Skattkistan

Skattkistan

Bibelns viktiga 3:16

ArtiklarPosted by Lars 2009-08-13 19:32:32

av Lars Borgström Bibelns viktiga 3:16

Allt som är nedtecknat i den heliga Skrift är Guds Ord och givet oss till undervisning. Ingenting får läggas till och ingenting får heller dras ifrån (Upp. 22:18-19). Ändå är det så att vissa bibelverser är mer centrala än andra, eftersom de relaterar till troslärans artiklar. Märkligt nog är flera av dessa placerade i kap 3, vers 16, i de bibelböcker där de förekommer. Därför skulle vi kunna tala om de viktiga 3:16.

Några av dessa verser är följande:

Pred. 3:16: ”Vidare såg jag under solen: På domarsätet rådde ogudaktighet, på rättfärdighetens plats den ogudaktige.”

När Salomo betraktade tillvaron ”under solen”, utan den himmelska uppenbarelsen från höjden (ovan solen), såg han ingen rättvisa, ingen mening med tillvaron. Sådan blir vår uppfattning av verkligheten utan den bibliska uppenbarelsens perspektiv.

Jer. 3:16: ”När ni på den tiden förökar er och blir fruktsamma i landet, säger HERREN, då skall man inte mer tala om HERRENS förbundsark eller tänka på den. Man skall inte komma ihåg den eller sakna den och man skall inte göra någon ny.”

Jeremia talar här om nya förbundets tid som skall bryta in. Då skall folket bli mångtaligt genom hedningarnas tillströmmande till Kristi kyrka. Man skall inte längre iaktta ceremonialbud och hålla på yttre platser och tider eller tänka på föremål som t.ex. förbundsarken. ”Lagen innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt” (Hebr. 10:1).

Kyrkan är uppfyllelsen av de gammaltestamentliga profetiorna om Sions kommande storhet och härlighet.

Joel 3:16: ”HERREN ryter från Sion, från Jerusalem låter Han sin röst höras, så att himlen och jorden bävar. Men HERREN är en tillflykt för sitt folk, ett skydd för Israels barn.”

Från Sion, d.v.s. genom kyrkans särskilda men även allmänna prästadöme, skall Herren låta sitt mäktiga Ord höras. Evangelium skall ljuda, men även det stränga, förskräckande budskapet om den yttersta domen. Men de troende fruktar inte ens när himlen och jorden bävar, eftersom de har sitt skydd i Herren och Hans egen rättfärdighet (Fil. 3:9). Vår Gud är oss en väldig borg!

Matt. 3:16-17: ”När Jesus hade blivit döpt, steg Han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och Han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över Honom. Och en röst från himlen sade: ´Denne är min Son, den Älskade. I Honom har jag min glädje.´”

När Jesus genom sitt dop inträdde i sitt offentliga ämbete och invigdes att bli vårt försoningsoffer uppenbarades Gudomens tre personer såsom tre självständiga väsen: Fadern talade, Sonen döptes och den Helige Ande sänkte sig ned i en duvas skepnad. Treenighetsläran, att Gud är en enda; en Gud i tre personer, Fader, Son och Ande, och tre personer i en enda gudom (Matt 28:19), finner här ett av sina beläggställen.

Mark. 3:16f.: ”Han utsåg dessa tolv: Simon, som Han gav namnet Petrus” o.s.v.

Jesus kallade särskilt tolv lärjungar och insatte dem som apostlar. Vid sidan av det allmänna ämbetet (1 Petr. 2:9) har Jesus alltså instiftat ett särskilt ämbete i kyrkan: ”Och Han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare” (Ef. 4:11).

Luk. 3:16: ”Johannes svarade dem allesammans: ´Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp Hans sandalremmar. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld.´”

Här profeterar Johannes Döparen om det stora pingstundret som blev begynnelsen på kyrkans världsvida mission. Lärjungarna blev ”beklädda med kraft från höjden” (Luk. 24:49) enligt Joels profetia (Joel 2:28-32) och kunde så uppfylla det gammaltestamentliga löftet ”att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i Hans (Jesu) namn för alla folk, med början i Jerusalem” (Luk. 24:47).

Joh. 3:16: ”Ty så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.”

Med rätta kallas denna vers Lilla Bibeln, eftersom den sammanfattar hela Bibeln i en enda vers. Detta är centrum. Här beskrivs försoningsverket, Guds offrande av sin egen Son, och så frälsningsmottagandet; att den tas emot alldeles gratis genom tron.

1 Kor. 3:16: ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?”

Ett sådant underbart förhållande råder, att den Helige Ande själv bor i sin församling och dessutom i varje enskild kristen. Sådan hög ställning har ett Guds barn. Men tänk samtidigt så ansvarsfullt! Andens inneboende är ett starkt skäl att undfly all synd och köttslighet. Inte skall ett Guds barn bedröva den Helige Ande!

2 Kor. 3:16: ”Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort.”

Den vanliga, medfödda åsikten bland människor är, att man blir rättfärdig inför Gud genom goda gärningar och ett heligt liv. Denna lagiska uppfattning gör människan blind för Jesus Kristus, rättfärdigheten från Gud (Rom. 3:22). Inte ens när de oomvända människorna tar del av Skriften, som vittnar om trons rättfärdighet, tar de det till sig. Alltsammans är fördolt – fram till den dag då Guds Ord om Kristus tränger igenom. Då får den blinde syn, då lyfts slöjan bort.

Gal. 3:16: ”Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ´och åt dina avkomlingar´, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus.”

Abraham litade till Guds löfte. Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet (1 Mos. 15:6, Rom. 4:3). Abraham trodde på den utlovade kvinnosäden, avkomman som skulle frälsa världen genom att söndertrampa ormens huvud (1 Mos. 3:15). Paulus förklarar här att det är Kristus som är avkomman.

Även åt Kristus har getts ett löfte, nämligen att rättfärdighet och salighet skall komma till alla dem som tror på Honom.

Kol. 3:16: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan.”

Paulus både förmanar och önskar att dessa förhållanden skall råda bland de kristna. På det sättet växer det andliga livet till. Guds Ord och andlig musik ger den andliga näring som håller oss vid liv.

1 Tim. 3:16: ”Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet, bevisad rättfärdig genom Anden, sedd av änglarna, predikad bland folken, trodd i världen, upptagen i härligheten.”

Läran om Kristus, kristologin, hör både till det avgörande och till det obegripliga inom kristendomen. Att Jesus Kristus är både sann Gud och sann människa är frälsningsavgörande, men samtidigt transcenderar, överskrider, det mänsklig förståelse.

Eftersom Skriften lär att Frälsaren är sann Gud och sann människa, håller vi det för sant även om vi inte kan förklara det. Vi har ingen skyldighet att rationellt förstå och utlägga allt vi tror på. Faktum är att Skriften själv fastslår Kristi person som ett mysterium, en hemlighet: ”Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet”, skriver Paulus och talar sedan om att den stora hemligheten är just Jesu Kristi gudamänskliga person.

2 Tim. 3:16: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet.”

Här beskrivs verbalinspirationens under. Varje skrift i Bibeln är inspirerad av Gud. Detta innebär naturligtvis att Guds Ord är ofelbart i allt den hävdar och högsta auktoritet för lära och liv.

1 Joh. 3:16: ”Genom att Han (Jesus) gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder.”

Guds kärlek till oss framstrålar allra klarast i Jesu frivilliga offrande av sig själv. Den kristne, som fått upp ögonen för detta, har lärt känna kärleken – och präglas av denna. Den kristne formas efter Sonens bild (Rom. 8:29) och till detta hör den självutgivande kärleken, som inte ens väjer för döden.

Upp. 3:16: ”Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun.”

Kall är den som aldrig blivit berörd av evangelium. Varm är den som värms vid Jesu varma hjärta - den som lider av sin synd, och blir värmd av förlåtelsen, Guds nåd och kärlek.

Ljum är den som förståndsmässigt bejakar kristendomens sanningar, men inte vill omvända sig. Självtillräckligheten och självgodheten är de utmärkande tecknen på det ljumma tillståndet. Man är nöjd med sig själv och sin kristendom. Man känner sig rik. Det är ett förskräckligt tillstånd.

I Laodicea var församlingen ljum. Där hade man en strömlinjeformad, ”lagom” kristendom som varken stötte eller lockade. En sådan församling känns inte Herren vid. ”Såsom en ljum dryck framkallar vämjelse, så har ock Gud desto större styggelse vid sådana skrymtare, och skall bortstöta dem utur församlingen och slutligen förkasta dem” (Gezelius).

------------------------------

Detta var ett urval av några viktiga 3:16-verser. Fler skulle ha kunnat tas med. När nu denna genomgång är gjord skall vi - hur märkligt vi än tycker det är att flera av de allra viktigaste bibelverserna har just beteckningen 3:16 - komma ihåg att Bibens kapitel- och versindelning är människoverk och inte inspirerat av Guds Ande såsom själva texten.

Det har under historiens gång funnits olika system för hur man hänvisar till olika bibelställen. Den kapitelindelning vi använder idag gjordes på 1200-talet av ärkebiskopen av Canterbury Stephen Langton. Först senare började versindelningar göras och mot mitten av 1500-talet var den indelning utarbetad, som vi idag följer (det är därför t.ex. Luther i sina verk endast hänvisar till kapitel, inte till verser).