Skattkistan

Skattkistan

Predikan 1:a advent

PredikningarPosted by Lars 2009-11-28 19:11:12

av Lars Borgström Predikan 1:a söndagen i advent

Matt. 21:1-9

Jesu triumfatoriska intåg såsom konung i Jerusalem var sedan länge förutsagt och utlovat av profeterna, som talade ord från Gud. Jesaja hade sagt, att när den nytestamentliga nådetiden inbröt, när alla löften om den kommande Frälsaren gick i uppfyllelse, då skulle Jerusalem, glädjens bubärarinna, höja upp sin röst med kraft och utan fruktan säga till Juda städer: "Se, er Gud! Ja, Herren, HERREN, kommer med makt, Hans arm visar sin makt. Se, Han har med sig sin lön, Hans segerbyte går framför Honom" (Jes. 40:10-11). Vi skall i predikans första del stanna vid just detta, att

Herren vår Gud Jesus Kristus har såsom Överstepräst vunnit ett segerbyte åt sig

Jesajas ord "Se, er Gud!" kan tillämpas på denna händelse, intåget i Jerusalem. Det var Gud själv som satt på arbetsåsninnans föl och förde sitt segerbyte framför sig in i Jerusalem. Segerbytet var nämligen de människor som gick före Honom och ropade: "Hosianna, Davids son! Välsignad är Han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!". Eftersom Hosianna betyder "Herre, rädda oss!" ropade folkmassan som gick både framför och bakom Honom: "Herre, rädda oss, du Davids son! Välsignad är Han som kommer i Herrens namn. Herre i höjden, rädda oss!".

Tyvärr var den stora majoriteten av folkskaran inte medveten om det som väntade Jesus den närmaste veckan. De förstod inget av Hans förestående lidande, död och uppståndelse. T.o.m. Hans närmaste lärjungar hade mycket svårt att acceptera att det var genom lidande och död som deras Mästare skulle segra och vinna ett segerbyte åt sig. Folkskaran väntade sig istället en till det yttre mäktig krigarkung som skulle göra slut på det hedniska Romerska rikets ockupation. De väntade inte på en Frälsare som skulle rädda dem undan djävulens rike där synden och döden råder. Men kanske fanns där en och annan som hade läst Jes. 53 och med Guds Andes hjälp fått sitt hjärta upplyst av evangeliet om Herrens lidande tjänare. Om Honom som blev genomborrad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull säger nämligen Gud i Jes. 53:12: "Därför skall jag ge Honom de många, ["de många" betyder här alla människor] som Hans del, och de starka skall Han få som byte, eftersom Han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, Han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe".

Detta säger oss att alla människor räknas in i det segerbyte som Han vann åt sig genom sin blodiga, fruktansvärda död, då Han genom "våld och dom blev borttagen [---] när Han rycktes bort från de levandes land" som det står i Jes. 53:8.

På arbetsåsninnans föl red alltså Jesus in i Jerusalem. Sakarja, en annan av profeterna, verksam på 500-talet före Kristus, hade sagt om denna dag: "Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din Konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är Han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl" (Sak. 9:9).

Guds eviga Ord, som var i begynnelsen hos Gud och själv är Gud (Joh. 1:1), Honom genom vilket allt som finns har blivit till (Joh. 1:3), Han rider nu på en arbetsåsninnas föl in i Jerusalem, den heliga staden, för att vinna sitt segerbyte. "Fastän Han var till i Gudsgestalt, räknade Han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då Han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset" (Fil. 2:6- 8).

Hans belöning för all "den vedermöda Hans själ utstått" (Jes. 53:11) genom att Han förnedrade sig och blev människa, att Han tog helvetets straff på sig på korset, är vi människor. Vi är Hans segerbyte, Hans segerpris. Det var för vår skull Han gjorde det, för oss! Vem kan förstå detta? Vem kan fatta denna kärlek? Guds Son, Herren Gud själv, har dött för oss! Det var i sin ofattbara kärlek till oss som Han offrade sig. Vi är alltså två gånger Hans. För det första är vi skapade i, genom och till Honom, "ty i Honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga [---]. Allt är skapat genom Honom och till Honom" (Kol. 1:16-17). För det andra har han köpt oss med sitt eget dyrbara blod (1 Petr. 1:19), Han "friköpte oss från lagens förbannelse, när Han blev en förbannelse i vårt ställe" (Gal. 3:13).

Men hur kan Han föra sitt segerbyte framför sig på vägen in i Jerusalem? Intåget skedde ju före korsfästelsen! Det har att göra med, och det blir predikans andra del, att

Herren vår Guds Jesu Kristi evangelium är evigt

Evangeliet, det glada budskapet om syndernas förlåtelse har sitt ursprung i evigheten, "innan världens grund blev lagd" (Ef. 1:4). Gud är allvetande och innan Han skapade himmel och jord och oss människor visste Han genom sitt förutvetande att vi skulle falla i synd. Men mellan Gud Fadern och Hans egen älskade Son Kristus ägde ett rådslut rum före världens skapelse om hur mänskligheten skulle räddas, att Sonen skulle sändas som ett soningsoffer för våra synders skull. "Han [Jesus Kristus] var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull" (1 Petr. 1:20) Därför kan det också sägas om Jesus och Hans frälsningsverk att Han är "Lammet, som är slaktat från världens grundläggning" (Upp. 13:8. Folkbibeln). Därför heter det också att det evangelium, som ängeln i Uppenbarelseboken 14 hade att "förkunna för dem som bor på jorden", är "ett evigt evangelium" (Upp. 14:6).

Frälsningens förbund är alltså evigt. Nådeförbundet är inte i egentlig mening något nytt i och med Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse på korset, även om Jesus vid instiftandet av nattvarden kallar det för ett "nytt förbund" (Luk. 22:20). "Nytt" blir det därför att Jesu offerdöd, som är förbundets grundval, inte längre bara finns i Guds tanke och effektivt verksamt såsom ett kommande löfte att tro och förlita sig på, utan nu så att säga görs uppenbart genom att förverkligas i tiden (Rom. 3:25-26) och börjar att förkunnas för alla folk (Matt. 28:19, Luk. 24:45-49, Apg. 1:8). De som under Gamla testamentets tid blev frälsta blev det p.g.a. den eviga frälsning, som skulle uppenbaras i tiden, och de som efter själva verkställandet av denna frälsning blir frälsta, blir det p.g.a. det som har skett på Golgatas kors. I Guds frälsningsrådslut är Kristus "Lammet utan fel och lyte [som var] utsett redan före världens skapelse men [som] i dessa sista tider uppenbarats" (1 Petr. 1:19-20).

Att nådeförbundet var giltigt också under Gamla testamentets tid, och att det därmed är lika evigt som lagförbundet, vilket leder till förbannelse, är också något som Paulus med kraft bevisar i Rom. 4: Abraham blev rättfärdig genom tron, inte av gärningar. Detta att människan blir förklarad rättfärdig genom tron är alltså inte något nytt, som kommit först i och med Guds Sons människoblivande.

Evangeliets grundval är alltså så fast den någonsin kan bli. Den är av evighet lagd av den oföränderlige Guden, Han som är "himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker" (Jak. 1:17), Han som alltid "är densamme, och vars år aldrig skall ta slut" (Ps. 102:28). Därför säger Han om sin nåd: "Med evig nåd vill jag nu förbarma mig över dig [---] Ja, om än bergen viker bort och höjderna vacklar, så skall min nåd inte vika ifrån dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare (Jes. 54:8, 10). Därför säger Han om sin kärlek: "Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig" (Jer. 31:3). Därför säger Han om sin frälsning: "Israel blir frälst genom HERREN med en evig frälsning" (Jes. 45:17). Och Israel det är i Nya testamentet kyrkan, som av Paulus kallas "Guds Israel" (Gal. 6:16). Sådan är alltså den grund vi som kristna vilar på. Vi vilar inte på våra egna insatser eller vår egen styrka utan på den trygga, oförstörbara grund som Herren själv har lagt. Paulus skriver: "Han har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av vad vi har uträttat, utan i kraft av sitt beslut och sin nåd, som Han har gett oss i Kristus Jesus från evighet" (2 Tim. 1:9). Eftersom den sanna kyrkan vilar på denna grund är den så trygg och säker att "inte ens dödsrikets portar [d.v.s. krafter] har makt över henne" (Matt. 16:18).

Det var såsom Överstepräst, då Han frambar sig själv som ett felfritt offer inför Gud (Hebr. 9:9), som Han vann oss, sitt segerbyte. Prästämbetet utför Han också idag, i denna stund, då Han utför förbönstjänst för oss inför Fadern (Rom. 8: 34, Hebr. 7: 25). Det Han är allra mest angelägen om i sina förböner är att vi skall tro på Honom och därmed vara Guds barn (Joh. 1:12)

Men Jesus vill inte bara vara vår Överstepräst. Efter sitt försoningsverk uppstod Jesus till livet och upphöjdes till sitt forna härlighetstillstånd. I fortsättningen av den kända Kristushymnen som jag förut citerade, heter det: "Därför har också Gud upphöjt Honom över allting och gett Honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren" (Fil. 2:9-11). Jesus är också Konungen, åt vilken all makt i himlen och på jorden är given (Matt. 28:18).

Såsom Konung regerar Han hela universum med sitt allmaktsord, men Han vill också regera våra hjärtan med sin kärlek. Om detta handlar predikans tredje och avslutande del.

Herren vår Gud Jesus Kristus vill såsom Konung regera sitt segerbyte

Jesus Kristus är vår sanne Konung. Därför betonas det så ofta att Han är Davids son, d.v.s. av Davids kungaätt. David var ju den store konungen i Israels historia. Sedan gammalt har man med rätta talat om Jesu Kristi tre ämbeten: Profet, Överstepräst och Konung. Nu är det så att det är en och samme Jesus som har dessa tre ämbeten, och Han är odelbar. Den som vill ha med Honom att göra måste därför ta emot Honom helt och hållet. Det går t.ex. inte att ha Honom som Överstepräst, att söka tröst i den syndaförlåtelse Han förvärvat åt hela mänskligheten, men inte samtidigt ha Honom som regerande Konung. Det blir i så fall bara en falsk, inbillad tröst och frid. Nej, Han skall inte bara förlåta oss våra synder, Han skall också regera oss. Vi skall i trons lydnad böja oss för Hans vilja och låta Honom bestämma allt. Han skall inta våra hjärtan, där sätta sig på vårt hjärtas tron och regera oss efter sin vilja.

Min vän, du har väl Jesus som Konung och Herre? Du lever väl inte kvar i världen, tycker om att synda och regeras av din gamla, köttsliga människa? Du syndar väl inte med vett och vilja och kommer sedan och ber om förlåtelse för dina synder? Då är du en nådatjuv som syndar på nåden. Då har du inte Jesus som Konung och då är Han inte heller din Herre. Att falla i synd är en sak, det händer en kristen dagligen. Är det inte förhastade synder där det gamla köttet plötsligt överrumplar oss och sticker upp sitt fula tryne, så är det omedvetna synder eller underlåtelsesynder. Ibland kan frestelserna bli en övermäktiga. Sådant får man komma gång på gång med till Jesus och be om ny förlåtelse för. Men att samtycka till synden, vara orädd för den och leka med den, att ha sin njutning i den, utöva den och inte vilja lämna den - det är omöjligt för en kristen. Gör man detta är man inte ett Guds barn. Och har man varit det en gång i tiden är man det inte längre - numera är man en avfallen kristen. Men också en avfallen kristen får komma till Jesus med sina synder och på nytt tas upp i Hans gemenskap. "Den som kommer till mig" säger Jesus, "skall jag aldrig någonsin kasta ut" (Joh. 6:37). Dessa ord gäller utan undantag. Den som kommer till Jesus skall Han aldrig någonsin kasta ut. Berättelsen om den förlorade sonen och om det välkomnande han fick vid sitt återvändande (Luk. 15:11-32), är varje avfallen kristens särskilda evangelium.

Jesus erövrar nya områden varje gång en människa ödmjukar sig, bekänner sina synder, ber om och mottar förlåtelse i Hans namn och blod. Endast då kan Han göra sitt segerintåg och sätta sig på den bedjandes hjärtas tron. Jesus bär sig alltså inte åt som många jordiska härskare som utökar sina välden med våld och hot. Nej, mild och kärleksfull närmar Han sig och klappar på vår hjärtas port. (Upp. 6:20).

Liksom Han rättfärdig och segerrik ödmjukt red in i Jerusalem - världens andliga centrum - den gången den första påsken, vill Han idag komma in i allas våra hjärtan - vår personlighets centrum. Då först kan det bli ett verkligt adventsfirande. Advent betyder ju som bekant ankomst. Ärans Konung vill inget hellre än göra ankomst i ett människohjärta.

Frågar du nu hur detta Jesu regerande går till i praktiken, hur du skall veta vad Hans vilja är? Ingen behöver sväva i okunskap om detta. Till Hans ämbeten hör nämligen också Hans profetämbete. Han kungör sin vilja genom sitt Ord, och Jesu Ord är hela Bibeln, från 1 Mos. till Upp. Jesus är Skriftens jag, den som talar i Skriften. Alla Herrens bud skall vi göra till vår lag, vi skall älska dem (Ps. 119:8, 16, 24, 32, 40, 48 o.s.v.), följa dem och inte frukta något så mycket som att överge dem och handla vår Herre och Konung emot.

--------------

Vill du ha Jesus som Herre och Frälsare, vill du denna första dag på det nya kyrkoåret fira verklig Advent, skall du alltså ta emot den syndaförlåtelse som Han såsom Överstepräst erbjuder dig för intet, av nåd, gratis. Du skall låta Honom regera dig, villigt lyda Honom som din Konung. Hans vilja finner du i Bibeln, som är Guds Ord från början till slut. Du skall med andra ord även låta Jesus vara din Profet.

Amen.

Låt oss be:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet

som med sitt Ord tröstar, lär, varnar och förmanar oss.

Hans helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan

så att vi inte må vara glömska hörare

utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod

intill änden och varda saliga.

Amen.