Skattkistan

Skattkistan

Recension av Ansikte mot ansikte

RecensionerPosted by Lars 2010-08-18 13:58:40

Recension av Ansikte mot ansikte (Skytte, Stinissen)

Författarna

Göran Skytte har, som många känner till, på senare år genomgått en intressant utveckling från ateist på den politiska vänsterkanten till att bli en av de mer kända kristna kulturpersonligheterna, numera med högerpolitisk hemvist. Utvecklingen tycks ha skett i olika etapper. Från att strax efter sin nyorientering ha varit uppskattad av det avfallna svenskkyrkliga etablissemanget med förre ärkebiskopen K. G. Hammar i spetsen, hamnade han sedan i dessa kretsars onåd då det blev känt att han omfattade en mer traditionell kristen tro. Om detta har Skytte berättat i sin bok Omvänd. Med beklagan har undertecknad och andra dock senare sett hur han alltmer kommit att intressera sig för och påverkas av romersk-katolsk kristendomsuppfattning. Detta blir mycket uppenbart i den bok som här skall recenseras.

Wilfrid Stinissen är en holländsk katolsk munk av karmeliterorden, verksam i Sverige sedan 1967. Hans böcker om andlig vägledning, mystik, meditation m.m. läses i många såväl kyrkliga som frikyrkliga läger och översätts även till andra språk.

Stinissen är mycket uppskattad och populär som andlig vägledare/själavårdare och Skytte reser över hela Sverige och talar inför fullsatta kyrkor bl.a. om sin väg till kristen tro. Just nu pågår en ny turné där det huvudsakliga innehållet är hämtat från samtals- eller intervjuboken Ansikte mot ansikte. Vill man veta något om hur det ”rör sig”, vad som är ”på modet” i svensk kristenhet idag är därför Ansikte mot ansikte mycket talande.

Med tanke på det kraftfulla genomslag denna bok redan fått (slut på förlaget efter tre dagar) och ännu mer förmodas få efter Skyttes turnerande erbjuder boken på flera sätt en skrämmande läsning. Men låt oss först ge boken erkännande för det som är bra.

Bokens förtjänster

Boken är synnerligen välskriven och genomtänkt till dispositionen. Tre huvuddelar med vardera sju underavdelningar (heliga tal) utgör ramen. Att Skytte är en god journalist som kan sitt hantverk visar sig gång på gång då han lyckas fånga läsarens intresse genom att berätta olika spännande och ibland småroliga detaljer.

Stinissen, som naturligtvis är den som huvudsakligen fungerar som förmedlare av andlig kunskap i boken, är uppenbarligen en genomtänkt man som besitter djup personlig mognad. Han levererar också flera nyttiga andliga sanningar och sporrar faktiskt också läsaren till ett djupare personligt böne- och andaktsliv. De sanningar som Stinissen framför rör sig dock ofta på den religiösa allmänningen och är inte specifikt kristna. Stinissen betonar själv flera gånger i positiva ordalag hur det han säger även delas av judar och muslimer, och det är klart att kristen tro delar en hel del med dessa monoteistiska religioner på den naturliga uppenbarelsens område.

Bokens villfarelser

Trots ovanstående kvalitéer måste ändå en varning av allvarligaste sort utfärdas för Ansikte mot ansikte. Varför? Stinissen framför en mängd både klassiska och moderna romersk-katolska villfarelser. Att det sker i en bok som är välskriven och att Stinissen ger ett mycket sympatiskt intryck gör det hela förstås bara farligare och mer förföriskt. Det som gör det förrädiskt är också den respekt och beundran för Stinissen som Skytte gång på gång ger uttryck för. Skytte vill ge läsaren intrycket av att vi här får ta del av en stor andlig mästares visdom.

a) Bibelsyn

Det som sägs och lärs i andliga ting måste förstås bedömas i den bibliska uppenbarelsens ljus, inte efter om det låter genomtänkt eller framförs i tilltalande förpackning. ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds Ord” (1 Petr. 4:10), skrev Petrus (som väl Stinissen och kanske även Skytte ironiskt nog, med tanke på att de inte följer apostelns anvisning, skulle hävda var den förste påven) och den grundregeln, sola scriptura, gäller genom alla tider.

Stinissen har dock ett löst och fritt förhållningssätt till Bibeln. Redan det faktum att Bibel 2000 används i samtalsboken är avslöjande för hur författarna accepterar bibelkritiken, alternativt är okunniga om de ateistiska principer som styrt den översättningen. Stinissen tror inte på någon verbalinspiration utan mer på en Guds folks inspiration: ”Livet och insikten växte hos detta folk, som var lett av Gud” och så småningom satte sig några ned att skriva de sanningar som successivt vuxit fram i det kollektiva medvetandet (s 224). ”Gud dikterar inte” hävdar Stinissen men förbiser att det är just det Han faktiskt ibland gör (se t.ex. sändebrevens inledningar i Upp. 2-3), även om verbalinspirationen oftast sker på andra sätt. Stinissens idé om en folkets inspiration som sedan nedtecknades faller platt till marken eftersom förhållandet under gamla förbundet oftast var det att profeterna framförde sina budskap mot folket. Profeterna var röster vars ord inte alls låg i linje med det allmänna religiösa medvetandet, utan tvärtom framförde de budskap som gick på tvärs med folkets tänkande. Därför blev de också ”stenade, söndersågade eller dödade med svärd, [---] led brist, blev plågade och misshandlade” (Hebr. 11:37).

Stinissens fria förhållande till Ordet lyser igenom på en rad läropunkter. T.ex. avfärdas helt lättsinnigt de sex skapelsedagarna utan någon diskussion till förmån för evolutionismen (s 57).

b) Guds vrede och straff förbigås

Vidare vill Stinissen, såsom den milde och ”sympatiske” själasörjare han är, inte tala om Guds straff över synden och syndaren. Han är medveten om att Guds Ord talar en hel del om detta, men sådant tillåter sig Stinissens att enkelt gå förbi genom att hänvisa till Jesu ord: ”Jag har inte kommit för att döma, utan för att rädda världen” (Joh. 12:47, Bibel 2000). Johannes skall, såsom den siste evangelisten, efter flera decenniers meditation uttryckt sig på detta sätt som - tycks Stinissen mena - bättre än de andra evangelisternas ord fångar helheten av Jesu gärning, d.v.s. Johannes har efter långvarig begrundan ”lagt” orden i Jesu mun på ett särskilt välavvägt sätt! Man undrar då varför Johannes i samma evangelium skriver: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över Honom” (Joh. 3:36), eller varför han, också mot slutet av sitt liv, skriver om ”Lammets vrede” på domens dag (Upp. 6:16) och om de ogudaktiga som i ”evigheternas evighet” skall ”dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare” (Upp. 14:10).

”Gud är inte vred”, hävdar Stinissen och tillägger: ”Gud är alltid kärlek.” Domen sägs inte bestå i att Gud kommer att ”säga åt oss vart vi skall gå” (s 340), trots att Jesus uttryckligen betygar att Han kommer att säga till de förtappade: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar” (Matt. 25:41).

I linje med den moderna romersk-katolska religionsteologin driver Stinissen allfrälsningsläran (apokatastasis pantån), officiellt fördömd av traditionell katolsk kyrkolära och av alla större historiska kyrkofamiljer. Den tredje av de gammalkyrkliga trosbekännelserna, den athanasianska, inleds t.ex.: ”Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad” (SKB, s 48). Detta är också såväl Jesu (Joh. 14:6) som Hans apostlars (Apg. 4:12) klara undervisning.

Men Stinissen lär att inte bara de kristna kommer till Himmelen. Han tror, ”att alla människor som på ett eller annat sätt sökt det goda, sanningen, och lyssnat till sitt samvete, också kommer till himlen”. ”Också de som tillhör andra religioner?” frågar Skytte. ”Absolut.” ”Också de som inte tror på någon religion över huvudtaget, men som gjort goda gärningar?” ”Ja. På något sätt har de varit i kontakt med Gud genom sitt samvete, som säger att det är bättre att älska än att hata, att du inte skall mörda din medmänniska utan hjälpa henne. Det är Guds lag som är skriven i människans hjärta. De som har lyssnat till detta, i varje fall lite grand, blir säkert räddade. Så kommer vi att dansa med många i himlen, både med muslimer och judar…”Och buddister och hinduer…” ”Javisst, där är vi en enda stor familj” (s 347).

Vi möter här ett utslag av den moderna katolska gärningsläran (sedan Andra Vatikankonciliet 1962-1965) som hävdar att hedningar blir frälsta på lagens väg genom att följa sitt samvetes röst (se även Katolska kyrkans katekes, st 847 och 1 260). Stinissens utformning är oerhört mild eftersom alla som lyssnat till Guds lag som finns i hjärtat genom samvetet ”blir säkert räddade” även om de bara lyssnat ”lite grand”.

c) Människans totala syndafördärv förnekas

Nära samman med dessa heretiska läror hänger föreställningen om människans inre goda kärna. Arvsynden reduceras till att ”ett frö av den gamla människan finns i oss redan när vi föds” (s 242), medan Bibeln å andra sidan säger om hjärtat att det är ”bedrägligare än allt annat” och ”obotligt sjukt” (Jer. 17:9). Gudslikheten finns fortfarande kvar, säger Stinissen (s 259), medan Bibeln lär att den gick förlorad i syndafallet och återskapas först genom pånyttfödelsen (Ef. 4:24, Kol.3:10). Likt fariseismen, som räknar med en oförstörbar gudomlig ande, neschama, som den innersta och förnämsta delen av människan, likt gnosticismen, mysticismen m.m. lär Stinissen att det goda finns i djupet av varje människas hjärta. Med en fullständigt fri och missvisande tolkning av Matt. 13:44 säger Stinissen att människan är en åker. I denna åker finns en gömd skatt: ”Djupast inom ditt inre bär du på en ofattbar rikedom, du bär på gudomligt liv.” Det handlar därför om att ”gräva upp det gudomliga ur det mänskliga”, att ”borra, dyka och gräva” (s 260).

(Skall man bestämma vad åkern är i Matt. 13:44 är det lämpligast att säga att Bibeln är åkern, där skatten skall sökas. Skatten är naturligtvis Jesus, jfr Joh. 5:39).

Vi möter, föga förvånande med tanke på denna ljusa och positiva människosyn, hos Stinissen en klar synergism (även detta i samstämmighet med fariseismen): ”Vi är inte helt och hållet förstörda och vi har förmåga att arbeta med oss själva. Jag upprepar, människan är inte förstörd, hon är sårad. Det finns en brustenhet. Men hon kan fortfarande bestämma sig för och sträva efter att bli en god människa. Alltid med Guds hjälp, naturligtvis, vi kan ingenting utan honom” (s 245).

Stinissen närmar sig panteistiska föreställningar (allt är Gud och hör samman) då han säger att när man nått ned till sitt innersta jag och det hela kommer ”igång på allvar”, ja då märker man att om man bildlikt ”talar om vatten så finns det inom oss en ocean, något som omfattar hela världen.” (s 184). Den hinduiske gurun nickar instämmande till detta och säger: ”tat twam asi”, det är du, d.v.s. brahman (världsalltet) är detsamma som atman (själen).

d) Skärseld, mässoffer m.m.

Det finns en hel del annat att varna för och anmärka på. Här följer endast några få saker. Den traditionella katolska skärseldsläran förs fram. Eftersom katolicismen inte likt Bibeln räknar med en skänkt rättfärdighet som syndaren ikläder sig (Jer. 23:6, Rom. 3:21-22, Gal. 3:27 m.fl.) blir följden att människan måste renas efter sin död innan hon kan ingå i den eviga saligheten (s 341-345).

Fariseismen räknar med tre grupper av människor: de verkligt goda, de mitt emellan (benonijim) och slutligen de verkligt onda. Katolicismen räknar på liknande sätt med 1) de som i sitt liv varit verkligt goda, d.v.s. helgonen som genast kommer till Himmelen, 2) de som inte hunnit renas tillräckligt under detta liv och därför hamnar i skärselden och 3) de verkligt onda och otroende som hamnar i helvetet (Stinissen vill dock inte, som tidigare nämnts, här följa den traditionella katolska kyrkoläran).

Bibeln räknar dock till skillnad från traditionell katolicism och fariseismen endast med två grupper: de som kommer till Himmelen och de som döms till helvetet. Det är goda och dåliga fiskar (Matt. 13:48), oförståndiga och förståndiga jungfrur (Matt. 25:1-2), får och getter (Matt. 25:32) o.s.v. Detta har förstås att göra med att frälsningen sker genom tron allena, utan några gärningar. Till Jesus kan man bara förhålla sig på två sätt, såsom Han själv säger: ”Den som inte är med mig är emot mig” (Matt. 12:30). Har man tagit emot Honom genom tron är man iklädd Frälsarens egen rättfärdighet och likt den botfärdige rövaren genast, ”idag”, utan skärseld redo för paradiset (Luk. 23:43).

Det vanliga romersk-katolska misstaget att hänföra Joh. 6 till nattvarden begås (s 280-282). Joh. 6 handlar ju endast om det andliga ätandet av Kristus, inte om det sakramentala ätandet. ”Den som äter detta bröd skall leva i evighet”, säger Jesus (Joh. 6:58). Detta gäller ofelbart endast om det andliga ätandet av Kristus, d.v.s. då människan tror att Jesus utgivit sin kropp och utgjutit sitt blod för hennes frälsning. Det sakramentala ätandet leder ju inte i sig till evigt liv utan kan tvärtom leda till dom, nämligen om inte det andliga ätandet samtidigt är för handen (1 Kor. 11:29). Det ätande som Jesus talar om i Joh. 6, som alltså undantagslöst leder till evigt liv, kan därför inte vara det sakramentala ätandet (se vidare SKB, s 620-621). Om Kristi verkliga närvaro i nattvarden, realpresensen, handlar andra bibelställen, t.ex. 1 Kor. 10:16, men Joh. 6 gör det inte.

Förvånande är det att Stinissen inte tycks känna till vilken oerhörd hädelse Luther ansåg mässoffret vara. Det hävdas att mässoffret under reformationen inte var någon stor kontrovers eller stötesten (s 287) - medan Luther skriver följande i Schmalkaldiska artiklarna: ”Mässoffret i påvedömet är ovillkorligen den största och förskräckligaste styggelse, emedan det står i skarpaste strid mot huvudartikeln (rättfärdiggörelse genom tron allena, min anm.) och dock i anseende står högt över och långt framför all annan påvlig avgudatjänst” (SKB, s 314). En av Luthers allra svåraste anfäktelser var att han under femton år av sitt liv så gott som dagligen hållit vinkelmässa. Han menar att han därmed bedrev avguderi (WA 38, 197, 22ff).

Avslutande reflektion

Vår tids ekumenism (som för övrigt prisas på flera ställen i boken) drar obönhörligen till Rom. Den här recenserade boken kommer, med all sannolikhet, ifall nuvarande trender håller i sig, i framtiden att räknas som en viktig milstolpe längs den väg som dessvärre ledde till att den stora synkretismen, sammansmältningen av de olika konfessionerna och kanske t.o.m. religionerna, kunde förverkligas i vårt land.

Så viktigt därför att den som ännu är i stånd att rannsaka skrifterna gör det och likt judarna i Berea ser efter om det verkligen kan ”förhålla sig så” (Apg. 17:11) – inför en sådan prövning kommer inte Ansikte mot ansikte att hålla måttet, långt därifrån.

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet

Om Gud och Jesus

RecensionerPosted by Lars 2009-12-12 09:29:06

Recension av Om Gud och Jesus – Gardells tankar i Bibelns och forskningens ljus

”Jag betvivlar att Jesus dog för våra synder [---]. Den tolkningen gör Gud till en obehaglig, jag skulle vilja säga otillbörlig kombination av lagstiftare, domare och bödel”.

”Låt oss våga tänka tanken att den primitiva, outvecklade religionens idé om gudar som måste blidkas eller manipuleras med blodsoffer är just detta: primitiv och outvecklad. [---] Och i det ögonblick vi släpper tanken på Jesus som syndoffer förlorar jungfrufödelsen mycket av sin relevans, liksom behovet av att Jesus måste ha varit syndfri”.

”Själv påstod Jesus sig aldrig, vad man vet, vara Gud. [---] Nej, han påstod sig inte vara Gud”

Vem är det som kommer med sådana för kristna människor hädiska och provocerande uttalanden? Vem är det som framför sådana attacker mot evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod? Är det en muslimsk apologet som går till storms mot Kristi försoningsverk och Gudom? Vem är det som dessutom säger om Guds åtskiljande på domedagen att det inte är någon principiell skillnad mellan Hitler och den Gud som dömer människor? Och som säger att Gud egentligen kanske bara är en kemisk hormonell reaktion som uppstår vid en viss form av stimuli i hjärnan (”så kan det naturligtvis också vara”). Är det kanske Christer Sturmark från Humanisterna?

Nej, den man som skrivit sådana rader reser runt i Sverige och framför sitt budskap i fullsatta domkyrkor, frikyrkor och församlingshem, ja, i snart sagt alla möjliga ”kristna” sammanhang. I vår skall han i åtta SVT-program förklara för svenska folket vad kristendom är. Mannen heter Jonas Gardell och har skrivit två böcker, en om Gud och en om Jesus, som båda blivit storsäljare. Teologiska fakulteten i Lund har, applåderad av den svenskkyrkliga eliten, förärat honom titeln hedersdoktor i teologi.

Att ovanstående överhuvudtaget är möjligt säger väldigt mycket om tillståndet i vårt lands kristenhet. Aldrig tidigare har den andliga förvirringen varit större och förförelsen mer utbredd. Finns det då några röster som avslöjar lögnen och pekar på vad Herren verkligen säger i sitt Ord?

Ännu finns lyckligtvis några sådana röster kvar. Den kvalificerade bibelforskaren Seth Erlandsson har gjort svensk kristenhet en stor tjänst genom att i sin nyutkomna bok Om Gud och Jesus – Gardells tankar i Bibelns och forskningens ljus avslöja de ihåliga lögner Gardell framför.

Det skall genast sägas att den som sedan tidigare är bekant med Erlandssons författarskap mest intresserar sig för kap. 1. Det är i detta kapitel Gardells senaste bok Om Jesus analyseras. Kap. 2, där Gardells bok Om Gud granskas, är en lätt bearbetning av ett kapitel från Erlandssons tidigare bok Gardells Gud, Da Vinci-koden och Bibeln. Kap. 3, som utan direkt anknytning till just Gardells böcker analyserar det principiella förhållandet mellan vetenskaplig bibelforskning och kristen tro, anknyter till ett annat kapitel i Erlandssons Gardells Gud…. Kap 4, slutligen, som handlar om den verklige Jesus från Nasaret, ansluter till ett kapitel ur Erlandssons tidigare bok Vem är han?

Det är alltså endast kap 1 (som dock utgör ca halva boken) som är nyskrivet. Detta kan tyckas märkligt men motiveras av att boken Gardells Gud…är slutsåld – läsare utan tillgång till den boken kan nu i den nya publikationen ta del av de relevanta kapitlen. Dessutom passar de ”repriserade” kapitlen (i synnerhet kap. 2) in i denna nyutkomna helhet, där Gardells böcker analyseras.

Här skall i fortsättningen endast kap. 1 presenteras. På ett pedagogiskt sätt använder Erlandsson en stor del av detta kapitel åt jämförelser mellan Gardells och apostlarnas Jesus. På punkt efter punkt kan läsaren följa den starka kontrasten mellan dessa. Ett exempel: Gardells Jesus tog miste när det gällde centrum i hans budskap, att Riket var nära: ”Jesus hade fel i det som han själv ansåg vara det mest centrala i hans budskap.mest centrala i hans budskap”.aliten d"et, vara Gud. dells och apostlornas Jesus.art: "ns tidigare bok tro, a kap 1, d.v.s. s” Apostlarnas Jesus däremot kommer med Guds himmelska visdom (se t.ex. Joh. 3:31f.) och tog inte alls miste om Guds rikes ankomst, utan förkunnade ett evigt, himmelskt rike som inte är av världslig art; ”Mitt rike är inte av den här världen” (Joh. 18:36). Erlandsson visar sedan på område efter område de stora och helt avgörande skillnaderna mellan Gardells och apostlarnas Jesus.

Erlandsson visar också i ett särskilt avsnitt övertygande hur de av Gardell påstådda motsägelserna i Bibeln i själva verket inte alls är motsägelser utan beror på oförmåga att förstå Bibelns grundläggande budskap (t.ex. Guds rikes natur och skillnaden mellan lag och evangelium).

Gardell plockar upp gamla bibelkritiska teorier när han angriper Bibelns Jesus. Dessa kullkastas lugnt och metodiskt av Erlandsson. Gardells Jesusbok är alltså inte nydanande utan ett hopkok av gammal bibelkritisk skåpmat, även om hopkoket får sägas vara personligt och eget för Gardell. Erlandsson visar dock hur fullständigt godtycklig Gardell är i konstruktionen av sin Jesusgestalt. Det är Gardells egen önskade fantasi som framträder när han presenterar Jesus. Det som verkar vara huvudsaken för Gardell är att Jesus skall acceptera hans homosexualitet och inte anse att någon människa behöver omvända sig från synden.

Gardell är i alla fall ärlig nog att erkänna: ”Jag vet att också den Jesus som jag skriver om är en spekulation, en skuggestalt…Han är mina föreställningars Jesus Kristus, jag vet det”. Erlandsson visar att Gardell ändå, detta erkännande till trots, gång på gång lätt glider över i påståenden och fastslåenden, så att läsaren får intrycket att det trots allt är fakta som presenteras.

Om Gud och Jesus – Gardells tankar i Bibelns och forskningens ljus avslöjar inte bara Gardells fantasier som förföriska lögner utan visar också läsaren på den verklige Jesus, den som Bibeln vittnar om. Förhoppningsvis kan Erlandsson genom sin nya utomordentliga bok rikta några människors blickar från Gardells eller andras (t.ex. Dan Browns) skuggestalter till den verklige Jesus - den som apostlarna, de ögonvittnen som dagligen vandrat tillsammans med honom i mer än tre år, vittnar om: Frälsaren som genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse alldeles gratis erbjuder syndare förlåtelse och nytt liv.

Lars Borgström

präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet

Seth Erlandsson: Om Gud och Jesus. Gardells tankar i Bibelns och forskningens ljus, 136 s. XP Media. ISBN 978-91-89299-85-6, Vendelsö 2009.

Dr Luther och Mr Hyde

RecensionerPosted by Lars 2009-03-12 21:36:15

Recension av Dr Luther och Mr Hyde

Under senare år har en hel del Lutherböcker skrivits i vårt land. Det vore överdrivet att tala om en Lutherhausse, men glädjande nog har ett ökat intresse för den store reformatorn ändå kunnat förmärkas. Flera av de nya böckerna har dessutom varit bra. En tydlig trend har varit att slå hål på myten om den tråkige Luther - många svenskar har ju som bekant förknippat lärofadern med ängslig pliktmoralism och misstänksamhet gentemot fest och glädje. Birgit Stolt och Per Ragnar har här på olika sätt gjort insatser, och Per Svensson sällar sig med Dr Luther och Mr Hyde till raden av dem som ger en mer rättvisande Lutherbild.

Dr Luther och Mr Hyde är en läsvärd bok. Svensson skriver flyhänt och intresseväckande. Språket är djärvt och modernt och associationerna såväl underhållande som träffande. Kopplingar till vår tid förekommer frekvent, både i detaljer och i övergripande analyser.

Svensson vill med ett par exempel från svenskt samhällsliv visa hur vi i somliga avseenden lever i kölvattnet av Luther och hans tänkande. Luthers lära om det världsliga regementet, övertygelsen att Gud styr samhället genom fursten (jfr Rom. 13), är enligt Svensson orsak till att vi svenskar hyser sådan tilltro till staten, som betraktas som ”garanten för trygghet och rättvisa, en varm och värnande fadersfamn” (s 126). Här, när det gäller Luther som (bidragande) orsak till svenskens förtröstansfulla och samtidigt underdåniga förhållande till staten, är nog Svensson rätt ute.

Mer svår att följa blir Svensson när han försöker dra en linje mellan Luthers arvsyndslära och svensk kriminalpolitik. Först ger han en mycket träffande beskrivning av hur det svenska rättssystemet avhumaniserat gärningsmannen, tagit ifrån honom hans ansvar genom att söka förklaringar till det kriminella beteendet bortom hans egen vilja. Man har sjukförklarat brottslingen, som betraktas som ett offer för olika omständigheter. Hans handlingar är symptom på orätta förhållanden eller strukturer. Svensson går sedan vidare och säger: ”Symptomtänkandet har genomsyrat också samhälls- och kulturdebatten i vid mening” (s 188). Men när han sedan försöker koppla detta tänkande till arvsyndsläran, blir det grumligt och långsökt. Den enda gemensamma nämnaren är att människan styrs av starka krafter; syndafördärvet resp. omständigheterna. Det är istället den stora skillnaden mellan Luther och svensk kriminalpolitik/rättspsykiatri som träder i dagen vid en jämförelse.

Luthers människosyn är mörk, kolsvart. Människan är ständigt inriktad mot det onda, om hon inte av Guds Ande föds till nytt liv och därmed befrias från syndens och djävulens makt. Efter denna befrielse har hon dock även fortsättningsvis, så länge hon lever på jorden, att kämpa med sitt onda kött. Den moderna människosyn, som präglar svensk kriminalpolitik, är å andra sidan ljus. Människan är i grunden god. Ondskan bortförklaras som sjukdom. Därför bedrivs kriminalvård, straff ersätts av påföljder o.s.v.

Vidare; arvsyndsläran fråntar inte människan hennes skuld, hon är personligen ansvarig för sina handlingar. Detta till skillnad från den moderna tendensen att frånta brottslingen dennes ansvar. Hur mörk Luther än målar människan, hur djupt sjunken i synd han än säger att hon är - och arvsynden sitter mycket djupare och fastare än de olika diagnoser som psykiatrin laborerar med - fråntas hon aldrig sitt mänskliga ansvar. Det hör till hennes höghet, att hon till skillnad från djuren står i en direkt ansvarsställning inför sin Skapare. Dessutom står det i människans makt, hur oförmögen hon än är på det andliga området (coram Deo), att prestera en borgerlig rättfärdighet som gäller på det samhälleliga planet (coram hominibus). Denna viktiga distinktion förbises av Svensson i diskussionen om Luthers eventuella påverkan på svensk rättsskipning.

Svensson visar annars prov på beläsenhet, även på teologins område. På några ställen förekommer dock tveksamma och direkt felaktiga påståenden. Svensson hävdar t.ex. att Luther skärpt Augustinus tes om människans oförmåga att genom egen kraft och vilja bli frälst. Augustinus sägs, till skillnad från Luther, ha ”sparat ett litet handlingsutrymme för den mänskliga viljan” (s 180). Detta är fel. Enligt den mogne Augustinus styrs viljan helt och hållet av Gud. Han citerar Fil. 2:13: ”Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att Hans goda vilja skall ske” och tillägger: ”Vi vill följaktligen, men Gud verkar även viljan i oss. Vi handlar följaktligen, men Gud verkar även handlingarna i oss för Hans goda viljas skull” (De Don. Pers, kap. 33). Guds nåd manifesterar sig i själva viljan hos de till frälsning utvalda och Guds dom i de övrigas vilja, som Han förstockar (De Praed, kap. 11).

Vidare lärde inte Augustinus rättfärdiggörelse genom tro allena, som Svensson tycks mena (s 127, 139). Kyrkofadern hävdade istället att det är de goda gärningarna som belönas med salighet av Gud (De Praed, kap. 20), även om det endast är den i nåd skänkta pånyttfödelsen som kan frambringa de saliggörande gärningarna (De Praed, kap. 31).

Om Svensson å ena sidan lyfter fram Dr Luthers befriande evangeliska budskap, menar han samtidigt att reformatorn å andra sidan var en Mr Hyde. Luthers drastiska, olustiga uttalanden mot upproriska bönder och mot judar gör att Svensson kallar honom ”fursteslickare” (s 10) och ”bödlarnas husideolog” (s 46) resp. ”snuskig rasist”, ”antisemit” (s 10) och ”rå judehatare” (s 240). Dessa utfall mot Luther är emellertid fullständigt onyanserade. Svensson gör inga försök att sätta in Luthers ord i deras sammanhang. T.ex. hade Luthers stridsskrift mot judarna ingenting med rasideologi att göra, utan var en skrift mot ”deras lögner”, d.v.s. mot deras läror och mot vissa hädiska uttalanden om Kristus, som förekommit. Boken är en polemisk skrift mot främmande tro, och överträffar inte Luthers häftiga utfall mot t.ex. vederdöparna eller påvekyrkan. Hur osmakliga och förfärliga vi än tycker Luthers ord mot judarna är, måste vi komma ihåg att hätskheten var grundad i trosmotsättningar, inte i rashat. I sin allra sista predikan sade Luther om judarna: ”Vi vill handla med dem i kristen kärlek och be för dem, att de må bli omvända och ta emot Herren.”

Dr Luther och Mr Hyde är en stimulerande bok som väcker många tankar. Svensson tar oss med på en intressant idéhistorisk färd genom Europa. Inte minst spännande är det att ta del av hans skildring av den tredje (efter den lutherska och den reformerta), ”bortglömda” reformationsgrenen: anabaptismen med dess olika riktningar, i synnerhet den politiskt sprängladdade, militanta, millennialistiska rörelsen.

Lars Borgström, km i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet

Per Svensson: Dr Luther och Mr Hyde, 261 s

Cordia (Verbum förlag AB) ISBN 978-91-526-3167-6, Stockholm 2008

Lilla katekesen och dess förklaring. Den kristna läran.

RecensionerPosted by Lars 2009-01-20 09:53:04

Recension av Lilla katekesen och dess förklaring. Den kristna läran.

Det fanns en tid då det i Sverige undervisades flitigt i Luthers Lilla katekes. Varje medborgare skulle äga kunskap i den kristna trons grunder, och Lilla katekesen är ju oöverträffad vad gäller såväl kortfattat bibliskt innehåll som pedagogisk framställning. Prästerna fann det dock angeläget att fördjupa undervisningen och utarbetade efterhand följdfrågor till Luthers frågor och svar. Så uppkom på olika håll i landet lokala katekesförklaringar, eller utvecklingar av Lilla katekesen.

Denna flora av katekesförklaringar medförde problem under enhetskyrkans tid (1600-talet). Eftersom det för medborgarna var en plikt att vara lutherskt kristna, skulle t.ex. de som önskade ingå äktenskap kunna visa prästen att de hade tillräckliga kristendomskunskaper - hur skulle de annars kunna ge kommande barn kristen fostran? Men om nu en av de blivande makarna kom från en trakt där man använde en annan katekesförklaring, med andra frågor och annorlunda formulerade svar, kunde det vara svårt att besvara prästens frågor. Bl.a. därför växte önskemålet fram, att det skulle utformas en enhetlig katekesförklaring för hela riket. Uppdraget gavs åt ärkebiskop Olof Svebilius och 1689 var den färdig och antagen. Den medborgerliga plikten att vara kristen visar sig i fråga 1, ”Är du en kristen?”, där det rätta svaret helt sonika är ”Ja”!

Svebilii katekesförklaring är den bästa som officiellt antagits av Svenska kyrkan (dess förtjänster erkändes för övrigt genast av samtiden som utan diskussioner tog emot den – det hör ju annars till det ”obligatoriska” att nya kyrkliga böcker möter protester från olika håll). Den står stadigt på den lutherska ortodoxins lärogrund (dock företräder den senortodoxins felaktiga utkorelselära, där nådavalet sker med hänsyn till tron, intuitu fidei, och vilodagen uppfattas på gammaltestamentligt vis). Den ersattes senare av den lindblomska från 1810 och 1878 kom den senast antagna. Det är symptomatiskt att Svenska kyrkan, som präglas av läropluralism och ett extremt ointresse för dogmatiska frågor, inte utarbetat någon ny katekesförklaring under de senaste 130 åren. 1878 års katekesförklaring har väl inte officiellt förkastats, men däremot helt fallit i glömska.

Desto mer glädjande är det att det på sina håll framställs nya katekesförklaringar på den bibliska, evangelisk-lutherska grunden. En sådan är den i denna recension anmälda, som Finlands Konfessionella Lutherska Kyrka (på finska är förkortningen STLK) utgav 1990, men som först i år översatts till svenska (av Johan Lumme) efter att ha spridits på ryska, ukrainska, engelska och de tre baltiska språken.

Det första som slår en när man tar boken i sin hand är dess yttre skönhet. Omslag, layout och illustrationer är mästerliga, främst tack vare den erkänt skicklige konstnären Kimmo Pälikkö, som tillhör STLK.

När det sedan kommer till innehållet, som ju naturligtvis är det viktigaste, blir man inte besviken. Här finns frågor och svar på de områden man är van vid från tidigare katekesförklaringar. Dessutom finns en del tillägg hämtat från Luthers övriga undervisning. Förutom det tillägg om nyckelmakten som Luther själv tillfogade Lilla katekesen, finns här självprövande frågor inför nattvarden (s 33-36) och en värdefull undervisning kring Herrens välsignelse (s 273-275). Som förklaring till den andra välsignelsen, att ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig”, sägs så trosstärkande: ”Här välsignar Herren oss så att han låter vår Frälsares milda och nådiga ansikte lysa över oss, så att det skiner över oss som ‘rättfärdighetens sol’ (Mal. 4:2). Från hans ansikte strålar syndernas förlåtelse för oss syndare, och vi får kraft att i tro komma till honom”.

Varje tid har sina särskilda problem, som inte tidigare generationer haft att handskas med, åtminstone inte i samma utsträckning. Det är därför välgörande att STLK´s katekesförklaring ger klart besked där djävulen just nu särskilt angriper vår allra heligaste kristna tro. Så svävar den inte på målet när det gäller Bibelns ofelbarhet (fråga 6) eller skapelseverkets tidsperiod och förkastandet av evolutionismen (fråga 155). Den förklarar också vår tids folksynder som abort (fråga 72), homosexualitet (fråga 84) och samboskap (fråga 89) vara brott emot Guds bud.

Här, i anknytning till undervisningen kring sjätte budet, måste jag dock göra min enda invändning. Det sägs i svaret till fråga 88, ”Är förlovningen bindande?”, att den är det för samvetet. Som stöd för detta hänvisas till Matt. 1:20-24, där ängeln kallar Maria Josefs hustru, fastän de endast var förlovade och bodde åtskilda. Vad man här förbisett är att den dåtida samhälleliga lagstiftningen bland judarna var annorlunda än vår. Den tidens trolovning var juridiskt bindande och någonting annat än vår tids förlovning. Naturligtvis skall en kristen inte handskas lättvindigt med en så allvarlig sak som förlovning, men absolut bindande för samvetet, såsom en vigsel är, skall inte förlovningen göras.

Det råder stor oklarhet på trons område i våra dagar, och denna förvirring når allt längre in i våra bibel- och bekännelsetrogna led. En del av våra ungdomar dras till karismatiska sammanhang, där det är lite ”fart”, trots att så mycket villfarelse förekommer där. Min förhoppning är därför att denna katekesförklaring genom sin klara och handfasta undervisning kan få utgöra ett värn mot detta. Inte minst viktigt i detta sammanhang är ett av tilläggsstyckena, där det ges en sund och biblisk undervisning kring nådegåvorna och undren (s 276-280).

Lars Borgström

Markku Särelä (red.): Lilla katekesen och dess förklaring. Den kristna läran, 291 s.

Suomen Tunnustuksellinen Luterilainen Kirkko. ISBN 978-951-9318-43-1, Lahtis 2008.

Luther och hans värld

RecensionerPosted by Lars 2008-09-11 08:56:12

Recension av Luther och hans värld.

Den återupptäckt av evangeliet som reformationen innebar medförde stora omvälvningar inom både kyrkans, politikens och bildningens värld. Frågan vilket orsakssambandet var mellan reformatorernas idéer och samhällets förändring har ivrigt sysselsatt historikerna. Det fanns förvisso många faktorer i det senmedeltida samhället som kan sägas ha berett marken för reformationen (spänningen mellan påvemakt och nationalstater, imperativet från humanismen att studera Bibeln på grundspråken, den framväxande borgerliga medelklassens konflikt med feodalsamhället o.s.v.), men man kommer till sist inte ifrån den stora betydelse en enda man och hans andliga kamp hade när det gäller att förklara hur det kom sig att det under 1500-talet uppstod från påvedömet fria evangeliska kyrkor och församlingar i Europa. Reformationen är ett tydligt exempel på den stora roll personligheterna spelar i historien.

Till Luther och hans världs förtjänster hör att Graham Tomlin insett detta. Han skriver: ”Ändå är och förblir reformationen framförallt en rörelse som sattes igång av unika individer […] Och Luther, som var den främste av dessa personer, förtjänar att studeras även i vår tid” (s 8).

Luther och hans värld är en vacker och lästläst bok. Den är rikt illustrerad och pedagogiskt upplagd med belysande citat i marginalerna och små förklarande utvikningar i särskilda spalter. Några skrivfel och några ovanliga svenska översättningar av det teologiska fackspråket gör dock att man hade önskat sig en mer noggrann korrekturläsning.

Tomlin ger en god överblick av den kultur - inte minst universitetsvärldens - och det samhällsliv som rådde i 1500-talets Tyskland. Vi får även läsa om påvekyrkans förfall, där en förvrängd nådelära medförde avlatshandel, mariakult och mässoffer. Spännande och fängslande, ibland t.o.m. riktigt roligt, är det att läsa om Luthers familjeliv och om olika episoder han var med om. Tomlin låter oss komma människan Luther nära.

Även om Tomlin inte explicit tar ställning i den omdebatterade frågan när Luthers reformatoriska genombrott skedde, ansluter han sig ändå, genom bokens kronologiska disposition, till den lilla majoritet av lutherforskare som tidsbestämmer genombrottet till 1514-1515. Enligt min mening har t.ex. Lowell C. Green (How Melanchthon helped Luther discover the Gospel) och Ingemar Öberg (Himmelrikets nycklar och kyrklig bot) mer fog för uppfattningen, att genombrottet skedde efter uppspikandet av teserna 1517.

Som sig bör får vi i denna bok bekanta oss med de bärande tankarna i Luthers teologi. Här träffar Tomlin i huvudsak rätt, men det finns ändå några saker att anmärka på. När Luthers syn på mässan framställs (s 94-97) lyfts visserligen hans kritik mot de katolska missbruken fram på ett korrekt sätt, men när Tomlin skriver att Luther uppfattade ”mässan som primärt en symbol av Guds löfte i Kristus, vilket binder samman gemenskapen” (s 95) är detta direkt missvisande. Under rubriken ”Kontroversen om nattvarden” (s 144-152), där Luthers uppgörelse med Zwingli skildras, är dock Tomlin klarare och framhäver där Luthers starka hävdande av Jesu kropps och blods verkliga närvaro i nattvarden.

I ett avslutande kapitel, ”Arvet”, försöker Tomlin att visa på den förblivande betydelse Luthers teologi har för människor av idag. Reformatorns upptäckt av evangeliet, d.v.s. rättfärdiggörelse genom tro allena, hade tidigare presenterats på ett förtjänstfullt sätt (s 56-62), men i detta avslutande kapitel förklaras vikten av denna läroartikel främst i psykologiska termer: Rättfärdiggörelse genom tro allena skänker gott självförtroende. En annan positiv följd som lyfts fram är att människovärdet garanteras. En individs värde beror inte på hennes kvalitéer eller insatser, utan på att hon är älskad av Gud.

Det är gott och väl – men långt ifrån nog. Så skulle nämligen inte Luther förklarat värdet av sin i Guds Ord gjorda upptäckt. Betydligt mer står på spel än gott självförtroende. Vad saken handlar om - inte bara på Luthers tid, utan i alla tider – är evigt liv eller evig död. I Luthers stora psalm om försoningen, Sv. ps. 345, skildras utgångsläget så: ”Jag under satan fången låg [---] och helvetet stod öppet” (v 1). Men i sista versen, efter det att Jesu blodiga pina, Hans död och uppståndelse beskrivits, prisas Guds barmhärtighet, som ”nederslog i Kristi död synd, helvete och nöd.” Det eviga livet är nu vunnet och skänks för intet! ”Ho kan oss nu fördärva?” (v 8).

Likaså menar Tomlin att teologins uppgift enligt Luther är att ”hjälpa människor leva ett gott, tryggt och fruktbart liv, att framkalla kärlekens handlingar från hjärtat och inte ett skuldtyngt samvete” (s 183). Men teologens uppgift är enligt Luther istället den, att rätt dela lag och evangelium så att människor kan frälsas från den eviga fördömelsen, eller, positivt uttryckt, att leda dem till den eviga saligheten. Det andra är bieffekter.

Lars Borgström, Uppsala

Graham Tomlin: Luther och hans värld, 190 s

Cordia (Verbum förlag AB) ISBN 978-91-526-3164-5 Stockholm 2007

Beställning: tfn: 08-743 65 10

Vem är han?

RecensionerPosted by Lars 2007-12-19 17:45:34

av Lars Borgström Recension av "Vem är han?"

Vem är Jesus? Det är av avgörande vikt att får ett tillförlitligt svar på den frågan. Är det nämligen så att Jesus är den Han själv säger sig vara, Guds Son och världens ende Frälsare, är det av evighetsvikt att vi lär känna Honom.

Seth Erlandssons senaste bok vill inte vara någonting annat än en saklig redogörelse för vad vi kan veta om Jesus. Ögonvittnena, de som träffade Honom och vandrade tillsammans med Honom, får komma till tals. Erlandsson visar hur samstämmiga de bibliska författarna är i sina skildringar. Det är budskapet om den korsfäste Frälsaren, Han som är härlighetens Herre, och syndernas förlåtelse genom tron på Honom, som lyfts fram i de olika nytestamentliga böckerna. Av Erlandssons genomgång av Nya testamentet, i stort sett bok för bok, förstår vi samtidigt hur grundlös bibelkritiken är när den vill konstruera motsättningar mellan de olika skrifterna.

I det inledande kapitlet placeras Jesus in i tid och rum. Genom olika antaganden, som Erlandsson erkänner inte är hundraprocentiga, kan man få fram olika datum att utgå från och på så sätt tidsbestämma de olika händelserna i Jesu liv. Det gör också Erlandsson, vilket ger en oerhörd konkretion åt framställningen. Smaka på följande citat: "Det är alltså fullt möjligt att Jesus föddes den 25 december. Om så är fallet skedde Jesu omskärelse den 1 januari år 4 f.Kr" (s 11). "Söndagen den 2 april år 30 red Jesus in i Jerusalem på en åsna, så som det var förutsagt om Messias i Sakarja 9:9" (s 17). "Torsdagen den 18 maj år 30 skedde Jesu himmelsfärd" (s 19). Det blir genom dessa kalendariska hänvisningar så överväldigande tydligt att Jesus inte är en fantasifigur, utan en verklig, historisk person.

En stor del av boken, nästan en tredjedel, upptas av en genomgång av de nytestamentliga böckerna (kap 2). Särskilt går Erlandsson igenom evangelierna och bjuder därigenom läsaren på en kort, sammanfattande introduktion till dessa. Vi får också en mycket intressant exkurs om vem klippan är i Matt. 16:18. Genom klar bevisning framgår det att klippan är Jesus själv, Han som är den sanne Guden. Det är på Honom församlingen skall byggas. Det är mycket välgörande att detta lyfts fram så tydligt, eftersom katolikerna hävdar att det är Petrus, och i hans efterföljd påvarna, som är klippan. Vid genomgången av evangelierna skjuter Erlandsson in en del intressanta och upplysande kommentarer, men breven låter han i hög grad okommenterade föra sin egen talan. Jag hade gärna sett att Erlandsson även kommit med intressanta påpekanden om brevens innehåll.

Vissa kapitel - som kap 3, där de tidiga utombibliska källorna om Jesus gås igenom och kap. 6, som handlar om Jesus i de gnostiska evangelierna - fungerar som uppslagsböcker då det gäller att enkelt och snabbt få fram information om hur det bevarade källmaterialet ser ut.

Kap. 4 handlar om hur den bibelkritiska forskningen ser på Jesus. Här blottläggs den förutsättning som hela denna bibelforskning vilar på: universum ses som "ett slutet system av orsak och verkan, vilket inte kan störas av mirakel eller gudomliga ingripanden" (s 100). Utifrån denna förutfattade mening är det självklart att de bibelkritiska bibelforskarna kommer till helt andra slutsatser än vad de bibliska författarna hävdar. Rena misstag på det metodologiska området inom denna typ av forskning påpekas också förtjänstfullt av Erlandsson.

Det har tiderna igenom funnits många människor som velat besvara frågan vem Jesus är. Många missförstånd och medvetna förfalskningar har förekommit. Så har det på senare år i uppmärksammade böcker hävdats att Han inte alls funnits (Alvar Ellegård 1992, Roger Viklund 2005), att Han efter sin skendöd - uppståndelsen förnekas naturligtvis - uppträdde som aposteln Paulus (Lena Einhorn 2006) eller att Han var en vanlig människa som ingick äktenskap med Maria Magdalena och fick barn, vars ättlingar lever ännu idag (Dan Brown 2004). I radioprogrammet Sommar i P 1 sade sommarprataren Lena Andersson 9/7 2005 att Jesus var en vanlig människa med storhetsvansinne och undermålig moral. Sådana felaktiga framställningar går Erlandsson grundligt och tålmodigt till rätta med, inte minst i kap 11. Genom sin sakliga kritik, där han aldrig hemfaller till nedlåtande attityd eller plockande av billiga poänger, visar Erlandsson tydligt på felaktigheterna i dessa resonemang. "Vem är Jesus" blir därför ett hälsosamt motgift mot alla de angrepp som riktats mot Jesus och Bibelns tillförlitlighet. Särskilt unga människor, som kanske fascinerats av Dan Browns "Da Vinci-koden", borde få läsa "Vem är han?".

I några mellanliggande kapitel, kap 7-10, görs några bibelstudier utifrån olika teman; Jesus och GT, Jesus och Guds rike, Jesus som tjänare och Jesu relation till Fadern och Anden. De besvarar utifrån olika utgångspunkter frågan vem Jesus är. De olika kapitlen i "Vem är han?" fungerar vart och ett självständigt och kan ge intryck av att vara osammanhängande, men utgör ändå tillsammans en helhet.

Vi skall vara tacksamma att en så kvalificerad bibelforskare som Seth Erlandsson orkat ta itu med uppgiften att bemöta de många förvanskningar av Jesus som förs fram till allmänheten - en tröttsam uppgift som man själv frestas anse livet är för kort för att man skall ta sig an. Varför skulle man lägga ned tid på dessa förblindade människors tankar? Men de vilda, ofta förvirrade föreställningar som sprids får inte stå oemotsagda. Människor behöver få lögnerna avslöjade och sanningen uppenbarad.

"Vem är han?" är en bok som man gärna sprider och själv säkerligen återvänder till många gånger.

Seth Erlandsson

Vem är han? Den verklige Jesus från Nasaret. (247 s)

XP Media 2007-12-18 ISBN 978-91-89299-45-0

Recension av SALIGHETEN enligt Anders Nohrborg del 2.

RecensionerPosted by David 2007-03-18 00:37:49

På eget förlag, Arne Lindgren Bok, håller nämnde författare och kh. em. på med en utgivning av Anders Nohrborgs klassiska postilla Den fallna människans salighetsordning. De 73 predikningarna planeras att bearbetade ges ut i nio böcker. Hittills har två böcker getts ut. Den första behandlade Gudsuppfattningen. Denna bok behandlar människosynen eller ”ditt läge innan du accepterat erbjudandet” som är Lindgrens övergripande rubrik för de 13 predikningarna. Det speciella med Nohrborgs postilla är att den inte är uppställd efter kyrkoåret utan systematiserad efter salighetsordningen. Naturligtvis följer denna utgivning samma system.

Bearbetningen består främst i att predikningarna kraftigt förkortats. Ett stickprov gav vid handen att predikan 22 e tref till omfånget är reducerad till knappt hälften, predikan 23 e tref till en knapp tredjedel och predikan 10 e tref till ca en fjärdedel.

Saligheten präglas dessutom av Lindgrens speciella terminologi och stil. Så kallas t.ex. Herren konsekvent JAG ÄR. Den oomvändes falska säkerhet i synden kallas ”kroppsfixerad säkerhet” (t.ex. s 17, 61, 63, 74). Förvirringen som hör till syndafördärvet beskrivs så här: Den ”kan liknas vid det som elefanten åstadkommer i en porslinsbutik” (s 6). Otron sägs vara ”ett utslag av delaktighet i djävulens bojkott mot Herren och hans smorde” (s 49). Det ibland särpräglade språket fungerar för det mesta bra och inspirerar läsaren till djupare begrundan. Formuleringarna är ofta träffande och knyter ibland an till aktuella företeelser i vår tid. Så ställs t.ex. en dyster diagnos på vår samtids kyrka (s 51).

Lindgren har dessutom på några ställen fört in egna längre synpunkter. T.ex. sägs (med rätta) Bibel 2000-översättningen (och även Evangelieboken 2002) vara framsprungen ur för Bibeln själv främmande premisser. Resultatet har blivit att sambandet mellan GT och NT kraftigt försvagats därigenom att de messianska profetiorna suddats bort eller gjorts otydliga (s 60).

Trots att Nohrborg endast blev 42 år gammal (död 1767) hade han hunnit skaffa sig en närmast osannolik bibelkunskap. Det märks genom bibelhänvisningarna. Man blir imponerad över bredden. Många ovanliga ställen lyfts fram ur såväl GT, NT som Apokryferna. Den som tar sig tid att slå upp ställena får ett gediget bibelstudium. Saligheten passar därför som bok för bibelstudiegruppen. Den är knappast till för nybörjaren utan för den som vill äta av den fastare födan.

Saligheten är genom sin systematiska framställning samtidigt en djupgående kristen troslära. Nohrborgs original har inte utan anledning kallats en lekmannadogmatik. Saligheten är klar och saklig, fri från känslosvall och svärmeri. Särskilt i vår tid då å ena sidan en psykologiserande förkunnelse och å andra sidan den karismatiska vågen hotar den klassiska, bibliska, evangelisk-lutherska tron är det välgörande att ta del av den undervisning som här möter. Den ytliga (och lagiska) formen av kristendom avvisas: ”I stället för att komma som barnet till sin avhållne far och fattig i sin egen ande öppna sig för hans rikedomar, försöker man stundom att själv provocera fram känslor och förnimmelser, som om kristendomens kraft består i att se, känna och smaka. Så ytligt förhåller det sig ju aldrig i verkligheten” (s 43).

Nohrborg förenar luthersk-ortodox lära med ett pietistiskt intresse för den enskilda människosjälen och dess olika tillstånd, vilka analyseras på ett skarpsinnigt sätt. Den som vill rannsaka sig själv och sin kristna tro får särskilt här i Saligheten del 2 hjälp till självprövning. Vi möter sådana predikningar som Din fördärvade natur (12 e tref), Ditt högmod (17 e tref) och Ditt fromma hyckleri (23 e tref).

Saligheten är fast förankrad i Bibeln och bekännelsen. Den enda frälsningsmöjligheten är rättfärdiggörelse genom tron allena. På s 2, som introducerande motto, beskrivs rättfärdiggörelsen närmare, ett ställe som det på ett par ställen hänvisas tillbaka till: ”I synden finns det olika grader, men inte så i rättfärdigheten. Den som är det minsta syndig är inte rättfärdig. Det är därför som en människa måste få fly till Jesus som gör syndare rättfärdiga. Hon får då hans kompletta rättfärdighet som sin. Det är innebörden i ordet rättfärdiggörelse. Det är bara en hundraprocentig syndfrihet som är gångbar i himlen. Aldrig skall något orent komma in där, Uppb 21:27.”

Lars Borgström km, Uppsala

Arne Lindgren: Saligheten enligt Anders Nohrborg, del 2, 84 s
Arne Lindgren Bok ISBN 91-631-4848-X Linköping 2003
Beställning: tfn/fax: 013-15 41 82

Recension av Bibeln i bilder

RecensionerPosted by David 2007-03-18 00:36:23

Över tio tusen amerikanska barn prenumererade 1947 och framåt på Bibeln i bilder. Det var pastorn i Missourisynoden och bibelforskaren William F. Beck (1904-1966) som ställde samman de olika avsnitten och till sin hjälp hade han skickliga illustratörer. Bakom bilderna låg omfattande forskning för att man så riktigt som möjligt skulle kunna återge den bibliska miljön och de dåtida levnadsförhållandena. Texten utgjordes i huvudsak av direkta bibelcitat. En viss anpassning gjordes dock så att innehållet blev tillgängligare för barnen. Beck beskrev projektet så här: "Syftet var att förmedla Bibeln på ett så enkelt och rikt sätt som möjligt, så att familjer, ja människor i alla åldrar inom och utom kyrkan, kan läsa den och få en god översikt över dess innehåll och budskap".

Denna ambition lyckades man verkligen med. Såsom undertiteln lyder - från skapelsen till urkyrkan - täcker Bibeln i bilder i huvudsak in hela frälsningshistorien. Några viktiga händelseförlopp är dock utelämnade såsom t.ex. Josef i Egypten. Israels historia mellan Salomos kröning och Jesu födelse är helt förbigången.

Bibeln i bilder är trots ovanstående brist ändå tveklöst den bästa seriebibel av de som kommit mig till del. Det finaste med den är att den, till skillnad från andra seriebiblar, redan i Gamla testamentet är så tydligt evangelisk. Exempelvis får vi redan i syndafallsberättelsen veta att Jesus är kvinnans avkomma som skall krossa ormens huvud. Gång på gång görs framåtblickar där vi får se hur Jesus är uppfyllelsen av Gamla testamentets löften. Efter skildringen av hur Gud befallde Abraham att offra Isak står det t.ex.: "Abraham var villig att offra sin ende son. På samma sätt offrade Gud sin ende Son, Jesus, på korset. Genom att Jesus dog på korset är du räddad från straffet för synden, fruktan för döden, och från djävulens makt".

Genom modern desktopteknik har det nu blivit möjligt att till ett lågt pris ge ut Bibeln i bilder på olika språk. Barn över hela världen (bl.a. de spansktalande länderna, Albanien, Ryssland, Indien, Indonesien, Zambia och Brasilien) får en ny möjlighet att ta del av Bibelns frälsande budskap. I Sverige är det Stiftelsen Biblicum som står bakom utgivningen. Det är Folkbibelns översättning som har använts.

Bibeln i bilder (376 s) är en bok som man skall köpa många exemplar av. Den kostar bara 85 kr + porto. Jag kan inte tänka mig en bättre gåva att ge bort på födelsedagskalas eller som julklapp. Varje barn borde få ett eget exemplar av denna förnämliga bok. Den beställs från Biblicums förlag, c/o Adriansson, Släntvägen 10, 331 35 Värnamo. E-mail: biblicum@bredband.net

Lars Borgström

« PreviousNext »