han som satt på den såg ut som en sten av jaspis och karneol, och en regnbåge som en smaragd omgav tronen. Runt omkring tronen stod tjugofyra troner, och på dessa troner satt tjugofyra äldste, klädda i vita kläder och med kronor av guld på huvudet” (Upp. 4:2-4).

Runt omkring Guds tron, och därmed runt regnbågen, förbundet som Gud har framför sig som en slags styrande princip för allt Han gör i sin maktutövning från tronen, stod tjugofyra troner. På dessa satt tjugofyra äldste. Vi får ingen säker uppgift om vilka de är, om de är symboliska gestalter, eller om de är särskilda personer som getts särskilda äreplatser bland dem som redan nått målet, ”andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen” (Hebr. 12:23). Men det kan inte råda något tvivel om att de representerar Kristi församling, som utgörs av gamla förbundets tolv stammar och nya förbundets folk som har tolv apostlar som grund (Ef. 2:20).

De tjugofyra äldste som Johannes ser har både prästerlig värdighet (vita kläder) och kunglig värdighet (kronorna) (jfr Upp. 1:6). De vita kläderna betecknar också Kristi rättfärdighet, medan kronorna också visar på seger. De tjugofyra äldste sitter alltså på troner och regerar med Gud (jfr Upp. 3:21). Genom tron, då Kristus uppväckt oss från den andliga döden, är vi redan här och nu i denna höga ställning. Paulus skriver: “Ja, Han har uppväckt oss med Honom och satt oss med Honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus” (Ef. 2:6).

…som regerar

Jesus har alltså gjort oss till kungar och präster. Vi regerar med Honom på jorden (Upp. 5:10), dels genom att vi förvaltar Ordet (Ps. 149:5-9), men också genom våra böner. Sett med förnuftets ögon kommer de sanna kristna att vara ett alltmer marginaliserat folk. Men i verkligheten förhåller det sig helt annorlunda.

Johannes fick se hur en ängel tar hand om de kristnas böner i Himmelen. De samlas in på guldskålar, eftersom något mindre värdefullt inte duger. Han fick vidare se hur ängeln fick rökelse att lägga till våra böner. Och alltsammans läggs på ett altare av guld. Altaret är inför tronen, och bönerna stiger upp inför Gud! Bönerna når alltså mycket längre eller högre än vad vi ofta uppfattar.

Gud och Himmelens änglar är inte passiva när det gäller våra böner, utan tar hand om dem och förädlar dem till vårt bästa och till Guds och Lammets ära. ”Ringaste barn som beder Lever oändligt tryggt, Mäktar långt mer än hjälten Som starkaste fästen byggt. Måtte vi aldrig glömma, Var vi i världen går, att till Guds eget hjärta Den bedjandes suckar når” (Sv. ps. 212:3).

Kungavärdigheten är fördold

Tänk vilken hög ställning vi blivit upphöjda till! När det gäller församlingen ser inte Gud omkring sig en samling skröpliga syndare, utan en samling kungar och präster. Detta är vad Jesus har gjort alla troende till. Här på jorden är de kristna eländiga och beklagansvärda i sig själva, men sett ifrån Himmelen är de kungar och präster. Det är där de kristna har sitt medborgarskap, det är där de samlar skatter och där de har sitt hjärta och sinne (Fil. 3:20, Matt. 6:19-21, Kol. 3:1-4). Allt jordiskt blir smått och ynkligt i jämförelse med den verklighet denna syn uppenbarar för oss.

Världens menniskor ser naturligtvis inte saken på det sättet. De “ser de kristnas skröplighet, men aldrig deras härlighet och deras konungs ära” (Lova Herren 735:5). Kyrkan och kristendomen betraktas som något gammalmodigt och passerat, men i själva verket är kyrkan hela det skapade universums centrum. Det är för hennes skull hela världen ännu består eftersom hon ännu inte genom sin mission samlat in alla ukorade till Guds rike. När den siste är inbärgad går jorden under i den stora världsbranden. Då fyller inte universum någon funktion längre. Då är vi framme vid den dagen som Petrus beskriver så:

”Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, Han har tålamod med er, eftersom Han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter Hans löfte ” (2 Petr. 3:9-13).

Inbjudan till den stora bröllopsfesten

Den dagen skall vi få vara med om en ännu store fest än den vi fått uppleva idag: nya himlar och en ny jord där ingen synd utan bara rättfärdighet finns. Denna verklighet gäller alla dem som här i tiden kommit till Jesus med sina synder och tagit emot Hans förlåtelse. Och varje människa som vill får ännu komma. Jesus är den gudomlige Brudgummen som längtar efter att få omfamna också den förlorade. Han längtar så mycket efter honom att Han lidit och dött för syndaren. Han har svettats blodsdroppar i Getsemane och drabbats av Guds vrede på Golgata för att vi alla skulle slippa det. Finns du här på denna fest som inte har din sak klar med Herren så skall du veta att inbjudan fortfarande gäller, men ingen vet hur länge till. Herren sager: “Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett trotsigt folk, som vandrar på den väg som inte är god, som följer sina egna tankar” (Jes. 65:2). Snart kanske natten är här och då det är för sent. Anförtro dig därför nu omedelbart åt Honom som “vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim. 2:4). Han säger: “den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut” (Joh. 6:37). Bekänn din synd och låt Hans försoning och stora frälsningsverk gälla också dig. Då blir du också en konung, en drottning, en medlem i det konungsliga prästaskapet som tillsammans med Herren regerar världen.

All ära tillhör Gud, konungarnas Konung

Johannes fick se mer där i den himmelska tronsalen. En lovsång bröt ut: “Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, Han som var och som är och som kommer” (Upp. 4:8). Johannes såg hur de tjugofyra äldste, församlingens representanter, steg ned från sina troner och lade ned sina kronor inför Guds tron. Genom att de lägger ned kronorna, som symboliserar kungamakt, visar de att all makt ytterst tillhör Honom som sitter på tronen. Kronorna är egentligen Hans. De tjugofyra äldste ägde ingen kungavärdighet i sig själva utan hade fått den av Gud, som är konungarnas Konung. All ära tillhör Gud allena!

Amen.

Andakt vid Ingemar Anderssons 70-årsfest

BetraktelserPosted by Lars 2010-10-29 15:31:51

Andakt vid Ingemars 70-årsfest den 16 oktober 2010


Käre Ingemar och kära gäster! Det är en stor högtid vi idag får vara med om. Det är inte alla människor förunnat att fylla 70 år. Den genomsnittliga livslängden i världen är idag ca 67 år, så den åldern är redan passerad.

Mose skriver så här i Psaltarpsalm 90:10: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio, om krafterna räcker”. Mose hade alltså räknat med att ett människoliv varar ungefär 70 år, men, om det finns mycket krafter, kan det också vara 80 år. I Ingemars fall verkar det ännu finnas mycket krafter kvar och vi får hoppas att de räcker ytterligare tio år, minst – om världen ännu står så länge. Herren Jesus kan ju komma tillbaka innan dess.

Den man som skrivit Psaltarpsalm 90, gudsmannen Mose, levde själv 120 år. Faktum är att han påbörjade sin stora gärning i frälsningshistorien, Guds barns uttåg ur Egypten, först vid 80 års ålder. Sedan följde en 40-årig verksamhetsperiod då han ledde Guds folk genom med- och motgång innan han fick lägga ned sin herdestav efter avslutad gärning. Vem vet vilket arbete i Guds rike som ännu ligger framför Ingemar? Om Mose kunde verka tills han var 120 år, så...

Ingemar har också, likt Mose, varit en ledare för Guds folk, för dem som bekänner sig till Jesus Kristus som sin Herre och Frälsare. I denna uppgift har han faktiskt redan, om man mäter kvantitativt i år räknat, överträffat Mose. Idag firar vi Ingemars 70-årsdag, men om fyra år, om Herren ännu dröjer och Ingemar och vi får leva, får vi anledning att fira Ingemar igen. Då har nämligen Ingemar en 50-årig predikogärning bakom sig. Ett halvt sekel har han då försett Guds barn med Ordet från Herren.

Vi är många som är mycket tacksamma för det arbete som Herren Gud själv utfört med Ingemar som redskap under alla dessa år. Själv har jag ju inte känt Ingemar mer än de senaste åren, men bl.a. genom de gamla årgångarna av Luthersk barntidning, som jag läst för mina barn, har också Ingemars tidigare arbete fått bära frukt in i vår tid. Ingemar har ju genom sitt redaktörskap för den tidningen fått predika för många barn och fortfarande läses de gamla årgångarna i kristna hem runt om i vårt land.

Nu skall inte detta tal bli ännu mer av ett upphöjande av Ingemar. Det tror jag allra minst Ingemar själv skulle uppskatta. Ingemar känner, liksom alla Guds barn, sanningen i det som Paulus sade: ”Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott” (Rom. 7:18). Vi är ingenting annat än arma syndare. ”Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:22-23).

Tänker du att du minsann inte är någon syndare skall du veta att Jesus säger att om du har varit vred på någon, en människa som Gud har skapat och som Jesus älskat så att Han utgjutit sitt blod för honom eller henne, ja då är du skyldig till Gehenna (Matt. 5:22). Och har du någon gång sett med åtrå på en gift man eller kvinna har du begått äktenskapsbrott, genom hemliga begär brutit dig in i ett äktenskap som Gud helgat och med stängsel velat skydda. Gud ser på detta så allvarligt att även ett sådant brott förtjänar helvetet (Matt. 5:28-29). Det är nog inte så väl ställt med dig när du tänker efter. Det enda hopp som finns för en stackars människa som en dag skall ingå i evigheten - och den dagen kommer för oss alla - är inte någon egen godhet eller helighet utan endast den försoning som Jesus Kristus vunnit åt oss alla då Han bar våra synder upp på förbannelsens trä. Antingen vänder man sig i tacksamhet till Jesus och tar emot den frälsning, den syndaförlåtelse, Han i sin oändligt stora, självutgivande kärlek har skänkt oss alla då Han själv på korset betalt priset för våra synder – eller så får man själv svara för sina synder på den yttersta dagen och då återstår bara eviga pinor.

”Lär oss inse att våra dagar är räknade, så att vi får visa hjärtan” fortsätter Mose sin psaltarpsalm (Ps. 90:12). Vi lever inte särskilt länge sett ur evighetens synpunkt. Våra dagar är räknade. Därför inskärper Mose hur viktigt det är att inse livets korthet och evighetens längd. Då har man ett vist hjärta. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen med all dess fåfängliga lycka och rikedom, som ju bara varar en kort stund, om hon förlorar sin odödliga själ? (Mark. 8:36).

”Så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son för att var och en som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh. 3:16). Ett evigt offer är framburet, Jesus har dött på korset och sedan uppstått. Gud är försonad. Det är det allra onödigaste i världen att gå evigt förlorad. Gud ”vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim. 2:4). ”Den som kommer till mig”, säger den uppståndne Frälsaren Jesus, ”skall jag aldrig någonsin kasta ut” (Joh. 6:37). Amen.

Betraktelse 19 eft. tref.

BetraktelserPosted by Lars 2010-10-13 21:37:33
av Lars Borgström Betraktelse 19 eft. tref. Rom. 10:1-13


I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.


"Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta" (Rom. 10:1).

Paulus vånda

Aposteln Paulus skriver så om sitt eget folk, judarna, som fått så mycket utav Guds nåd och välsignelse. Gud hade ju vårdat sig särskilt om detta folk, mer än om alla andra folk på jorden. Ändå såg nu Paulus hur de allra flesta av hans judiska folk, hans bröder efter köttet, föraktade Kristus som kommit för att frälsa dem och alla övriga världens folk från deras syndaskuld.

Och detta plågade Paulus! Han öppnar sitt hjärta och berättar hur innerligt han önskar att de skall bli frälsta. I det föregående kapitlet går han t.o.m. så långt att han skriver att han är i ständig vånda och önskade sig själv fördömd och skild från Kristus om det skulle kunna hjälpa hans landsmän efter härstamning (Rom. 9:1-3).


Våra landsmän går också förlorade

Vi har också landsmän efter härstamning, nämligen alla de människor som bor och vistas bland oss. Det svenska folket kan på ett sätt liknas vid det judiska. Liksom judarna haft "barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena" (Rom. 9:4) har vi haft evangeliets ljus lysande i vårt land under hundratals år, kanske starkare än i de andra gamla kristna kulturländerna. Generation efter generation har fostrats med Martin Luthers Lilla katekes, där den bibliska läran så mästerligt blivit sammanställd.

Men vad ser vi idag? Hundratals svenska själar faller varje dag ned i helvetet. Vi har fått nåden att vakna upp till en ny nådens dag idag och kan ännu en gång få lyssna till Herrens heliga Ord. Men många av dem som levde ännu igår har inte vaknat tillsammans med oss nu på morgonen till en ny dag. De har under natten lämnat detta jordeliv och de allra flesta av dem - ja de allra flesta av dem befinner sig nu sedan några timmar tillbaka i helvetet.

Kan vi slå oss till ro med detta? Eller har vi Paulus nöd för dem? Försöker vi nå dem med frälsningens Ord medan det ännu heter idag? Det ringde på min dörr igår. Jag väntade ingen på besök och undrade vem det kunde vara. Jag öppnade och framför mig stod två Jehovas vittnen. Dessa vittnen, som inte har något frälsande budskap att ge, överträffar med bred marginal oss kristna när det gäller att sprida sitt budskap. Och ändå är det vi som blivit delaktiga av evangeliet!

Jesus förlåter oss och gör oss till modiga bekännare

Det är lätt att bli missmodig när man tänker på alla förspillda tillfällen till vittnande man har skuld till. Det är lätt att bli nedstämd då man undrar varför man inte är ute mer på gator och torg och vittnar och bjuder in människor till gudstjänst. Det är förskräckande att tänka på att vi en gång skall avlägga räkenskap också för hur vi "förkunnat Hans härliga gärningar" (1 Petr. 2:9) som ju är alla kristnas plikt, prästers som lekmäns.

Men Jesus är vår hjälp även här. När vi känner oss svaga och misslyckade skall vi minnas att det om Honom sägs: ""Ett brutet strå skall Han inte krossa, och en rykande veke skall Han inte släcka" (Matt. 12:20). Nej, Han vill förlåta, upprätta och stärka oss. Genom förlåtelsen, fridens och glädjens evangelium vill Han göra oss till trygga och trosvissa Guds barn, till modiga bekännare. I Jesus Kristus äger vi allt. Amen.

Next »