Skattkistan

Skattkistan

Recension av Tillbaka till friheten - att tänka lutherskt idag

RecensionerPosted by Lars 2017-10-26 22:04:57
Recension av Tomas Nygrens och Kjell O Lejons bok "Tillbaka till friheten - att tänka lutherskt idag" i Världen Idag, publicerad oktober 2017:

--------------

Recension av Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag

Den 31 oktober är det på dagen 500 år sedan Martin Luther spikade upp de 95 teserna på slottskyrkans port i Wittenberg, det som blev startskottet till reformationen och den lutherska kyrkans uppkomst, i förlängningen också till hela protestantismen. Lagom till detta jubileum har Tomas Nygren och Kjell O Lejon, båda verksamma vid Johannelunds teologiska högskola, gett ut den lilla boken (120 s) Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag. Boktiteln håller vad den lovar: Genom att på ett enkelt och klart sätt förklara vad evangeliet är – ”jag är djupast sett vad Gud förklarar mig vara för Kristi skull: rättfärdig” (s 38) – leder boken läsaren in i den verkliga, andliga friheten. Och genom att behandla en rad centrala teologiska frågor ur ett lutherskt perspektiv blir boken en god introduktion till lutherskt tänkande. Nygren har skrivit tjugofyra kapitel och Lejon de två avslutande, som handlar om Luthers liv och lutherdomens betydelse för samhällets utveckling.

Viktiga sanningar lyfts fram

Några klargöranden i boken är särskilt välbehövliga i vår tids andliga och kyrkliga klimat, som vad helheten beträffar i rask takt avlägsnar sig från biblisk, klassisk kristen tro. Till klargörandena hör framhållandet av Guds helighet och Hans beslutsamhet att bestraffa synden. Nygren fastslår: ”Gud [kan inte] vara tolerant mot det onda. Gud beskrivs i Bibeln som helig och rättfärdig, med andra ord extremt allergisk mot all ondska och orättfärdighet” (s 37). Lika tydligt som Guds vrede framträder också nåden – för Kristi skull: ”Bakom rättfärdiggörelsen ligger att Gud själv i Kristi korsdöd tar på sig sin egen reaktion mot all orättfärdighet. I människans ställe tar Kristus kostnaden. Därför kan Gud vara nådig” (s 38).

Konsekvensen av detta är förstås att kristendomen, med dess tro på Kristus Frälsaren, är den enda sanna, frälsande religionen. Detta vågar få teologer och kyrkliga ledare säga idag, utan anpassar sig hellre till rådande tidsanda, där pluralism, inklusivism och tolerans är dygd. Dock inte så Nygren, som i kapitlet ”Andra religioner och Kristus – vad säger Luther?” skriver: ”Därför behöver budskapet om Kristus predikas för alla, både i den kristna kyrkan, och utanför kyrkan – även för dem som tillhör andra religioner. Bara i Jesus Kristus finns en frälsande gudsrelation” (s 90).

Nygren lyfter också fram en viktig sak vad gäller förhållandet Skriften – kyrkan. Från romersk-katolskt håll hävdas att Bibeln är en produkt av kyrkan (och i förlängningen av detta ligger anspråket på tolkningsföreträde av ”deras egen bok”). Gentemot detta skriver Nygren: ”Luther ansåg att det var fel att säga så. Tvärtom, menade han. Genom det bibliska budskapet skapas kyrkan. Det är Skriften som är kyrkans moder. Kyrkan mottog skriften. Den kände igen Bibeln på dess livgivande Kristus-budskap. Kyrkans tradition står inte över Skriften, utan under den” (s 43f.). Samtidigt avgränsas mot en alltför radikal tolkning av ”Skriften allena”, där kristna i traditionsfientlig anda utrensar allt som inte explicit står skrivet i Bibeln: ”Luther menade att kyrkans tradition var bra bara den fick rätt roll. Den hjälper oss att förstå Bibeln. Däremot är den ingen separat uppenbarelse” (s 44).

Några anmärkningar

Det märks gång på gång att Nygren är en god kännare av luthersk teologi, dock skulle några detaljer i boken kunna ifrågasättas och diskuteras. Här ska endast nämnas en skönhetsfläck. När Nygren tar upp Luthers olyckliga uttalanden om judarna, skriver han att fastän reformatorn ”har bidragit med så mycket gott är han inget helgon (min kurs.)” (s 97). En avgörande viktig sak för Luther – en direkt följd av hans lära om rättfärdiggörelsen – är dock att alla kristna, varje människa som förtröstar på Kristus, är ett helgon som är lika helig och ren inför Gud som Kristus själv. Nygrens uttryck att Luther inte var något helgon kan naturligtvis uppfattas på ett riktigt sätt utifrån vardagligt språkbruk, men i en bok om luthersk teologi blir formuleringen olycklig.

Det ges en bra framställning av Luthers tvåregementslära, hur Gud styr världen med sina två händer; med högra handen kyrkan och med vänstra handen världsliga myndigheter. Nygren visar med den norska kyrkan under nazi-ockupationen som positivt exempel, hur kyrkan, som hör till det andliga regementet, har en kritisk, protesterande roll att fylla när staten bryter mot Guds lag, som gäller alla människor i alla samhällen. ”Med andra ord var kyrkans funktion förutom förkunnare av evangelium också att vara ett slags samvete, en profetröst i samhället” (s 69), skriver han helt riktigt. Dock undrar man varför Nygren endast beskriver denna nödvändiga profetiska röst, varför den inte också får ljuda i boken. T.ex. hade det varit på sin plats med ett fördömande av Sveriges abortlagstiftning och abortpraxis med ca hundra dödade människor varje dag, året runt. Det hade verkligen varit ”att tänka lutherskt idag”.

Lutherdomens samhälleliga betydelse

Kjell O Lejon avslutar boken med en kortfattad skiss av Luthers liv och en reflektion över lutherdomens historiska betydelse för vårt samhälle. På ett övertygande sätt visar Lejon hur ”luthersk kallelselära, hederlighetskultur och arbetsetik” varit välgörande för vårt land (s 120). Det lutherska arvet har bidragit till ”en utbildningsmässig, social, kulturell och ekonomisk utveckling som bildar en grund för vår demokrati och vårt välfärdssamhälle” (s 116). Ett tänkvärt exempel som Lejon bjuder på, när det gäller vad en rätt tro på Gud kan innebära för danandet av ett folks karaktär, är svaret ryssarna en gång fick, när de undrade hur det kom sig att svenska soldater fungerade så bra som de gjorde. Det var den kristna folkfostran, som gjort soldaterna ”hederliga, gudfruktiga, tappra och angenäma” (s 119).

En personlig reflektion: Det är nästan smärtsamt att påminna sig om, att vårt lands grundläggande tankevärld och värderingssystem en gång varit sådana som Lejon beskriver dem, och hur detta idag till stor del kastats ut under 1900- och det begynnande 2000-talets sekulariseringsprocess. Finns det månne en väg tillbaka? En sak vet i alla fall alla kristna: Herrens uppmaning till omvändelse gäller ännu – en omvändelse som måste börja med de kristna kyrkorna och samfunden (se Jer. 15:19–20).

Recensenten Lars Borgström är präst i Lutherska Församlingen

i Stockholmsområdet och har en masterexamen i teologi

Tomas Nygren och Kjell O. Lejon, Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag, 120 s, EFS Budbäraren. ISBN 978-91-982529-5-8, Klippan 2017.



Recension av Inte så bara

RecensionerPosted by Lars 2017-06-22 12:48:26
Recension av Inte så bara, publicerad i Världen Idag 16/6 2017

Recension av Inte så bara

Såsom förväntat och som sig bör har under detta jubileumsår flera böcker om Luther och reformationen utkommit. BV–Förlag, som gett ut Daniel Ringdahls Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen, är att gratulera till en angelägen och välkommen publikation.

Stil, form och syfte

Ringdahl skriver flyhänt och ger en lättfattlig framställning också av djuplodande sanningar. Boken är välstrukturerad med en historisk och en teologisk del.

I inledningen skriver Ringdahl att han i första hand riktar sig till ”den intresserade lekmannen som vill ha en lättillgänglig introduktion till reformationen och den evangelisk-lutherska tron” (s 15). Denna ambition lyckas han väl med. Men boken är samtidigt till nytta även för den redan insatte.

Välgörande försvar av luthersk helgelselära

Allra bäst blir Ringdahl då han vederlägger Patrik Hagman och Joel Halldorf, som i en påfallande oinitierad bok om luthersk teologi, Inte allena (Libris 2017), bl.a. kritiserar Luthers lära om tron allena därför att den skulle försumma helgelsen. Ringdahl visar hur Hagman&Halldorf själva begått ett ödesdigert misstag genom att blanda samman rättfärdiggörelse och helgelse (s 100). Med enkla, lättillgängliga citat visar han sedan hur grundlös Hagman&Halldorfs kritik är. Han skriver: ”I katekesens undervisning om dopet förklarar alltså Luther tydligt att människan ska svara på Guds frälsande nåd genom att varje dag slå ner synden i sitt liv och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud” (s 102).

Det är lika beklämmande varje gång man stöter på sådan kritik som Hagman&Halldorf levererar. Den anklagelse de framför tycks mycket svårutrotad, trots att minsta bekantskap med Luthers texter snabbt skulle omintetgöra tanken att reformatorn negligerar helgelsen.

Ingen ekumenism

David Hedegård använde på sin tid termen ekumenism om det falska kyrkliga enhetssträvande, som skedde på sanningens bekostnad. Detta till skillnad från den äkta ekumeniken, där man verkligen söker den gudomliga sanningen, uppenbarad i Bibeln. Det är tydligt att Ringdahl inte visar på ekumenismens väg, som idag ofta slutar i den romersk-katolska kyrkan. (se s 138f.).

Det reformatoriska genombrottet

Luthers reformatoriska genombrott placeras före publicerandet av de 95 teserna (s 39). Jag är av den bestämda uppfattningen att tidsföljden är den omvända, att Luther i själva verket gjorde upptäckten efter publiceringen av teserna 1517. Luther själv pekar ut 1519 som året för upptäckten av evangeliet (WA 54:185,12ff.).

Saken är av stor betydelse för bedömningen av de tidiga Lutherskrifterna (1513–1518). Ska dessa värderas som reformatoriska eller förreformatoriska? Om de klassas som reformatoriska minskar avståndet mellan Luthers och den romersk-katolska kyrkans lära.

Luthers syn på försoningen

En sak som kunde framställts klarare är Luthers försoningslära. Helt riktigt kan man i såväl Bibeln som hos Luther finna olika sätt att tala om försoningen. Förutom den objektiva eller juridiska modellen, där Jesus uppfyller lagen i vårt ställe och med sitt blod betalar priset för vår synd, som Ringdahl korrekt menar ”bäst framhäver Guds självutgivande kärlek” (s 90), finns också kamp och seger-tematiken, där Jesus bekämpar och besegrar fördärvsmakterna (synd, död, djävul o.s.v.). Denna senare modell lyfts av Ringdahl fram som särskilt tilltalande (s 91).

Jag hade önskat att Ringdahl relaterat de olika modellerna till varandra och därvid visat att den modell som starkast framträder och är överordnad hos Luther är den juridiska. Det är människans syndaskuld inför Gud som utgör hennes verkliga problem, det är tyngden från den som trycker ned henne i helvetets avgrund. Men just genom att människan står i skuld till Gud, står under vreden (juridisk tematik), har också djävulen makt över henne (kamp och seger-modellen). När Jesus genom sin tillfyllestgörelse, sitt ställföreträdande strafflidande, stillar Faderns vrede och löser människan från hennes skuld, fråntar Han samtidigt djävulen dennes makt över människan. Djävulen är ju satan, anklagaren. När det inte längre finns någon skuld, när all synd är förlåten, finns det inte längre någonting att rikta anklagelser mot.

I följande Luthercitat framkommer att stillandet av Guds vrede och besegrandet av djävulen hör samman, men att det förra är det primära: "Den frihet där vi för evigt är fria från Guds vrede är obeskrivlig. Den är större än himlen och jorden och allt skapat. Av denna följer (min kurs.) också den andra friheten, där vi genom Kristus räddats och gjorts fria från lagen, synden, döden, djävulens makt och helvetet" (WA 40. II, 4, 11: LW 27, 4).

Nödvändig kritik saknas ibland

Ibland kunde en mer polemisk ton varit på sin plats. Det gäller t.ex. när Ringdahl skriver: ”Konkordieboken intar alltså en normativ roll för Svenska kyrkan” (s 72). Här nämns inte med ett ord hur Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieboken) numera öppet dras i smutsen. Den som utan kännedom om sakernas verkliga förhållande läser denna framställning bibringas uppfattningen att Svenska kyrkan ännu idag skulle vara en luthersk kyrka.

Avslutande ord

Ringdahl har skrivit en utmärkt bok om evangelisk-luthersk tro. Här ett av många underbara avsnitt, där Ringdahl låter det frälsande evangeliet stråla fram i all sin klarhet och glans:

”I Bibeln uppenbaras en främmande rättfärdighet – en rättfärdighet som kommer utifrån och till oss – från Gud, som vi får lov att ta emot som en gåva utan medföljande krav på kompensation. Det är för bra för att vara sant! Tack, gode Gud, för att du garanterar att det verkligen är sant. Det är en stor nåd att få sätta sitt hjärtas hopp och tillit till Jesus, Guds Son” (s 134).

Recensenten Lars Borgström är präst i Lutherska Församlingen

i Stockholmsområdet och har en masterexamen i teologi

Daniel Ringdahl, Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen, 150 s, BV–Förlag. ISBN 9789175183176 Stockholm 2017.



Jesajas bokrulle (Seth Erlandsson)

RecensionerPosted by Lars 2015-09-18 07:35:17

Recension av Seth Erlandsson: Jesajas bokrulle (XP Media 2014)

Den som studerar teologi vid de statliga eller statligt godkända universiteten i Sverige får lära sig att Bibeln är en mänskligt tillkommen bok, där människors tankar om Gud kommer till uttryck. Den är inte Guds ord. De övernaturliga ingripandena av Gud, som möter oss i bibelordet, sägs vara påhittade eller myter, som avskalade den mytologiska dräkten kan bära på ett värdefullt andligt budskap – om de inte rakt av avfärdas som primitiva gudsföreställningar som vi idag, i vår förment andligt upplysta tid, bör ta avstånd från. De bibliska profetior, som förutsäger vad som – utifrån profetens perspektiv – ska ske i framtiden, säger man vara tillkomna i efterhand (s.k. vaticinium ex eventu) under sken av att vara förutsägelser. Inte minst gäller detta Jesajas bok. Ingen bibelbok har blivit så sönderstyckad och misshandlad som denna.

Jesajaboken på dess egna villkor

Därför är det värdefullt att en kommentar till Jesajas bok nu utkommit på svenska, där man får Jesajas bok förklarad utifrån denna bibelboks egna uppgifter. Seth Erlandsson, kommentarens författare, gör inte våld på Jesajas bok för att försöka förklara dess profetior på ett rimligt sätt utifrån inomvärdsliga (ateistiska) förutsättningar, utan visar tvärtom hur enhetlig Jesajas bok är till sin komposition och sitt budskap, när man läser boken så som den själv vill bli läst och tar de historiska uppgifterna som ges på allvar (inte minst att boken är skriven av profeten Jesaja på 700-talet f.Kr., inte av en rad jesajor under flera hundra års tid).

Erlandsson visar att Jesajas bok blir begriplig endast genom en sådan läsning, medan bibelkritiken inte lyckats framlägga några säkra forskningsresultat – tvärtom. Det verkar som att varje bibelkritisk Jesajaforskare med självaktning framför egna hypoteser och källkritiska teorier. Ett uttalande från Roy Melugin, som Erlandsson citerar, är belysande: ”Det föreligger en ofattbar mängd fundamentalt olika tolkningar av Jesajaboken. Det finns faktiskt så många olika uppfattningar om Jesaja, att en person som är otränad i bibliska studier mycket väl kan undra om alla dessa är tolkningar av samma bok” (s 11). Mångfalden av bibelkritiska tolkningar för tankarna till de ryttare som släpps lösa över jorden i Upp. 9:16: ”Antalet män i dessa ryttarhärar var tjugo tusen gånger tio tusen.” Med andra ord ett överväldigande stort antal – två hundra miljoner i denna villfarelsens armé! Sanningen har bara en form och skepnad, den utgör ett enhetligt helt. Falskheten däremot uppträder i oräkneliga former. Två motsatta påståenden kan inte båda samtidigt vara sanna, men två hundra miljoner olika påståenden kan alla samtidigt vara falska.

Kristus är Skriftens, också Jesajabokens, kärna och stjärna

Med enkelt, flytande språk och pedagogisk skicklighet leds läsaren, efter ett inledande kapitel om Jesajabokens bakgrund och bibelkritikens angrepp på boken, genom hela boken kapitel för kapitel. En alltigenom bibeltrogen tolkning görs, där även nytestamentliga bibelord tillåts komma till tals och belysa Jesajas ord. Så anförs t.ex. Rom. 10:16 som stöd för Jesajabokens enhet vad gäller författarfrågan, d.v.s. att inte någon annan än Jesaja skrivit också det som följer efter kap. 39 (s 14). Änglarnas ord vid Jesu födelse ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden” (Luk. 2:14) framställs som bekräftelsen på löftet om det nådes- eller fridsrike som skulle komma genom Frälsarens ankomst (Jes. 11:1, 6-7) och strafflidande (Jes. 53:5) (s 306f.). Att orden i Jes. 7:14 (om jungfruns son) och profetian i Jes. 53 (om Herrens lidande tjänare) – för att bara ta de allra mest kända profetiorna om Messias – syftar på Jesus Kristus är förstås en sjävklarhet i denna kommentar (s 50 resp. 237ff.).

Kommentaren är rik på intressanta sakupplysningar och förklaringar av grundtextens ordagranna betydelse. Samtidigt är den till andlig uppbyggelse. Eftersom Jesaja, ”Gamla testamentets evangelist”, rikligen förkunnar evangeliet, gör även denna kommentar detta. Som exempel kan anföras förklaringen av Jes. 35:8-10, där det står om den ”den heliga vägen” som ingen oren ska färdas på:

”Hur kan detta vara ett glädjebudskap för syndare? Alla är ju orena syndare, alla utom Messias. Många har studsat inför textens fortsättning som enligt grundtexten ordagrant lyder: men den är till för dem (v. 8b). Bibel 2000 utelämnar dessa ord som obegripliga, andra översätter dem inte ordagrant. Men

dessa ord är inte alls obegripliga utan det glada budskapets huvudpoäng: Vägen, dvs. Messias, är till för orena. Alla som går den Vägen, dvs. tror på Messias och hans frälsningsgärning för dem, räknas som rena. De tillräknas Messias helighet och rättfärdighet. Därför kallas ´de som vandrar den Vägen´ (de troende) i Gamla testamentet för ´rättfärdiga´ och av Paulus i Nya testamentet för ´heliga´. Deras helighet har inte sin grund i egna gärningar eller i egen förmåga: De som vandrar den Vägen ska inte gå vilse, även om de är dårar. Lejon ska inte finnas där, rovdjur ska inte komma dit. De ska inte finnas där (v. 8c-9). Det är Vägen som gör att de inte går vilse, det är Vägen som håller rovdjuren på avstånd!” (s 125).

Att Bibel 2000 utelämnat v 8b visar hur svårt bibelkritiken har att förstå växlingen mellan lag och evangelium. Detta är också en av anledningarna till att bibelkritiska forskare fördelat olika textavsnitt på olika författare och förutsätter olika redaktionella ingrepp i efterhand (s 20). Man kan helt enkelt inte förstå att en och samma profet kan vara både doms- och frälsningsförkunnare. Men utifrån Bibelns centrum och huvudbudkap, Kristi försoningsdöd på korset, där såväl Guds dom som frälsning uppenbaras, blir Jesajas växlingar helt förklarliga. Dessa anges vara ett av Jesajabokens särskilda kännetecken (s 26).

Amillennialistisk kommentar

Inte bara bibelkritiken utan också kiliasmen eller millennialismen (föreställningen att ett kommande, yttre tusenårigt fridsrike ska framträda på jorden) tillbakavisas i denna kommentar, även om det sker på ett mer diskret sätt. Så förklaras t.ex. den yttersta tidens Sion, dit hedningar ska tillströmma (Jes. 2:2) och varifrån undervisning ska utgå (Jes. 2:3) vara Kristi kropp, kyrkan (s 36f.), och inte den fysiska klippan i Jerusalem med ett återuppbyggt synligt tempel. Den idylliska tillvaro som beskrivs med ord om att ”vargar ska bo tillsammans med lamm” o.s.v. sägs beskriva den andliga frid som Messias kommer med (s 27, 58). Erlandsson skriver helt riktigt: ”Jesajas många bilder, hämtade från naturen och jordiska förhållanden, missuppfattas om man inte förstår att det är fråga om bilder för en andlig verklighet” (s 306). Inom teologin kallas det synsätt som Erlandsson, i likhet med klassisk lutherdom företräder, för amillennialism.

Tolkningen av Jes. 41:2

Av allt som nämnts ovan att döma utgör Jesajas bokrulle en traditionell bibeltrogen luthersk kommentar, utan några större överraskningar. På en viktig punkt framlägger emellertid Erlandsson en verkligt originell tolkning. Huruvida han kommer att få fler bibelforskare att ansluta sig till denna tolkningslinje återstår att se. Det gäller förståelsen av Jes. 41:2. Versen lyder:

”Vem har låtit denne uppstå i öster, han som möts av rättfärdighet? Vem ger folkslag i hans våld och gör honom till härskare över kungar? Vem gör dem till stoft för hans svärd och som bortblåst halm för hans båge?”

Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är att den man som här omtalas är Koresh (Cyrus). I Jes. 55:1 beskrivs denne medisk-persiske regent, där han nämns vid namn, i ordalag som påminner om 41:2. Koresh omtalas även i 41:25 som en härförare som ska gå fram i seger. Men är det även Koresh som omnämns redan i 41:2? Här intar Erlandsson ståndpunkten att så inte är fallet, inte heller att det skulle vara Abraham (så t.ex. Reed Lessing) eller Israels folk (så t.ex. Gezeliernas bibelverk), utan Sanherib, assyriernas kung, som år 701 f.Kr angrep alla städer i Juda rike och intog dem (Jes. 36:1), med undantag för Jerusalem.

Innan vi ser närmare på Erlandssons tolkning kan det vara klargörande att betrakta bibelkritikens uppfattning. Som bekant har denna sedan gammalt räknat med en annan författare/andra författare än profeten Jesaja när det gäller det som kommer efter kap. 39. Länge räknade man med en Deuterojesaja (en andra Jesaja) för kap. 40-55, men numera anses även dessa kapitel ha olika författare (Erlandsson nämner som exempel en forskare vid namn Eissfeldt, vilken räknar med 50 författare [!] för kap. 40-55, s 18). Grunden till att man frånkänner 700-talsprofeten Jesaja författarskapet för kap. 40-55 (och för den delen även kap. 56-66) kan ställas upp i följande syllogism, åskådligt framställd av August Pieper, som var professor vid seminariet i Wauwatosa, Wisconsin (Jesaias II. Kommentar über den zweiten Teil des Propheten Jesajas [1919], s. XXVIIf.):

1. All sann profetia hör hemma i en profets historiska samtid och vänder sig till dennes samtid, d.v.s. till människorna som levde där och då.

2. Jesaja II (= Jesaja kap. 40-66) hör inte hemma i profeten Jesajas historiska samtid och vänder sig inte till dennes samtida, utan hör hemma i exilen (mellan 549 och 538) eller i efterexilsk tid och vänder sig till folket i exil eller till dem som kommit tillbaka från exilen.

3. Alltså är Jesaja II (= Jesaja 40-66) och alla partier i den första delen, som intar samma ståndpunkt (Jes. 13:1-14, 23 exilsk; 21:1-10 exilsk; 24-27 efterexilsk, Delitzsch, 34-35 exilsk) inte från den profet Jesaja som levde 150-200 år tidigare, utan skrivna av en eller olika författare, som levt under eller efter exilen.

Utifrån denna syllogistiska uppställning är bibelkritikernas ståndpunkt vattentät, men frågan är huruvida premisserna 1 och 2 är riktiga. Pieper angriper premiss 1 och menar att denna är falsk. En sann profet talar också om sådant som kommer att hända i framtiden, och därför är det inga problem för Pieper att 41:2 handlar om Koresh (vilket också är hans ståndpunkt, a.a., s 211f., 216).

Erlandsson har naturligtvis inga generella invändningar mot att en profet också förutsäger framtida händelser. Det förekommer ju massvis av sådana i Jesajas bok, inte minst om Messias. Det intressanta är emellertid att när det gäller just vers 41:2, så angriper Erlandsson inte premiss 1, utan premiss 2. Han menar att profeten (inte Deuterojesaja, utan Jesaja) verkligen hör hemma i 700-talets Jerusalem och talar till sin samtids människor om samtida händelser!

Hur kan Erlandsson hävda detta? Grundbulten i resonemanget är att bibelforskare – såväl bibelkritiker som konservativa bibeltroende – utgår från att situationen är fångenskapen i Babylon på 500-talet f. Kr, medan det i verkligheten är den assyriska invasionen under Sanheribs ledning på 700-talet f.Kr (som skildrats i kap. 30-39) som utgör textens tidshistoriska kontext. I en historisk exkurs (s 150-153) visar Erlandsson att assyriernas kungar, för att legitimera sina maktanspråk, upprättade dubbelmonarkin Assur-Babel och medvetet kallade sig Babels kung. Erlansson skriver följaktligen:

”Det är alltså oriktigt att hävda att Juda konfronteras med Babel först i och med den kaldeiska eller nybabyloniska regimen i Babel 605-539. På Jesajas tid var Assur en assyrisk-babylonisk dubbelmonarki, vars mest inflytelserika stad var Babel. Det kan därför sägas finnas starka skäl för Jesaja att kalla den assyriska världsmakten inte bara för Assur utan stundom också för Babel, liksom att kalla Assurs kung för ”Babels kung” (se Jes. 14:4). [---]

Låt mig också påminna om att man inte behöver vänta tills den nybabyloniska världsmakten erövrar Juda genom Nebukadnessar (605-562), innan man kan tala om plundring av Juda, deportation och fångenskap. Just på Jesajas tid skedde en plundring och en deportation som kulminerade år 701 och som var väl så omfattande som den nybabyloniska” (s 153).

Förutom denna historiska bakgrund finns det även kompositionella skäl som talar för Erlandssons tolkning. Kap. 41 är nämligen ett rättegångskapitel, där profeten anför händelser som borde få hans motpart att inse att HERREN har makt att slå ned fiender med den krigarkung Han utsett till sitt redskap. Och om nu krigarkungen i 41:2 syftar på Sanherib passar det hela in i en helhet. Sanheribs plundringar har skildrats i kap. 30-39. Jesaja hade tidigare profeterat att denne assyriske kung skulle komma som ”en rakkniv” (7:20) eller som ”den väldiga flodens vattenmassor” och ”svämma över och utbreda sig så att den når ända upp till halsen” (8:7-8). Dessa profetior uppfylldes 701 f.Kr inför ögonen på folket. Men också de profetior gick i uppfyllelse, som mot alla odds hade talat om frälsning undan Assyrien: Herren hade lovat att ”krossa Assur i mitt land” (14:25), att Assyriens kung ”inte ska komma in i denna stad” (37:33).

Om nu kap. 40-66 handlar om sådant som Jesaja undervisade om år 701 f.Kr och några år framöver, blir den inre logiken med Erlandssons ord följande:

”De nya förutsägelser som profeten fr.o.m. detta år (701 f.Kr., min anm.) framför om Koresh befrielsegärning (41:25ff; 44:28ff) och Messias ställföreträdande gottgörelse (kapitel 53) ska lika visst gå i uppfyllelse som förutsägelserna om domen över Assur och Jerusalems mirakulösa räddning gick i uppfyllelse år 701” (s 24).

Samtidigt gäller den verkliga befrielsen något så mycket större än staden Jerusalems och Juda rikes politiska befrielse:

”Räddningen undan Sanherib och befrielsen från den babyloniska fångenskapen genom Koresh (som också bara kan ske genom Guds ingripande) är viktiga skuggbilder av det kommande frälsningsverket genom Messias” (ibid).

Det starkaste argumentet som Erlandsson anför för sin tolkning (s 168) är att Jes. 41:2ff. handlar om en erövrare som är en motståndare mot Guds folk (v 11f.) som skapar fruktan och ängslan (v 10), en erövrare som förutsagts och att förutsägelsernas sanning nu kan bekräftas vid Jesajas rättegång (kan alltså inte vara Koresh). V 22ff. handlar uttryckligen om förutsägelser om en framtida man som inte är en motståndare som inger fruktan och ängslan utan ”glädjebud" (v 27) om en befriare på Herrens uppdrag, närmare beskriven i 45:1 (d.v.s. Koresh).

Erlandssons tolkning av Jes. 41:2 är mycket tänkvärd och väl värd att beakta. Han menar, att man med (den enligt honom felaktiga) uppfattningen att denna vers syftar på Koresh, spelar bibelkritikerna i händerna. Eftersom rättegångens motpart förutsätts ha upplevt krigarkungens härjningar, måste ju texten, om det är Koresh som omtalas, vara skriven efter eller under 540-talet f. Kr, då dennes segertåg pågick – annars skulle ju inte motparten förstå vad profeten åsyftar. Med identifieringen av Koresh i 41:2 framstår bibelkritikernas ståndpunkt om ett deuterojesajanskt författarskap som mycket starkare än den ståndpunkt som hävdar att Jesaja skrivit hela boken. Erlandsson skriver: ”Så länge försvarare av Jesajabokens enhet inte inser vad tolkningen av 41:2 leder till, kommer deras försvar för Jesajas författarskap att avvisas också fortsättningsvis” (s 11).

Jag vågar inte ta ställning till Erlandssons tolkning, men förhoppningsvis kommer den framöver att diskuteras och bli föremål för seriös prövning. Att inbitna bibelkritiker skulle ändra sig är förstås för mycket begärt (se H. D. Hummels syrliga kommentar – som citeras på s 62 – ang. Erlandssons forkningsrön om den assyrisk-babyloniska dubbelmonarkin som historisk bakgrund till Jes. 13:1-14:23, och huruvuda bibelkritiken med anledning av dessa kommer att ändra sin uppfattning: ”we will believe it when we see it”). Men det skulle vara intressant att se hur Erlandssons teori tas emot och bedöms av bibelforskare med grundmurat förtroende för sitt studieobjekt.

Slutord

Som man kan förvänta sig av en forskare som ägnat hela sitt liv, inklusive sitt avhandlingsarbete, åt Jesajas bok är denna kommentar ett gediget verk. Den är ett lärt arbete, samtidigt som den inte tyngs av en alltför stor vetenskaplig notapparat. Endast de mest relevanta referenserna finns medtagna. Kommentaren är ett måste på bibelskolor, teologiska seminarier och i predikantens studiekammare, samtidigt som alla intresserade lekmän kan tillgodogöra sig den pedagogiska och lättfattliga framställningen.

Sammanfattningsvis kan sägas att Jesajas bokrulle är en på samma gång lärorik som andligt uppbygglig bok – teologi när den är som allra bäst!

Lars Borgström





Recension av Frågor och svar m Bibeln

RecensionerPosted by Lars 2014-03-15 19:47:40

Recension av Frågor och svar om Bibeln

Bibelkritiken, som angriper Guds ords tillförlitlighet, får inte stå oemotsagd. Kampen för bibeltron får aldrig avstanna. En tidskrift som stått i främsta ledet i denna kamp under många decennier är Biblicum (före 1972 hette tidningen För biblisk tro och utgavs av David Hedegård). Seth Erlandsson, som under många år varit redaktör för Biblicum, har alltifrån 1970-talets början besvarat insända frågor till tidningen. Frågorna har inte bara handlat om påstådda eller skenbara motsägelser utan har rört sig över olika områden. Ett urval av dessa frågor (och några andra som ställts i andra sammanhang), och de svar de fått, har nu sammanställts i en bok, Frågor och svar om Bibeln. Frågorna med deras svar har sorterats in under fem rubriker: I Översättningsfrågor, II Vad menas?, III Vad lär Bibeln?, IV Fel i Bibeln? och V Frågor inför bibelordet – varför, hur, vad?

Svaren som ges är samtliga mycket klargörande. Med hänvisningar till andra för förståelsen relevanta bibelställen (Skrift skall med Skrift förklaras) och ibland också till de lutherska bekännelseskrifterna får läsaren pedagogiska förklaringar till sådant som vållat bibelläsare i alla tider problem. Denna bok kan därför sägas vara apologetisk, d.v.s. den kullkastar sådana invändningar som rests mot Bibelns ofelbarhet. Men den är också andligt uppbyggande, eftersom flera frågor får sitt svar utifrån Bibelns centrum: frälsningen p.g.a. Jesus Kristus och människans rättfärdiggörelse genom tro allena. Så ges t.ex. en evangelisk förklaring till Matt. 25:31-45 (om Människosonens dom då han skiljer fåren från getterna), ett ställe som många uppfattat betyda att vi blir frälsta p.g.a. våra gärningar (s 56-58).

Frågor och svar om Bibeln passar alla, från det vetgiriga barnet till den gamle som läst Bibeln hela sitt liv. Alla har något att lära av denna bok. Genom innehållsöversikten kan man enkelt hitta de olika frågorna och fördjupa sin bibelkunskap på olika områden.

Avslutningsvis vill jag ge ett intressant exempel på en fråga och dess svar, som visar hur också sådana kopplingar görs, som troligtvis mycket få bibelläsare tänkt på. Frågan varför Jesus ”böjde sig ner och skrev med fingret på marken” (Joh. 8:6 och 8) när han konfronterade de skriftlärda och fariseerna som ville stena äktenskapsbryterskan, besvaras med Jer. 17:13 som bakgrund. Där säger Herren genom profeten: ”De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden. De har övergett HERREN, källan med det levande vattnet” Mer ordagrant lyder detta profetord t.o.m. ”De som tar avstånd från mig blir skrivna på marken.” Detta ställs i kontrast till vad Jesus säger om sina lärjungar: ”Gläd er inte så mycket över att andarna lyder er som över att era namn är skrivna i himlen” (Luk. 10:20). Erlandsson kommenterar: ”Antingen har vi våra namn skrivna i himlen eller på jorden, antingen tror vi på Jesus och tar emot hans syndaföråtelse för oss syndare eller tar vi avstånd från honom och hans förlåtelse” och sammanfattar sedan:

”Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN inte tillräknar synd”, skriver David (Ps. 32:2). Den saligheten genom syndernas förlåtelse överräckte nu Jesus till äktenskapsbryterskan. De skriftlärda och fariseerna behövde inte den och hade inget evangelium till synderskan, bara lagens dom. ”Jag har inte kommit för att kalla (själv)rättfärdiga utan syndare” sade Jesus vid ett annat tillfälle. Nu säger han till äktenskapsbryterskan, sedan de skriftlärdas och fariseernas inkompetens att döma blivit avslöjad och de gått därifrån: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!” Så talar den ende syndfrie som ställföreträdande tar lagens dom på sig. Inför syndaförlåtelsens oförtjänta gåva utropade profeten Mika: ”Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning!” (Mika 7:18). I detta utrop kunde nu synderskan instämma. I stället för dödens förfärliga dryck hade hon fått dricka ur ”källan med det levande vattnet” (s 129).

Frågor och svar om Bibeln förenar som synes lärdom och uppbyggelse. Att denna bok rekommenderas känns nästan överflödigt att tillägga.



Seth Erlandsson, Frågor och svar om Bibeln, 154 s, Biblicum. ISBN 978-91-85604-15-9 Ljungby 2013 2012.



Recension av Kristi lag, naturlig lag och antinomism

RecensionerPosted by Lars 2013-06-26 20:33:23

av Lars Borgström Recension av Kristi lag, naturlig lag och antinomism

En ny bok har getts ut av doc. Rune Söderlund, en av de främsta kännarna av luthersk teologi i vårt land. Nu är det i och för sig inte nyskrivet material som publiceras, utan Kristi lag, naturlig lag och antinomism är en sammanställning av två äldre föredrag och två sedan tidigare utgivna artiklar. Likväl skänker boken varje teologiintresserad stor behållning och det var med hög förväntan jag tog del av den.

Kaos, kosmos och rättfärdighet

Den första artikeln, ”Kaos, kosmos och rättfärdighet”, är en idéhistorisk studie där vi får ta del av både bibliska och utombibliska, kristna som hedniska föreställningar om den lagbundna ordning, som många tänker sig finnas i såväl skapelsen som på moralens område. Även frälsningens ordning behandlas, där frälsningen kan betraktas som ett återställande av den ursprungliga ordning, som brutits genom synden. Artikelns huvudtes sammanfattas av Söderlund själv: ”Moralens ordning har i både judisk och kristen tradition ansetts höra nära samman med naturens ordning, och båda slagen av ordning har man med förkärlek framställt i mätandets kategorier” (s 11). Som endast ett exempel på vad ”mätandets kategorier” kan innebära nämner jag här att Guds vedergällning enligt 1 Mos. 15:16 kommer, ”när människan fyllt sin missgärnings mått” (s 32).
Artikeln är lärorik och erbjuder såväl intellektuell njutning som andlig fördjupning. Dock innehåller den även en viss öppenhet för bibelkritiska synpunker. Tämligen neutralt redovisas de teorier som i högre eller lägre grad gjort gällande, att skapelseberättelsen i 1 Mos. är beroende av den babyloniska skapelsemyten E´numa elish (s 14-16). Det verkar som att Söderlund lutar åt uppfattningen att Bibelns skapelseberättelse utgörs av mytologiskt stoff som övertagits från Babylon, men att detta stoff omformats till att passa Israels monoteism. Till dessa bibelkritiska teorier är att säga att den bibliska skapelseberättelsen i själva verket äger mycket ringa likhet med den babyloniska, och att den gudomliga uppenbarelsen inte evolveras fram genom förädling av hedniska idéer och föreställningar.

Mosaisk, naturlig och ny lag i Gamla testamentet

Den andra artikeln, ”Mosaisk, naturlig och ny lag i Gamla testamentet”, är givande och klargörande. Söderlund visar att den naturliga lagen är given redan i skapelsen och således gäller alla folk i alla tider (s 52-53). Den mosaiska lagen gällde däremot endast det judiska folket (rumslig begränsning) från och med Sinai (s 46) fram till Kristus (s 69f.) (tidslig begränsning). Den nya lagen, slutligen, är något paradoxalt den gamla, skapelsegivna lagen som i och med nya förbundets inbrott blir inskriven i de troendes hjärtan, som spontant följer den (s 69).

En stor förtjänst hos artikeln är att den visar varför vissa gammaltestamentliga bud inte gäller i det nya förbundet. Ceremoniallagen (renhets- och offerföreskrifter m.m.) pekade fram mot Kristus och har blivit överspelade genom Hans fullbordade verk. Morallagen däremot är evigt giltig. Det gäller att inte förväxla det ena med det andra. Man möter ju idag ofta den argumentationen att kyrkan borde släppa på olika etiska bud, t.ex. kring äktenskapet, eftersom kyrkan ändå inte följer alla bud som är givna i Bibeln. Men en evigt giltig lag ändras inte efter strömningar i tiden. Artikeln har också den förtjänsten att den visar att den nya lagen, som kommit i och med nya förbundet, redan är förutsagd i Gamla testamentet. Hela Bibeln, Gamla och Nya testamentet, framstår därmed som den enhetliga Skrift den är.

Tyvärr är även denna artikel befläckad med bibelkritik. Vi möter på s 45-46 en neutral presentation av de två alternativen 1) att Mose skrivit de böcker som bär hans namn och 2) att de tillkommit under efterexilsk tid (efter hemkomsten från Babylon). På s 66 finns vidare en mycket olycklig formulering, där Söderlund skriver om förkunnelsen i Jer. 3:22 (”Vänd om, ni avfälliga barn! Jag skall bota er från er otrohet”), att ”det är det budskap som Jeremia menar sig ha fått att bära fram”. Här insmyger sig en osäkerhet: Var det bara inbillning från Jeremias sida att Herren befallde honom att bära fram detta budskap? En bättre och bibetrogen formulering hade lytt så här: ”det är det budskap som Jeremia på Herrens uppdrag fick bära fram”.

Det nya budet

Den tredje artikeln, ”Det nya budet”, tar upp den intressanta frågeställningen om vad som menas med att det kärleksbud Jesus ger, är ett ”nytt bud” (Joh. 13:34). Kärleksbudet kallas å andra sidan av Johannes för något ”som vi har haft från början” (2 Joh. 5), men också för något som på en gång är gammalt och nytt (1 Joh. 2:7-8). Söderlunds lösning på detta problem (som jag finner riktig) är att budet om den inbördes kärleken med rätta kan kallas nytt, fastän det är gammalt, eftersom genom Kristus den ursprungliga, goda skapelsens ordning på nytt börjat framträda. Söderlund skriver mycket tänkvärt:

”När man fått upp ögonen för, att begynnelsen […] kan tänkas syfta [---] på världens begynnelse, så förstår man, att med denna tolkning kommer det nya ej att vara nytt trots att det också är gammalt, utan det tillhör den nya sfären just emedan det sammanfaller med det gamla, nämligen det urgamla, det som var i begynnelsen. Det finns något som är äldre än det gamla mörkret. Ljuset har ej blott avlöst och skingrat mörkret och såsom något nytt ersatt detsamma, utan detta ljus var dessutom före mörkret. [---] Vad som sker genom frälsningen i Kristus är en återställelse av det tillstånd som rådde i begynnelsen. Att Gud gör allting nytt innefattar att allt återställes i sin ursprungliga renhet” (s 79).

Antinomismen i historia och nutid

Den fjärde artikeln, slutligen, ”Antinomismen i historia och nutid”, är den i särklass längsta (51 s). Som titeln anger behandlas antinomistiska (uppfattningen att lagen inte skall drivas och predikas) strömningar i såväl historisk tid (fornkyrkans Marcion och reformationstidens Agricola) som modern tid (Barth, Wingren, K.G. Hammar). Det skulle här föra alldeles för långt att redogöra för hur dessa teologer företrätt antinomism i olika former, men allmänt kan sägas att Söderlund på ett kunnigt sätt ledsagar läsaren genom antinomismens historia. Artikeln redogör inte bara för de olika antinomistiska avarterna, utan ställer också fram det bibliska och reformatoriska alternativet: Lagen skall predikas för att krossa människan, driva henne till syndakännedom. Evangeliet skall sedan predikas för att frälsa människan, som först efter lagens predikan inser sig behöva frälsning. Artikeln avslutas med nio teser, varav jag återger några:

1. Gud är inte bara kärlekens utan även den stränga rättfärdighetens Gud, som ställer bestämda krav på människorna.

2. Försoningen är inte endast ett uttryck för Guds kärlek utan även ett uttryck för att det var nödvändigt att Guds rättfärdighet blev tillfredsställd, om människorna skulle få förlåtelse.

3. Samhället kan inte styras utan lag. Anarki och slapphet i den borgerliga lagstiftningen är ej i enlighet med Guds vilja.

5. Lagen går före evangelium för att ge människorna kännedom om synden och

bereda väg för mottagandet av evangelium.

De nio teserna är samtliga förankrade i Bibeln och den lutherska läran. Mycket önskvärt vore det om fler predikningar i vårt land kunde präglas av dessa tesers innehåll!

Sammanfattande omdöme

Som ofta när det gäller Rune Söderlunds undervisning i tal och skrift erbjuder också denna bok mycket värdefulla lärdomar och iakttagelser. Läsaren berikas med både bibelteologiska och teologihistoriska insikter. Samtidigt måste dock en varning utfärdas för den öppning för bibelkritiska synpunkter som denna bok innehåller.

På annan plats i denna tidning presenteras en ny småskrift, ”En framställning av Skrift- och bekännelsemässiga principer” (antagen av Missourisynoden 1973). Där förkastas med rätta bl.a. följande åsikter:

  • Att den Helige Ande inte inspirerade de faktiska orden av de bibliska författarna utan endast försåg dessa med särskild vägledning.
  • Att uttalanden av Jesus och Nya testamentets författare angående det mänskliga författarskapet av delar av Gamla testamentet [---] inte behöver anses vara sanna.
  • Att den Heliga Skrifts läror är resultatet av en naturlig utveckling eller evolution av idéer och erfarenheter i Israel och den tidiga kyrkan.

Tyvärr är inte Söderlund tydlig på dessa punkter, eftersom han 1) använder uttrycket att Jeremia ”menar sig ha fått” ett budskap att bära fram och 2) inte tar avstånd från att Moseböckerna skulle vara tillkomna under efterexilsk tid, d.v.s. 538 f. Kr och senare samt 3) tycks vara öppen för att Bibelns skapelseberättelse utgörs av omarbetat mytologiskt stoff från Babylon.

Rune Söderlund: Kristi lag, naturlig lag och antinomism, 131 s, Församlingsförlaget. ISBN 9789172710634 Örkelljunga 2012.

Recenserande genomgång av "En så innerligt god Gud"

RecensionerPosted by Lars 2012-09-03 23:31:27

Recenserande genomgång av

En så innerligt god Gud. Festskrift till Lars-Åke Nilsson

Lars-Åke Nilsson, präst och bibellärare på Strandhem (ELM-BV), har fyllt sextio år och i samband med det har en festskrift publicerats på BV-förlag. Utöver celebrantens levnadsbeskrivning (förf. av Ulf Sjödal) innehåller boken sexton artiklar. Nilsson skrev år 2003 tre artiklar i Till Liv om Fadern, Sonen och den Helige Ande. Dessa repriseras i festskriven som inledning till de tre huvudtemana Trons första artikel, Trons andra artikel och Trons tredje artikel, efter vilka resten av artiklarna grupperas. Denna recension följer också detta mönster efter att först ha behandlat Markus Hectors kartläggning av Nilssons teologiska profil.

Lars-Åke Nilsson som teolog

Markus Hectors artikel En så innerligt god Gud – om Lars-Åke Nilsson som teolog får sägas vara festskriftens huvudartikel, varför den här ges extra utrymme. Inte bara är den till omfånget störst och dessutom fått ge namn åt festskriften som helhet, den behandlar också det viktiga ämnet vilken teologi festföremålet står för. Eftersom Nilsson har en ytterst central position inom ELM-BV, bl.a. invald av predikantkollegerna i det nyinrättade lärorådet, säger artikeln även en hel del om var ELM-BV som rörelse står idag. Det vi får är naturligtvis Marcus Hectors bild av Nilsson som teolog, men det finns ingen anledning att misstänka att den inte skulle vara riktig.

I inledningen av artikeln beskrivs Nilssons bibelsyn (s 19-22). Nilsson sägs hävda Bibelns auktoritet och inspiration och så långt är allt väl. Vad som inte berörs i artikeln (kanske därför att Nilsson aldrig offentligt uttalat sig i frågan?) är huruvida Bibeln är absolut sann inte bara i frälsningsfrågor utan också rörande historia och naturvetenskap, framför allt då världens skapelse (Nilson uttalar sig inte heller om detta i sin egen artikel Jag tror på Gud Fader. Ett avståndstagande från evolutionismen kan man nog tycka är av nöden, ”obligatorisk”, i en kristen artikel om skapelsen). Det finns en skillnad i bibelsyn mellan att Bibeln är fullständigt ofelbar och ofelbar endast i att åstadkomma sitt syfte, nämligen att frälsa människor. Det hade varit intressant och klargörande att få veta var Nilsson står i denna fråga.

Det finns sådant som är gott i Nilssons teologiska ställningstaganden. Guds kärlek betonas starkt och hur Han möter oss i nådemedlen ser vi i följande citat: ”´Gud utför sitt verk genom sitt ord´, skriver Lars-Åke. ´Det är ett faktum vi ödmjukt måste böja oss för. Bara Gud kan göra oss kristna. Bara han kan föda nytt liv och sedan ge växt och mognad i detta liv.´ Ordet är Guds sanning. I det bor en frälsande kraft och överbevisande makt. Guds Ande bor och verkar i Ordet. Han för evangeliet till våra hjärtan” (s 29). Till de positiva sidorna hör också viss samhälls- och kyrkokritik. Samhällets individualisering, att människovärdet mäts efter prestation, feminismens könskampsperspektiv och utslätande av könsskillnaderna samt kyrkans liberalisering och frångående av Guds Ord, är sådant som Nilsson vänder sig emot (s 25f.).

En sak som oroar är Nilssons positiva inställning till ekumenik. Visserligen görs vissa ”pliktskyldiga” avgränsningar mot den fria, helt gränslösa ekumeniken, men grundtonen är ändå en helt annan än den mycket restriktiva inställning som tidigare varit BV´s (och som enligt rec. är den bibliska och bekännelsetrogna). Ett talande exempel på Nilssons inställning och praxis är följande citat ur artikeln: ”Sakramenten är också viktiga för den troende. Lars-Åke undervisar ofta om dem. Som regel använder han öppna formuleringar som: ´brödet och vinet är bärare av Kristus själv.´ Detta gör han […] då han i många fall måste ta hänsyn till att medlemmar av flera kyrkosamfund finns representerade bland åhörarna” (s 32). Detta är ett falskt hänsynstagande! Den sanna hänsynen till okunniga/villfarande kristna hade varit att i ett sådant läge tvärtom betona realpresensen så att de kunde få del av den biblisk-lutherska lärans sanning. Ekumenismen (det falska enhetssträvandet till skillnad från den bibliska ekumeniken) bygger alltid på dylika bortseenden från den bibliska sanningens skärpa och överslätanden av läroskillnader.

Oroande är också vad Nilsson skriver med anledning av ämbetsfrågan, då frågan uppkommit huruvida man kan samarbeta med sådana präster/predikanter som bejakar den obibliska uppfattningen om kvinnors tillträde till prästämbetet: ”För egen del tänker jag så här: jag lever i en skadad värld och själv är jag också drabbad men i sin nåd använder Gud mig. Jag vill leva efter det ljus jag får av Guds Ord och tvingas samtidigt konstatera att andra, som jag bedömer som uppriktiga kristna, i en del frågor handlar på annat sätt än jag. Men Kristus har i sin kärlek tagit emot mig; därför vill jag bemöta dem på samma sätt. Vi får samtala, söka Guds vilja och som goda syskon visa varandra kärlekens omsorg. (s 18f., cit. fr. Till Liv 2006:7-8, s 15).”

Här framkommer en ödesdiger sammanblandning av sak och person i Nilssons argumentation. Det är verkligen sant att vi alla är syndare och ofullkomliga. Ändå möter oss Kristus med sin nåd. Men detta får inte innebära att vi respekterar andra syndares felaktiga uppfattningar. Detta skulle bli helt förödande för kyrkan och den kristna tron. Vänligt men bestämt måste vi avfärda allt som strider mot Skriften. Det är tack vare den fullkomliga Skriften vi ofullkomliga människor har uppenbarelsen om Jesus och Hans försoning. Börjar vi acceptera från Skriften avvikande uppfattningar i olika lärofrågor är snart frälsningens kunskapskälla, vår ofelbara och klara Bibel, ifrågasatt och sedan borta som auktoritet. Skriftens klarhet får inte, lika litet som dess ofelbarhet, ifrågasättas.

Det som saknas hos Nilsson är en varning för de präster och predikanter som förespråkar kvinnliga präster. Eftersom ett bejakande av kvinnliga präster, om det inte bygger på ett rent förnekande av Guds Ord, bygger på okunnighet, kan man inte acceptera kvinnoprästförespråkare som präster eller predikanter. Ingen fråga har väl varit mer aktuell och orsakat så mycket skada som denna fråga i svensk kristenhet de senaste decennierna. Därför är det en prästs eller predikants skyldighet att studera Skriften i denna fråga och handla efter dess ord. Det är inte vi själva som väljer våra strider, utan varhelst Skriftens sanningar ifrågasätts måste en präst eller predikant träda upp till försvar. Bibeln säger vad vi skall göra när någon lär falskt: undfly den prästen eller predikanten (Matt. 7:15ff., Rom. 16:17f, Tit. 3:10). Här brister det hos Nilsson eftersom han förespråkar samarbete.

Sammanfattningsvis kan sägas att den bild som Hector målar upp av Nilsson som teolog visar på en mjuk, mild förkunnare som betonar Guds gränslösa kärlek (jfr. rubriken En så innerligt god Gud). Nilsson har en klar förankring i luthersk tradition, samtidigt som bekännelsetrohet (i artikeln kallad ”sluten konfessionalism”, s 23) avvisas. Nilsson är inte en Herrens stridsman såsom t.ex. Axel B. Svensson var.

Trons första artikel

Under denna huvudrubrik är fem artiklar samlade (liksom under de andra huvudrubrikerna). Inledningsvis möter Nilssons artikel Jag tror på Gud Fader. Bortsett från att den, som tidigare nämnts, saknar ett avvisande av evolutionismen, är den mycket tänkvärd och välskriven.

Därefter följer ELM-BV´s missionsledare Erik J Anderssons (medred.) Skapelsen – läsning med Dietrich Bonhoeffer. Av någon märklig anledning har Bonhoeffer blivit hyllad också inom sådana kretsar som identifierar sig som bibel- och bekännelsetrogna. Denne tyske teolog avvek på flera punkter från klassisk evangelisk-luthersk teologi, t.ex. menade han att skapelseberättelserna (obs. plural eftersom han accepterade bibelkritikens teori om en skarv i 1 Mos. 2:4, där en ny och annorlunda berättelse tar vid) är mytologiska och att Bibeln inte är verbalinspirerad.

Andersson refererar vad Bonhoeffer har att säga om skapelsen i boken Creation and Fall (tyskt original ”Schöfpung und Fall”) och i detta referat framkommer Bonhoeffers bibelkritik (s 56, not 44), hans bejakande av evolutionsteorin (s 51) och hans uppfattning att det är helt oväsentligt huruvida skapelsedagarna är dagar i vanlig mening eller i själva verket miljoner år (s 47). Hur Andersson själv ställer sig till dessa avvikelser från biblisk kristen tro hos Bonhoeffer blir – trots avsnittet ”Vad finns anledning att ifrågasätta hos Bonhoeffer? - inte klarlagt, vilket är en svaghet i artikeln.

Peter Henrysson resonerar sedan i Människans särmärke om vad det innebär att människan är skapad till Guds avbild. Han menar att likheten med Gud består i förmågan till språkanvändning (tal och skrift) och kulturell verksamhet i vid mening. Det som Henrysson lyfter fram utgör en intressant aspekt av gudslikheten, men man saknar ändå de mer grundläggande egenskaperna som hör till gudsavbildligheten: rättfärdighet, helighet, vishet, kärlek m.m.

Henrysson ställer en viktig fråga: ”Men är då inte Guds avbild i människan förstörd i och med syndafallet?” Svaret han själv ger är: ”Båda [sic] ja och nej” (s 61). Han visar på människans synd som talar emot att hon är Guds avbild, men säger också att människan även efter syndafallet är Guds avbild med hänvisning till 1 Mos. 9:6 (s 61). Dessa motstridiga påpekanden får stå oförmedlade bredvid varandra och motivera Henryssons dubbla svar. Men det riktiga svaret är att människan skapades till Guds avbild och före fallet också var detta (1 Mos. 1:27), men att denna likhet i och med syndafallet förstördes. Genom syndafördärvet liknar människan mer djävulen än Gud. Som Ef. 4:24 och Kol. 3:10 visar återupprättas gudslikheten först i och med pånyttfödelsen, då den kristne till sin nya människa ”blir en avbild av sin Skapare” (Kol. 3:10). Det bibelställe som Henrysson anför - ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud har gjort människan till sin avbild” (1 Mos. 9:6) - skall förstås teleologiskt (med avseende på syftet), d.v.s. att människan har ett absolut värde eftersom Guds avsikt med hennes skapelse är att hon skall vara Hans barn, bli det genom pånyttfödelsen. Hon är dock inte Hans avbild i sitt naturliga, fallna tillstånd. Så ser vi att människans oändliga värde kan försvaras utan att den mörka bild av människonaturen som Bibeln tecknar på något sätt avtrubbas.

Nästa artikel, En lovsång till livet, är skriven av Daniel Ringdahl. Här görs ett tydligt avståndstagande från gnosticism och andra religioner eller filosofier som nedvärderar det materiella, det fysiska. Kyrkan har genom tiderna i sitt förhållande till kulturen pendlat mellan avståndstagande och tillvändhet. Ringdahl är en tydlig förespråkare för det senare, dock inte utan kritisk distans till de destruktiva inslagen i samtidskulturen (s 70f.).

Askesen anges som ett viktigt medel för att skärpa urskillningsförmågan då det gäller att hitta ett rätt förhållningssätt till omgivningen (medmänniskorna, kulturen, samhället). Att klostrens asketiska fasta lyfts fram som något positivt (s 74) är inte förvånande i denna vår ekumenistiska tid med dragning åt Rom, men det bör påpekas att den lutherska kyrkan genom århundradena varnat för klosterväsendet. Där frodas nämligen så lätt gärningsfromhet och andligt elittänkande.

Fredrik Hector står för nästa artikel, Den Gud som säger: Du är min – en utläggning av Jesaja 43:1. Här görs en exegetisk genomgång av de centrala hebreiska begreppen barah (skapa), jazar (forma), gaal (friköpa), qara beshem (kalla vid namn) och li-atah (du är min) och Hector pekar därvid på en del intressanta samband genom kopplingar till andra gammaltestamentliga ställen.

Det som tyvärr förstör hela artikeln är att Hector på bibelkritiskt vis accepterar förekomsten av en Deuterojesaja (s 81, 93, not 2). Det är i högsta grad anmärkningsvärt att ELM-BV, som ju tidigare så energiskt bekämpat bibelkritiken och som tillkom just p.g.a. denna kamp, nu för fram dessa teorier. Adolf Kolmodin, som bl.a. hävdade Deuterojesajas författarskap, blev genom sin verksamhet den direkta orsaken till BV´s bildande, men nu förs de idéer han stod för alltså fram av ELM-BV´s egna teologer.

Trons andra artikel

Lars-Åke Nilssons artikel Jag tror på Jesus Kristus inleder denna avdelning av festskriften. Även denna hans artikel är välskriven och innehåller en rad viktiga sanningar. Bra är det också att Nilsson är tydlig med den dubbla utgången, att för den som avvisar Kristus finns inget hopp. Detta är ju annars, som bekant, något som många förkunnare gärna tiger om.

Det som saknas är dock läran om den allmänna rättfärdiggörelsen, något som ju annars närmast varit det gamla BV´s särskilda karaktäristikon. Att en artikel om Kristus och Hans verk inte framhåller denna dyrbara sanning må vara förlåtet, men att inte något av de fem bidragen som hör till andra trosartikeln (eller något av de övriga bidragen heller för den delen) lyfter fram detta strålande och allra klaraste evangelium är ytterst anmärkningsvärt och vittnar dessvärre om att frälsningsfaktumet att ”en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom” (Rom. 5:18) inte längre hålls levande inom rörelsen.

En verklig höjdpunkt möter oss i John-Erik Ekströms artikel Jesus bergspredikan – i himmelriket på jorden. Med fast och säker hand går Ekström kortfattat igenom hela bergspredikan och lyckas trots det begränsade utrymmet lyfta fram en hel rad andliga skatter ur denna den mest kända av Jesu predikningar. Bergspredikans skarpa lagförkunnelse framträder i all sin tydlighet, men Ekström visar också i sin fina utläggning var trösten finns; hos Jesus Kristus och ingen annan. Denna artikel rekommenderas å det varmaste för den som vill tränga in i Bergspredikans budskap.

Även Lars Artmans och Erik J Anderssons artikel Korsets innebörd är läsvärd. Här ges en beskrivning av korsets betydelse utifrån Hugo Odebergs författarskap. Odebergs tankar - framför allt att Lammet är slaktat från världens grundläggning, att frälsningen, rättfärdigheten och segern alltså är evig och funnits med i Guds frälsningsrådslut redan från evighet - fångas på ett åskådligt sett.

Nästa artikel är Petter Kollbergs Jesus – Herre över allt. En betraktelse över Jesu Himmelsfärd. Kollberg ger i denna artikel en fin betraktelse över Jesu Himmelsfärd, där han visar hur Jesus är 1) den som i Elias efterföljd far till Himlen, 2) den tillbedjansvärde och 3) den som skall komma tillbaka.

Artikeln har förtjänster, men en sak må påpekas. Kollberg skriver: ”Jesus liv har inget öppet slut. Han var noga med att tala om att han skall komma tillbaka och i vilket ärende. Nämligen att upprätta sitt rike på jorden i full gestalt, döma oss människor och sedan leva i evig harmoni med sitt folk.” (s 126).

Kollberg föreställer sig alltså att den eviga saligheten innebär ett liv här på jorden. Detta behöver inte nödvändigtvis betraktas som falsk lära, då frågan om världens förintelse eller förvandling vid Jesu återkomst inom den lutherska kyrkan varit en öppen fråga. Johan Gerhard skriver t.ex.: ”Uppfattningen angående världens substantiella förstöring eller undergång förfäktar vi inte som en trosartikel som skulle vara absolut nödvändig för saligheten att känna till och tro, utan vi säger, att den är mer konform med de uttryckliga skriftutsagor som talar om världens ände” (Loci theologici, 1885, 3, Tomus IX, s 157a).

Fel blir det däremot om man hävdar en världens gradvisa förbättring från nu-situationen fram till det paradisiska tillståndet. Det tycks som att Kollberg gör sig skyldig till detta fel eftersom orden om att Jesus skall ”upprätta sitt rike på jorden i full gestalt, döma oss människor och sedan leva i evig harmoni med sitt folk” av allt att döma är avsedda att fattas kronologiskt, så att det paradisiska tillståndet på jorden skall föregå domen på den yttersta dagen.

Den sista artikeln i denna andra huvuddel av boken är skriven av Anders och Bodil Månsson och heter Därför älskar vi Kristus. Kristi olika välgärningar lyfts fram och författarna visar hur dessa är till välsignelse för oss både i detta liv och i det tillkommande. När frälsningsverket förklaras används dock en inte helt lyckad formulering: ”Just därför att han är både Gud och sann människa kunde hans död på korset bli till frälsning för oss. Han måste vara sann människa, för endast en människa kan sona människors synd. Och han måste vara sann Gud, för endast Gud kan ingå i döden och ändå behålla livet” (s 131). Det är sant att en människa måste vara människornas ställföreträdare då tillfyllestgörelsen sker. Samtidigt räcker inte ens en syndfri (sann) människas offer som betalning för hela mänsklighetens syndaskuld: ”Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom” (Ps. 49:8). Endast därför att Kristus samtidigt är sann Gud äger Hans offer ett sådant värde att det kan sona hela skulden, en sådan köpkraft att det kan friköpa mänskligheten en masse. Artikeln är i övrigt tänkvärd och uppbygglig.

Trons tredje artikel

Även denna huvuddel inleds med en artikel av Lars-Åke Nilsson, Jag tror på den Helige Ande. Till det positiva hör att han betonar den kroppsliga aspekten av det eviga hoppet (men varför utgår han då från översättningen ”de dödas uppståndelse” och inte ”kroppen uppståndelse”?) (s 142) och att han, precis som i den andra trosartikeln, varnar för förtappelsen (s 143). En negativ sak är hans användande av uttrycket (människans) ”gudomliggörelse”. Det är ytterst tveksamt om denna term kan sägas på ett adekvat sätt fånga in vad Petrus menar då han säger att de kristna får ”del av gudomlig natur” (2 Petr. 1:4). I vår nyandliga tid, då gränsen mellan mänskligt och gudomligt suddas ut och frälsning ofta beskrivs som ett uppgående i gudomen, är det mycket viktigt att vara tydlig med att människan förblir människa också såsom frälst och härliggjord.

Fredrik Carlssons artikel Anden och Kyrkan är till sin första hälft mycket uppbygglig. Här ges nämligen god självavård genom undervisning om nådemedlen (Ordet, dopet och nattvarden), där den frälsningssökande människan hänvisas till det objektiva, till de frälsningsfakta som gäller oavsett vad hon i sina skiftande känslolägen upplever och förnimmer.

Artikelns andra del handlar om nådegåvor och även de mer spektakulära av dessa (t.ex. tungotalet, s 152) förs, om än på ett försiktigt sätt, fram som något eftersträvansvärt. Jag ställer mig avvisande till att detta är nyckeln till förnyelse i församlingarna och missionsföreningarna. Snarare är det den gamla evighetsmättade förkunnelsen, där såväl helvetet som himlen kommer nära - lag och evangelium - som kan verka väckelse och nytt liv.

Nästa bidrag är Gud gav växten – några reflektioner kring nådens ordning idag av Göran Landgren. Denna artikel upplevs som rörig och oklar, delvis beroende på bristande korrekturläsning. Fundersam blir man också att en sådan här artikel tagits med i festskriften, eftersom nådens ordning - beskrivningen av den kedja av händelser och inflytanden som inträffar under en människas väg till den himmelska härligheten – inte stått högt i kurs inom den rosenianska väckelsen. Rosenius själv ansåg att schematiseringen av nåden öppnade för lagiskhet. ”Kom som du är” var istället hans lösen. Det är också svårt att komma ifrån att åtminstone Schartaus framställning av nådens ordning är starkt synergistisk.

På ett sätt som inte alla gånger är lätt att följa försöker Landgren dra lärdomar från nådens ordning och applicera dem på den uppgift kyrkan står inför idag: att predika Guds Ord för narcissistiska människor som inte vet om att de är skapade av Gud och ofta inte ens söker en mening med livet. Under hänvisning till Leif Andersen menar Landgren att vi idag inte endast kan predika lag och evangelium, utan måste börja med skapelsen. Istället för lag-evangelium blir det alltså skapelse-lag-evangelium (s 161). Till detta är att säga att predikan och undervisning om skapelsen faktiskt är lagpredikan (jfr. förklaringarna till första trosartikeln och första budordet i Luthers Lilla katekes och se hur lika de är!). Dessutom är inte människan helt okunnig om Skaparen, även om sanningen om Honom är starkt undertryckt i vår moderna kultur. Innerst inne vet hon att hon är skapad av Honom (Rom. 1:20) och skall dömas av Honom (Rom. 1:32). Den moderna människan behöver kanske bli påmind om detta mer än tidigare generationer, men någon alldeles ny kunskap, sedan tidigare helt okänd, är det inte frågan om.

Christian Braw har bidragit med Att söka efter friden – Ingvar Hector i den enskilda själavården. Braw är en skicklig författare, alltid njutbar att läsa. Här får vi en intressant inblick i den forne föreståndaren på Hjelmserydsstiftelsen Ingvar Hectors tillvägagångssätt som själavårdare. Vi möter också hans frustration i den förlorade kyrkokampen, som resulterade i Svenska kyrkans närmast fullständiga avfall från kristen tro. Motmedlet i en sådan situation är enligt Hector: ”Det gäller att vara i systemet som vore man där icke.” (s 176). En sådan strategi är inte biblisk och som luthersk kristen kan man därför inte på denna punkt följa Hector. Däremot gör präster och andra andliga vägledare klokt i att ta intryck och lärdomar av Hectors själavård.

Festskriftens sista artikel är Andreas Johanssons Fylld av Anden för att vittna – en teologisk upptäcktsfärd. Johansson skriver inledningsvis att han vuxit upp i BV och att han är tacksam för den förkunnelse om korset han där fick del av. Han upptäckte dock senare i livet, genom teologistudier, att det han som barn lärt sig om den Helige Ande inte var uttömmande, det ”fanns mer att upptäcka och lära” (s 183).

Johansson vill sedan lyfta fram det som han uppfattar vara en sund karismatik och betonar upplevelsen av den Helige Ande. Bl.a. menar han att det i Apg. 19 handlar om ett omdop eftersom Johannes lärjungar inte tagit emot Anden när de döptes (s 184). Johansson avviker därmed från den lutherskt-ortodoxa uppfattningen som gör gällande att Apg. 19 istället skall förstås antingen som att a) v 5 inte är Lukas ord utan Pauli, så att Paulus inte döpt dessa Johannes Döparens lärjungar utan bara lade händerna på dem, eller b) Johannes lärjungar i Efesus hade avlägsnat sig så mycket från kristen tro att de blivit i sekt, vars dop inte längre var giltigt. Utöver denna detalj är det tre större invändningar jag har mot artikeln.

För det första: Eftersom jag känner till BV´s äldre undervisning och förkunnelse, den som Johansson vuxit upp med, vill jag hävda att denna inte brast i sin undervisning kring de olika trosartiklarna, utan tvärtom hade fokus förlagt till rätt ställe. När den Helige Ande kommer till en människa och verkar på hennes hjärta, eller när Han på ett påtagligt sätt utgöts den första pingsten, är det nämligen inte för att vittna om sig själv eller ställa sig själv i centrum. Han kom och Han kommer ännu idag för att vittna om Jesus. Hans uppgift är inte att låta oss se Honom själv utan att vända våra blickar mot Frälsaren. Han målar inga självporträtt utan med stora penseldrag målar Han upp Frälsaren Jesus Kristus för våra ögon. Där Anden går fram och verkar, där ser vi den korsfäste och uppståndne. Där kommer Jesus nära och blir levande för oss.
Jesus sade till sina lärjungar den sista kvällen: "Men när Han kommer, sanningens Ande, då skall Han föra er in i hela sanningen. [---]. Han skall förhärliga mig" (Joh. 16:13-14). En andefylld predikan är därför en predikan som handlar om Jesus. Den Helige Ande och Hans verksamhet behöver över huvud taget inte nämnas. Predikas Jesus och Hans verk är den Helige Ande i allra högsta grad verksam. Och den Helige Andes verk sker alltid genom Ordet. "De ord som jag har talat till er", säger Jesus, "är Ande och liv" (Joh. 6:63). Det är bara evangeliets Ord som kan ge en människa andligt liv, som kan föda på nytt (1 Petr. 1:23, Jak. 1:18). En predikan som å andra sidan bara uppehåller sig kring den Helige Ande och Hans gåvor, men som inte nämner Jesus eller visar på den Helige Andes gåvors samband med Jesus, är en tom predikan utan Ande. Sanningens Andes uppgift är ju att förhärliga Jesus.

Den Helige Andes uppgift är alltså att vi skall lära känna Gud genom Hans Son Jesus Kristus. Fokuseringen på Anden och Hans gåvor leder (vad jag vet) nästan ofelbart till att man kommer bort från korset och det är nog ingen tillfällighet att denna artikel helt saknar (utöver de erkännsamma orden om författarens uppväxt i början) det mest centrala i den kristna tron: Kristi dyra återlösningsverk.

För det andra: Johansson gör ingen åtskillnad mellan Andens verk i skapelsen och Andens verk i frälsningen. De flyter samman, t.ex. när han skriver: ”Att titta på solnedgången, att leva med familjen, att be till Gud eller att stå tidigt upp för att gå till jobbet och att äta god mat är sanna andliga aktiviteter” (s 186). Det kan visserligen vara sant att det är en andlig aktivitet när en kristen människa går upp tidigt ”för att gå till jobbet”, men detta beror i så fall på att han av Anden genom Ordet blivit förd till gemenskap med Jesus Kristus och nu vill tjäna medmänniskorna. Den viktiga och helt avgörande skillnaden mellan skapelse- och frälsningsplanet upprätthålls inte i Johanssons artikel.

För det tredje, slutligen: Johansson talar om Anden som en förändringsagent som förvandlar människor för att sedan få ännu större effekter på omgivningen: ”Vi väntar på att Andens förändringsarbete ska sprida sig ännu mer. Ringarna ska spridas tills de når hela skapelsen (Rom 8:22) som nu suckar och våndas, men som ska nå fram till Guds barns härliga frihet. (Rom 8:21)” (s 187). Slutmålet, som vi gradvis, genom en successiv förvandling av jorden, är på väg emot är, enligt Johansson (liksom enligt Petter Kolberg, se ovan), en fullkomnad jord: ”Jesus är i himlen nu – i pingstens tidsålder – och därifrån väntar vi på honom för att han ska återupprätta allt, dvs inte för att Jesus en gång ska ´hämta hem de sina´, men för att Jesus ska komma tillbaka för att återupprätta allt det som är skadat och förstört här på jorden. Jämför också Upp 21:2 där den heliga staden kommer ner till jorden från himmelen. Det som sedan beskrivs i Upp 21-22 sker på den nya jorden och inte i himmelen” (s 186).

Denna uppfattning står i bjärt kontrast till Jesu eskatologiska utsagor (t.ex. Matt. 24) enligt vilka jorden inte blir ”bättre och bättre dag för dag”, utan tvärtom bryts såväl den fysiska naturen, kultur- och samhällslivet samt kyrkan ned tills Jesus kommer tillbaka vid den stora världsundergången i eld och hämtar hem de sina till himlen.

Sammanfattande omdöme

Om denna festskrift kan sammanfattningsvis sägas att det är en blandad kompott vi bjuds på. Somliga artiklar är bra, t.o.m. mycket bra, medan andra starkt avviker från det som tidigare varit BV´s teologiska linje. En gång i tiden borgade BV Förlags logotyp för bibeltrogen, evangelisk-luthersk litteratur, men så är tydligen inte längre fallet. Det är något en läsare av denna skrift med sorg måste konstatera.

En boks innehåll är naturligtvis det viktigaste, men ansträngningar bör också göras för att formen skall bli så bra som möjligt. En noggrannare korrekturläsning hade upptäckt flera av de skrivfel, som boken tyvärr i alltför hög utsträckning innehåller.

Lars Borgström

red. Erik J Andersson och Markus Hector: En så innerligt god Gud. Festskrift till Lars-Åke Nilsson, 198 s, BV-förlag. ISBN 978-91-7518-260-5. Örkelljunga 2012.

Recension av Jesus i centrum - därför är jag lutheran

RecensionerPosted by Lars 2011-07-21 00:27:04

av Lars Borgström Recension av Jesus i centrum – därför är jag lutheran


För några år sedan utkom på svenska boken Jesus i centrum – därför är jag lutheran. Den är skriven av Daniel Preus, präst i den amerikanska Missourisynoden och dessutom direktor för Luther Academy. Genom denna senare uppgift har han haft en del med Sverige och Norden att göra, bl.a. genom Nordeuropeiska Lutherakademin.

Preus skriver i förordet att hans avsikt inte varit att ge en grundlig framställning av kristen och luthersk troslära. Istället vill han fokusera på det allra mest centrala: Jesus och korsfästelsen. Samtidigt menar han att detta ändå blir en beskrivning av den lutherska kyrkans tro, eftersom denna har just Jesus och Hans försoningsverk i centrum.

Jag vill genast säga att författaren lyckats mycket bra med sin uppgift. Förutom att han verkligen har Jesus i centrum är boken skriven på ett pedagogiskt sätt. Ett gott exempel på det är när han i det längsta kapitlet, det som jag också uppfattar vara huvudkapitlet, ”En fråga om berg” (s 29-78), tar sin utgångspunkt i de tre bergen Sinai, Golgata och Sion.

Sinai är berget där Guds lag talar och dömer oss. Preus är noga med att betona att vi redan till vår natur är dömda av lagen. Arvsynden lyfts fram på ett förtjänstfullt sätt. Vi får också beskrivet för oss vilken rädsla lagen injagar i människor, och hur den moderna kulturen försöker överskyla syndens och domens faktum: ”För att driva bort denna rädsla, har det postmoderna samhället gjort allt för att urholka Guds lag. [---] Abort rättfärdigas i kärlekens och den individuella valfrihetens namn. Homosexuellt beteende rättfärdigas i accepterandets

namn. Äktenskapsbrott och otukt rättfärdigas i frihetens namn” (s 35). Men lagen finns där ändå, den är omutlig och den dömer oss: ”Vi rör vid Sinai varje dag. Det finns ingen rättfärdiggörelse för syndaren på detta berg. Där finns bara blixtar och dunder, Guds vrede och död” (s 40).

Golgata är berget där Jesus ställföreträdande tog vårt straff. Här hämtar Preus starka ord ur våra fäders skrifter för att beskriva Kristi frälsningsverk. Luthers ord om förbannelsens man citeras (ur Stora Galaterbrevskommenteren). Och när C.F.W. Walther citeras om Jesu uppståndelse når vi något av en höjdpunkt i Preus evangeliska utläggning:

”På samma sätt som fördömelsen över Kristus var en fördömelse över hela

mänskligheten, var Kristi betalning en betalning för hela mänskligheten, Kristi

liv är nu livet för hela mänskligheten, hans frikännande ett frikännande av hela

mänskligheten, hans rättfärdighet hela mänsklighetens rättfärdighet och hans

förlåtelse hela mänsklighetens förlåtelse” (s 49).

Vi möter här en mycket kraftfull bekännelse till den allmänna rättfärdiggörelsen: Genom Jesu verk har Gud förklarat hela mänskligheten rättfärdig!

Sion är berget där alla kristna bor genom tron. Preus poängterar att inte alla kommer till himlen, trots att Jesus dött för varje människa. Endast genom tron äger man för egen del förlåtelsen. Vi möter här, i utläggningen av Sion, god undervisning om den Helige Andes verk och om kyrkan, som är Hans skapelse. Preus skriver bl.a. ”Kyrkan består av dem som bekänner sina synder, vänder sig till Jesus för att få nåd och förlåtelse och lyssnar till rösten från den gode herden. Denna kyrka syns inte. Den är i hjärtat, mitt ibland oss (Luk. 17:21, Rom. 10:9-10). Denna osynliga kyrka existerar över allt i himlen och på jorden och har speciella

kännetecken på samma sätt som Gateway Arch kännetecknar staden S:t Louis,

som Vita Huset kännetecknar Washington D.C. och som Golden Gate-bron

kännetecknar San Fransisco. Kyrkan kännetecknas av Guds ord och dess tillförlitliga och sanna budskap. Kyrkan kännetecknas också av dopets sakrament och firandet av nattvarden” (s 58).

I anslutning till utläggningen av Sion förklarar Preus även hur man kommer till tro genom den Helige Ande. Vi möter här samtidigt en enkel men träffande teologihistorisk genomgång av hur olika synergistiska (där man hävdar mänsklig medverkan i omvändelsen) rörelser och ”väckelseledare” kommit till korta i sin undervisning om arvsynden och dess konsekvenser. Senare tiders exempel tas från amerikanska förhållanden, men genom den inverkan dessa rörelser haft även i vårt land, känns de aktuella även för oss.

Boken innehåller även annan god undervisning, t.ex. kring sakramenten och prästämbetet. Preus kyrkosamfund Missourisynoden praktiserar slutet nattvardsbord. Detta är ju egentligen den normala ordningen, såväl kyrkohistoriskt som ”kyrkosociologiskt” (d.v.s. om vi skulle blicka ut över de nutida kyrkosamfunden i världen). Men i Sverige, med en avfallen folkkyrka

som i över hundra år praktiserat öppet nattvardsbord, betraktas denna ”normalordning” som något misstänkt, t.o.m. som något fariseiskt. Förståelsen för de små konfessionella lutherska församlingarnas (däribland LFS) nattvardspraxis har varit minst sagt bristfällig. Mycket värdefull är därför Preus förklaring till vilka själavårdsmässiga aspekter som ligger bakom det slutna nattvardsbordets praxis (s 141-142).

Det finns ingenting negativt att säga om denna bok. Tvärtom rekommenderas den för läsning till alla. Den tillhör nämligen de böcker som har något att ge åt alla kategorier människor. Såväl teologen som den nykristne kan här hämta värdefulla tankar och samla sig skatter i himlen. T.o.m. som en introduktionsbok för den icke-kristne fungerar boken, låt vara att den i så fall är lite krävande och bäst passar sig för människor som är lite reflekterande till sin natur.

Det allra bästa med boken är att den lever upp till sin titel Jesus i centrum. Recensenten vill avslutningsvis citera Preus slutord, som samtidigt utgör bokens röda tråd: ”Från dopet till döden och genom döden in i evigheten, står Jesus i centrum för varje kristen” (s 197).


Daniel Preus: Jesus i centrum – därför är jag lutheran. 218 s. Kyrkliga Förbundets Bokförlag. ISBN 91 7238 172 8, Göteborg 2006

Recension av Tyckandets tyranni

RecensionerPosted by Lars 2011-05-12 11:35:59

av Lars Borgström Recension av Tyckandets tyranni

Det blir allt trängre för de kristna i Sverige. Avkristningen går allt snabbare och den som hävdar kristna ståndpunkter i kultur- eller samhällsdebatten blir snabbt motsagd, ofta på ett nedlåtande eller t.o.m. fientligt sätt. Om detta handlar Kjell O Leijons (professor i historisk teologi) senaste bok Tyckandets tyranni. Om modern svensk intolerans i toleransens namn. Boken hälsas välkommen som ett viktigt inlägg i samhällsdebatten och genast skall sägas att den i högsta grad är läsvärd och lärorik.

Leijon argumenterar övertygande för att den judisk-kristna traditionen varit en förutsättning för västerlandets civilisationsframgångar, där åsikts- och yttrandefrihet liksom andra demokratiska rättigheter vuxit fram. Den bibliska uppenbarelsen att människan är skapad till Guds avbild och därmed äger ett oförytterligt värde; den etiska monoteismen som innebär att vi avkrävs ansvar för våra liv; erkännandet av den naturliga lagen; den profetiska traditionen där orättfärdigheten konfronteras; den uppenbarade lagen (centrerad i tio Guds bud); det kristna ödmjukhets- och kärleksidealet; nåden och barmhärtigheten; den i Bibeln grundade samvetsfriheten men också den realistiska synen på människan som en syndare, vilket resulterat i demokratiska styrelseformer där makthavares egoism och egenintresse möter motstånd i form av andra beslutandeorgan (den politiska principen ”check and balances”, tydligt manifesterad i den amerikanska konstitutionen där Vita huset har exekutiv, Högsta domstolen juridisk och Kongressen lagstiftande makt) – är alltsammans faktorer som gynnat framväxten av den frihet vi åtnjuter i västvärlden.

Reflekterandet över vad äkta tolerans innebär är ett huvudtema i boken. Leijons (helt riktiga) uppfattning är att tolerans inte innebär att man måste bejaka och samtycka till, kanske t.o.m. framlägga en positiv bekännelse till olika företeelser i samhället. Tolerans innebär istället att man står ut med (lat. tolerare) de åsikter och livsyttringar man ogillar; man vill inte förinta dem utan värnar andra människors samvetsfrihet även när de inte tycker och handlar enligt de mönster man själv förespråkar – allt naturligtvis inom rimliga gränser eftersom man ändå måste kunna stävja uppenbart samhällsskadliga och personfarliga företeelser. Vad som är rimliga gränser anger den naturliga lagen (alla vet av sig själva att det är fel att döda, stjäla, ljuga o.s.v.).

Leijon visar framför allt utifrån tre exempelområden; homosexfrågan, abortdebatten och förhållningssättet till islam, hur toleransbegreppet har urartat och att intolerant åsiktsförföljelse bedrivs i toleransens namn mot traditionellt troende kristna. De kristna framställs som intoleranta eftersom de inte godkänner det moderna samhällets folksynder, och möts därför med intolerans. En sekulär, kristendomsfientlig tyckarelit tolererar endast det som ligger i linje med de egna idéerna. Träffande konstateras att ”inte blir det bättre av att det parallellt med betydelseförändringen (av ordet ´tolerans´, min anm.) dyker upp intoleranta ´toleranspoliser´, som övervakar mediedebatten utifrån strikt sekulära, liberalrelativistiska bedömningsmallar och högljutt skriker ´Alarm!´ eller ´Förtryck!´ vid minsta avvikelse” (s 83). En ”tyckandets tyranni” har kopplat ett hårt grepp kring samhällsklimatet.

Om det skall anmärkas på några saker i boken kunde vissa påståenden konkretiserats. Leijon nöjer sig ibland med lite svepande konstateranden utan att exemplifiera. T.ex. hade det varit intressant att veta hur Richard Dawkins förenklar de existentiella frågorna, inte bara att han gör det (s 27), vilka kristendomsemanciperade samhällen som utan verklighetsförankring har försökt forma en fullkomlig människa (kommunism, nazism?) (s 55) eller på vilket sätt eutanasidebatten i flera avseenden blivit ”förvirrad och beklämmande” (s 57). Leijons meningsfränder håller gärna med honom, men den tveksamme skulle nog i ovanstående fall behöva mer av bevisning för att låta sig övertygas. Det skall ändå sägas att det finns gott om exemplifieringar på andra områden, varför bokens huvudtes väl underbyggs.

En allvarligare svaghet i boken är det sätt varpå Jesu inställning till principen ”öga för öga, tand för tand” (2 Mos 21:24, 3 Mos 24:20, 5 Mos 19:21 och Matt. 5:38-39) behandlas. I Leijons framställning hävdas att Jesus ”i flera avseenden ändrade [---] gamla bud till nya” (s 144). Det gjorde Han naturligtvis inte, utan sade t.o.m. i samma predikan som Han tog upp ”öga för öga, tand för tand”-principen, att ”innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå” och att man inte får upphäva ”ett av dessa minsta bud” (Matt. 5:18-19). Det Jesus vände sig emot angående ”öga för öga, tand för tand” (Matt. 5:38-39) var inte budet som sådant, utan fariseernas falska utläggning av detsamma (det som ”är sagt till fäderna”). Skriftordet var avsett för den offentliga rättskipningen och inte, såsom fariseerna menade, för samlevnaden människor emellan (se Folkbibelns not). I samma sammanhang tar Leijon också upp uppmaningarna till krig och våld i Josua bok och Psaltaren, utan att sätta in dem i deras gammaltestamentliga, teokratiska sammanhang. Istället menar han att de är ”historiskt deskriptiva” (och alltså inte normativa?) (s 144).

En sista anmärkning av det negativa slaget: korrekturläsningen kunde varit mer noggrann, då det förekom lite för många skrivfel.

De kritiska synpunkter som här anförts förtar dock inte helhetsintrycket. Detta är en oerhört angelägen bok, något av ”en ropandets röst” i den svenska samhällsdebatten. Leijon är en modig man som med denna bok visar att han tillhör ”de sju tusen” som inte vill böja knä för de moderna avgudarna. Det tycks vara något av helig vrede som drivit honom att skriva. Själv anger han bakgrunden till bokens tillkomst att han ”sett alltför många medmänniskor behandlas illa i vårt moderna, öppna och toleranta svenska samhälle, just i toleransens namn, för att kunna vara tyst” (s 23).

Slutligen vill rec. instämma i Leijons väl valda slutord: ”Vi har konstaterat att den goda grunden för ett gott samhällsbygge vilar fast i den judisk-kristna traditionen. I denna finns värden som kan hjälpa oss att tillsammans bygga ett samhälle där tolerans i genuin bemärkelse präglar både det sociala och politiska livet” (s 158).

Kjell O Leijon: Tyckandets tyranni. Om modern svensk intolerans i toleransens namn, 174 s.

BV-Förlag. ISBN 978 91 7518 243 8. Örkelljunga 2010.

Next »