Skattkistan

Skattkistan

Predikan 3:e eft. tref.

PredikningarPosted by Lars 2009-06-30 09:00:11

av Lars Borgström Predikan 3:e sön e tref. Luk. 15:1-10
Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Omkring ditt Ord, o Jesus, oss stilla gör
och fram till livets källa av nåd oss för.
Du ser i varje hjärta dess djupa nöd,
du ensam kan oss mätta med livets bröd. Amen.

Jesus berättar i Lukasevangeliets 15:e kapitel tre liknelser, som alla handlar om hur det som är förkommet, borttappat, återfinns och återbördas till dess rätta ägare. Det är ett förlorat får, ett förlorat mynt och en förlorad son. De är sinsemellan ganska olika och uttrycker olika aspekter av vad det innebär att komma bort, att vara förlorad och sedan bli återfunnen. Dagens evangelium innehåller de två första av dessa liknelser, de om det förlorade fåret och den förlorade penningen, och jag återkommer om det specifika i dessa liknelser. Först vill jag ange

Bakgrunden till liknelserna
Den direkta anledningen till att Jesus gav liknelserna i Luk. 15:e kapitel anges i de tre första verserna. I v 1 läser vi att ”alla publikaner och syndare höll sig nära Jesus för att höra Honom”. ”Publikaner och syndare” var sådana som var kända för uppenbara laster och var avskydda bland övriga i samhället, särskilt bland fariséerna. Vi skall inte på något sätt försvara eller glorifiera publikanerna och syndarna. Det de gjorde var avskyvärt. Men det var för sådana som dem Jesus kommit. Han är ju syndares vän. Det som förenade publikanerna och syndarna som följde Jesus var att de insåg att de behövde förlåtelse. Ingen blir eller är kristen som inte upplevt Jesus som syndares vän och som den som förlåter synder - och allra mest som den som förlåter just mina synder.
Inte att undra på att många publikaner och syndare följde Jesus! De hade bara mött förakt och fördömelse av de andra religiösa ledarna och deras anhängare, liksom också människorna i allmänhet såg ned på dem, men här träffade de en som såg på dem med mild, kärleksfull blick och som undervisade dem om Guds stora kärlek till syndare. De mötte hos Honom en förlåtande, livsförvandlande, upprättande makt som de inte ville vara utan.
Men i v 2 läser vi: ”Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade Honom ständigt och sade: ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem”. Vi ser alltså att de religiösa ledarna, de allvarliga fariséerna och de som ägnat många år åt att ivrigt studera Skriften, vände sig emot att Jesus umgicks med dessa föraktade grupper.
Vad var det som retade dem? Varje from människa borde ju veta, att Gud är helig och rättfärdig och älskar dem som gör Hans vilja. Synd fördärvar och sprider social och andlig skada omkring sig. Och måltiden var det tydliga tecknet på samhörighet, på vänskap och acceptans. Man åt inte tillsammans med ovänner eller förrädare. Inte heller i vår kultur sätter vi oss gärna till bords med vem som helst, men i Orienten var det ännu mycket mindre så, eftersom måltiden nästan bar kultisk, religiös innebörd. Vi förstår alltså vad det var som upprörde fariséerna och de skriftlärda: Jesus borde visat bort syndarna ifrån sig, men nu visade Han genom sitt handlingssätt istället att Han ville ha dem hos sig, att Han tyckte om dem, ja t.o.m. älskade dem. En sådan inställning till syndarna var förödande för Israel, menade fariséerna och de skriftlärda. Jesus var en falsk lärare som inte visade det tillbörliga avståndstagandet mot syndarna.
Stackars fariséer! De hade visserligen rätt i att Guds rättfärdighet kräver laglydnad och att Gud hatar synden. Gud accepterar inte publikanernas quislingmentalitet och penningfiffel, horornas lössläppthet och alla andra synder som skedde mer eller mindre öppet. De förstod någorlunda lagens ord och visste att Gud kräver ett heligt liv. Men vad de inte förstod var vad lagen verkligen kräver. De förstod inte att inte bara publikanerna och hororna, alla de uppenbara syndarna, var orena och ställda under Guds rättfärdighets dom, utan att de själva var det lika mycket! Det enda som kan rädda en människa undan domen är nåden, den fullständigt fria förlåtelsen - kort sagt evangeliet, det glada budskapet om frälsning för Jesu skull. De var själva i lika stort behov av detta som någonsin någon publikan eller hora varit, men de var blinda för det. De trodde att de kunde nalkas Gud på lagens väg, och var hårda och fördömande mot dem som de trodde befann sig längre bort från Guds rike än de själva. Många fariséer avvisade därför evangeliet när det förkunnades, de ville leva kvar i sin egenrättfärdighet och menade sig vara bättre än andra, medan många publikaner och syndare, sådana som inte ville försvara någon egen ära och självgodhet, strömmade in i Guds rike. Dessa senare tog med glädje emot Guds rike med öppna hjärtan. Av folket och av sig själva ansågs fariséerna vara de rättfärdiga, de som var värdiga Guds rike, samtidigt som publikanerna och hororna ansågs vara utan hopp. Men Gud dömer annorlunda än människor och som så ofta annars i Guds rike blev det så, att de första blev de sista och de sista de första.
Den glädje som publikanerna och syndarna upplevde var ändå inte den största glädjen i det här sammanhanget. Den största glädjen var den som fanns hos Jesus, när Han lyckades återfinna det som var förlorat. Denna glädje är Guds egen glädje, den glädje som uppstår i Himmelen varje gång en syndare omvänder sig och kommer till Jesus. Men Jesus älskade även de knorrande och missbelåtna fariséerna. Han ville omvända även dem. Precis som det står om Jesus när Han mötte den rike ynglingen som trodde att han uppfyllt Guds bud ända sedan ungdomen, att Han ”fick kärlek till honom” (Mark. 10:21), ville Jesus även innesluta de kritiserande fariséerna i sitt rike. Han ville förklara för dem att det inte alls är så att Gud vill stöta bort de förkomna och misslyckade, utan tvärtom är det Hans allra högsta mål med dem att nå dem med sin kärlek och få dem in i sitt rike.
Därför står det i v 3, när fariséernas och de skriftlärdas kritiserande beskrivits, att ”då berättade Jesus denna liknelse för dem”. Det var för att omvända även dem, och alla andra människor genom alla tider som satt upp gränser och invändningar mot Guds villkorslösa, uppoffrande kärlek, som Jesus gav liknelserna i Luk. 15. Den första liknelsen är den om

Det förlorade fåret
Jesus framställer sig i denna liknelse som en herde, som ger sig ut för att söka rätt på det hundrade fåret, som förirrat sig iväg. Det första som slår en i denna liknelse är att det verkar oansvarigt att lämna de nittinio andra fåren i öknen. Hur skall man förstå detta? Tar inte Jesus lika väl hand om dem som håller sig till flocken? Ibland är det inte riktigt att pressa liknelser för långt, så att varje detalj i den motsvaras av något i verkligheten. Men vad vi ändå kan sluta oss till utifrån liknelsen, är att den borttappade människan, som motsvaras av det hundrade fåret, är så dyrbar för Jesus, att Hans kärlek och frälsarvilja för denna enskilda människa är så stark som om hon vore den enda människan i världen. Han älskar inte bara människor så där i allmänhet, utan Han letar efter den enskilde, uppsöker henne, försöker beveka henne och föra just henne in i sitt rike. Av andra bibelställen vet vi att Jesus aldrig någonsin överger en människa, varför vi inte kan dra den slutsatsen från den här liknelsen. Går en människa förlorad är det därför att hon själv frivilligt går bort.
Luther skriver i sin predikan över denna text, att just den som kommit bort väcker särskilda ömhetskänslor hos Jesus. ”Så är det också med en mor som har många barn”, skriver han, ”hon har dem alla kära och vill icke mista något av dem. Men om det nu händer, att ett av dem insjuknar, så åstadkommer sjukdomen en åtskillnad mellan barnen, så att det sjuka blir det käraste, och modern tar sig icke så mycket av och vårdar sig ej heller så ömt om något av de andra som om det sjuka. Den som nu ville bedöma kärleken efter omvårdnaden, han skulle ju säga: Modern älskar bara det sjuka barnet, icke de friska. Så, säger Herren Kristus, är också jag sinnad mot syndarna”.
Bland oss människor är det så, att om vi förlorar en tiondel av vår egendom blir denna förlust oss till större bedrövelse än de återstående nio tiondelarna bereder oss glädje. Sådana är vi, så fungerar vi. Jesus anknyter till denna egenhet hos oss när det gäller jordiska ting för att visa hurdan Han själv är när det gäller de eviga frågorna. Han liknar ju sig själv vid en god herde och säger: ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen” o.s.v. Luther säger om denna egenhet hos oss: ”Nu säger vår käre Herre Kristus: ´Detta sinne har också jag. Syndarna är min köpta och dyrt förvärvade egendom, ty jag har köpt dem med mitt lidande och min död. Det är därför icke möjligt annat, än att det gör mig ont, ja bekymrar mig svårt och går mig djupt till sinnes, att de viker ifrån vägen, och att jag förlorar dem. Ty de kostar mig för mycket, de har varit mig för dyra. Därför gör det mig ont, att de skall höra djävulen till. Så snart därför ett får kommer bort, kan jag icke annat än ställa mig så, som om de andra icke gåve mig något att göra, och gå efter det förlorade, fast det blott är ett enda, och uppsöka det, så att det icke skall bli ulvens rov´”.
Det gemensamma för de tre liknelserna i Luk. 15 är att de skildrar det som är förlorat och hur detta återfinns. Men man kan ha kommit bort på olika sätt. I denna första liknelse liknas den förlorade människan vid ett får. Bibeln liknar ofta oss människor vid får. Det är en mycket träffande bild. Får är tanklösa djur, som behöver sin herde för att inte förvillas bort. Får är dumma djur som inte kan tänka. De ser en öppning i stängslet och vandrar bort. De ser gräs längre bort och vandrar dit. Sedan kan de aldrig finna vägen tillbaka. När det sedan blir natt och kyligt lägger de sig bara ner och kan inte göra någonting för att rädda sig själva. De är dessutom helt försvarslösa gentemot de vilda djuren. Förut skyddade herdens käpp och stav dem (jfr Ps. 23:4), men nu är de enkla byten för rovdjuren som enkelt sätter klorna och tänderna i dem. Vilken träffande bild av oss människor! Utan Jesus är vi helt blinda och hjälplösa på det andliga området. Jesus säger: ”Utan mig kan ni ingenting göra” (Joh. 15:5).
Människans omvändelse tecknas på ett fint och åskådligt sätt i denna liknelse. Inte kan fåret ta sig tillbaka till fårfållan. Det saknar orienteringsförmåga, kraft och målmedvetenhet. Det enda fåret kan göra är att lägga sig ned och hjälplöst vänta på att herden skall finna det. När han gör det bär han fåret tillbaka på sina axlar. Det är herden som gör allt arbete. I omvändelsen kan vi människor ingenting annat göra än att likt ett får darrande lägga oss ned och acceptera oss vara förlorade. Det är det som kallas ångern. Men inte ens den är vårt verk, den är framdriven av Guds Ande.
Fåret var förlorat p.g.a. tanklöshet. I den tredje liknelsen, den om den förlorade sonen, är det snarare ett mycket medvetet avståndstagande vi möter. Vi skall nu inte fördjupa oss i den liknelsen, men där ser vi en son som växer upp i sin faders hem under de bästa förutsättningarna. Avfallet sker inte tanklöst, utan i ett koncentrerat, noggrant planerat uppbrott från gemenskapen i faderns gård. Men kan alltså förloras genom såväl fårets tanklöshet som i den förlorade sonens medvetna, planerade avfall.
Så kan man också förloras genom andras tanklöshet. Det kan vara föräldrar som inte tagit sitt ansvar för barnens kristna fostran, söndagsskollärare och präster som inte tagit sig an församlingens barn med den kärlekens nit i undervisningen som behövs. Här besannas på ett kusligt sätt Herrens ord om att Han ”låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen och barnbarnen, ja tredje och fjärde släktledet” (2 Mos. 34:7). Genom fädernas och även mödrarnas försummelser går barnen förlorade.
Att förloras genom att bli borttappad är något vi möter i den andra liknelsen, den om

Det förlorade myntet
Djävulen har alltså lite olika vägar att föra bort människor på. Gemensamt för alla människor är emellertid, att när de väl är borta, kan de själva omöjligt ta sig hem igen. Lika litet som fåret kunde finna vägen tillbaka kan myntet rulla fram från sin gömma och till ägaren säga ”Här är jag!”. Människan kan inte medverka vid sin omvändelse. Hon blir funnen, upphittad.
I denna andra liknelse är ägaren som finner sitt borttappade mynt en kvinna. Kan verkligen Jesus likna sig själv vid en kvinna? Under min prästutbildning, som till stor del präglades av den antikristliga feministteologin, gjorde man stort nummer av denna liknelse och menade att Jesus framställer Gud som en kvinna. Gud är alltså lika mycket Moder som Fader, menade man. Det är det senare kyrkliga patriarkatet som censurerat bort all sådan Jesu undervisning, men till feministernas lycka hade man ändå missat detta ställe, som blivit kvar.
Vad skall man nu säga om detta? Det är sant att Jesus kan likna sig själv vid en höna, alltså en kycklingmoder, som vill samla sina barn under sina beskyddande vingar (Matt. 23:37). Det är också sant att Jesaja säger att Guds kärlek t.o.m. är större en moders kärlek till sina barn (Jes. 49:15). Nu säger ju Herren visserligen att Hans kärlek överträffar moderns, men likväl tar han liksom sin utgångspunkt i moderskärleken och drar den längre för att visa hurdan Hans egen kärlek är. Men om såväl hönan som moderskärleken gäller att Guds kärlek liknas vid detta. Gud kan på sin höjd sägas likna en moder som älskar sina barn, men Gud är Fader, det är sådan Han uppenbarat sig för oss. Det är därför Jesus lärt oss att i Herrens bön be ”Fader vår som är i Himmelen…” (Matt. 6:9).
Gud kan alltså möjligtvis liknas vid en moder, men Han är Fader. Det är inte såsom många föreställer sig att ”Fader” är en metafor som de bibliska författarna använder sig av för att beskriva Gud - att de använder ett känt, åskådligt ting; en fader, för att beskriva det som är mer okänt och behöver bli åskådliggjort. Det är tvärtom så att Gud är den verklige Fadern, ”Han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn” (Ef. 3:15). Gud har inte fått sitt namn från jordiska fäder, utan omvänt är det så att Gud i sin stora nåd lånat ut sitt namn till jordiska fäder.
Hur skall man då förstå att Jesus använder en kvinna i liknelsen om det förlorade myntet? Luther låter kvinnan vara kyrkan, som på så många ställen i Skriften liknas vid en kvinna. Hon är ju Sions dotter, Kristi brud, Lammets hustru o.s.v. Kvinnan som letar efter sitt förlorade mynt är alltså enligt Luther kyrkan, församlingen, som inte kan slå sig till ro med att ha avfallna barn i sina led. Likt Jesus själv sörjer hon sina förlorade söner och döttrar, sådana som i barnaåren fick blomstra i Guds rike, men som senare kom bort. Hon ber för sina förlorade barn, uppsöker dem med nya kallelser till Guds rike, försöker på olika sätt att finna dem, att nå fram till dem med evangeliet om Jesu stora kärlek till syndare.
Här på jorden för Guds rike en undanskymd tillvaro. Massmedias intresse är inte inriktat på Guds rikes med- och motgångar. Det är helt andra saker som basuneras ut på löpsedlar och nyhetsprogram. Allmänheten är föga intresserad av de eviga tingen utan deras intresse fångas av det ytliga och tillfälliga. Men i Himmelen är det annorlunda. Änglarna förstår att prioritera, de vet vad det handlar om. De följer med spänning kyrkans verksamhet här på jorden, och när en människa blir omvänd, när hon rycks ur djävulens grepp och blir ett Guds barn, då utbryter ett stort jubel i Himmelen. Jesus säger, att det blir ”glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig”. Hade det funnits tidningar i Himmelen hade det varit sådant som det skrivits nyhetsartiklar om. På löpsedlarna i det himmelska Jerusalem hade det stått med stora bokstäver: ”Syndare omvänd i Uppsala”, ”Man blev frälst i elfte timmen i Johannesburg”, ”Mor med barn kom till tro i London”, ”Förlorad son återfunnen i Chicago” o.s.v. Och vid varje sådan nyhetsrapportering bryter ett stort jubel ut.

Låt oss be:
Lovad vare Gud och välsignad i evighet
som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.
Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan
så att vi inte må vara glömska hörare
utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod
intill änden och varda saliga.
Amen.