Skattkistan

Skattkistan

Låt Bibeln förbli norm

InsändarePosted by Lars 2015-03-25 07:26:47

Publicerad i Dagen måndagen den 25/3 2015

LÅT BIBELN FÖRBLI NORM
Joel Halldorf varnar i artikeln "Homosexualitet ingen regelfråga" (Dagen 18/3) för biblicistisk argumentation då det gäller samkönad kärlek. Han säger där ett par märkliga saker som måste kommenteras.

För det första anförs frågan om kvinnligt ledarskap som ett exempel på hur församlingarna ändrat inställning och, därför att församlingarna inte längre följer de apostoliska förbuden mot denna företeelse (se 1 Kor. 14:33-38 och 1 Tim 2:12-14), så har "biblicismen" spelat ut sin roll. Resonemanget blir alltså i verkligheten: Eftersom församlingarna är olydiga på ett område så går det inte att upprätthålla den bibliska ordningen på ett annat område heller. Men en synd legitimerar inte ytterligare synd! Då man insett att överträdelse redan skett på ett område borde slutsatsen istället bli: Låt oss omvända oss och återgå till den bibliska ordningen också där!

Som ett andra exempel på hur församlingarna inte längre följer den "biblicistiska" linjen anförs de kvalifikationer som församlingsledare och pastorer skall ha enligt 1 Tim 3:2 och Tit 1:8. Joel Halldorf konstaterar helt sonika att dessa bibelord förbjuder frånskilda personer att väljas till ledare. Men det är en tolkning han gör. I bibeltexterna står bara att den som insätts i en sådan ställning skall vara "en kvinnas man". Minst lika troligt är att Paulus förbjuder promiskuösa personer att inneha dessa tjänster, eftersom den dåtida kulturen var mycket lössläppt.

Så till själva sakfrågan: Det kan vara bra att homosexualiteten diskuteras ur olika infallsvinklar. Framför allt bör det undervisas om välsignelsen av det av Gud instiftade äktenskapet, som är livslångt och mellan man och kvinna (Matt. 19:4-6). Det är att visa på en "biblisk vision av det goda". Sociala och psykologiska aspekter kan behandlas, men för en kristen är det alltid till sist Guds klara ord som gäller.

Talet om att inte låta de enskilda bibelverserna ensamma vara bestämmande utan istället också se till "grundläggande frågor" är ett farligt tal och känns igen från Svenska kyrkans argumentation då den kyrkan ändrade sin inställning till homosexualitet. Från och med utredningen "Kyrkan och homosexualiteten" 1994 övergav man de tidigare försöken (eftersom de var hopplösa) att komma runt vad de bibliska texterna – enklast uttryckt – betyder, och valde istället att pröva ett nytt sätt att förhålla sig till Bibeln. Man valde att ta fasta på dess "kärleksbudskap" (såsom man själv definierade det) och bejaka allt det som bedöms befrämja denna kärlek, även om det strider mot konkreta bibliska bud. Att Bibeln inte på detta sätt spelar ut de konkreta buden mot kärleksbudskapet, utan tvärtom menar att kärleken till Jesus visar sig just i hållandet av buden (Joh. 14:15), tycks man inte ha bekymrat sig över.

Bibeln gäller som norm i såväl "grundläggande frågor" som i enskilda, konkreta frågor. Dessa två motsäger aldrig varandra, utan de enskilda buden är ett uttryck för Guds väsen, som är kärlek. Därför måste vi hålla fast vid allt Guds ord. Jesus säger: "Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. Men den som håller dem och lär ut dem, han ska kallas stor i himmelriket" (Matt. 5:19).

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet



Alla skall inte med!

InsändarePosted by Lars 2015-03-04 11:17:56
Nedanstående insändare publicerades i Smålänningen den 12/1 2015:

-------

Alla skall inte med!

Att skolan är i kris – och det sedan länge – inser nu de flesta. De katastrofala PISA-resultaten (där skolresultat jämförs internationellt) kan inte längre bortförklaras med att det är fel på testerna, eller med att de inte skulle registrera områden där vi menar oss vara i topp: självständigt tänkande, demokrati eller vad det nu kan vara. Ju fortare försvarsmekanismerna avslöjas och avlägsnas, desto snabbare kan problemen angripas på ett konstruktivt sätt. Skall Sverige lyckas höja nivån på elevernas kunskaper måste radikala åtgärder vidtas. Och det är bråttom eftersom det handlar om det uppväxande släktet som är Sveriges framtid.

Vad skall då göras? Det finns förstås många orsaker till dagens kunskapskris (oroliga hemförhållanden, låg lärarstatus, föraktet för ”katederundervisning” och ”faktainlärning” m.m.), men här skall endast pekas på en viktig faktor som orsakat förödande konsekvenser: inkludering.

År 1976 presenterades SIA-reformen (Skolans Inre Arbete) av det socialdemokratiska statsrådet Lena Hjelm-Wallén. Där sattes de tankar och utvecklingslinjer som sedan 60-talet vuxit sig allt starkare på pränt. Till de viktigaste punkterna hörde att alla elever, också de med svåra koncentrationssvårigheter och uppförandeproblem, liksom de studiemässigt svaga, skall undervisas i samma klassrum. Resultatet? Prof. Inger Enkvist ger det självklara svaret i en debattartikel: ”Detta påverkade alla elevers studiemöjligheter och gjorde lärarnas uppgift stressande, för att inte säga omöjlig” (SvD 2014-12-03).

Med egna lärarerfarenheter från såväl grund- som gymnasieskola förundras vi över att detta sakernas tillstånd tillåts fortgå år efter år. De övriga eleverna skulle ju hinna så mycket längre i de olika ämnena om inte de tre-fyra stökiga eleverna tilläts sabotera lektionerna! I vilka andra sammanhang i samhället tillåter man att vissa skriker, provocerar och är så stökiga att verksamheten lider allvarlig skada? Inte på träningen, inte på konserter, inte på föreläsningar. Varför i skolan?

Vi har ju skolplikt i Sverige, kanske någon invänder. De stökiga eleverna är ju där inte av fri vilja, utan av lagstadgad plikt. Jo, förvisso – men ingenting säger att de måste vara med i den vanliga skolklassen. Istället för att i högre eller lägre grad sabotera andra elevers inlärningsmöjligheter och driva lärare in i utbrändhet, skulle de vara betjänta av specialanpassad undervisning med mer praktiska inslag. Alla skall inte med i den vanliga skolklassen, men alla – såväl de lugna och duktiga eleverna som de med olika slags svårigheter - skall få den undervisning som är bäst för dem!

Lars Borgström,

riksdagskandidat Kristna Värdepartiet, skolpolitiksansvarig

Mats Selander,

riksdagskandidat Kristna Värdepartiet



De två advokaterna

ArtiklarPosted by Lars 2015-03-04 10:09:06

De två advokaterna

Aposteln Johannes skriver att det finns en som försvarar oss i Himmelen: ”Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig” (1 Joh. 2:1). Jesus själv säger enligt samme Johannes att när Han återvänt till sin Fader skall Han sända hjälp till sina lärjungar: ”Och jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot” (Joh. 14:16-17).

Vad som inte framgår av Folkbibelns översättning är att det som i den första versen (den som handlar om Jesus) återges med ”en som för vår talan” och det som i den andra versen (den som handlar om den Helige Ande) återges med ”Hjälpare” i den grekiska grundtexten är ett och samma ord: parakletos. Enligt klassisk grekiska betyder parakletos en försvarsadvokat, någon som bistår en anklagad med juridisk hjälp vid rättegång. Även i senare grekiska har denna grundbetydelse av ordet bibehållits. En paraklet är en person som tar ställning för någon, talar väl om någon genom att lägga ett gott ord. I latinska bibelöversättningar står det att Jesus Kristus är vår advokat inför Fadern.

Jesus Kristus som advokat

Gud framställs på många ställen i Bibeln som en domare (Ps 9:5, 2 Tess. 1:5-8 m.fl.). Han fäller alltid rättvisa domar (Ps. 119:137, Rom. 1:32, 2 Tess. 1:5). All synd som bedrivs på jorden väcker Hans vrede: ”Gud är en rättfärdig domare, en Gud som dagligen visar sin vrede” (Ps. 7:12). Det är idag vanligt inom kristenheten att man inte vill tala om Guds vrede och straff. I en mycket populär och lovordad nyutkommen ”kristen” bok sägs det att Gud inte är vred, att Han ”alltid är kärlek” (Skytte, Stinissen, Ansikte mot ansikte, Artos&Libris 2010, s 340). Men Guds vrede kan inte trollas bort genom att man förnekar den eller inte låtsas om den. Den kommer aldrig någonsin att försvinna eftersom Gud är evig och oföränderlig (Ps. 102:28, Jak. 1:17).

En del föreställer sig helvetet som en plats där de förtappade för evigt är avskilda från Gud. Den välkände kristne författaren C.S. Lewis tänkte t.ex. att Gud är fullständigt frånvarande i helvetet, att Han har lämnat de förtappade helt och hållet åt sig själva (Lidandets problem, Libris 1995, s 147). Men Lewis kunde inte tagit mer miste i detta avseende. Gud är allestädes närvarande: ”Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där” (Ps. 139:8). I all evighet kommer alla människor, de frälsta såväl som de förtappade, att vara i Guds omedelbara närvaro. Gud är de kristnas Himmel och de otroendes helvete på en och samma gång. De förra åtnjuter Hans kärlek men de senare drabbas av Hans vrede. Inte skilda från Gud, utan ”inför Lammet och de heliga änglarna” kommer de förbannade att ”få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare” (Upp. 14:10). De kommer att plågas i eld och svavel och ”röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter” (Upp. 14:11). För de otroende är det verkligen ”fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Hebr. 10:31).

Den gudsövergivenhet som det ändå är fråga om är frånvaron av Guds barmhärtiga, kärleksfulla närvaro, där Han välsignande vänder sitt ansikte mot den älskade, såsom Han gör i den aronitiska välsignelsen (4 Mos. 6:25-26) i vår gudstjänst. Denna övergivenhet drabbades Jesus av då Han på korset utropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27:46). Guds vrede omslöt Honom på varje sida, den var en tryckande börda över Honom. Han klagade: ”Din vrede ligger tung på mig, alla dina böljors svall låter du gå över mig. [---] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför gömmer du ditt ansikte för mig? [---] Din vredes lågor går över mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten, alla omringar de mig” (Ps. 88:8, 15, 17-18). Förgäves kommer människor att försöka fly denna Guds vrede på domens dag utan att kunna det (Upp. 6:15-16).

Eftersom alla människor har syndat och gjort vad ont är (Rom. 3:10-12, 23 m.fl.) förtjänar alla att kastas i den eviga elden. Inför Guds domstol i Himmelen står vi alla som skyldiga. Ingen av oss kan visa upp ett heligt och rättfärdigt liv. Guds lag anklagar oss för våra synder och kräver gottgörelse, vedergällning, tillfyllestgörelse. Det är ingenting mindervärdigt eller bristfälligt hos Gud som gör att Han kräver dom, straff och hämnd. Den omutliga lagen är ”helig” och budordet ”heligt, rätt och gott” (Rom. 7:12). Det är Guds helighet och rättfärdighet som kräver att synden och syndaren bestraffas. Martin Luther beskriver den svåra situationen på detta sätt i sin stora psalm om försoningen:

Jag under satan fången låg Och kunde mig ej hjälpa,

Den synd som rådde i min håg, I grund mig ville stjälpa.

Min synd mig till förtvivlan drev, Mitt samvets dom orygglig blev,

Och helvetet stod öppet (Lova Herren 47:2).

Vi är alltså alla förlorade, dömda till evig död och pina i helvetet – om ingenting inträffar som förändrar vår situation. Det är här Jesus Kristus träder till vår hjälp. I Gezelii bibelverk står det om Honom i förklaringen till 1 Joh. 2:1: ”Jesus är wår endaste Adwocat, som har gifwit sig ut till en försoning för oss, v. 2; 1 Tim. 2:5.”

Jesus är vår försvarare som står inför Fadern ”för att mana gott” för oss (Hebr. 7:25). Detta sker inte genom ett skickligt upplagt försvarstal varigenom Han försöker dupera Fadern. Han framställer istället för Fadern sin egen förtjänst - sin fullkomliga lydnad och sitt bottenlösa lidande - varigenom Han tillfredsställt Guds krav på rättsskipning. Han har själv friköpt oss (Rom. 3:24). Detta beskrivs på följande sätt i Luthers psalm:

Till ende Sonen sade Han: Jag måste mig förbarma.

Far ner uti det syndaland Och lös de fångar arma

Från deras synd och stora nöd, Fräls dem ifrån en evig död

Och låt dem med dig leva (Lova Herren 47:4).

Därigenom vilar den kristna församlingens åtnjutande av Guds nåd på helt laglig och oantastlig grund. ”Genom rätt skall Sion friköpas, genom rättfärdighet de som vänder tillbaka” (Jes. 1:27). Gud förklarar oss rättfärdiga för sin Sons Jesu Kristi skull. Paulus skriver:

”Vad skall vi nu säga om detta? Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla, hur skulle Han kunna annat än också skänka oss allt med Honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. Vem är den som fördömer? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss” (Rom. 8:31-34).

Den Helige Ande som advokat

Jesus är alltså vår parakletos, advokat, inför Fadern i Himmelen. På skärtorsdagskvällen sade Jesus till sina lärjungar att när Han återvänt till Fadern, skulle Han be Fadern att sända en annan advokat, parakletos, som alltid skulle vara hos dem (Joh. 14:16). Denne Hjälpare, som parakletos översätts till på detta ställe, är ”sanningens Ande” som femtio dagar senare på ett påtagligt sätt i himmelskt dån utgöts över lärjungarna på pingstdagen (Apg. 2:2-4). Luther skriver om detta:

Han upp till Fadern for igen Från denna världs elände

Och i mitt bröst Hugsvalaren, Den Helge Ande, sände

Som i min nöd skall trösta mig, Mig stödja på min bättringsstig

Och i all sanning leda (Lova Herren 47:7).

Gezelii bibelverk förklarar i utläggningen av Joh. 14:16 vad den Helige Andes roll som Hjälpare, ”Hugswalare”, är: ”Paracletos betyder en advokat, förespråkare eller bistånd inför rätta, hwilken tröstar, styrker och hjelper de skyldiga, så gör den helige Ande ock med oss uti samwetet inför Guds dom, emot synden och djefwulens åklagan.”

De människor som varit föremål för den Helige Andes vittnande i hjärtat förstår vilken lycka det innebär att ha en sådan advokat. Innan vi utvecklar detta närmare skall vi emellertid först betrakta utgångsläget, den naturliga människans situation utan den Helige Andes vittnesbörd.

Alla människor är skapade med ett samvete, d.v.s. de vet till-sam-mans med Gud vad som är rätt och fel, gott och ont. Lagen är ju skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15). Alla människor vet också innerst inne att det kommer att utkrävas straff för alla deras synder och överträdelser (Rom. 1:32). Deras samveten dömer dem skyldiga eftersom de vet att de är skyldiga. Denna samvetets dom kan vara ohygglig och driva människor in i förtvivlan och viljan att ta sina liv. En av antikens hedniska författare skrev öppet och ärligt att det inte finns någon pina så svår som ett dåligt samvete.

Människorna har inte endast ett inre vittnesbörd om sin synd och skuld, utan också ett yttre. Gud sänder ju straffdomar redan här i tiden. Han gör det tillräckligt ofta för att alla människor skall förstå att Han vredgas över synden, men tillräckligt sällan för att de också skall inse att Hans vrede inte är uttömd, att den fulla bestraffningen ännu återstår.

Hur skall människornas samvetsnöd avhjälpas? I äldre, hedniska kulturer har man burit fram offer på offer, det ena större och blodigare än det andra, för att försöka stilla gudarnas vrede. I den moderna kulturen försöker man hellre med förströelse, förträngning och förnekelse. Man försöker t.o.m. rensa bort all straffutmätning i samhället - straff är bannlyst såväl inom barnuppfostran som skolundervisning och t.o.m. inom brottsbekämpningen talar man om ”kriminalvård” och ”påföljder” istället för om straff - för att slippa bli påmind om ”vredens dag, när Guds rättfärdiga dom skall uppenbaras” (Rom. 2:5). Men det är omoget och fåfängt att tro att Guds vrede försvinner om man slutar att tala om den eller genom att vi människor skaffar bort vedergällning i samhället. Gud slutar inte upp med att bestraffa synden bara för att vi gör det.

Den enda verkliga boten mot samvetsnöden är den Helige Andes tröst. Om än vårt eget hjärta dömer oss - ”Mitt samvets dom orygglig blev” (Lova Herren 47:2) - är Gud ”större än vårt hjärta och vet allt” (1 Joh. 3:20), d.v.s. om än vårt hjärta dömer oss som syndiga och ovärdiga så är ändå Gud större i oss och försvarar och tröstar oss med sina nådelöften. Den Helige Ande är en gudomlig försvarsadvokat som ”vittnar med vår ande att vi är Guds barn” (Rom. 8:16). Detta sker inte på något svärmiskt, extatiskt sätt utan genom Guds Ord som kommer till oss genom Bibeln, biblisk predikan och sakramenten. Det är just genom Guds Ord den helige Ande kommer till oss (Joh. 6:63, Gal. 3:2 m.fl.). Jesus säger därför att när advokaten, parakleten, kommer, då skall Han påminna lärjungarna om allt vad Han har sagt dem (Joh. 14:26).

Vad är det då närmare bestämt som den Helige Ande vittnar om och lägger till grund för vårt barnaskap, då Han talar i våra hjärtan? Jesus säger: ”När Hjälparen (parakleten) kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall Han vittna om mig” (Joh. 15:26). Vidare: ”Och när Han (parakleten) kommer skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: [---] om rättfärdighet, ty jag går till Fadern” (Joh. 16:10). Meningen med detta är att Jesus efter fullbordat frälsningsverk fullständigt rättfärdig återvänt till Fadern och att Hans rättfärdighet också gäller oss. Slutligen: ”Han (parakleten) skall förhärliga mig” (Joh. 16:14).

Vi ser alltså att den Helige Ande tröstar och styrker oss, övertygar oss om att vi är Guds barn, genom att tala om Jesus och Hans fullbordade verk. Sådant är den andre advokatens vittnesbörd i våra hjärtan. Inför samvetets hårda dom hjälper inga hänvisningar till egna verk eller kvalitéer. ”Jesus allena”, solus Christus, är det vittnesbörd som sanningens Ande frambär i våra hjärtan.

--------

Så har vi sett hur Gud i sin oändliga godhet gett oss två försvarsadvokater. De är allsmäktiga, fullständigt goda och vet allt. Den ene, Guds Son, manar gott för oss i Himmelen och den andre, den Helige Ande, gör det i våra hjärtan. Så mån är Gud om oss, så hett önskar Han att vi skall bli frälsta. Därför bör vi alltid tacka Honom, t.ex. med slutversen i Luthers stora psalm om försoningen:

Ty vare pris i evighet Och lov förutan ände

Guds eviga barmhärtighet, Som oss den hjälpen sände

Och nederslog i Kristi död Synd, helvete och dödens nöd,

Vem kan oss nu fördärva? (Lova Herren 47:8).



Förödelsens styggelse

InsändarePosted by Lars 2015-01-24 18:13:35

Insändare till Uppsala Nya Tidning 29/5 2008, ej publicerad

Insändare till UNT

Förödelsens styggelse

Tio år efter den homoerotiska Ecce Homo-utställningen är det dags igen för en ny skändning av Jesus, Guds Son och världens ende Frälsare, då denna utställning skall repriseras i höst. Avfallet från den ende sanne Guden har gått så pass långt inom Svenska kyrkan att Rom. 1:26-28 sedan länge är en verklighet: Eftersom de övergivit Gud har Han utlämnat dem till falska föreställningar och skamliga lidelser.

Runt om i världen protesterar muslimer när deras profet vanhelgas av de "otrogna". I vårt land går Svenska kyrkan i spetsen vad gäller hädelser och vanhelgande av det som för kristna människor är dyrt och heligt. Eftersom hädelsen skall ske i domkyrkan, Sveriges rikshelgedom, går det inte att undgå att tänka på "förödelsens styggelse" på helig plats (Matt. 24:15-16). Jag uppmanar därför alla kristna att fly den fallna skökokyrkan. Det finns bibeltroende församlingar av den evangelisk-lutherska bekännelsen!

Lars Borgström, pastor i Pauluskapellet, Uppsala.



Predikan 3:e advent

PredikningarPosted by Lars 2014-12-11 22:13:01

av Lars Borgström Predikan 3:e söndagen i advent Matt. 11:1-10

Jesus hade utlovats i Gamla testamentet. Många profeter hade framträtt och vittnat om vad de i förväg fått se, hur Messias skulle frälsa mänskligheten. Som den siste i raden av alla Gudsmän som vittnade om den kommande Frälsaren kom Johannes Döparen. Den tredje söndagen i advent handlar om honom. Han är faktiskt en så viktig person i Guds rikes historia att både denna söndag och nästa kommer att handla om honom.

Jesus säger om Johannes Döparen: ”Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han skall bereda vägen för dig” (v 10). Han citerar Gamla testamentet, profeten Malakis bok, som skrevs på 400-talet före Kristi födelse. Där står att alldeles innan Frälsaren någon gång i framtiden skulle komma skulle något speciellt inträffa. En budbärare skulle gå framför Honom och bereda väg för Honom.

Nu hade detta bibelord gått i uppfyllelse! Johannes var denne budbärare, en verklig Herrens vägröjare - alltså en som gjorde det möjligt för människorna att tro på Herren och leva i gemenskap med Honom. Liksom de tidigare profeterna sade han till folket att de skulle överge sina synder och istället följa Guds vilja. Gud är ju helig och god och den som skall tillhöra Honom måste också vara sådan. Guds ord till Israel gäller i alla tider: ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig” (3 Mos. 19:12). Detta innebär, att den som inte lyder Gud och följer Hans bud, inte heller hör Honom till.

Av Jesu ord om Johannes Döparen får vi veta några saker om denne märklige man. Vi skall stanna upp vid att han 1) inte var någon vindflöjel 2) inte var någon framgångsrik världsmänniska, men att han var 3) budbäraren

Johannes var inte någon vindflöjel...

”Vad gick ni ut i öknen för att se?” frågade Jesus. ”Ett strå som vajar för vinden?” Nej, sådan var inte Johannes. Vi talar ibland om människor som är som vindflöjlar. En vindflöjel är en vimpel eller pil som sitter högst upp på masttoppar. När man vill veta åt vilket håll det blåser tittar man på vindflöjeln. Den är som ett ”strå som vajar för vinden”. Det finns många människor som är sådana. Så fort de får reda på att de flesta i samhället tycker på ett visst sätt anpassar de sig efter detta, oavsett om det är rätt eller fel. Någon vindflöjel, någon som vänder kappan efter ”samhällsvindarna” och ändrar sig efter varje ny idé som blir allmänt accepterad, var inte Johannes. Då hade han aldrig kunnat förbereda vägen för Jesus.

Johannes var verkligen radikal. Att vara radikal är inte, som många tror, att ha extrema och märkliga idéer längst ut i någon ytterlighet och strida för sin sak, gärna på ett aggressivt sätt. Att vara radikal har istället med förankring att göra. ”Radikal” kommer från latinets ord för rot. Den som är radikal har sina rötter djupt rotade i jorden. Rötterna har sökt sig så djupt att de är förankrade i själva grunden, i klippan. Och för en kristen är den klippan Kristus.

I våra tider är det tyvärr mycket som är galet i samhället. När en ny idé allmänt accepteras vänder sig alla strån efter vinden, även om det strider mot både Guds ord och vad som är förnuftigt. Men den kristne står i sådana situationer fast på Guds ords orubbliga grund. Sedan må han eller hon av världsmänniskorna kallas extremist eller något ännu mycket värre. Det viktiga är inte vad människorna anser. Det viktiga är hur Gud ser på saken.

Johannes var förankrad i Kristus. Han var inte ett strå som vajade för vinden. Hans rötter sökte sig djupt ned, ända ned till klippan Kristus. Du vill väl också vara som Johannes och hålla dig till Guds ords sanning, även om de flesta tycker annorlunda?

En annan Johannes, aposteln och evangelisten, fick i sin uppenbarelse på ön Patmos se ett fruktansvärt vilddjur stiga upp ur havet. Detta vilddjur symboliserar den världsliga makten, när denna antar kristendomsfientliga drag. Så läser vi något såväl fruktansvärt som beklämmande: ”Hela jorden förundrade sig över vilddjuret och följde efter det” (Upp. 13:3) Eftersom människorna i allmänhet följer detta vilddjur i dess verksamhet kan vi kristna inte räkna med att få allmänhetens förståelse och stöd när vilddjuret strider mot Guds ordningar och den sanna kyrkan. När t.ex. äktenskapslagarna ändras till att inkludera de homosexuella framstår de kristna i allmänhetens ögon som mycket hatiska och ondsinta människor - t.o.m. av dem som för tjugofem år sedan hade exakt samma etiska värdering av homosexualitet som de kristna. Eftersom de följer efter vilddjuret anpassar de sig hela tiden efter de vindar som blåser i samhället.

De kristna däremot följer inte vilddjuret. Johannes fick blicka in i himlen och se hur de evigt saliga människorna har det och uppträder. Deras tillhörighet till Jesus skildras på ett vackert och gripande sätt: de följer Lammet vart det än går (Upp. 14:4). Detta är något som också kännetecknar de kristna på jorden. Jesus, den gode Herden, säger om sig själv i tredje person: ”När han har fört ut alla sina får går han före dem, och fåren följer honom eftersom de känner hans röst. (Joh. 10:4).

...eller någon framgångsrik världsmänniska

Johannes Döparen var inte heller någon framgångsrik, välbetald världsmänniska. "Gick ni ut i öknen för att se en man klädd i fina kläder?" frågade Jesus folket. "Nej, sådana finns i kungapalatsen" blev svaret som Han själv gav. Anpassar man sig till världens icke-kristna tankesätt kan det ibland leda till framgång och rikedom. Men Johannes eftersträvade inte sådant. Han bar istället kläder av kamelhår och hans mat var gräshoppor och vildhonung (Matt. 3:4). Hans tillvaro var alltså långt från yttre världslig framgång och från de fina kläderna som finns i kungapalatsen.

Visserligen hamnade Johannes till sist i kungapalatset, men då i dess fängelsehåla. Han hade nämligen sagt till självaste kung Herodes att det var förbjudet för honom att gifta sig med sin brors hustru, vilket han hade gjort (Mark. 6:17-18). Eftersom Johannes predikade mot synden blev han belagd med fängelsestraff och senare avrättning. Så mycket betydde Guds ords sanning för Johannes att han hellre dog än att förtiga den eller ansluta sig till lögnen.

Johannes var en verklig troshjälte, uppfylld av den Helige Ande redan som ett litet foster (Luk. 1:15, 41). Numera menar man allt oftare att Johannes började tvivla där han satt i den mörka och ensliga fängelsehålan. Det står ju: ”Johannes fick i fängelset höra talas om Kristi gärningar. Han sände då bud med sina lärjungar och frågade honom: ´Är du den som skulle komma? Eller ska vi vänta på någon annan?´” (Matt. 11:2-3). Johannes fråga till Jesus skulle enligt många moderna utläggare varit uttryck för hans egna tvivel. Denna uppfattning brukar också kombineras med ett upphöjande av tvivlet, som sägs vara något fint och äkta. Det är som om det blivit fult att tro för mycket, för starkt eller för tvärsäkert. Mot dessa tankar är det därför viktigt att slå fast att tvivlet kommer från djävulen, som redan från begynnelsen försökt utplåna tron, förtroendet för Gud, hos oss människor genom att så ut tvivel på Guds ord. "Skulle väl Gud ha sagt…" (1 Mos. 3: 1) sade han redan till Eva, vår stammoder. Det vore för övrigt märkligt, ifall Johannes skulle råkat i tvivel därför att han fick ”höra talas om Kristi gärningar” (v 2). Det motsatta borde ju istället varit fallet: Att nås av nyheter om Kristi gärningar styrker tron. Den gamla uppfattningen verkar därför mycket mer sannolik, nämligen att det var för sina lärjungars skull Johannes sände dem till Jesus. Det var inte för att skingra egna tvivel, utan för att föra lärjungarna till Frälsaren, som Johannes sände dem med frågorna. Han anade att han själv snart skulle dö eller förtvina i fängelset, och nu ville han att hans lärjungar skulle bli Jesu lärjungar. Det skulle de nämligen bli, när de fick frågorna besvarade på ett övertygande sätt.

Vi skall vara glada över att vi inte behöver sitta i fängelse därför att vi är kristna. Men vi skall älska sanningen så mycket att vi är beredda att lida för den, om det skulle bli nödvändigt. Sådan var Johannes. Tänk om vi idag skulle be Herren att Han ännu mer uppfyller oss med den Helige Ande, så att vi fick något av den kraft Johannes hade och så modigt kan vittna om Guds ords sanning för släktingar och vänner, ja för både kända och okända.

Johannes är budbäraren

Det budskap Johannes frambar beredde vägen för Jesus, och därför kallas han den store vägröjaren. Johannes var verkligen en vägröjare som öppnade folkets väg till Jesus. Han fick många av Israels folk att omvända sig till Herren, deras Gud. Det kunde han göra, därför att han uppfylld av den Helige Ande vittnade om sanningen.

Vi sjunger i dessa adventstider den kända psalmen ”Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp!” (Lova Herren 87:1). Detta skedde verkligen genom Johannes. Han predikade så att marken jämnades för Jesus. Bergen och höjderna sjönk och dalarna fylldes (Luk. 3:5). Men vilka berg var det som sjönk? Inte var det Judeens berg. Den yttre naturens form förändrades naturligtvis inte. Det var istället människornas högmod som krossades. Johannes talade nämligen om för dem att de var syndare som inte kunde bestå inför Guds dom (Luk. 3:7). Och det kan inte du heller! Tror du att du är helig och ren därför att du är tillräckligt from och god har du ett högt berg av högmod och stolthet inom dig. Då kan inte Jesus, ärans Konung, göra sin ankomst i ditt hjärta.

Att bli avslöjad som syndare är förödmjukande. Men det leder dig till Jesus Kristus, som är syndares vän. De som är ångerfulla över sina synder och är nedtryckta i den djupa förtvivlans dalar blir tröstade och uppresta av det glada budskapet om förlåtelse genom Jesus Kristus. Johannes Döparen var inte bara den stränga lagens predikant, utan han pekade också på Jesus och sade: ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Jesus var ett särskilt utvalt och fullkomligt offer som på korset tog bort inte bara några synder för några människor utan alla synder för alla människor. ”Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens” (1 Joh. 2:2). Många syndare började tro på Jesus genom Johannes predikan.

Nu uppmanar Gud också dig att göra det som gör dig till ett Guds barn: ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd.” Att se är detsamma som att tro, att förtrösta på Jesus, som är Guds Lamm. Så fylls dalarna av syndaförlåtelsen och all Guds nåds gåvor. Så kan du fira en verkligt god jul med den största gåvan av alla, Jesus Kristus själv, ”härlighetens sken, ljus av Faderns ljus utgånget” (Lova Herren 261:3).

Amen.



Skriften allena - reformatorernas formalprincip

ArtiklarPosted by Lars 2014-10-31 18:18:26

av Lars Borgström Skriften allena – reformatorernas formalprincip

Den reformation, den återgång till äkta, biblisk lära och bekännelse, som skedde på 1500-talet, hade två huvudprinciper. Den ena kallas formalprincipen, och innebär att Bibeln är den enda norm som Kyrkans tro och liv skall bestämmas av. Principen kan kortfattat uttryckas med orden Skriften allena, på latin sola scriptura. Den andra principen kallas materialprincipen och definierar den sak eller materia som den kristna tron är till sitt väsen. Den kristna trons huvudsak är att vi blir rättfärdiggjorda genom tron allena, därför att Kristus, den vi förtröstar på, redan har uppfyllt allt som behövdes för att vi skulle frälsas. Tron allena, på latin sola fide, är det fasta uttryck som brukar användas.

Redan för två år sedan, under 2012 års Lutherdagar, då jag höll ett dubbelföredrag om Arvet från reformationen, behandlade jag dessa två principer. De föredragen kan ses som en introduktion eller upptakt till detta föredrag, som är en fördjupning av den reformatoriska skriftprincipen eller sola scriptura.

Formalprincipen i bekännelseskrifterna

Detta föredrag kommer alltså att handla om den första av de två nämnda principerna, formalprincipen. Den är klart och tydligt uttryckt i våra bekännelseskrifter. Jag läser två citat ur Konkordieformeln av år 1577, de lutherska bekännelseskrifternas krona. I inledningen till Konkordieformeln heter det:

”Vi tror, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom det står skrivet: ’Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig’, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ’Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skulle han vara förbannad’, Gal. 1:8” (SKB s. 499).

Och på ett annat ställe:

”Vi bekänner oss till Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom Israels rena och klara källa, som allena utgör den enda sanna norm, efter vilken alla läror och lärare bör prövas och dömas” (SKB, s 542).

Det var kännetecknande för alla reformatorer, även de reformerta som Zwingli och Calvin, att de anammade Skriften allena som princip. Såväl De 39 artiklarna, som den Anglikanska kyrkan antog, som Westminster Confession, den mest kända av de reformerta trosbekännelserna, slår fast Skriften allena som norm för Kyrkan. Hur denna princip tillämpades kunde variera, t.ex. var de lutherska reformatorerna mer positivt inställda till den kyrkliga traditionen än vad de reformerta var. Förenklat kan man säga att för lutheranerna kunde kyrkliga bruk och ordningar accepteras så länge de inte motsade eller hotade någon biblisk lära, medan de reformerta rensade ut det som inte direkt kunde utläsas ur Bibeln. En annan skillnad var att i teologiska ställningstaganden kunde Skriften allena hos de reformerta i praktiken få ge vika för förnuftsresonemang. Här är predestinationsläran och nattvardsläran kända exempel, där de reformerta anpassade lärorna för att få dem mer acceptabla för förnuftet. Vi skall inte fördjupa oss i de reformertas lära, här vare det nog att påpeka att även den grenen av kristenheten bekänner sig till Skriften allena.

Den romersk-katolska motdraget

Den största delen av kristenheten bekänner sig emellertid inte till Skriften allena. Såväl den romersk-katolska som de s.k. ortodoxa kyrkorna i Östern anser att vid sidan av Skriften är också traditionen en källa till den gudomliga uppenbarelsen. När reformatorerna trädde fram på 1500-talet med Skriften allena som norm, samlade sig katolikerna till motvärn. Det skedde genom bannlysningar, förföljelser och avrättningar, där man tog den världsliga makten till hjälp. Det skedde också genom att man anordnade det stora konciliet i Trident (1545-1563), motreformationens koncilium. Man fastslog där att den oskrivna traditionen måste tas emot och äras ”med samma hängivenhet och vördnad” som Skriften själv. Skriften och traditionen ses som två helt jämbördiga källor som kompletterar varandra. Det var ur en sådan syn som påvedömet en gång hade fötts. Det var traditionen, inte Skriften, som gjorde det ofelbara påvedömet möjligt. Enligt romersk syn måste Skriften kompletteras av traditionen som står för fortsatt uppenbarelse och läroutveckling. Dessutom kan Skriften, menar man, inte tolkas och förstås av kyrkans enskilda medlemmar. Det måste finnas en gudomligt given instans, i detta fall påven, som avgör all tvist, ger Skriften en auktoritativ tolkning och stadfäster vad kyrkan skall tro. Denna instans är påven, ”Hans Helighet påven, biskopen av Rom och Jesu Kristi ståthållare på jorden, apostlafursten Sankt Petri efterföljare, överstepräst för hela kyrkan på jorden”, som det heter i hans officiella titel.

De s.k. ortodoxa kyrkorna

De s.k. ortodoxa, kyrkorna, alltså de orientaliska kyrkorna, tar på liknande sätt avstånd från ”Skriften allena”. Det apostoliska ordet kan inte tolkas av enskilda utan måste förstås i enlighet med den katolska eller universella kyrkans tradition. Men i stället för att låta kyrkans tradition stråla samman i en enda person, påven, så utgår man från kyrkans samlade episkopat, där alla biskopar är lika i rang. Biskoparna är apostlarnas efterföljare. Ortodoxa kyrkan betonar inte så mycket apostlarna som enskilda individer utan ser dem mer som ett samfällt kollegium. Däri låg deras auktoritet. På liknande sätt, menar man, är det med den kristna kyrkans auktoritet efter apostlarna. Enskilda personer kan inte bestämma om kyrkans tro och liv. Men det kan kyrkan företrädd av sina biskopar. Enligt ortodox tro leder Gud kyrkan främst genom allmänt erkända koncilier, där kyrkans biskopar samlas för att ta ställning i för kyrkan viktiga frågor. Vad kyrkan på detta sätt säger är fyllt av Ande och sanning. Det är mot denna bakgrund som de sju s.k. ekumeniska koncilierna i den gamla kyrkans tid har en så stark ställning i den ortodoxa kyrkan. När hela kyrkan är överens har den Helige Ande verkat. Då är kyrkan ofelbar. Då har Gud talat och då är vägen som skall vandras klar.

För den ortodoxa kyrkan är det i huvudsak de sju koncilierna som gäller. Dessa ger uttryck för ”vad som alltid och av alla trotts”. Eftersom inga fler sådana allmänt erkända ekumeniska koncilier har kommit till stånd, kan man säga att den dogmatiska utvecklingen avstannat, i vart fall tills vidare. Det ses emellertid inte som något större problem. Den ortodoxa kyrkan har inget brinnande intresse för läror och dogmatiska framställningar. Det är med viss motvilja, när man blir tvungen till det, som man sysslar med sådant. Tyngdpunkten ligger på annat håll: i mötet med Gud i liturgin och i firandet av eukaristin. Det är som om läran saknar mening utan liturgi och lovsång. I den lutherska kyrkan är det snarast tvärtom. Liturgin får sin tyngd av läran.

Formalprincipen i Bibeln

Vi har nu hört om några olika konfessioner och deras syn på Skriftens auktoritet. Vilken är då den riktiga synen? För oss som hävdar Skriften allena är det naturligtvis Skriftens egen uppfattning om saken som är den riktiga. Vad säger då Skriften om sin egen auktoritet? Romersk-katolska apologeter hävdar att Bibeln själv inte lär Skriften allena, sola scriptura, och att denna princip därför är en villolära. Tvärtom, hävdar man, är det Bibelns lära att den muntliga undervisningen från apostlarna är lika viktig som Skriftens ord. En sådan ståndpunkt är felaktig, vilket vi här skall se.

Först skall emellertid ett viktigt påpekande göra. När bibliska läror skall beläggas kan det dels göras med direkta, uttryckliga och entydliga ord, dels genom bibelord som implicerar att vi måste sluta oss till en viss lära. Exempel på det senare är t.ex. treenighetsläran och barndopet. Ingenstans i Bibeln sägs att Gud är tre personer, men vi kan av många bibelställen sluta oss till att den Ende Sanne Guden är tre personer i en Gudom, med en enda gudomlig natur. Likadant förhåller det sig med barndopet, som vi måste bevisa med hjälp av flera bibelord som tillsammans leder till den riktiga slutsatsen. När det gäller Skriften allena har vi, tror jag man kan säga, endast ett uttryckligt ställe som lär denna princip. Annars har vi en rad andra ställen, som var och en för sig eller i förening med andra bibelställen, implicerar principen Skriften allena.

Det enda bibelställe jag funnit som direkt och uttryckligen lär Skriften allena är 1 Kor. 4:6. Paulus skriver där till den karismatiska församlingen i Korint, där villoläror fanns:

Bröder, detta har jag för er skull tillämpat på mig och Apollos, för att ni skall lära er den regeln när det gäller oss att inte gå utöver vad Skriften säger och inte skryta över en ledare på den andres bekostnad” (1 Kor. 4:6).

Säkerligen fanns det bland dessa som uppträdde som lärare i församlingen sådana som satte sina egna tankar och ”visioner” högre än Skriften, och det var helt naturligt att sådana lärare kom att vålla oenighet. Själva roten till splittring är att gå utöver det som är skrivet. Därför är det farligt att upphöja människor och ge deras ord auktoritet vid sidan av Skriften. Det är att sätta människor alltför högt.

Kanske någon nu tänker att det ju finns massor av ställen där det klart och tydligt sägs att vi inte får lägga något till Guds ord, inte heller dra något ifrån det. T.ex. varnar ju Agar i Ordspråksboken: ”Lägg ingenting till Hans ord, så att Han beslår dig med lögn” (Ords. 3:6). Eller någon kanske tänker på vad som står i 1 Petr. 4:11: ”Om någon predikar, skall det vara Guds Ord.” Men då skall vi komma ihåg att romerska katoliker med Guds ord menar såväl det skriftliga som det muntliga Ordet. De hävdar naturligtvis att de inte alls lägger något till Guds ord, de menar att de bara utlägger och förklarar den skriftliga och den muntliga traditionen, som också är Guds ord. Detta håller vi förstås inte med om, men i en argumentation kan vi alltså inte peka på de bibelställen som varnar för att lägga till eller dra ifrån något från Guds ord. Då måste vi i så fall först bevisa att Guds ord är endast det skriftliga Ordet.

Vi går så över till de bibelställen som förutsätter Skriften allena för att de skall vara meningsfulla. I Apg. 17:10-12 står det:

”Redan samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. Många av dem kom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och män.”

Här berättar Lukas om hur judarna i Berea kom till tro. De tog inte emot Paulus undervisning rakt av. Istället jämförde de hans undervisning med Skrifterna, d.v.s. Gamla testamentet. De prövade vad de hörde och bedömde det utifrån den Heliga Skrift. Hade de prövat Paulus undervisning utifrån traditionen hade de förkastat evangeliet. Traditionen inom judendomen var så förvrängd att de som följde den var fanatiska motståndare till evangeliet. Paulus själv hade ju tidigare slaviskt följt traditionen. Han skriver att han ”gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar” (Gal. 1:14). Och detta ledde till att han ”i fråga om iver [blev] en förföljare av församlingen” (Fil. 3:6). Judarna i Berea gjorde rätt. Istället för att pröva utifrån traditionen eller rådfråga de religiösa myndigheterna gick de direkt till de heliga Skrifterna och bedömde Paulus undervisning. Därför kom de också till tro.

I sin översteprästerliga förbön bad Jesus:

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig” (Joh. 17:17-20).

Jesus ber här att genom apostlarnas ord skulle andra komma till tro på evangeliet. Detta var ett viktigt ord för Luther, som han åberopade flera gånger. Apostlarnas ord (NT) skulle vid sidan av GT vara trosgrundval i den kristna församlingen. Jesu bön var naturligtvis en rätt bön i enlighet med Guds vilja. Det var en kraftfull bön som naturligtvis gick i uppfyllelse.

Jesus sade vid ett tillfälle:

Skriften kan inte göras om intet” (Joh. 10:35).

Ingenting kan alltså kullkasta Skriftens vittnesbörd. Det står fast vad som än händer. Skriften kan inte göras om intet. Något motsvarande sägs aldrig om traditionen.

Nu går vi till Bibelns viktigaste ställe vad gäller bibelsyn:

“Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim. 3:16-17).

Detta är ett bibelställe som brukar citeras för att visa på Bibelns inspiration, att den är given eller t.o.m. utandad av Gud, och därmed också dess ofelbarhet. Men detta bibelställe visar också på Bibelns tillräcklighet, d.v.s. att Bibeln ensam – utan den kyrkliga traditionen - räcker som källa och norm för såväl kyrkan som den enskilde kristne. Lägg märke till att Skriften är ”nyttig” – och att den är nyttig ”till” en viss sak ”för” att en annan sak skall kunna ske. Om vi skall uttrycka det formellt logiskt, så är Skriften nyttig till X för att Y skall kunna ske. Variabeln X refererar till ”undervisning, bestraffning, upprättelse och fostran i rättfärdighet”. Detta är alltså vad Skriften är nyttig till. Variabeln Y refererar till att den troende skall bli fullt färdig, väl rustad. Det är detta Y, vad Skriften är nyttig för, som vi särskilt skall uppmärksamma. Y, vad Skriften åstadkommer - nämligen den fullt färdiga gudsmänniskan - är en klar och tydlig deklaration att Skriften i sig själv är tillräcklig och därför också ensam kan vara Kyrkans norm. Det behövs inte att hjälp hämtas från annat håll, t.ex. från påven eller kyrklig tradition.

Låt oss noggrant se på v 17, vad Skriften är nyttig till: ”… för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning”. Paulus säger att Skriften kan frambringa troende människor som är ”fullt färdiga” och ”väl rustade för varje god gärning”. ”Fullt färdig” i vår översättning återger grundtextens artios. Detta ord betyder lämpad, komplett, perfekt, kapabel att möta alla krav. ”Väl rustad” i vår översättning återger grekiskans exartizo, som betyder fullständigt tillhandahålla, utrusta, men också slutföra.

Dessa definitioner visar oss att Skriften är tillräcklig. Bibelversen bevisar alltså den lutherska och allmänprotestantiska läran om Skriftens tillräcklighet. För att göra saken så klar det bara går skall vi notera skillnaden mellan tillräcklighet och nödvändighet. Att säga att en sak är nödvändig för något är att säga att utan denna sak på plats kan inte den önskade effekten inträffa. T.ex. är vatten nödvändigt för mänskligt liv. Vatten är alltså en nödvändig förutsättning för att mänskligt liv skall finnas till. Men att säga att en sak är tillräcklig är att hävda att denna sak är allt man behöver. I vårt exempel är vattnet nödvändigt men inte tillräckligt för mänskligt liv (t.ex. behöver vi ju mat också, förutom vattnet). Om vatten vore både nödvändigt och tillräckligt för mänskligt liv, skulle mat inte behövas. Låt oss ha dessa ting i åtanke, när vi nu läser 2 Tim. 3:16-17 på nytt:

”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.”

Om vi säger att ett sjukhus är komplett, att det har allt som behövs för all slags vård genom sina många avdelningar, betyder detta att jag aldrig behöver gå till något annat sjukhus för att få läkarvård. Det är inte så att jag behöver göra min blindtarmsoperation på ett sjukhus som har specialistkompetens för det, men sedan söka mig till ett annat sjukhus när jag skall opereras för gråstarr. Detta sjukhus har specialistavdelningar för alla slags operationer och vårdformer. På samma sätt säger Paulus att Skriften är nyttig, till fullo duglig att göra den troende fullt färdig att leva det liv som Gud avser; ingenting mer behöver tilläggas. Skriften är, kort sagt, nödvändig och tillräcklig.

Detta är helt avgörande för den debatt som förs med den romersk-katolska kyrkan. Den kyrkan hävdar ju att Skriften är otillräcklig, någonting behöver läggas till (nämligen traditionen och Kyrkans tolkning). Skriften kan enligt dem inte möta alla behov. Genom traditionen och Kyrkans auktoritet lär vi oss allt det andra som vi behöver. Utan detta tillägg till Skriften kan inte de troende bli rustade till “varje god gärning”. De menar att lutheraner och protestanter överlag inte får del av allt det som Gud vill ge dem, och därför inte blir fullt utrustade. Fullheten finns endast hos den romersk-katolska kyrkan. Men i ljuset av vår klara utläggning av 2 Tim. 3:16-17 ser vi att den romersk-katolska läran om Skriftens otillräcklighet är en falsk lära, som måste avvisas. Skriften är, i och av sig själv, tillräcklig för ”att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” och behaglig för Gud.

I Upp. 22:18-19 läser vi:

”För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok.”

Inget får läggas till... v 18

Dessa ord gäller såväl Uppenbarelseboken som Bibeln i sin helhet. Visserligen är de i första hand avsedda för just Uppenbarelseboken, men det är en allmän sanning att ingenting får läggas till Guds ord. Det är heller ingen tillfällighet att denna varning kommer här alldeles mot slutet av Bibelns sista bok. Den vanlige bibelläsaren, som håller Bibeln i sin hand, uppfattar säkert ”denna bok” som hela den fysiska bok han har framför sig, bestående av de sextiosex kanoniska skrifterna. Gud har i sin försyn sett till att denna vers skulle hamna på Bibelns sista blad.

Det blir ett fruktansvärt straff för den som vill lägga till eller komplettera den gudomliga uppenbarelsen. Stackars den människa som gör sig skyldig till något sådant! Uppenbarelseboken talar väldigt klart och på många ställen om de eviga straffen och här sägs att dessa väntar dem som gör tillägg till uppenbarelsen. Det är otroligt att påven vågar uttala nya dogmer, helt okända i den bibliska uppenbarelsen, med ”ofelbar” läroauktoritet. Men så är han också ”motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud” (2 Tess. 2:4), antikrist, det kyrkliga vilddjuret.

…eller dras ifrån, v 19

Den som drar något ifrån Bibeln går också miste om den eviga saligheten. Gud skall ”ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok”. Det som sades i anslutning till förra versen gäller även här: ”denna bok” syftar visserligen i första hand på Uppenbarelseboken, men även på Bibeln som helhet.

Om den romersk-katolska kyrkans (liksom de östliga, ortodoxa kyrkornas) särskilda synd på bibelsynens område är att de adderar den kyrkliga traditionen till den bibliska uppenbarelsen, är det den moderna protestantismens, liberalteologins, särskilda synd att dra bort från den bibliska uppenbarelsen. Guds övernaturliga ingripanden förnekas, liksom den eviga förtappelsen (och ibland även den eviga saligheten), Jesu gudom m.m. Denna stympade bekännelse kvarlämnar av trosbekännelsens andra artikel endast orden: ”Vi tror på Jesus Kristus… pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven” – ingenting mer. Liberalteologerna har själva utestängt sig från den kroppsliga uppståndelsens eviga liv genom att förneka dess existens och Jesu seger över döden. De får som de tror i detta avseende, deras ”del i livets träd och i den heliga staden” tas ifrån dem och de går miste om den salighet som Jesus vunnit åt dem på korset och skänkt dem personligen i dopet. De ställde sig själva ”utanför”.

Teologihistorien före reformationen


a) Fornkyrkan

Så länge apostlarna levde var det inget problem vad gällde auktoriteten. Det var förstås apostlarnas ord genom tal och skrift som gällde. Men när apostlarna dog och ersattes av biskopar som ledare i Kyrkan uppstod ett problem. Var det nu de bevarade apostoliska skrifterna som skulle utgöra trosgrundval, eller var det också de nya kyrkliga ledarnas (biskoparnas) ord och läror som skulle ligga till grund för tron? Den norske kyrkohistorikern Oskar Skarsaune (vid Menighetsfakulteten i Oslo) säger i ett föredrag om detta:

”Efterhand som tiden mellan kyrkan och apostlarna ytterligare ökades, blev helt naturligt den rent historiska bärkraften i [---] traditionsargumentet allt svagare allteftersom leden i traderingskedjan ökades. Man hade då två möjligheter: Antingen kunde man hålla fast vid det historiska tänkesättet, vilket skulle innebära att de skriftliga nedslagen av den tidiga traditionen allteftersom fick större normativ betydelse än den samtida lärotraditionen, och att apostla-skrifterna därigenom behöll sin ställning som ”norma normans” gentemot traditionen. Eller så kunde man försöka kompensera den försvagade historiska argumentationskraften genom att införa en pneumatisk motivering av traditionen, så att avståndet i tid mellan de första och de samtida traditions-bärarna strängt taget blev irrelevant. Detta senare sätt att tänka innebär att man tar steget över till en rent katolsk traditionsförståelse. I fornkyrkan skedde denna övergång mycket gradvis, och länge löpte de två tänkesätten sida vid sida. Ett illustrerande ”test-case” är synen på det pseudoepigrafiska paulusbrevet till laodicéerna (tredje århundradet). I den västliga kyrkan blev detta på 500- och 600-talet av de flesta ansett som äkta, och frågan var då: Skall det räknas till NT? De som tänkte utifrån den äldre, historiska kanonprincipen sade ”ja”. De tänkte: Här talar en apostel, alltså hör brevet med till kanon. Men Gregorius den store tänkte annorlunda. Också han räknade brevet som äkta, men hävdade: Kyrkan har sedan länge fastslagit vilka skrifter som hör till kanon, och detta kyrkliga avgörande kan inte göras om. Även om det skulle dyka upp flera äkta paulusbrev får de inte någon plats i kanon eftersom kyrkan redan avgjort att fjorton paulusbrev hör med till NT.

Här stöder den kyrkliga kanondefinitionen sig på sig själv, och behöver inget historiskt rättfärdiggörande. Satt på sin spets: Inte en historisk apostel, utan kyrkan, ledd av Anden, är den instans som definierar det normativa i kyrkan.

Hade man tänkt på det sättet redan på 100-talet skulle man inte haft något behov av att avgränsa något normativt NT över huvud taget. Kanonbildningen kan i detta perspektiv ses som ett uttryck för kyrklig ”självkritik” gentemot den egna traditionen: Kyrkan är medveten om att behöva det permanenta korrektiv som den skriftliga apostlaauktoriteten, som hon höll fast vid, representerade.

Det praktiska beviset på denna tes riktighet ser man hos gnostikerna. De var hela tiden så säkra på sin egen traditions uppenbarelsekvalitet att de inte behövde någon klart avgränsad kanon. Något sådant finner man inte hos dem.”

Det fanns alltså två betraktelsesätt vad gäller Skrift och tradition under de första århundradena, som löpte sida vid sida. Trots att ”traditionslinjen” blev starkare och starkare finner vi flera nedslag i kyrkofädernas skrifter, då dessa hävdat Skriftens primat över alla andra ord och meningar.

b) Augustinus

I ett brev till Hieronymus formulerar Augustinus den kända regeln:

”Endast åt de Skriftens böcker, som numera kallas kanoniska, har jag lärt att tillerkänna en sådan heder och ära, att jag med full visshet tror, att ingen av deras författare i något avseende har tagit miste i det han skrivit… Men andra (författare) läser jag så, att, även om de aldrig så mycket utmärker sig för helighet och lärdom, jag dock icke håller det för sant, på grund av at de själva tänkt så, utan därför att de har kunnat övertyga mig antingen genom dessa kanoniska författare eller genom sannolikhetsskäl. Och jag tror inte, att du, min

broder, har en annan uppfattning; vidare vill jag säga, att jag icke tror, att du skulle vilja, att dina böcker skola läsas som profeternas och apostlarnas; ty att tvivla på deras skrifter är brottsligt, emedan de äro fria från alla villfarelse.” (Ep. LXXXII, MPL XXX.II. s.277).

Här och i andra skrifter säger kyrkofadern, att ingen skall vara bunden av hans egna skrifter som av de kanoniska skrifterna. Bibelns ord måste ges en oavkortad tillit. När Luther prövar kyrkofädernas skrifter citerar han ofta detta uttalande av Augustinus.

c) Thomas av Aquino

Vi gör nu ett hopp till 1200-talet och Thomas av Aquino, den teolog som av den romersk-katolska kyrkan upphöjts till normalteolog. Thomas betonade Skriftens auktoritet och normativitet vid jämförelse med all annan lära. I sin viktigaste verk Summa Theologiae skriver han:

”Auktoritet i egentlig och nödvändig bindande mening är för den heliga läran endast den kanoniska Skriften. Övriga kyrkolärares auktoritet kan göra en uppfattning blott sannolik. Ty vår tro vilar på den uppenbarelse, som givits åt profeter och apostlar, som skrivit de kanoniska böckerna, men icke på en uppenbarelse, som möjligen blivit given åt andra lärare” (Summa theologiae I, qu. 1, art. VIII).

Thomas kan också hävda, att Skriften allena är trons grundval: ”Sola canonica Scriptura est regula fidei” (In Joann. Cap. 21, lect. 6). Han hävdar också, att Skriften är inspirerad och ofelbar och i alla, även historiska detaljer, skall betraktas som Guds ord (Summa theologiae I, qu. 32, art. 4). Han säger t.o.m. att Bibeln i princip äger såväl klarhet (claritas) som tillräcklighet (sufficienta). Här ser vi alltså att Thomas, fastän han räknas som den romersk-katolska kyrkans normalteolog, tydligt skiljer sig från den romersk-katolska teologin efter det Tridentinska konciliet (motreformationen). Han menar inte att uppenbarelsen har två källor, Skrift och tradition. Traditionen är för honom endast tolkande, inte kompletterande.

Ändå kan Thomas säga, att den Heliga Skrift trots allt ibland är svårtillgänglig och dunkel. Därför behöver den studeras ingående, ifall man skall kunna förstå dess mening. Men om allas mening skall anses vara lika vägande kan inte kyrkans enhet bevaras. Därför är det likväl ändå så att Modern-Kyrkan i sista hand garanterar den riktiga tolkningen. De gamla trosbekännelserna spelar här en avgörande roll. Dessutom har påven, såsom innehavare av Kyrkans högsta läroämbete, uppgiften att i varje tid fastställa den rätta läran (detta motiverar han inte utifrån Matt. 16:18-19, utan med hänvisning till Joh. 14:16 och Jesu förbön för Petrus i Luk. 22:32).

Luther

Den 10 december 1520 brände Luther den påvliga rätten, bannbullan och en del av motståndarna Ecks och Emsers skrifter. Detta ledde till att han till sist ställdes till svars inför kejsaren och andra, såväl andliga som världsliga auktoriteter, vid riksdagen i Worms 1521. Han anklagades för att gått emot traditionen och för att genom övermod ha satt hela kyrkans enhet i fara. Luther förvarade sig vid denna riksdag med två huvudargument: 1) Han förklarade sig vara bunden vid Skriften allena 2) Han måste se till, att människor blev frälsta genom en sann tro på Kristus. Sola Scriptura, Sola fides och Christus solus var sålunda de avgörande principerna för honom. I sitt välkända svar, ”utan horn och tänder” sade han till sist:

”Eftersom Eders Majeståt och edra mäktiga nåder begär ett enkelt svar, vill jag ge er ett sådant utan horn och tänder på detta sätt: Utan att jag blir överbevisad genom Skriftens vittnesbörd eller genom klara förnuftsgrunder (ty jag tror varken påven eller koncilierna allena, eftersom det står fast att de ofta har irrat och motsagt sig själva), så är jag övervunnen genom de av mig anförda skiftställena och är mitt samvete fånget i Guds ord; därför kan och vill jag inte återkalla något alls, ty det är varken säkert eller rätt, att handla mot samvetet” (WA 7, 838, 2 ff.).

Forskare (tex. B. Lohse) har visat att innebörden av orden ”klara förnuftsgrunder” inte har att göra med något självständigt opererande förnuft som formulerar trosartiklar på egen hand, utan Luther menade med sitt uttryck endast att dra logiska slutstaser på basis av klara Skriftutsagor. För att motståndarsidan skall få Luther att återkalla sina läror, måste de alltså överbevisa honom med Skriften och ingenting annat.

Luther utlade 1 Petri brev år 1523. Vid förklaringen av 1 Petr. 3:15, där Paulus uppmanar de kristna att avge en klar bekännelse om tons hopp, påpekar Luther att detta vore omöjligt om man endast hade traditionens, konciliernas och påvens motsägande utsagor att hålla sig till. Endast Skriften kan ligga till grund för en klar bekännelse (WA 12, 360 ff., särskilt 362,s ff.). 1 Petr. 4:11, ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord”, kommenterar Luther genom att inskärpa, att ingen får predika något utan att säkert veta att det vilar på Guds ord och befallning (WA 12, 379, 22 ff; 380, 1 ff. 10 ff.).

Som vi vet framhöll Luther gång på gång i nattvardsstriden gentemot Zwingli, att Krist ord ”Detta är min kropp” (hoc est corpus meum) skulle gälla gentemot alla förnuftsinvändningar. Ett enda ord ur Skriften vägde för Luther mer än hela världen. Ordet avgör allt.

I Stora Galaterbrevskommentaren lägger han, i utläggningen av Gal. 1:9, alla människor och alla kyrkliga instanser under den heliga Skrift och säger:

”Sig själv, en ängel från himmelen, alla lärare på jorden och så många magistrar som tänkas kan slänger Paulus i en hög och ställer dem alla under den heliga Skrifts domvärjo. Skriften är drottningen, hon skall härska och henne skola alla underdånigt lyda. Icke hennes lärare eller domare utan hennes enkla vittnen, lärjungar och bekännare måste alla vara, antingen det nu är påven eller Luther eller Augustinus eller Paulus eller en ängel från himmelen. Och i kyrkan får ingen annan lära förkunnas eller åhöras än Guds rena ord. I annat fall vare både lärare och åhörare förbannade tillika med sin lära.”

Två bibelord som Luther ofta återvände till är Joh. 17:20 och 1 Tess. 5:21. I Joh. 17:20 ber Jesus för alla dem, som genom apostlarnas ord skulle komma till tro. Apostlarnas ord har vi idag i Bibeln, och alltså skulle Bibeln vara den trosgrundval som för all framtid skulle föra människor till tro. I 1 Tess. 5:21 uppmanar Paulus de kristna att pröva allt och behålla det som är gott. Prövostenen är förstås den Heliga Skrift.

Den teologiska striden kring Skriften allena i reformationstidens Sverige

Låt oss nu vända oss till Sverige och de religionsdebatter som här utkämpades mellan papisterna och de evangeliska åren 1527-1528. Dessa var de enda offentliga debatter som utkämpades och vi har bevarade de olika skrifter som avfattades av meningsmotståndarna. På ena sidan stod Olaus Petri (1493-1552) och på den andra Peder Galle (1460-1537), professor i teologi vid Uppsala universitet och Paulus Helie (1485-1535), professor i teologi vid Köpenhamns universitet.

Bakgrunden var följande. När Olaus Petri återvänt från Wittenberg, där han studerat under Luther, och börjat predika den evangeliska tron blev det oro bland katolikerna. Biskop Olaus Magnus (490-1557), som för övrigt är mest känd som författare till den viktiga ”Historia om de nordiska folken” (1555), försökte motsätta sig den lutherska surdegen som börjat florera bland tyskar i Stockholm. Biskop Hans Brask i Linköping skrev ett öppet brev där han hotade alla som sålde, köpte eller läste lutherska böcker med exkommunikation. 1523 sände en av Olaus Petris överordnade i Strängnäs, Nicholaus Kindbo, en sammanställning av Olaus Petris kätterska läror till Hans Brask, som i sin tur sände ut den som en varning till andra prästmän. Bland en av anklagelsepunkterna var att Olaus Petri hävdat att det är otillåtet och utan värde att be Rosenkransen, eftersom denna praxis inte har något stöd i Bibeln. Detta är första gången någonsin som Skriften allena, eller formalprincipen, åberopas på svensk mark. I samband med Kindbos sammanställning av Olaus Petris kätterier bad Brask Gustav Vasa att han skulle inrätta en inkvisition i varje stift i Sverige för att stoppa den lutherska tron.

År 1525 gifte sig Olaus Petri, samma år som Luther för övrigt. Detta brott mot den kanoniska lagen - varken diakoner eller präster fick gifta sig - föranledde Hans Brask att be Gustav Vasa att ogiltigförklara äktenskapet. Gustav Vasa vägrade, och svarade istället att denna sak skulle avgöras genom ett kommande, framtida koncilium. Brasks motdrag var då att ge ut ett anti-lutherskt manifest, som han i mars 1525 lät spika upp på varje kyrkport i sitt stift. Där stadgade han att varje person som ägde eller spred lutherska skrifter genast skulle exkommuniceras. Han tryckte också olika anti-lutherska brev, pamfletter och sånger.

I december 1526 ställde Gustav Vasa offentligt tio frågor om den rätta religionen. Detta brev, där skillnaderna mellan katolicismen och lutherdomen skulle redas ut, sändes till olika ledande teologer. Fråga 1, som rör vårt ämne i allra högsta grad, handlade om relationen mellan Bibeln och traditionen. Andra frågor gällde t.ex. påvens överhöghet, rättfärdiggörelsen, bön till helgon, utombiblisk uppenbarelse och skärselden. Det har förmodats att det i själva verket var Olaus Petri själv, eller kanske Laurentius Andreae, som låg bakom brevet med de tio frågorna, men detaljerna kring detta är oklara. Gustav Vasas första fråga, den som vi här skall fördjupa oss i, löd hur som helst:

”Om man måå undfalla helga manna lärdom kyrkiones brukningar seduenior the som icke haffua gudz ordh medh sich”

”Om man kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ord.”

Exakt vad menas med denna fråga? Med ”helga manna” (heliga män, helgonen) torde menas det romersk-katolska läroämbetet med påven och kyrkomötena i spetsen. Särskilt viktigt är också vad som menas med ”icke haffua gudz ordh medh sich”. Menas att allt som inte uttryckligen lärs i Bibeln skall förkastas? Det skulle inte gå i linje med reformatorernas inklusive Olaus Petris egen inställning. Den mest rimliga tolkningen torde vara att frågan gäller hur man skall förhålla sig till sådana läror, bruk och sedvänjor som inte understöds av eller är i linje med Bibeln.

Peder Galle, professorn i teologi vid Uppsala universitet, svarade att frågan hade två aspekter. För det första handlar det om huruvida en enskild person kan tolka Bibelns ord på egen hand, utan hjälp av kyrkans läroämbete. Den andra aspekten av frågan handlar om utombiblisk uppenbarelse. Vad gäller den första aspekten svarar Galle att ”den helga scrifft hon är mongestadz såå haard och grundigh ath hon jngalunda kan forstandas rätteliga utan lärare och uthtydare” (den Heliga Skrift är på många ställen så svår och djup att den under inga omständigheter kan förstås utan lärare och uttolkare). Till stöd för detta påstående anför Galle två bibelord. Det första är Petrus uttalande om Paulus brev: ”I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv - något som också sker med de övriga Skrifterna” (2 Petr. 3:16). Det andra bibelordet är den etiopiske hovmannens replik på Filippus fråga, ifall han förstod vad han läste ur profeten Jesajas bok: ”Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?" (Apg. 8:31). Galle hävdar att detta visar att Jesaja inte kan förstås utan att det ges särskild vägledning. Sedan fortsätter han med två bibelställen, som enligt honom anger vilken denna vägledande instans är. Först citerar han 2 Petr. 1:21: ”Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud”. Sedan hänvisar han till 1 Kor. 12:10, som han med en synnerligen fri återgivning menar säga att ”den Helige Ande nådefullt inrättat ämbeten och gåvor till den heliga Kyrkan, såsom gåvan att kunna tolka och förklara den Heliga Skrift.” Detta är dock inte vad bibelstället säger. Det står: ”En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål.” På grundval av detta sista bibelställe hävdar Galle att de som fått gåvan att tolka den Heliga Skrift talar under den Helige Andes inspiration, och att därför ”ett vägrande att underordna sig dessa personer är att vägra att underordna sig den Helige Ande”. Galles argument blir till sist: ”Then som undfaller helga manna lärdom, han undfaller gudh och den helga anda som genom them haffuer talat.”

Det synes överflödigt att bemöta detta argument, då det i så hög grad bygger på ett förvanskat bibelord. Petrus uttalande om Paulus brev och den etiopiske hovmannens fråga är dock intressanta att fördjupa sig i. Vi kan då kort konstatera att goda lärare behövs och är till stor nytta i kyrkan, men att deras förklaringar av Skriften i sin tur måste kunna bevisas vara skriftenliga.

Olaus Petris svar på Galles resonemang började med att hävda att Galle egentligen inte besvarat Gustav Vasas fråga. Kungens fråga, hävdade Olaus Petri, handlade inte huruvida kristna behöver hjälp med att tolka Bibeln, utan om det är tillåtet för dem att tillbakavisa sådana läror från den Katolska kyrkans läroämbete, som inte har något stöd i Bibeln. Trots att Galle inte besvarat kungens fråga, bemöter Olaus Petri Galles skrift. Gentemot Galles påstående att Bibeln endast kan förstås under vägledning av den kyrkliga traditionen som inspirerats av den Helige Ande, hävdar Olaus Petri att fastän det är sant att Bibeln inte kan förstås annat än genom särskild vägledning, så kan den Helige Ande förse människan med sådan vägledning utan den kyrkliga traditionen. Det sätt som Anden uppenbarar Bibelns budskap genom, är principen ”Skrift skall med Skrift förklaras”. De klara bibelställena kastar ljus över de bibelställen, som inte är så klara. Olaus Petri förklarar: ”Eftersom det är den Helige Ande som inspirerat Bibeln, är det också Han som måste förklara den när det är nödvändigt med förklaring. Och detta sker när ett bibelställe som inte verkar så klart för oss, förklaras med ett bibelställe som är klart.” Olaus Petri är tydlig med att han inte förnekar att Gud använder lärare i Kyrkan. Tvärtom ”är det ingen tvekan om att vi behöver lärare”, säger han. Det han förnekar är att förekomsten eller närvaron av sådana lärare är en nödvändig förutsättning för att förstå Bibelns budskap. Frågan, säger Olaus Petri, är inte huruvida ett läroämbete behövs, utan om man får ta avstånd från den Katolska kyrkans läroämbetes läror, när dessa inte stöds av Bibeln. Olaus Petris svar är förstås att det får man göra under sådana omständigheter.

För att underbygga detta påstående lägger Olaus Petri till två argument. Särskilt det första är jag personligen mycket imponerad av. Jag menar att det är ett helt dödande argument. Olaus Petri utgår från tre bibelord: ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar” (Matt. 7:15), ”men pröva allt, behåll det goda” (1 Tess. 5:21) och ”Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh. 4:1). I dessa bibelställen säger Jesus och apostlarna till de kristna, att de skall akta sig för falska profeter, att de skall pröva allt och behålla det som är gott, samt att de skall pröva andarna för att avgöra ifall de är från Gud. Om det vore fallet att kristna skulle underordna sig den Katolska kyrkan utan att pröva hennes ord gentemot Kristi och apostlarnas ord, då skulle Kristus och apostlarna gett dessa instruktioner och varningar i onödan – och det vore en absurd tanke som inte kan vara riktig, menar Olaus Petri. Han sammanfattar elegant sitt argument: ”Hwar man nw icke undfala motte menniskios lärdom eller brukningar, hade Christus och hans apostlar fåfängliga giffuit oss sådana lärdom, Men thet kan jw jngen redheligen menniskia säya, ath Christus eller hans apostlar skulle noghot haffua fåfengeligt lärdt oss. Ther fore moste aff nödenne fölia her yth sth man wel må vnfalla helga manna lerdom och kyrkiones brukningar, ther the icke haffua gudz ordh for sich”

Förutom detta huvudargument lägger Olaus Petri till ytterligare ett argument. Han påpekar att Guds ords predikare på många ställen förbjuds att vare sig lägga till något eller dra ifrån något från Guds ord. De som predikar något annat än Guds ord hamnar t.o.m. under den förbannelse som Paulus uttalar i Gal. 1:8-9. Av detta följer, menar Olaus Petri, ”att de som predikar Guds ord inte får predika något annat än Guds ord”. Och detta menar Olaus Petri besvarar kungens fråga på ett positivt sätt, att man alltså ”kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ord”.

Paulus Helie, professor i teologi i Köpenhamn, besvarade Olaus Petris skrift ett år senare. Det framgår inte hur Helie ställde sig till Galles argument, men i sin skrift framför han ytterligare tre argument mot Skriften allena, sola scriptura. Det första utgår från ett bibelord, Joh. 14:26, där det står: ”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” Helie menar att om Guds ord endast skulle utgöras av Bibeln, då skulle detta Jesu löfte vara överflödigt. Guds Ande skulle då inte behövas som sanningens lärare. Om Jesu löfte om Andens kommande vägledande och lärande ”i allt” verkligen möter ett verkligt behov, då kan inte Bibeln utgöra hela uppenbarelsen. Detta argument anser jag mycket svagt, för at inte säga direkt felaktigt, men det återkommer jag till.

Det andra argumentet Helie framför är att kanon, samlingen av bibelböcker, bestämts eller blivit stadfäst av Kyrkan. Därmed följer att Kyrkan är mer grundläggande än Bibelns auktoritet. De kristna måste ju redan i första hand förlita sig till den Katolska kyrkans läroämbete för att kunna veta vilka böcker som ingår i Bibeln. Jag återkommer med bemötande av detta argument.

Helies tredje argument tar sin utgångspunkt i att även anhängare av sola scriptura-principen menar att sådana läror, som inte klart lärs i Bibeln, är bindande. Detta visar, menar Helie, att hans lutherska motståndare är inkonsekventa. Helie ger flera exempel på läror som han menar att vi inte kan utläsa ur Bibeln, men som läroämbetet och den kyrkliga traditionen lärt oss vara sanna. Som första exempel tar han Sonens väsensenhet med Fadern. Han skriver: ”at Gudtz son er Guth fader lige mectig wti Guddoms waerelse, ere en artichel, oss bör alle at fastelige tro, men ther dog kan icke bewiisis aff then blotte scrifft”. Ett annat exempel Helie anger är Filioque, att den Helige Ande utgår såväl från Fadern som Sonen. Sådana artiklar är bindande för de troende, men ändå inte på ett klart sätt framlagda i den Heliga Skrift, menar Helie. Därför, blir hans slutsats, är Skriften allena inte grunden för kristen lära.

---------------

Bemötande av Helies argument

Olaus Petri bemötte mig veterligt inte Helies tre argument. Men det är något jag tänker göra här och nu. Innan så sker är det på sin plats att påpeka att dessa argument, liksom Galles, ännu idag återkommer från romersk-katolska apologeter (ingenting nytt under solen).

a) Motargument mot Helies första argument

Helies hänvisning till Joh. 14:26 talar i själva verket mot den romersk-katolska uppfattningen. Här talar ju Jesus om den Helige Ande, som skall komma och leda lärjungarna in i hela sanningen. Först hade Han sagt till lärjungarna: ”Jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er” (Joh. 14:6). Denne ”ersättare” för Jesus är inte påven utan den Helige Ande. Det är inte påven som skall leda de kristna in i hela sanningen genom en fortlöpande tradition med nya, ”ofelbara”, påvligt uttalade dogmer, utan den Helige Ande skall lära de kristna allt och påminna dem ”om allt vad jag (Jesus) har sagt er” (Joh. 14:26).

Hur skall detta Jesu Ord om Andens ledande in i hela sanningen förstås? Det förstår vi helt

och fullt genom att läsa innantill: ”Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er” (Joh. 14:26). Den Helige Ande lär alltså inte något nytt och annat än Jesus. Han talar aldrig emot Jesu ord utan påminner istället om vad Jesus har sagt. Apostlarna har sedan nedtecknat det och så får vi, intill tidens slut, genom Skriften bli påminda om vad Jesus och Hans apostlar sagt. Detta gäller alltså inte bara evangeliernas direkta Jesusord, utan även den undervisning Han ger genom sina utvalda apostlar i de kanoniska skrifterna. ”Amen, amen säger jag er”, säger Jesus, ”den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig” (Joh. 13:20). Apostlarna är Jesu sändebud, det är vad själva ordet apostel betyder. Hela den Heliga Skrift är Guds Ord, andeinspirerad undervisning. Och nu är sedan länge alla apostlarna döda! Det finns inte längre något att påminnas om.

Man skulle utifrån detta med fog kunna säga att påven undantränger, försöker ersätta, den Helige Ande när han kallar sig ”Vicarius Christi”, alltså Kristi ställföreträdare eller ersättare, något som enligt Jesus den Helige Ande är. Detta är själva definitionen av antikrist, den som försöker ersätta Kristus, vara istället för Honom (anti betyder inte bara ”mot”, utan också ”istället för”).

b) Motargument mot Helies andra argument

Helie påstår att Kyrkan bestämt vilka böcker som skall vara kanoniska, d.v.s. ingå i Bibeln. Därför är Kyrkan enligt honom det primära, den auktoritet man skall följa och den som kan förklara hur Skrifterna skall förstås.

Men detta är en felaktig beskrivning av hur det förhåller sig. Ordet är det primära. Gud har genom sina apostlar gett Kyrkan den heliga Skrift. Kyrkan är inte Skriftens härskarinna, utan dess lydiga dotter. Gud själv har inspirerat de heliga skrifterna och dessa har omedelbart igenkänts och accepterats som heliga skrifter av kyrkan. När vi finner kristna koncilier göra uttalanden beträffande vilka böcker som skall erkännas som delar av Guds Ord, är dessa formulerade på ett sådant sätt att de visar att ett nytt beslut inte framläggs, utan att konciliet bara bekräftar att det höll fast vid vad som redan allmänt troddes.

c) Motargument mot Helies tredje argument

Det är sant att Skriften innehåller djupa läror. Men att de inte är möjliga att komma fram till genom Bibelstudium, utan endast genom att ta emot Kyrkans auktoritativa undervisning, är inte sant. Det som inte kan utläsas ur Bibeln skall man inte bekänna som kristen dogm. Helies exempel på dogmer är för övrigt inte svåra att utläsa ur Skriften. Sonens väsensenhet med Fadern lärs klart och tydligt i Joh.1:1, 10:30 m.fl. Och den Helige Andes utgående av såväl Fadern som Sonen lärs i Upp. 22:1, se även Joh. 15:26, Rom. 8:9, Fil. 1:19.

Utvecklingen i Sverige efter reformationen

Åtminstone fram till 1878 var det Svenska kyrkans officiella lära, att Bibeln är Guds Andeinspirerande ord. Det året utgavs nämligen den senast antagna katekesutvecklingen och där anges i st. 3, att ”Den heliga Skrift är Guds Ord, som genom den helige Andes ingivelse är skrivet av profeter, evangelister och apostlar, oss till undervisning, bättring, tröst och evig salighet.”

När Svenska kyrkan genom biskopsmötets bibelkommission ca hundra år senare, 1970, angav i vilken mening Bibeln är Guds Ord och på vilket sätt den är normerande, hade inställningen till Bibeln förändrats. Nu sades om de bibliska skrifterna, att ”som alla andra produkter av mänsklig verksamhet innehåller de misstag och felaktigheter” (s 47). Till stöd för denna uppfattning angavs också sådana bibliska utsagor, som man ansåg vara oförenliga med varandra eller strida mot historiska fakta (s 66f.). Året efter Bibelkommissionens skrift utgav forskningsinstitutet Biblicum boken Det står skrivet (Erlandsson, Danell, Hedegård) där påståendet om felaktigheter och motsägelser i Bibeln bemöttes genom att de av bibelkommissionen anförda exemplen ett efter ett behandlades (s 44-68).

Med den uppfattningen om Bibeln som bibelkommissionen lade fram kan den naturligtvis inte utgöra kyrkans norm för alla tider. Istället angavs kyrkans norm vara Kristusskeendet, som ”kan beskrivas som ett mönster eller paradigm” (s 97). Om förkunnelsen eller läroframställningen ligger i linje med paradigmet är det rätt lära, annars döms det ut som irrlärigt.

”Paradigmet” är inte uppbyggt av detaljer, utan är ett övergripande mönster. Exakt hur detta mönster ser ut blir till sist svårt att avgöra med exakthet. Vissa bibliska motiv måste ”skjutas åt sidan” och sådant som i Bibeln endast föreligger som ”ansatser”, men som ligger i linje med grundmönstret, måste ”byggas ut” (s 140). Det blir naturligtvis till sist människan, de tolkande subjekten själva, som avgör hur grundmönstret ser ut och vad som är i linje med detta, med andra ord vad som i Bibeln måste skjutas åt sidan och vad som skall hållas fram och t.o.m. vidareutvecklas. Bibelkommissionen menar att liksom ”den individuelle läraren har stor frihet” i följandet av läroplanen, har också vi det när det gäller Bibeln som norm (s 97). Den fråga som vid tiden för bibelkommissionens bok var aktuell var kvinnliga präster. Eftersom jämställdhetstanken bedömdes vara i linjen med paradigmet eller Kristusskeendets grundmönster, sades det att kvinnoprästreformen var riktig.

Denna syn, att det inte är Bibelns faktiska satser i enskildheter, utan ”paradigmet” som utgör norm, har sedan flitigt använts i homosexdebatten i Svenska kyrkan. Det är dock en teologisk nyhet i förhållande till äldre kyrkolära, t.ex. den som återfinns i de lutherska bekännelseskrifterna, och kallas ibland i den internationella debatten ”gospel reductionism” eller ”gospel minimalism”, d.v.s. evangeliereduktionism eller evangelieminimalism. Den amerikanske teologen från Missourisynoden David P. Scaer menar helt riktigt i sin bok Law and Gospel and the Means of Grace att det är denna ”gospel reductionism” som lett till ELCA´s (det största lutherska samfundet i USA) accepterande av kvinnliga präster och homosexuella äktenskap och prästvigning av homosexuella (se Scaer 2008, s 94).

”Gospel reductionism” innebär att Skriftens centrum - Kristus eller rättfärdiggörelse genom tron - inte används som en stjärna som lyser upp Skriften i övrigt, utan som en skära, som rensar bort det icke önskvärda i Skriften. Det som inte anses ligga i linje med paradigmet ”skjuts åt sidan”. Det är bara centrum, d.v.s. evangeliet, som behöver behållas.

Utvecklingen har fortsatt i liknande riktning. I min masteruppsats ”Svenska kyrkan och homosexualiteten 1951-2005. Om en förändrad inställning och dess motivering” visade jag att det numera heter att Bibelns övergripande budskap är ”kärleken”, och att kärleken därför skall vara bestämmande då olika frågor behandlas, som t.ex. homosexualitet. De enskilda bibelställena som handlar om en viss fråga skall man inte beakta, om dessa anses vara emot ”kärleken”.

Vi ser alltså att den lutherska sola scriptura-principen, att Bibeln skall vara ledstärna, inte längre tillämpas av Svenska kyrkan eller liknande liberala kyrkor. Att i tolkningen av bibeltexter ha ett sådant obestämt begrepp som ”kärlek” som översta norm blir diffust och godtyckligt, som gjort för att man skall få med sina egna favorittankar, som man självfallet uppfattar som kärleksfulla.

Avslutning

Den gudomliga uppenbarelsen har på många håll fått träda åt sidan till förmån för mänskliga, till synes förnuftiga tankar. En god moral är ju enkelt och förnuftigt att förstå sig på, och därför har den liberalteologiskt präglade kyrkan av idag inriktat sig på mänskliga rättigheter, solidaritet, fattigdomsbekämpning, miljöengagemang o.s.v. De äldre liberalteologerna, som var moraliskt konservativa och värnade om borgerlig anständighet, skulle bli förfärade över det moraliska förfallet; abortbejakandet, homosexförespråkandet och den sexuella frigjordheten som våra dagars liberala kyrkor ställer sig bakom. Men gemensamt för både de tidiga och de senare liberalteologerna är att de styrs av det som samtiden uppfattar som det moraliskt goda och försöker förverkliga detta med ett religiöst motiverat budskap.

Men vi rör oss då förstås hela tiden på lagens område, antingen det gäller en god moral i överstämmelse med den naturliga lagen, som ju är skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15) – såsom var fallet med de äldre liberalteologerna – eller det handlar om en perverterad moral som dikteras av ett kristendomsfientligt samhälle – såsom fallet är med dagens liberalteologer. Allt de ägnar sig åt är moral, försök till samhälls- och världsbättring. De har ingen del i den himmelska uppenbarelsen av evangelium.

Och om vi tänker efter så går också de den romersk-katolska frälsningsläran ut på, att vi med hjälp av nåden, genom vårt samarbete med de gudomliga nådeskrafterna, skall kunna bli bättre, helgas, och på det sättet göras värdiga det eviga livet.

Endast Bibeln kan uppenbara frälsningens hemlighet för oss, nämligen att Guds evige Son, som också i den övernaturliga jungfrufödelsen blivit sann människa, har lidit och dött för oss och på så sätt utplånat alla våra synder, så att vi står rena och rättfärdiga inför Gud trots att vi själva är eländiga och fördömelsevärda syndare, och att Han sedan på ett övernaturligt sätt, genom Guds väldiga makt, kroppsligen uppstått ur graven som den första bland många bröder, i väntan på oss. Detta är det underbara budskap som såväl liberalteologin som den romersk-katolska kyrkan berövar människor, eftersom de båda mästrar Bibeln och omformar kristendomen i linje med sina favorittankar.

Men vi håller oss till detta evangelium i liv och död. Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh. 11:25-26). Jesus gör genom sin försoning sådana som du och jag - t.o.m. om du så skulle vara den uslaste människan på jorden - till de fullkomligaste, mest rättfärdiga och heliga människor som tänkas kan. Genom tvagningen i Hans försoningsblod kan Gud nämligen inte se minsta fläck hos oss. Han ser på oss och säger: ”Denne är min älskade son, denna är min älskade dotter, i vilken jag har min glädje.”

Amen.



Ps. 32 (Rom. 4:3-8). Tron och rättfärdiggörelsen

BibelstudierPosted by Lars 2014-10-26 06:56:21

Tron och rättfärdiggörelsen Ps. 32, Rom. 4:3-8

Det vi skall tala om denna bibeltimme är ingenting mindre än kristendomens själva centrum, tron och rättfärdiggörelsen. Vi skall undersöka hur en människa blir rättfärdig inför Gud, allas Herre och Skapare - den inför vilken alla människa en gång, på domens dag, skall avlägga räkenskap. Vi skall göra det utifrån två bibeltexter, Ps. 32 och Rom. 4:3-8. Dessa två bibelställen hör nära samman, det är t.o.m. så att en del av den första bibeltexten citeras i den andra. Detta återkommer vi till. Vi går till väga på det sättet att vi gör en genomgång av Ps. 32, där vi belyser psaltarpsalmens två första verser utifrån Rom. 4:3-8.

Ps. 32, Inledning

I grundtextens rubrik, alltså inte den som översättarna har satt, utan i själva texten, Ps. 32:1, anges att detta är en läropsalm. Med detta menas att det är en psalm där David undervisar sig själv och andra om angelägna läror genom den Helige Andes upplysning. Denna psalm är verkligen angelägen eftersom den handlar om hur man får del av det eviga livet, hur man befrias från syndabördan som trycker en ned i helvetet. Psalmen handlar ju om syndabekännelse och förlåtelse.

Vi kan dela in psalmen i några delar. Först har vi i v 1-2 en saligprisning av dem som lever i nådaståndet. Därefter följer v 3-4 som handlar om det elände den lever i som lever borta från Gud i sina synder. v 5 är själva vändpunkten, då synden bekänns och förlåtelsen mottas. I v 6-7 beskrivs den trygghet Guds barn lever under. v 8-9 är en uppmaning till läsaren eller åhöraren att vandra på den rätta vägen. Slutligen, i v 10-11, beskrivs den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka. Låt oss nu ta ett stycke i taget:

Den gudfruktiges salighet, v 1-2

”En läropsalm av David. Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och som i sin ande är utan svek.”

Här möter vi en saligprisning av den som fått sin överträdelse förlåten på det sättet att hans synd har blivit övertäckt. Vad ligger bakom detta uttryck? Att ha synden övertäckt betyder att den inte ligger blottad inför Herrens ansikte. Vi människor är ju syndiga till själva vår natur och därför måste vi övertäcka vår syndfullhet om vi skall kunna bestå inför Gud. Detta går igen på många ställen i Bibeln, från dess början till dess slut. Redan i Bibelns första bok, 1 Mos. 3:21, ger Herren Gud efter syndafallet Adam och Eva kläder av skinn att dölja sin nakenhet med. Och i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, uppmanas den ljumme och avfällige församlingsföreståndaren i Efesus att köpa ”vita kläder att skyla dig med, så att hans [eg. din] skamliga nakenhet inte syns” (Upp. 3:18).

Genom ett syndoffer kan synden överskylas. Det antyds redan av den skinndräkt som Adam och Eva fick av Gud. För att den skulle kunna ha framställts måste ett djur ha slaktats. Allra tydligast manifesterades sedan detta med övertäckandet av synden i det allra heligaste rummet i Jerusalems tempel. På försoningsdagen, som inföll årligen, gick översteprästen in med blod och stänkte det över förbundsarken. Då övertäcktes nådastolen, förbundsarkens lock, med det utgjutna blodet så att de överträdda budtavlorna, som låg i arkens botten, inte syntes från Himmelen. Synden blev övertäckt.

Inledningen av Ps. 32 citeras av Paulus i Rom. 4. då han talar om Abrahams rättfärdiggörelse. Låt oss för en stund gå till Rom. 4:6-7. Där ser vi psaltarverserna citerade. Paulus sätter in psaltarverserna i ett speciellt sammanhang då han skriver: ”Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet” (Rom. 4:5). Här ser vi att rättfärdiggörelsen enligt Bibeln är forensisk, d.v.s. har med ett ”domstolsutlåtande” att göra. Rättfärdiggjord är inte den som moraliskt förbättrats, helgats till en viss grad eller dylikt. Rättfärdiggjord är istället den som förklarats rättfärdig såsom i en domstol. En frikännande dom har uttalats över människan.

Dessutom är rättfärdiggörelsen i biblisk mening imputativ. Med detta menas att den är tillräknad. Latinets imputare betyder tillräkna, tillvita. Den i tron rättfärdige har tillräknats en annans rättfärdighet, nämligen Kristi rättfärdighet. Det är på den grunden Gud förklarat honom rättfärdig. När Paulus skriver att tron räknas till rättfärdighet, är det trons objekt eller föremål, Jesus Kristus och Hans rättfärdighet, som tillräknas den troende.

Så hade inte Paulus alltid tänkt. Som farisé hade han på fariseiskt vis tänkt att Abraham var rättfärdig, en helig man, p.g.a. sitt liv, sin karaktär och sina goda gärningar. Abrahams tro räknades in bland hans goda gärningar, som gjorde att han var en Guds vän. Men nu, som omvänd till Kristus, har Paulus en helt annan uppfattning. Nu visar han att Abraham blev rättfärdig inför Gud genom tro allena, gärningarna ställs t.o.m. i motsats till tron.

Paulus citerar 1 Mos. 15:6 för att visa att Abraham inte har något att berömma sig av inför Gud, inga goda gärningar. Där står ju: ”Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” Aposteln kommenterar detta: ”Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd, utan som något han har förtjänat.” Här används en arbetsplats som åskådningsexempel, då han vill visa vad det betyder att Gud ”räknar” någon som rättfärdig. Om en arbetare och en arbetsgivare kommer överens om att arbetaren skall arbeta en dag för en viss summa pengar, då skulle lönen vid dagens slut vara något som arbetaren förtjänat. Som Paulus skriver: ”Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat.” Det skulle i en sådan situation vara en förolämpning om arbetsgivaren vid löneutbetalningen efter den långa arbetsdagen sade till den anställde, som slitit hårt: ”Kom nu skall jag ge dig en gåva.” Pengarna är i en sådan situation inte en gåva, det är något arbetaren har rätt till efter sitt slit. Men om någon inte arbetar och ändå får lön efter dagens slut är det sannerligen fråga om en gåva. Den icke arbetande räknas som att han uppfyllt förpliktelsen gentemot arbetsgivaren fastän han i själva verket inte har det.

I Rom. 4:5 överflyttar Paulus exemplet från arbetsplatsen till det andliga området, och säger: ”Men den som utan att bygga på gärningar tror på Honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. ”Om en människa inte gjort något för att förtjäna rättfärdighet, men Gud ger honom detta ändå som en gåva, så är det fråga om ett tillräknande av rättfärdighet. Så handlade Gud med Abraham. Abraham tog emot frälsningen som en fri gåva genom tron, inte som någon lön för goda gärningar.

För judarna, som härstammade från Abraham, var patriarken det främsta exemplet på hur Gud handlar med sitt folk, vad som utgör fundamentet för förhållandet mellan Gud och Hans barn. Men också David är en central gestalt i Israels historia. Hans regentstid utgjorde krönet av Israels förflutna. Aldrig, varken tidigare eller senare, hade Israel varit så framgångsrikt som under kung Davids tid. Han var idealkonungen och man drömde om ett återupprättande av ett davidiskt stor-Israel. Med tanke på detta måste naturligtvis också Davids vittnesbörd om hur Gud handlar med sitt folk vara mycket betydelsefullt. Därför uppmärksammar nu Paulus läsarna på vad David säger om hur rättfärdighet kommer till människor, som i sig själva är syndfulla.

Paulus citerar Ps. 32:1-2, där David säger (med orden från GT): "Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och i sin ande är utan svek." Såväl Abrahams som Davids exempel visar att frälsningen sker genom tro allena, utan gärningar. Det finns dock en skillnad mellan de exempel som Paulus anger. Skillnaden innebär inte på något sätt någon motsättning, utan visar mer på rikedomen i frälsningen. Exemplet David visar hur alla synder utplånas i rättfärdiggörelsen. Från att ha legat på minus blir den man så att säga ”nollställd” i det att syndaskulden försvinner. Exemplet Abraham visar att man inte bara är nollställd, utan t.o.m. rik, att man ligger på ”plussidan”. Man tillräknas en rättfärdighet som man inte har i sig själv, man räknas som att ha gjort alla de goda gärningar som lagen kräver.

Såväl ”nollställandet”, d.v.s. förlåtandet av synder, som ”adderandet”, d.v.s. tillskrivandet av goda gärningar, har förstås med Kristi ställföreträdarskap att göra. All den orättfärdighet, all synd och ondska, som människosläktet gjort sig skyldigt till lades på Herrens lidande tjänare, som är Jesus Kristus (Apg. 8:32-35). I Jes. 53:4-6 läser vi: ”Men det var våra sjukdomar Han bar, våra smärtor tog Han på sig, medan vi höll Honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på Honom för att vi skulle få frid, och genom Hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på Honom.”

Allt det som gjorde att vi inte var rättfärdiga; överträdelser, missgärningar och skuld, straffades Jesus för. Detta brukar inom dogmatiken kallas Kristi passiva eller lidande lydnad. Han led på korset den eviga förtappelsens alla kval, helvetets oändliga pinor, för att vi inte skulle behöva göra det.

Guds lag kräver emellertid även en positiv buduppfyllelse för att en människa skall anses vara rättfärdig. Det står ju i 3 Mos. 18:5: ”Ja, ni skall hålla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.” Och i 3 Mos. 19:2: ”Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig.” Människan själv kan inte leva i enlighet med Guds vilja och på den grunden förklaras rättfärdig. Men Jesus har levt ett heligt, oskuldsfullt och rent liv i alla människors ställe. Därför profeteras det om Honom i Jer. 23:20, där Han kallas Davids telning, kung och frälsare, på följande vis: ”Detta är det namn man skall ge Honom: HERREN vår rättfärdighet.” Jesus själv är vår rättfärdighet. Denna buduppfyllelse i vårt ställe brukar inom dogmatiken kallas Kristi aktiva eller görande lydnad. Paulus ser till båda dessa saker i Rom. 4:3-8. Med David som exempel visas som sagt på utplånandet av synder och med Abraham som exempel visas på adderandet av rättfärdighet.

Nu lämnar vi Rom. 4 och koncentrerar oss i fortsättningen helt och hållet på Ps. 32.

Den obotfärdiges olycka, v 3-4

”Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela.”

Här beskriver David hur han hade det så länge han inte rent ut bekände sina synder utan tystade ned sitt samvete. Han hade ingen verklig ro, ingen sann frid. Livskraften liksom försvann. ”Herrens hand” som vilade över David är Hans allmakts plågor, som lagen hotar med.

Bekännelse och förlåtelse, v 5

”Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ´Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.´ Då förlät du mig min syndaskuld. Sela.”
Här har vi den centrala versen, vändpunkten i psalmen. Vi skall därför ägna den lite särskild uppmärksamhet.

Omvändelsen består av två delar. För att en människa skall kunna tro på Jesus som sin Frälsare måste hon först förstå att hon behöver frälsning. Hon måste erfara ånger, vilket är omvändelsens första del. Den naturliga människan förstår inte sitt eget syndafördärv och opponerar sig häftigt mot Bibelns beskrivning av människans medfödda ondska och Guds dom över alla människor. Hon är obekymrad över sin ställning inför Gud. ”Jag är ju så god” eller ”jag gör ju i alla fall mitt bästa”, tänker hon i sitt inre. Dessa falska tankar kombineras med en ”human” gudsbild utifrån vilken hon tänker ”Gud är ju så god” och ”Gud förlåter mig det som jag råkat göra fel”. Den naturliga människan lever i dessa föreställningar och känner sig därför trygg och säker. Tänk, vilken tragedi!

Hon ser inte sitt eget avgrundsdjupa syndafördärv och vandrar obekymrad genom livet för att en gång, på den stora räkenskapens dag, möta den Helige Guden som inte kan tåla någon synd, inte ha fördrag med den minsta lilla oförrätt. Hon skall då ställas inför Honom som måste kasta alla orena syndare med kropp och själ i Gehenna (jfr. Matt. 10:28). Det är verkligen ”fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Hebr. 10:31).

Ingen som syndar får komma till himmelen. David frågar ”HERRE, vem får vistas på ditt heliga berg?” (Ps. 15:1). Och svaret är: ”Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa och inte vanärar sin granne [---] Den som handlar så skall aldrig vackla” (Ps. 15:2-3, 5). Händerna får alltså inte ha utfört några syndiga gärningar och över läpparna får inga lögner passera. Den som så har levt sitt liv får gå upp på HERRENS berg, får komma till Gud i Himmelen. Porten dit in är så trång att ingen synd får passera därigenom. Detta vore fullständigt otänkbart. Tänk att komma med synder inför den Helige i Himmelen och tro att Himmelens port skulle stå på vid gavel! Vilken dårskap! Vi har HERRENS egna ord på att ”endast den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat” o.s.v. skall få ”vistas på Hans heliga berg”. Likaså står det i 5 Mos. 27:26: ”Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa den”.

Dessa gammaltestamentliga ställen är på intet sätt överspelade i Nya testamentet. Paulus strykerunder det sistnämnda stället genom att citera det i Gal. 3:10. Gud har inte förändrats eller prutat av på sina krav över tiden. Han är och förblir ”ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker” (Jak. 1:17).

Denna Herrens helighet och fruktansvärda vrede över synden injagar skräck i oss. Detta är syndanöden eller syndainsikten. Den är nödvändig och den verkas av den Helige Ande. Strax innan Jesus lämnade sina lärjungar sade Han att Han skulle sända Hjälparen till dem. ”Och när Han kommer” sade Jesus, ”skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom” (Joh.16:8). Den Helige Ande får oss alltså att förstå vår verkliga situation inför Gud och den kommande domen. Och den är, naturligtvis, för varje människa en alldeles hopplös situation, om Gud skulle döma oss ”såsom våra synder har förtjänat och Hans rättvisa kräver”. Men – vilken lättnad! – detta är inte allt, inte Guds sista ord till oss.

När vi har kommit till denna insikt, som också kallas ångern och alltså är omvändelsens första del, för den Helige Ande oss till ”Jesus, som har frälst oss från den kommande vredesdomen” (1 Tess. 1:10). Den som tar sin tillflykt till Frälsaren, d.v.s. tror på Honom, har blivit omvänd. Den som söker sig till Jesus tas utan undantag emot. ”Den som kommer till mig”, säger Han, ”skall jag aldrig någonsin kasta ut” (Joh. 6:37).

När det gäller den nödvändiga graden av ånger är det många som frågat sig hur stark den måste vara. Djävulen vill alltid ifrågasätta vårt barnaskap. Därför kan han komma och så ut sådana tvivel i våra hjärtan som: ”Har jag ångrat mig tillräckligt mycket? Har min syndanöd varit tillräckligt djup? Kan jag verkligen vara ett Guds barn, jag som inte har begråtit min synd särskilt mycket?” Så vänder han kanske vår blick mot en medkristen som haft en tydlig och stark omvändelseupplevelse föregången av den mest fruktansvärda förkrosselse. Och så sår han dessa tankar i oss: ”Så har aldrig jag känt. Sådana upplevelser har jag aldrig haft. Det är nog bara inbillning detta med min kristendom.” Vill man nu inte genast ge upp kampen kanske man i detta läge slår in på gärningarnas väg och skaffar sig en självgjord ånger. I värsta fall förlitar man sig sedan till denna och grundar sitt barnaskap hos Gud på den. Då har djävulen triumferat. Han har fått oss att sluta förtrösta på Jesus allena och istället lita på våra egna verk. Självgoda fariséer kan han sedan lämna ifred. Eller – om det bättre tjänar hans syfte som är att dra oss ned i avgrunden – kommer han senare tillbaka och ifrågasätter vår ånger på nytt. Då slutar det hela till sist i förtvivlan.

Många har anfäktats på detta sätt. P.g.a. alla själafiendens finter är det därför bra att veta följande: Det finns inget fastställt mått av ånger som skall uppfyllas. Ångern behöver vara exakt så stark att den leder till syndainsikt och därmed till ett insett behov av frälsning. Man måste veta sig vara en fördömelsevärd syndare som utan Jesus skulle vara på väg till helvetet. Om ångern för till Jesus som den ende Frälsaren är den tillräcklig. Ångern kan vara olika stark hos olika människor, precis som födslovåndorna vid naturliga födslar kan variera i grad. Det beror på personlighetsdrag, tidigare upplevelser m.m. Vi skall också komma ihåg att det är Jesus och inte vår ånger som frälser oss. I så fall skulle ju frälsningen delvis vara en gärning av människan som presterar ångern. För övrigt ångrar vi oss aldrig tillnärmelsevis så mycket över vår synd som vi borde göra.

När det så gäller den nödvändiga graden av tro ställer sig många den ängsliga frågan hur stark den måste vara. Den frågan är lätt att besvara. Det är nämligen inte tron som frälser oss utan Jesus. Hur svag och flämtande tron än är, ja vore den inte mer än en liten gnista, skulle den ändå vara en frälsande tro. Detta därför att Jesus, som tron vänder sig mot och vill ha hjälp av, är allsmäktig. Tron är bara den tomma handen som tar emot frälsningens gåva. Vi blir inte frälsta p.g.a. tron som det ibland slarvigt sägs. I så fall blir ju själva tron en gärning som meriterar oss. Vi blir frälsta p.g.a. Jesus. Frälsningen är däremot av eller genom tron.

Vi måste här också särskilt beröra den fortsatta eller lilla omvändelsen. Omvändelsen betecknar vanligtvis övergången från ett liv som otroende till ett liv som troende. Denna omvändelse kallas ibland den stora omvändelsen. Den sker på ett ögonblick. Det finns inga mellanstadier. Antingen är man omvänd eller oomvänd, kristen eller hedning, ett Guds barn eller ett världens barn. Det är långt ifrån alltid som den kristne vet exakt när han eller hon blev omvänd eller ens minns det. Men så talas det också om den dagliga, fördjupade omvändelsen. Den har också kallats den lilla omvändelsen eller den fortsatta omvändelsen.

Att det är nödvändigt med den dagliga omvändelsen beror på att det gamla köttet fortfarande finns kvar hos Guds barn (Hebr. 12:1, Rom. 7:21, 1 Joh. 1:8). Den kristne måste därför varje dag på nytt vända sig till Gud, ta emot näring genom Hans Ord, samtala med Honom i bön och se upp med sin egen onda natur så att den inte får sticka upp och göra sig gällande. Därför säger Luther i Lilla katekesen att detta att leva i sitt dop, d.v.s. som ett barn hos Gud, det är ”att den gamla människan i oss skall genom daglig ånger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstå, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligen”.

Guds barns trygghet, v 6-7

”Därför skall alla fromma be till dig medan du är att finna. Om än stora vattenfloder kommer skall de inte nå dem. Du är mitt beskydd, för nöd bevarar du mig, med frälsningens jubel omger du mig. Sela.”

Här framgår det att Gud beskyddar de sina. Även om stora vattenfloder såsom förföljelser drabbar de kristna, skall Gud beskydda dem. I Uppenbarelseboken 12, där djävulen framställs som en orm/drake, och församlingen som en kvinna, läser vi: ”Då sprutade ormen vatten ur sin mun som en flod efter kvinnan, för att hon skulle föras bort med floden. Men jorden hjälpte kvinna, den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun” (v 15-16).


Uppmaning att leva gudfruktigt, v 8-9

”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig. Var inte utan förstånd som en häst eller mula, som man måste tämja med töm och betsel, för att de skall komma till dig.”

Herren önskar leda sitt folk. Detta skulle ske så enkelt och lätt om de bara villigt följde Honom. Så sker ju också stundtals, men när så inte sker överger inte Herren sitt folk för det. Då tar Han fram töm och betsel för att tämja oss. Töm och betsel är obekväma, men nödvändiga för att få oss att gå dit Han vill att vi skall gå. Töm och betsel är som tuktoris, lidanden och olyckor som Herren sänder oss för att forma oss.

Här ser vi tydligt den nådefulle Gudens kärleksfulla avsikter bakom allt. Guds avsikt är att människorna skall omvända sig till Honom och bli frälsta. Han vill ingen syndares död (Hes. 18:23)! Så länge nådatiden varar har Guds domshandlingar även denna positiva avsikt. Olyckorna och lidandet skall driva till Kristus.

I 1878 års förklaring till Luthers Lilla katekes läser vi följande under fråga 106, "Vad bör vi tänka om de olyckor som träffar människorna här i världen?”:

”Svar: De olyckor, som träffar människorna, bör vi aldrig anse såsom verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan såsom för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud (Jer. 2:19, Job 5:17, Pred. 7:4).

Många undrar om det verkligen är framgångsrikt att försöka väcka människor genom sådana här plågor. Blir inte resultatet istället att de vänder sig bort från Gud? Vore det inte bättre om Gud bemötte människorna enbart med nåd och predikanten bara talade om Guds godhet? Det skall inte förnekas att Gud försöker vinna människor även genom att göra dem välgärningar. Paulus skriver t.ex.: "Eller föraktar du Hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är Hans godhet som vill föra dig till omvändelse?" (Rom. 2:4). Men problemet är att de flesta människor, liksom vårt eget kött, just föraktar denna Guds godhet och så, genom sina hårda hjärtan, samlar på sig "vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras" (Rom. 2:5).

Därför måste Gud, som på alla sätt försöker föra människorna till sig, också pröva den hårda vägen. När människorna inte kommer genom Ordet – lärandet och undervisandet – tar Herren fram andra medel: tömmen och betslet.

Den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka, v 10-11

”Den ogudaktige har många plågor, men den som förtröstar på HERREN omger han med nåd. Var glada i HERREN och fröjda er, ni rättfärdiga, jubla, alla ni rättsinniga!”

Den ogudaktige är den obotfärdige syndare, som inte genom förmaningar och töm och betsel, alltså timliga straff, låter styra sig. De samlar över sig och sitt samvete en gnagande plåga, som skall följa dem i evig tid.

De som å andra sidan förtröstar på Herren, de rättfärdiga och rättsinniga, de är alltid omgivna av Herrens nåd. De lever alltid i syndernas förlåtelse, nådaståndet där de har frid med Gud. De bor liksom i ett rum där varje vägg, till höger, vänster, framför och bakom, är syndernas förlåtelse. Och som tak över huvudet har de syndernas förlåtelse som skyddar dem Guds vrede som skall uppenbaras från himlen (Rom. 1:18) och under sig, som ett golv, ligger syndernas förlåtelse och skyddar dem från att falla ned i helvetet (jfr. 4 Mos. 16:31-33).

Därför kan de fröjda sig och jubla. De har del av det verkliga livet eftersom de genom tron på Jesus, den store Syndaförlåtaren, är förenade med Gud, som är livets källa. De tar emot alla Hans välsignelser. Synden skilde dem från Gud och livet som strömmar från Honom, men nu är gemenskapen återupprättad. Allt detta underbara vill Gud skänka alla människor, var och en av oss.



Predikan 14:e eft tref.

PredikningarPosted by Lars 2014-10-05 18:43:49

av Lars Borgström Predikan 14:e söndagen efter trefaldighet.

Gal. 5:16-24

”Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär. Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill” (Gal. 5:16-17).

Lyssna till Guds ord, inte till ditt hjärta!

Idag får vi från olika kulturpersonligheter och psykologiska rådgivare ofta höra att vi skall lyssna till vårt hjärta, följa vår innersta önskan, och på det sättet förverkliga oss själva. T.o.m. präster talar så, men de är inte Herrens sändebud utan falska profeter. Hjärtat är nämligen inte någon god vägledare då vi skall träffa olika val i livet. Herren säger genom Jeremia: ”Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?” (Jer. 17:9). Och Frälsaren själv säger: ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelse” (Matt. 15:9).

Så ont och svekfullt är alltså hjärtat. Bättre då att ta vägledning av Guds ord, som skall vara våra fötters lykta och ett ljus på vår stig (Ps. 119:105). Det är sant att ordet från Gud, genom att tala till oss om vår Frälsare och Hans verk, omskapar våra hjärtan, gör dem levande (Hes. 11:19, 36:26) och skriver in lagen - Guds heliga, goda vilja - i dem (Jer. 31:33). Men det är också sant att den pånyttfödde fortfarande bär på den gamla naturen och därför dras mellan två viljor; köttet och anden (Rom. 7:14-23). ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Rom. 8:7). Det blir en livslång kamp, där den ena makten söker övervinna den andra. ”Ty köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill” (Gal. 5:17).

Eftersom den kristne egentligen är två människor, både gammal och ny, kött och ande, skall han vara misstänksam mot sig själv och inte följa sin inre önskan, utan göra det som är rätt enligt Guds ord. Om hans vilja kommer i konflikt med Guds ord kan han vara alldeles säker på att det är den gamla, köttsliga naturen som vill göra vad syndigt är – det är inte Guds ord som är föråldrat och behöver modifieras till vår moderna, ”upplysta” tid. Den som i en sådan konflikt följer köttet väljer den väg som djävulen banat för oss. Paulus beskriver den så: ”Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike” (Gal. 5:20-21).

Kampen mellan kött och ande

Att följa Guds ord mot sin egen vilja är svårt och kostar på. Det är att förneka sig själv, ja att ”hata sitt eget liv” för Jesu skull (Luk. 14:26). Det är på kort sikt ofta enklare och bekvämare att välja det som köttet vill. Men ”den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv” (Joh. 12:25).

Jesus säger att den som vill följa Honom, den som vill vara Hans lärjunge och höra Honom till, skall förneka sig själv och ta sitt kors på sig. Han säger t.o.m.: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge” (Luk. 14:27). Hur annorlunda ljuder inte detta Frälsarens budskap från de många uppmaningar vi möter idag - från så många olika håll - att vi skall leva ut vår innersta vilja och låta våra jag växa, expandera. Men ett kors är inget gödningsmedel för våra jag, det är ett avrättningsredskap. Varför erbjuder Jesus oss ett kors och uppmanar oss att ta det? Det har att göra med, att den gamla människan i oss måste dö.

Att vilja behålla sitt liv betyder att vilja bli kvar i det gamla syndaväsendet, att inte vilja utlämna den gamla människan till att dödas, korsfästas. Att vilja behålla sitt liv är att följa de onda, själviska begären istället för att göra det som är rätt inför Herren. Man vill behålla sitt liv, då man inte vill låta sig omvändas och låta Herren störta den gamla människan från hjärtats tron för att Han själv skall kunna sätta sig på den. Jesus Kristus är världsalltets Konung genom sin allmakt, men Han vill också regera ditt hjärta med sin kärleks makt. Men då måste du mista ditt liv för Hans skull, så att du med Honom vinner det sanna, eviga livet. Vilken skillnad det då blir jämfört med köttets gärningar! Paulus beskriver det nya livet så: ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning” (Gal. 5:22-23).

Korset som dödar den gamla människan bereder rum för den nya människan. Det innebär lidanden, men nödvändiga, fostrande och välsignande lidanden. Det är en oundviklig del av livet som kristen. Paulus skriver: ”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär” (Gal. 5:24). Det är Gud själv som lägger korset på dig, för att genom tuktan forma dig till en ny människa, ”efter Hans Sons bild” (Rom. 8:29). All egenvilja, självgodhet, girighet, kättja och vad det nu är som hör till det gamla jaget vill Gud ta bort hos dig, och detta gör ont. Det är plågsamt men nödvändigt. Flyr du då undan korset och obehaget kan du inte vara en Jesu lärjunge. Det är hårda ord. Och orden kan verka så krävande att man blir förskräckt för dem. Måste det vara så svårt att vara en Jesu lärjunge? Måste man känna korsets tyngd? Är det inte tillåtet att leva glatt, ljust och lätt som kristen?

En sak vi måste komma ihåg när korset känns tungt är att det är ett hälsosamt kors. Den gamla, köttsliga människan korsfästs och dödas för att den nya människan, som är en skapelse i Kristus (2 Kor. 5:17), skall växa till. Och detta nya liv är ett liv ”i rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande” (Rom. 14:17). Där finns den sanna lyckan som kallas salighet. Jesus säger att den som mister sitt liv, alltså det gamla, köttsliga livet, han skall vinna livet, alltså detta nya, sanna, saliga och eviga liv.

Undergång eller evigt liv

Köttet eller Anden - det är inte bara fråga om hur livet gestaltas i detta liv, det har också konsekvenser för evigheten. ”Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar” (Matt. 16:27). Det blir alltså en domens dag, en stund då räkenskap skall avläggas för hur vi levt våra liv.

Varje människa bär på ett stort ansvar inför Gud. Det är allvarligt att vara människa. Det finns böcker i Himmelen där alla våra handlingar finns uppskrivna (Upp. 20:12). På den sista dagen skall räkenskap avläggas. ”Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen efter sina gärningar” skriver Paulus i 2 Kor. 5:10 och i Gal. 5:7-8 läser vi: ”Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon alltså skörda. Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv”.

Käre vän, se till att du sår i Andens åker. Synda inte, lev inte efter köttet! Då får du skörda undergång. Om denna predikan rört upp saker i ditt samvete skall du vara tacksam. Nu finns det nämligen fortfarande tröst och förlåtelse att få. Den slutliga domen har ju inte fallit än. Synden blir utstruken genom förlåtelsen för Jesu skull, och bara genom denna. Se till att ditt namn finns med i Livets bok, där alla de står uppskrivna, som bett om och fått förlåtelse för Jesu skull, därför att Han led och dog och utgav sin kropp och sitt blod till frälsning för syndare. Säg till Herren: ”Döm mitt hjärta här i tiden, Innan världen döms av dig, Och när tiden är förliden, I din dom frikalla mig” (Lova Herren 375:5). Då skall det, för Jesu Kristi och Hans frälsande blods skull, bli dig som du hoppas!

Amen.



« PreviousNext »