Skattkistan

Skattkistan

Guds Ord - Gud sade och det blev

ArtiklarPosted by Lars 2009-07-23 06:57:27

Guds Ord – Gud sade och det blev

Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

Omkring ditt Ord, o Jesus, oss stilla gör

och fram till livets källa av nåd oss för.

Du ser i varje hjärta dess djupa nöd,

du ensam kan oss mätta med livets bröd. Amen.

Gud är den ende som är evig

Det har en gång, innan allting som nu finns till skapades, funnits en tillvaro där ingenting över huvud taget fanns förutom Gud – den treenige Guden. Han är Skaparen och den ende som funnits till för alltid. Om allting annat gäller att det har en början, det finns en bestämd tidpunkt då det blivit till. Även de heliga änglarna har vid något tillfälle blivit till. De är skapade av den oskapade Guden.

Av Guds namn JHWH - som kanske uttalats Jehova eller Jahve - vilket betyder ”Jag är”, förstår vi att Gud har sitt varande, sin existens, i sig själv. Han är inte beroende av något annat för sin existens. Allt annat liv däremot är förlänat liv. Vi människor t.ex. har fått vårt liv av Gud, som är det urliv, i vilket allt liv har sitt upphov. Gud uppenbaras i Skriften såsom den ”levande” (Jes. 3:10, Apg. 14:15) till skillnad från hedningarnas livlösa gudar (Jer. 10:10, Apg. 17:25).

Att Gud är den ende som är oskapad innebär bl.a. att Han är den ende som får tillbedjas. Den som dyrkar något skapat gör sig skyldig till avgudadyrkan, vilket är en svår synd. En gång föll Johannes ned inför en ängel och var i färd med att tillbe honom, men ängeln ingrep genast och sade: ”Gör inte det! Jag är tjänare liksom du och dina bröder profeterna och de som håller fast vid orden i denna bok. Gud skall du tillbe” (Upp. 22:9).

Fastän himmelska väsen och alldeles syndfria befinner sig änglarna på samma sida som oss människor av den avgörande gränsen mellan å ena sidan det eviga, där Skaparen ensam finns, och å andra sidan det skapade, där allting annat finns. Därför är all ängladyrkan, som tidvis smugit sig in i den kristna kyrkan, avgudadyrkan och värd att genast förkastas. Detsamma gäller naturligtvis helgondyrkan.

Jesus Kristus är evig

Hur är det då med Jesus Kristus? Är Han oskapad eller skapad? Därom har det stått häftiga strider. Under den tidiga kyrkans tid uppträdde arianerna, anförda av sin ledare prästen Arius från Alexandria. Denne framträdde under 300-talets början och påstod att Kristus inte är Gud i egentlig mening. Kristus, som kallas Logos, Ordet, är enligt Arius ett mellanväsen mellan Gud och människan. Kristus är skapad efter Guds vilja antingen i tiden eller före tiden. Endast p.g.a. sin rättfärdighet blev Kristus upphöjd till Guds Son. Arius sade: ”Icke alltid var Sonen, ty när allt uppstod ur det icke-varande och alla skapade väsen blev till, då blev också Guds Logos till av det icke-varande, och det fanns en tid, då han icke var till, och han var ej till, förrän han blev till, utan även han hade en begynnelse, då han skapades. Ty Gud var allena, och ännu fanns ej Logos och Visheten. När Gud sedan ville skapa oss, frambragte han först någon och kallade honom Logos och Vishet och Son, för att han skulle skapa oss genom honom”. Kristus befinner sig alltså enligt Arius på vår sida om den knivskarpa gränsen mellan Skaparen och det skapade. Märkligt nog tillät Arius ändå dyrkan av Kristus.

Mot Arius uppträdde biskopen eller patriarken Alexander i Alexandria, och dennes diakon och sedermera efterträdare Athanasius. Huvudinvändningarna mot Arius var att han dels införde dyrkan av det skapade, om nu Kristus vore att betrakta som skapad, vilket Arius menade, och dels att han omintetgör frälsningens grundval. Eftersom endast Gud frälser, så måste ju Kristus vara Gud om Han skall vara vår Frälsare. Dessutom, om Kristus inte är av Guds väsen, kan Han inte meddela den fullkomliga kunskapen om Gud.

Vid denna tid kom en ny romersk kejsare till makten, Konstantin den store. Vad som var speciellt med honom är att han gått till historien som den förste kristne kejsaren. Från att ha varit en förföljd religion blev nu kristendomen plötsligt genom Konstantin såväl tolererad som gynnad. Konstantin kallade till det första ekumeniska, d.v.s. världsvida kyrkomötet som kom att hållas i Nicea år 325. Där skulle olika teologiska frågor lösas för att klart fastställa kyrkans lära. Mest brännande var den kristologiska frågan: Vem är egentligen Kristus? Är Han såsom Alexander och Athanasius sade Herren, den ende sanne Guden, eller är Han såsom arianerna menade bara en skapad varelse?

Resultatet från Nicea blev att man bekände tron att Kristus är ”född av Fadern, enfödd, det är av Faderns väsen, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”. Som vi märker är dessa ord nästan identiska med den s.k. niceanska trosbekännelsens ord om Kristus. De justerades något vid det andra ekumeniska kyrkomötet i Konstantinopel år 381 och därför kallas den trosbekännelse som ibland i våra gudstjänster, särskilt på högtidsdagar som trefaldighetssöndagen senast, ersätter den vanliga apostoliska trosbekännelsen, för den niceanokonstantinopolitanska trosbekännelsen.

Men vägen från Nicea till Konstantinopel var inte rak och smärtfri. Fastän den ortodoxa, renläriga, bibliska tron segrade vid Nicea och Arius fördömdes, seglade arianismen och en förmedlande riktning mellan de båda huvudfienderna upp på nytt. Vid Nicea hade man sagt att Kristus är av samma väsen, homoousios på grekiska, som Fadern. Med detta menade man att Kristus och Fadern delar samma natur, de är båda helt och fullt Gud. Den förmedlande riktningen menade däremot att det var för mycket att säga så. Samtidigt undvek man den grova arianismen genom att säga att Kristus var av liknande väsen som Fadern. Homo betyder lika på grekiska och ousia betyder väsen, därav att de ortodoxa sade om Kristus att Han är homoousios som Fadern. Liknande heter homoi på grekiska. Det är bara ett ”i”, den minsta bokstaven i det grekiska alfabetet; iota, som skiljer homo från homoi – och denna lilla bokstav ville de peta in och sade att Kristus är homoiousios, av liknande väsen, som Fadern. Det uppstod häftiga och segslitna strider kring detta. Ni kanske har hört uttrycket om att strida om ett iota. Det härrör från denna händelse. Men när uttrycket används idag används det om några som strider om en småsak, något så oväsentligt som den allra minsta bokstaven i alfabetet. Men den som vet vad det handlade om på 300-talet, att hela vår frälsning stod på spel kring denna strid kring iota, aktar sig nog för att använda detta uttryck.

Alexander dog 328 och Athanasius blev nu den ledande kämpen mot arianerna och semiarianerna, som den förmedlande riktningen kallades. Den kejserliga politiken svängde, i synnerhet efter Konstantin den stores död 337, och den ortodoxa tron kom i underläge. Majoriteten av biskopar inom kristenheten förnekade mot mitten av 300-talet Kristi gudom. Athanasius, till växten en mycket kort man, var teologiskt och andligt däremot en rese. Han stod fast vid den kristna bekännelsen vad som än hände, och lät sig hellre fördrivas från sin biskopsstol i Alexandria och landsförvisas fem gånger än ge vika när det gällde bekännelsen till Jesus Kristus såsom sann Gud. Talesättet ”Athanasius mot världen” myntades.

När jag läser Upp. 2:12-17, sändebrevet till församlingen i Pergamus, tänker jag alltid på Athanasius. I v 13 nämns en man som hette Antipas, som hade blivit mördad under förföljelserna mot församlingen. Föreståndaren och församlingen får beröm därför att de varit ståndaktiga. Inte ens då Antipas mördades hade de förnekat tron på Herren. Vi vet inte vem denne Antipas var, men tänk att han av Jesus i v 13 fick hedersbenämningen ”mitt trogna vittne"! Antipas betyder ordagrant ”mot alla”, eller ”en mot alla”. Antipas hade stått fast mot fiendens hela härskara, mot all mörkrets makt. En sådan Antipas var verkligen Athanasius av Alexandria, som stod fast vid tron ensam mot alla irrlärare som förnekade Kristi gudom. Martin Luther var också på sin tid en sådan Antipas. Han hade påven, kardinalerna, alla biskopar och kejserlig makt emot sig. Då någon sade till honom: ”Vet du ej, att du har hela världen emot dig?” svarade han: ”Jag är emot hela världen.” Må Herren Gud själv ingjuta sådant bekännarmod och sådan ståndaktighet även hos oss i dessa avfallstider, då kristenheten i vårt land i snabb takt ger upp mer och mer av den bibliska bekännelsen.

Under 300-talet uppträdde dessutom de s.k. pneumatomakerna, andebekämparna, eller sådana som stred emot den Helige Ande. De förnekade Andens gudom. Vi skall nu inte fördjupa oss i detta, utan bara konstatera att såväl Kristi som Andens gudom bekändes och stadfästes vid kyrkomötet i Konstantinopel 381.

Världen är skapad genom Jesus Kristus

Om någon nu undrar vad denna teologihistoriska utvikning har för relevans för vårt ämne, Gud sade och det blev, vill jag säga att den har den allra största relevans. Gud skapade genom att tala in i intet, så att något blev till, och det Ord Han skapade genom är Kristus, Hans Son. Detta framhålls på flera ställen i Bibeln. Johannes börjar sitt evangelium: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom Honom har allt blivit till, och utan Honom har inget blivit till, som är till” (Joh. 1:1-3). Vem detta Ord är kommer sedan fram i v 14: ”Och Ordet vart kött och bodde bland oss.” Allt är alltså skapat genom Guds Son, som i tidens fullbordan blev kött, människa, som du och jag, och levde bland oss här på jorden och uppenbarade vem och hurdan Gud är. Att allt är skapat genom Jesus Kristus framhåller även Paulus då han i Kol. 1:16 skriver: ” Ty i Honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom Honom och till Honom.”

Allt som finns; människor, de olika änglaklasser som Paulus nämner i Kolosserbrevet, djur och växter, det största som himlakroppar, galaxer och solsystem likaväl som det minsta såsom molekyler, atomer och kvarkar – det är alltsammans skapat genom Sonen. Vi hör hemma i den här skapelsen! Den är inte tillkommen genom en slumpartad explosion, Big bang, och utvecklad genom en blind evolution utan mål och mening. Den är, precis som vi människor, tillkommen genom Sonen. Paulus säger att skapelsen alltifrån begynnelsen bär spår av sin Skapare: ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas Hans osynliga egenskaper, Hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som Han har skapat” (Rom. 1:20). Trots den skada som skedde i syndafallet kan vi ännu se spår av Skaparen och Hans egenskaper i skapelsen. Hans oerhörda makt och intelligens avslöjas. Genom beskådandet av rymden ser vi himlakropparnas regelbundna och välanpassade, avvägda rörelser; i naturens värld ser vi årstidernas växlingar, näringskedjan och kretsloppet och i människokroppen ser vi de komplexa funktioner t.ex. ögat eller hjärnan har. Allt detta kräver en övernaturlig konstruktör. Och vi människor är skapade ”genom Kristus och till Kristus”! Vi är skapade genom Kristus och till att tillhöra Honom, Han som är den ende sanne Guden! Vi är två gånger Hans; först genom skapelsen och sedan även, efter att ha blivit bortlockade av djävulen, genom köpet på Golgata, då Han betalade med sitt dyra, gudomliga blod för att återlösa oss ur syndens och den ondes våld. Eftersom vi på ett dubbelt sätt hör Kristus till, är det så oerhört viktigt att Han också är Herren Gud, för då hör vi ju verkligen samman med Gud. Gemenskapen med Kristus är detsamma som en tillhörighet till Gud själv.

Att världen är skapad genom Kristus, Guds Son, är också något som kan utläsas ur 1 Mos. 1:1, Bibelns allra första vers. Den lyder: ”I begynnelsen skapade Gud Himmel och jord.” De som är kunniga i hebreiska hävdar att de hebreiska ord som översätts ”i begynnelsen”, även kan översättas ”i Förstlingen” eller ”i sin Förstfödde”, att det alltså var i Honom Gud skapade Himmelen och jord. I så fall nämns Kristus i såväl Bibelns första som sista vers. Bibeln avslutas nämligen med orden: ”Herren Jesu nåd vare med alla” (Upp. 22:21). Detta förhållande skänker ytterligare en dimension till Jesu ord om sig själv: ”Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden” (Upp. 22:13). Han är inte bara skapelsens ursprung och den som skall avsluta denna värld genom sin återkomst till dom och frälsning, Han är även den som börjar och avslutar Bibeln, uppenbarelsen om Gud och Hans väldiga gärningar.

Gud skapade ur intet

När det i 1 Mos. 1:1 står att Gud i begynnelsen eller i Förstlingen skapade Himmel och jord används ett verb för skapa, bara, som bara kan ha Gud som subjekt. Bara Gud kan bara. Att sortera och forma de skapade tingen, bringa ordning ur kaos, är en sak. I mindre skala kan även människor ägna sig åt detta, såsom när en konstnär använder sin skicklighet för att ur en lerklump tillverka en vacker skål eller ur ett stenblock frammejsla en skulptur. Men att skapa något ur intet, ex nihilo, innebär något annat. Det kan ingen annan än Gud göra. Därför finns det anledning att redan från Bibelns första vers läsa ut den kristna läran om skapelse ur intet. Universum, själva materien, är inte evig, såsom den äldre naturvetenskapliga världsbilden gjorde gällande, eller såsom de hedniska skapelsemyterna, t.ex. den babyloniska, hävdade.

Att Gud skapat världen ur intet är något som sedan lärs ännu tydligare i Nya testamentet. I Hebr. 11:3 sägs det att ”genom tron förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt”. Och i Rom. 4:17 skriver Paulus att Gud ”kallar på det som inte är, som om det vore till”.

Som en parentes kan här nämnas att Paulus i ett annat brev, i 2 Kor., drar en parallell mellan Guds allenarådande makt i skapelsen och Hans självständiga verksamhet i människors frälsning. Lika litet som människor hade med skapelseverket att göra - det skedde ju flera tusen år innan Paulus samtida ens var födda - lika litet har människor att göra med det frälsningens ljus som i och med pånyttfödelsen eller omvändelsen börjar lysa i hjärtat. Paulus skriver: ”Ty Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken” (2 Kor. 4:6).

Skapelsens tidsåtgång

Hur lång tid tog det då för Gud att skapa himmel och jord, hav och växter, alla djur och oss människor? Det råder inga svårigheter att få reda på det, eftersom Gud har uppenbarat detta mycket tydligt för oss. Bibeln, som är ofelbar i allt den hävdar, lär att skapelsen skedde på sex dagar och att Adam och Eva skapades som färdiga människor den sjätte dagen (1 Mos. 1:27).

En del har velat fatta de sex skapelsedagarna symboliskt såsom sex tidsperioder av obestämd längd. De har då ibland anför orden från 2 Petr. 3:8: ”Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag.”

Till detta skall man svara med tre påpekanden: 1) 2 Petr. 3:8 vantolkas och lyfts ur sitt sammanhang om de används på detta sätt. Orden handlar inte om skapelsen eller är en utsaga om karaktären på skapelsedagarna över huvudtaget, såsom att det skulle stå att en dag i Skriften motsvaras av tusen år i verkligheten. Bibelversen handlar istället om Guds oerhörda tålamod med människors obotfärdighet, att Han inte bestraffar synden genast utan väntar in i det längsta.

Att en dag för oss kan vara som tusen år för Honom har även med Herrens upphöjdhet att göra. Han är evig och har en annan överblick än vi. En motsvarighet kan vi finna om vi jämför en gammal man med ett litet barn. För det lilla barnet kan en dag uppfattas som en mycket lång tid, fylld av innehåll. Den gamle kan tycka att en dag bara svischar förbi och snabbt läggs till raden av alla andra dagar. Detta betyder inte att dagen objektivt sett är olika lång för dem. De bådas dygn består av 24 timmar.

2) Skapelseberättelsens dagar definieras tydligt genom att Mose anger deras längd. Han skriver: ”Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen” (1 Mos. 1:5). Så fortsätter han sedan även om de övriga dagarna. Alltså: varje dag motsvarar vad vi kallar ett dygn: från en viss tid på dagen till samma tid nästa dag.

3) Att den framställning som möter i 1 Mos. 1 inte får uppfattas symboliskt, mytologiskt eller liknande framgår även av bl.a. 2 Mos. 20:11, där arbetsveckan med dess vilodag sabbaten motiveras med att Guds arbetsvecka också var sex dagar: "Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade Han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den." Lika lång tid som Herrens arbetsvecka varade skulle Israels arbetsvecka vara, och lika lång sabbat som Herren skulle även Israel ha innan nästa arbetsvecka började. Det var inte så att Israel skulle arbeta i sex tusen eller i sex miljoner år för att sedan vila i ett tusen eller i en miljon år, utan efter sex 24-timmarsdygn av arbete skulle Israel vila i ett 24-timmarsdygn.

Anledningen till att många personer inom de olika kyrkorna vill komma ifrån de sex skapelsedagarna beror naturligtvis på den moderna evolutionsläran, som de tror mer på än på Bibeln. Evolutionsläran hävdar att vi först var något slags äggviteämne som skvalpade runt i någon ocean, sedan kanske ett toffeldjur eller liknande, sedan fisk, därefter apa eller något annat landdjur för att slutligen bli människa. Men Jesus säger att vi skapades till man och kvinna från begynnelsen (Matt. 19:4). Detta betyder att vi inte varit fiskar, apor eller andra djur som först efter årmiljoner/årmiljarder blivit människor. Nej, från begynnelsen, vid skapelsens början, skapade Gud oss till man och kvinna.

Anledningen till att skapelsetron motsägs

Vi måste nu fråga oss varför skapelsetron motsägs så häftigt, inte bara av ateistiska vetenskapsmän utan även av allmänheten och falska kristna inom kyrkosamfunden. Alltsammans är en flykt undan Skaparen och Hans Ord, Bibeln, vilket nu skall uppvisas.

Det finns en makt, en andlig varelse, djävulen, som inte tål att människor föds på nytt och att Guds barn hålls vid andligt liv och t.o.m. växer till i tro. Han hatar att människor blir frälsta från helvetet, den plats som han vet att han själv snart för evigt skall förpassas till.

Eftersom det är Guds Ord som är frälsningsmedlet sätter djävulen in sina attacker mot det. Det var just genom att utså tvivel på Guds Ord som han lyckades föra våra första föräldrar Adam och Eva in i den andliga, och så småningom även den kroppsliga, döden. Han förförde Eva med till en början försiktiga ifrågasättanden av Guds Ord: ”Har Gud verkligen sagt…” (1 Mos. 3:1). Genom sina lögner dödade djävulen de första människorna, som blev hans första offer. Därför säger Jesus om honom: ”Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida” (Joh. 8:44).

Nu fick Adam och Eva lyckligtvis sedan höra det livgivande Ordet, evangeliet om Frälsarens seger över djävulen, den gamle ormen (1 Mos. 3:15) och kunde på så sätt få andligt liv igen. Men så väl går det inte för alla som djävulen lyckats bedra. De flesta vänder inte åter, utan drabbas även av den andra döden (jfr Upp. 2:11), d.v.s. helvetets eviga pinor.

Djävulen har efter sin första framgång i Edens trädgård, genom hela kyrkohistorien, på nytt och på nytt attackerat Guds Ord genom att så ut falsk lära i församlingen (Matt. 13:25) och kommer så att göra intill tidens slut (1 Tim. 4:1-3).

Det finns goda skäl att tro att de två vittnena som uppträder i Upp. 11 är Gamla och Nya testamentet. I slutet av de ettusen tvåhundrasextio dagarna skall vittnena besegras och dödas av vilddjuret som kommer upp från avgrunden. En hänsynslös kamp förs mot Bibeln med resultatet att de bibliska böckerna skall verka fullständigt motbevisade. De skall framstå som myter, förfalskningar, sagor och hopplockade legender. Inte minst gäller detta de inledande kapitlen av 1 Mos., där vårt underbara ursprung beskrivs. Hur detta som beskrivs i Upp. 11 skall förverkligas vet vi redan genom den s.k. bibelforskning som bedrivs vid de statliga teologiska fakulteterna. Den historisk-kritiska bibelforskningen har helt förstört förtroendet för Bibeln som Guds Ord. Inte bara de stora massorna betraktar Bibeln som ett människoverk fullt av brister och fel, utan även namnkristna inom kyrkorna, i synnerhet prästerna som indoktrinerats i och med sina teologiska studier i förnekelsens anda. Djävulen har ingjutit sådant övermod hos dessa lögnprofeter, som är stoft, att de vågar sätta sig över, kritisera och förneka Ordet som utgår från Herrens mun.

Den diaboliska läran att människan utvecklats av en slump från lägre djurarter är mycket tilltalande för oomvända människor. Om det inte finns någon Skapare slipper de nämligen att stå till svars för sina handlingar. Nu kan de istället skamlöst och obehindrat leva ut allt som de tidigare tvingats undertrycka i ett samhälle som präglades av den kristna tron. Det är därför som Bibelns vittnesbörd övergivits och utvecklingsläran anammats av så många.

När de två vittnena, Gamla och Nya testamentet, genom bibelkritiken begravts, läser vi i Upp. 11:10 att det blir en storslagen glädjefest bland människorna när nu sanningsvittnena äntligen är dödade. Guds Ord hade plågat dem länge, hållit tillbaka deras inre lustar, lagt band på deras drifter. Nu, sedan Skaparen och Hans Ord förnekats och ”motbevisats”, kan allt detta släppas lös. De ville inte komma till Gud, som är ljuset, utan hellre leva i mörkret, eftersom deras gärningar var onda och inte tålde att avslöjas (Joh. 3:19-20). Likt de första människorna efter syndafallet (se 1 Mos. 3:8) är de på flykt och gömmer sig i mörkret för sin Skapare genom att anamma evolutionismens lögner.

Som kristen måste man med kraft ta avstånd från evolutionismen, som förstör tron på så många områden, inte minst när det gäller synd och frälsning. Om det inte var Adams synd som drog död och förgängelse in i världen, vad är det då som Jesus frälser oss från?

Vad Luther lär om skapelsen

I följande stycke kommer Luthers syn på skapelsen fram på ett kärnfullt sätt, och vi ser där även tydligt hur han såg på Bibeln:

Jag har ofta sagt, att var och en som vill studera den Heliga Skrift,

alltid skall vara noga med att hålla sig till Skriftens enkla ord överallt

[---]. Ty vi måste vara förvissade om, att det aldrig har funnits något

enklare och klarare tal på jorden än det som har talats av Gud. När därför

Moses skriver, att Gud skapade himmel och jord och allt vad därpå är på

sex dagar, så låt det vara sex dagar. [---] Men om du inte kan fatta, hur det

kunde vara sex dagar, så tilltro den Helige Ande att vara lärdare än du är.

Ty när du har att göra med Skriften, måste du komma ihåg, att det är Gud

själv som talar. Eftersom Gud har sagt det, anstår det inte dig att lättvindigt

vränga Hans ord efter eget behag" (SL 3, 20f.).

Avslutningsvis

Käre åhörare, du har nu sett hur djävulen genom bibelkritik och evolutionism vill föra oss alla ned i avgrundens eviga pinor. Du uppmanas därför att med Bibeln själv, med Luther och med övriga trons fäder aldrig vika från Guds Ords ofelbara sanning.

Den eviga sanningen kan inte heller i längden förtigas. De bibelkritiska fienderna dödade visserligen de två vittnena, Gamla och Nya testamentet, men efter tre och en halv dagar (som väl är satans korta tid i Upp. 20:3, 7-8) skall vittnena uppstå igen (Upp. 11:11). De upphöjs och deras verkliga status offentliggörs inför alla människor, även fienderna (Upp. 11:12). Detta sammanfaller med Jesu återkomst i makt och ära, den stora domen. Bespottarna blir då skräckslagna, men Guds barn jublar och gläds.

Amen.

Låt oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga. Amen.

Amen.