Skattkistan

Skattkistan

Predikan Joh. 6:68

PredikningarPosted by Lars 2009-07-17 07:58:24

av Lars Borgström Predikan Joh. 6:68

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Omkring ditt Ord, o Jesus, oss stilla gör

och fram till livets källa av nåd oss för.

Du ser i varje hjärta dess djupa nöd,

du ensam kan oss mätta med livets bröd. Amen.

”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.”

Så svarade Petrus å lärjungarnas vägnar när Jesus frågade de tolv om inte också de nu skulle lämna Honom. Det hade nämligen många just gjort.

Brödundret hade först gjort många nyfikna på Jesus, ja folket ville t.o.m. göra Honom till världslig kung. Jesus såg deras felaktiga motiv - de hade helt missförstått Hans kallelse som Frälsare – och därför dragit sig undan. Dagen därpå fann de Honom i Kapernaum. Det står att de ”följde Honom”, ja de kallades t.o.m. ”lärjungar”. Men i Kapernaums synagoga hade Jesus undervisat om sig själv som Livets bröd (Joh. 6:48) och sedan sagt att den som inte äter Människosonens kött och dricker Hans blod, inte har liv i sig. Då hade de sagt: ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?” Jesu sade till detta att de ord Han sagt dem är ”Ande och liv”, men också att ingen kan tro på Honom ”om det inte blir honom givet av Fadern.”

Allt detta blev för mycket för den vidare kretsen av lärjungar, folket som följt Jesus sedan brödundret, och de lämnade Honom. Det var då Jesus vände sig till de tolv och frågade: ”Inte vill väl också ni gå bort?” Dessa händelser, och Petrus svar ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige”, lär oss flera saker. Vi lär oss 1) att Jesus är den ende Frälsaren, 2) att andligt liv kommer till oss människor genom Jesu Ord och 3) att många tar anstöt av Jesus och Hans ord, men några kommer till Honom.

Först något om att

Jesus är den ende Frälsaren

Jesus säger att Han är livets bröd, det bröd som kommit ned från Himmelen för att ge världen liv. ”Den som äter av det brödet skall leva i evighet”, säger Han. ”Och”, tillägger Han, ”brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva” (Joh. 6:51). Detta är den enda föda som ger liv åt människor, som annars är döda i överträdelser och synder. Det finns bara två alternativ. Antingen har man liv genom att äta Jesu kött eller så är man död. För att riktigt understyrka denna sanning säger Jesus: ”Amen, amen”, alltså ”Sannerligen, sannerligen”, ”säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker Hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta Honom uppstå på den yttersta dagen” (Joh. 6:53-54).

Människan i sitt naturliga tillstånd är alltså död, andligt död. Detta vill hon naturligtvis inte tillstå, och därför väcker Jesu ord anstöt. Hur motsagda blir inte dessa Jesu ord även inom de olika kyrkosamfunden! I Svenska kyrkan ordnas synkretistiska gudstjänster med budskapet att det inte spelar så stor roll vilken religion man har. Jesus är en Frälsare bland många. P.g.a. Svenska kyrkans uppenbara avfall från kristen tro är det idag inte så få som blir romersk-katolska konvertiter. Påvens kyrka är det ju ändå något med, tänker man. Men även där har man efter Andra vatikankonciliet börjat hävda att frälsningen finns även utanför kristen tro. Man säger att de andra religionerna är bärare av det gudomliga ljuset. Detta ljus lyser visserligen starkast i den katolska kyrkan, sedan lite svagare i de ortodoxa kyrkorna, sedan ännu lite svagare i de protestantiska kyrkorna, och sedan ytterligare lite svagare i de icke-kristna religionerna - men ändå fullt tillräckligt för att man där skall kunna bli frälst. I själva verket har alla människor tillgång till detta ljus genom samvetets röst, och genom att följa denna röst tillräckligt troget blir man frälst. Den moderna papistiska gärningsläran kommer fram i t.ex. detta stycke från Katolska Kyrkans Katekes från 1990-talet: ”De som inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen om de söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst" (KKK 847). Och i ett annat stycke skriver man: "Varje människa som söker sanningen och gör Guds vilja så som hon känner till den kan bli frälst. Man kan anta att sådana människor uttryckligen hade önskat att bli döpta om de hade känt till dopets nödvändighet” (KKK 1260).

Sådana villfarelser förkastas av Jesus när Han säger: ”Om ni inte äter Människosonens kropp och äter Hans blod har ni inte liv i er”. Men vad innebär det egentligen att äta Jesu kött och dricka Hans blod? Om detta är den enda möjligheten att vinna frälsning – att undgå att drabbas av den andra döden, pinorna och fasorna i helvetet, och istället ingå i det eviga livet – ja då måste det ju vara av yttersta vikt, evighetsviktigt, att få reda på det. Innebär ätandet av Jesu kött och drickandet av Hans blod i Joh. 6 att ta emot nattvarden, såsom katolikerna hävdar? Nej, det var inte det som Jesus talade om i Kapernaum. I sakramentet skall ätandet och drickandet visserligen tjäna till syndernas förlåtelse, liv och salighet. Där är det också fråga om ett erbjudande utan villkor: ”Här”, säger Jesus nattvardsgästen, ”Här får du min sanna kropp och mitt sanna blod för att du skall tro, att du lika visst och säkert också därmed får dina synders förlåtelse”.

Men det är skillnad mellan ätandet och drickandet i nattvarden och det trons ätande och drickande som Jesus talade om i Kapernaum. I nattvarden tar man emot Kristi kött och blod även om man inte tror. Där äts och dricks Kristi kött och blod med munnen, och äta och dricka med munnen kan alla göra, troende som icke-troende. Men utan tro blir sakramentet inte till liv utan till dom.

Därför säger inte Jesus: ”Var och en, som går till nattvarden, blir salig”, eftersom Han vet, att det vid altaret kan finnas judassjälar. Talet om att äta Kristi kött och dricka Hans blod är här istället sagt om tron. Den som tror har det eviga livet, eftersom han har Kristus. Han har sin själs föda i Jesu utgivna kött och utgjutna blod. Den människan har uppstått genom den nya födelsen till andligt liv. Det som hindrar oss att få det eviga livet, är synden. Men i Kristus har vi återlösningen, syndernas förlåtelse (Ef. 1:7) – och bara i Honom. Han har genom sitt försoningsverk på korset tagit bort det, som stängde oss ute från det eviga livet (Ef. 2:14-16).

Därför är Jesu kött en föda, som ger evigt liv. Ätandet och drickandet betyder, att jag tror, att Kristi kött är för mig utgivet och Hans blod är för mig utgjutet till syndernas förlåtelse. Detta ätande sker inte med munnen utan med tron. Det är ett andligt ätande.

Hur kommer då trons andliga ätande till stånd? Det blir ämnet för predikans andra del.

Andligt liv kommer till oss människor genom Jesu Ord

Jesus säger: ”Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta.” Här möter vi en annan betydelse av ordet kött än tidigare. Vi har ju just hört att Jesu kött, Hans på korset utgivna kropp, är en föda som ger evigt liv. Men här menas istället med kött mänsklig vishet, kraft och förmåga. Inget sådant kan ge evigt liv, utan bara Guds Ande. Men hur får man då Guds Ande? Luther skriver: ”Men ge noga akt på texten, att när Kristus säger: Det är Anden som gör levande, så låter Han oss icke sväva i villfarelse och tvivel, vad som är ande, ty Han säger: De ord som jag har talat till eder äro ande och äro liv. Därför, om sådana komma, som berömma sig av ande, så se till, att du icke blir förförd utan säg: Predika för vem du vill, låt blott mig slippa din ande. Ty Kristus vill icke, att jag skall höra, när det icke är Hans ord som predikas” (Spis och föda 1978, s 201f.).

Kanske är det överflödigt att här närmare förklara vad Jesu Ord är, men för att det skall vara helt klart för alla kan det ändå sägas att Jesu Ord är hela Bibeln, inte bara de passager där det står ”Jesu sade:” – och så följer en eller flera meningar. Jesus talar även genom sina apostlar, de av Honom utsända, om vilka Han sade: ”Den som tar emot er tar emot mig” (Matt. 10:40). Han sade också att de kristna genom alla tider skulle komma till tro genom apostlarnas ord (Joh. 17:20). Den evige Guds Son talade även genom profeterna i Gamla testamentet.

Det är alltså genom hörandet, som Guds Ande kommer till oss och ger oss evigt liv. Paulus frågar galaterna: ”Tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? (Gal. 3:2). Det underförstådda svaret var naturligtvis att de hade tagit emot Anden genom att lyssna i tro. En söndagsskollärare frågade en gång sina elever om de hade Jesus boende i sitt hjärta. En pojke räckte upp handen och sade att han hade det. ”Nå, hur kom då Jesus in i ditt hjärta?”, frågade fröken. ”Han klättrade in genom örat”, svarade pojken helt riktigt.

Är då Guds Ande alltid förbunden vid Ordet? På 1620-talet framträdde inom den lutherska kyrkan prästen Hermann Rahtmann med en lära om Guds Ord, som vållade oro och strid. Han hade, liksom väl varje Ordets förkunnare, funderat över frågan varför så få människor blir påverkade och omvända av predikan. Han kom fram till, att Ordet i sig självt bara är en död bokstav. Om det skall kunna verka något på det andliga området måste Guds Ande komma till. Rahtmann skilde alltså på Ordet och Anden, och menade sig därmed kunna förklara, varför så få människor blev omvända. Dessa hade visserligen hört Ordet, men ett Ord som inte var laddat med Andens kraft. Rahtmann skilde mellan det yttre, döda Ordet, och det inre Ordet, som är identiskt med Andens kraft.

De luthersk-ortodoxa teologerna, med Johann Gerhard i spetsen, motbevisade Rahtmanns teori bl.a. genom att hänvisa till Jesu ord i Joh. 6:63, där Mästaren säger: ”De ord som jag har talat till er är Ande och liv.” Den lutherska kyrkans lära är, att liksom Ordet i sig självt är inspirerat och har gudomlig auktoritet, så har det också kraft att verka människans omvändelse. Anden är inneboende i Ordet och kan inte särskiljas från detta. Paulus skriver ju i 2 Tim. 3:16 att ”hela Skriften är utandad av Gud”. Gud har vid verbalinspirationens under blåst in sin Ande i den Heliga Skrift. De luthersk-ortodoxa teologerna menade därför helt riktigt, att Anden omedelbart är förbunden med Ordet och verkar alltid med Ordet som medel.

Det är t.o.m. så, sade man, att Ordet även utanför bruket, alltså även när det inte läses, höres eller predikas, äger sin andliga verkningskraft. Ordets andliga verkningskraft är alltså inte bara en funktion som igångsätts då Ordet brukas av oss, utan en permanent egenskap hos Ordet självt. Vad menade man med detta? Låt oss ta ett exempel. Om vi nu t.ex. skulle sätta på en inspelad predikan och sedan utrymma lokalen – och vi antar dessutom att det inte heller skulle finnas några änglar kvar i rummet som kunde höra - så skulle Guds Ande ändå vara förbunden med Ordet som genom ljudvågorna finns i rummet. Anden finns alltid i Ordet, oavsett om någon hör det eller inte.

Avslutningsvis vill jag nu säga, att

Många tar anstöt av Jesus och Hans ord, men några kommer till Honom

Trots den Andens kraftiga verkan genom Ordet, som vi hört om, händer det ändå, såsom Rahtmann noterade, att många går bort från Jesus. Men förklaringen är inte, såsom han trodde, att det skulle fattas något hos Ordet, att det bara är en död bokstav om inte Anden kommer till. Det förhåller sig istället på följande vis, Ingen människa kan i egen kraft omvända sig, säga ja till Jesus och tro, förtrösta på evangeliet. Den kraften finns bara i evangeliets Ord. Men den fruktansvärda makten har Gud gett människan att hon kan säga nej till allt detta. Han kan sluta sitt hjärta för nådens evangelium och stänga Guds helige Ande ute.

Vi ser ju i texten, att när Jesus förkunnar det fria, ovillkorliga evangeliet, att Hans utgivna kött och utgjutna blod är vår salighet och inte våra gärningar, då blir Han motsagd av sina åhörare. De sade: ”Detta är ett hårt tal.” Hade de fällt ett sådant omdöme om lagens bud, om bergspredikan t.ex., hade det varit riktigt, eftersom lagen verkligen är ett hårt tal. Märkligt nog älskas bergspredikan, med dess stränga och kärva krav, av många icke-troende människor. Men när de får höra det fria och glada evangeliet, säger de: ”Detta är ett hårt tal.” Detta visar, hur förvänd och av djävulen förblindad människan är.

Men några bekänner med Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige” (Joh. 6:68-69). De människor som den Helige Ande genom Ordet har fått föra till tro har upptäckt inte bara sin egen synd, utan också funnit det som är långt mera värt än de egna gärningarna och den egna rättfärdigheten. De har funnit kunskapen om Kristus, den ende Frälsaren, den Ende som gör allt gott för oss igen. De har fått upp ögonen för Jesus, Guds gudomlige Son, som är rättfärdigheten från Gud, en redan färdig, fullkomlig och himmelsk rättfärdighet som Gud ger, ställer fram som gåva, åt var och en som tror. Guds heliga lag avslöjar dem och dömer dem som ovärdiga syndare. Men Hans evangelium förkunnar för dem, att Frälsaren burit alla deras synder upp på korsets trä och betalt alla deras skulder.

Jesu tal kan synas hårt, och det uppfattas så av obotfärdiga människor. Men kom då ihåg, att Han är klippan, som brast för dig och för hela världen. En klippa verkar hård för den som faller på den, liksom den krossar den på vilken den själv faller. Men för den som söker räddning undan syndafloden här i världen, och i det egna hjärtat, är den en tillflyktsort. ”Klippa du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig” (Lova Herren xx:x). Klippan Kristus är grunden för vår frälsning.

Detta är det saliga bytet, frälsningens hemlighet: Jesus iklädde sig oss, tog vår synd och dog i vårt ställe medan den kristne ikläder sig Jesus, tillräknas Hans renhet och får leva för evigt.

Din rättfärdighet, Jesus själv, är i Himmelen på Faderns högra sida, och är oantastbar. Det är inte något gott i ditt egna hjärta, som gör, att du är rättfärdig inför Gud, utan Jesus Kristus själv, som är ”densamme i går och i dag och i evighet” (Hebr. 13:8). Han är ditt allt, Han är din ”vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1. Kor. 1:30). Sådan är alltså din ställning inför Gud. Ser du detta, ja då har det eviga livet har redan tagit sin början.

Låt oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.