Skattkistan

Skattkistan

Svar på två artiklar i Trosblick

ÖvrigtPosted by Lars 2010-02-22 10:14:42

Svar på två artiklar i Trosblick nr 1 2010

Inledning

Tidningen Trosblick ges ut av föreningen med samma namn och är enligt egen beskrivning evangelisk-luthersk. Tidningen och dess redaktör, Claes Johansson, har under ett drygt decennium fört en modig kamp mot avfallet inom Svenska kyrkan och svensk kristenhet i övrigt. Tidningen har också i många stycken gett god undervisning. För detta är undertecknade och många andra tacksamma.

Tyvärr har emellertid de tre senaste numren innehållit kritik mot den bibliska och lutherska läran om utkorelsen. Det är med bedrövelse undertecknade nu läser Trosblick nummer 1 2010 och där ser att tidningen fortsätter med kritik mot den trösterika läran om utkorelsen.

Vi lever i en tid då förvirringen alltmer breder ut sig, inte bara i samhället utan också i kyrkan. Vår allra heligaste tro bekänns alltmer sällan. I kyrkosamfunden breder antingen världsanpasslighet eller svärmeri med dragning mot den romersk-katolska kyrkan ut sig. Därför är det särskilt tragiskt att den lilla rest, som ännu bekänner sig till Guds ord i den Heliga Skrift och till den med Bibeln helt överensstämmande lutherska läran, skall behöva leva i splittring och oenighet. Eftersom just läran om utkorelsen i vår tid tycks ha blivit ett skiljemärke är det synnerligen viktigt att det ges klar, biblisk undervisning. Här har Trosblick genom vilseledande undervisning spätt på den oenighet som råder.

Vi vill här bemöta de två artiklar om utkorelsen som publicerats i det senaste numret. I övrigt vill vi hänvisa till skriften Rättfärdiggörelsen, Omvändelsen och Utkorelsen (Elsins skriftserie nr 1), som finns att ladda ned elektroniskt eller beställa genom Elsins hemsida www.elsin.org .

Den första artikeln

I den första artikeln, Orsak och verkan!, ger Johansson först en god utläggning av Rom. 4:25, ett beläggställe för läran om den allmänna rättfärdiggörelsen. Sedan kommer han kommer in på läran om utkorelsen. Då uppstår avvikelser från den biblisk-lutherska läran. Konkordieformelns ord om att Gud vill att alla människor skall bli frälsta citeras. Likaledes framhåller han utifrån citat från Konkordieformeln att det helt och hållet är de osaligas eget fel att de går evigt förlorade. Detta är något som vi helt och hållet håller för sant och bekänner gång på gång. I den skrift som det ovan hänvisas till, Rättfärdiggörelsen, Omvändelsen och Utkorelsen, står exempelvis på s 30:

”Ingen skall behöva sväva i tvivelsmål huruvida Guds kärlek och nåd är till

också för en själv. Guds Ord betygar detta på det allra tydligaste sätt. Vi har

redan sett att Gud har innefattat alla människor i Kristi försoningsverk (1 Joh. 2:2)

och avkunnat den frikännande domen över hela människosläktet (Rom. 5:18).

Dessutom bedyrar Gud att Han vill att alla människor skall bli frälsta (Hes. 18:23

och 1 Tim. 2:4) och Jesus har lidit och dött för alla människor (1 Joh. 2:2). Alla

som vill får komma till Jesus alldeles för intet (Upp. 22:17) och den som kommer

till Jesus skall aldrig någonsin kastas ut (Joh. 6:63).”

Det förtjänar att understrykas att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och att Jesu försoningsverk omfattar alla människor.

Vi är således eniga med Trosblick i att Gud vill att alla människor skall bli frälsta och att det är de osaliga människornas eget fel att de går förlorade. Orsaken till deras förtappelse är endast deras egen synd och otro.

Johansson skriver också att det sedan gammalt funnits teologer som gör gällande att nådavalet bara gäller en del människor. Ja, han har alldeles rätt i att det sedan gammalt funnits sådana teologer, men dessa skall man inte klandra som Johansson gör, utan tvärtom berömma. Våra lutherska konkordiefäder var sådana teologer och skriver i art. XI:

”Men praedestinationen eller Guds eviga utkorelse gäl­ler blott Guds goda, i hans

nåd inneslutna barn och är grund till deras salighet, vilken ju Gud verkar, samt styr

och ordnar allt, som hör därtill. På densamma är vår salighet så fast grundad, att

´ dödsrikets portar icke skola bliva henne övermäktiga´” (SKB, s 532).

Det är obegripligt hur man som lutheran, som bekännare av den lutherska läran, erkännande Konkordieformeln som auktoritativ förklaring till den Heliga Skrift, kan påstå att utkorelsen är allmän och gäller alla människor, när det tvärtom i klara och entydiga ord sägs att ”Guds eviga utkorelse gäller blott Guds goda, i hans nåd inneslutna barn”.

Läran att det endast är de kristna som är utkorade, och inte alla världens människor, är inte heller något 1500-talspåfund av Luther och de andra reformatorerna, utan går tillbalka till bl.a. Augustinus och, framför allt, apostlarna. Överallt i Skriften där ”de utkorade” omtalas är det frågan om de kristna (Matt. 24:31, Luk. 18:7, Rom. 11:7, 1 Tess. 1:4 m.fl.). Jesus var själv en sådan ”teolog” som gjorde gällande, att ”nådevalet bara gäller en del människor”, eftersom Han sade: ”Ty många är kallade, men är utvalda” (Matt. 22:14). Det är likaledes obegripligt hur man kan hävda att alla är utkorade när Jesus säger att är utkorade. Varför lyssnar de inte till vad Jesus säger?

När man frågar dem som stöder den allmänna utkorelseläran varifrån de hämtar skriftstöd för denna uppfattning, hänvisar de alltid till ett enda bibelställe, Ef. 1:4: ”liksom Han innan värl­dens grund blev lagd har utvalt oss i Honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför Honom.” De menar härvid att ”oss” i denna vers syftar på hela människosläktet. Men då skall man komma ihåg att Paulus skriver till ”de he­liga” (Ef. 1:1), att det är de kristna som är hans adressater. Det är dessa som är inkluderade i ”oss”.

Den lutherska bekännelsen knyter entydigt ”oss” i Ef. 1:4 till de kristna, och enbart till dessa. I Konkordieformeln står det under hänvisning till detta bi­belställe: ”Men Guds Ord leder oss till Kristus, som är ´livets bok´, i vilken alla de äro inskrivna, som skola bliva evigt saliga, såsom det står skrivet: ´Han har utvalt oss i honom, förrän världens grund var lagd´” (SKB, s 532). Vidare: ”Guds eviga utkorelse eller praedestinatio, d.v.s. Guds förutbestämmelse till salighet, gäller icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn, som är utkorade och förutbestämda till evigt liv ’förrän världens grund var lagd’, som Paulus säger i Ef. 1: Han har utvalt oss i Kristus och ´förutbestämt oss till barnaskapet´” (SKB, s. 658).

Johansson skriver sedan att de teologer som lär att nådevalet endast gäller en del människor också lär att det inte ges möjlighet att avfalla. Det är visserligen sant att de utkorade helt säkert blir evigt saliga. Vi vill här hänvisa till sådana bibelställen som Joh. 10:27-19, Matt. 24:22 och Rom. 8:28-30 samt citera Konkordieformeln:

”Likaså, att då vår salighet lätt genom svagheten och ondskan i vårt kött kunde

glida ifrån oss eller genom djävulens och världens våld och list kunde ryckas och

tagas ur våra händer, han velat bevara den så tryggt och säkert, att han bestämt den

i sitt eviga beslut, som icke kan ryggas eller upphävas, och lagt den i förvar i vår Frälsare Jesu Kristi allsmäktiga hand, varur ingen skall kunna rycka oss, Joh. 10.

Därför säger också Paulus i Rom. 8: Då vi äro kallade efter Guds rådslut, ”vem skall

då kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus”?” (SKB, s 665)

Vi vill dock samtidigt, likt Johansson, framhålla avfallets risk. Det är reformerta teologer som lär ”en gång frälst, alltid frälst” eller ”de heligas säkerhet”. Så har aldrig, oss veterligt, några lutherska teologer lärt. Utifrån bl.a. Luk. 8:13 är det alldeles klart att en troende människa kan avfalla. Men om en tidigare troende människa dör i otrons tillstånd och går förlorad kan vi av detta faktum sluta oss till att den människan inte av evighet var utkorad till salighet (vi talar här principiellt, i de specifika fallen kan vi ju sällan med säkerhet säga i vilket tillstånd de befann sig i vid sin död). Vi instämmer alltså med Johansson i att läran om de heligas säkerhet är en ”uppenbar villfarelse som invaggar människan i säkerhet”.

Det är framför allt när det gäller att förklara varför vissa människor blir omvända som den avgörande skillnaden föreligger mellan Trosblick och konfessionella lutherska kyrkor. Visserligen skriver Johansson, att det är ett under att en människa kommer till tro, men jämför ändå med Jeremias erfarenhet när Herren kallade honom till profet och att han då ”låtit sig dragas”. Man kan inte hämta bibelstöd för att man ”låter sig dragas” i omvändelsen genom hänvisning till detta bibelställe ty det talar inte om omvändelsen. Att säga att människan i omvändelsen ”låter sig dragas” är synergism (människans medverkan i omvändelsen) och då är det inte längre tal om nåden allena. Ändå kommenterar märkligt nog Johansson själv sina ord: ”Det är inte synergism, det är Guds Andes verk i och genom Ordet.”

Johansson har tidigare i artikeln citerat Konkordieformeln, och måste då anse att denna lutherska bekännelseskrift är en auktoritet. Men hur kan man då hänvisa till uttrycket ”låtit sig dragas” då det gäller omvändelsen, när Konkordieformeln uttryckligen avvisar en sådan förklaring:

”Följande talesätt: Människans vilja är i omvändelsen icke overksam, utan verkar något, och: Gud drager, men han drager den, som är villig, hava införts för att i strid mot läran om Guds nåd framhäva den natur­liga fria viljan vid omvändelsen. Beträffande dessa är det av den förut givna utredningen uppenbart, att de icke äro förenliga med den sunda läran, utan stridande mot densamma. (SKB, s 576)

Enligt Konkordieformeln är livlösa ting som stock och sten t.o.m. bättre än människan eftersom dessa åtminstone inte gör motstånd mot Gud:

”Och i detta hänseende kan man väl säga, att människan icke är som stock och sten.

Ty en stock eller en sten gör icke motstånd mot den, som rör den, och förstår och

känner icke heller, vad man gör med den, under det att människan med sin vilja gör motstånd mot Herren Gud, intill dess att hon blir omvänd” (SKB, s 571).

Den andra artikeln
Så till den andra artikeln i Trosblick nr 1 2010, Utkorelsen, även den skriven av Claes Johansson. Den publicerades första gången i Bibeltrognas Vänners Missionstidning 1979 och har nu blivit språkligt reviderad och försetts med tillägg.
I början av artikeln kritiseras prof. Siegbert Becker som skall ha gjort gällande, att läran om utkorelsen skulle utgöra ”en uppenbar motsägelse till läran om den allmänna nåden”. Vi känner inte till i vilket sammanhang detta sagts, eller om det är korrekt översatt (är det möjligtvis det tvetydiga ordet apparent, som kan betyda både ”uppenbar” och ”skenbar”, Becker använt?) – vi skulle här gärna ha en källhänvisning - men vad vi med säkerhet kan säga är att Becker lärde såväl den allmänna nåden som den partikulära utkorelsen (att vissa människor, de kristna, av evighet är utkorade till salighet). Han menar att dessa båda läror är lika sanna och bibliska, men att vårt förnuft förklarar dem oförenliga. Då ber emellertid Becker vårt förnuft att tiga och säger att vi måste fasthålla båda dessa läror som sanna (Becker: Guds Dårskap, Biblicum 2006, s 161).

Det är ett tveksamt och vilseledande uttryckssätt att säga att läran om utkorelsen skulle utgöra ”en uppenbar motsägelse till läran om den allmänna nåden” och om det fällts är det förståeligt att det gett upphov till missförstånd, som t.ex. att nåden inte vore allmän och lika allvarligt menad åt alla. Bättre är att benämna motsägelsen ”skenbar”. Den är skenbar eftersom vårt stackars förnuft inte kan få de två bibliska lärorna att gå ihop - men en gång, i härlighetens ljus i Himmelen, skall allt få sin förklaring.

Johansson kritiserar sedan dem som hävdat att ”utkorelsen aldrig kan slå fel”, att alla Guds utkorade verkligen också blir saliga. Men enligt Skriften är det omöjligt att en människa som är utkorad till salighet går förlorad. Skrif­ten lär tydligt att alla utkorade också blir frälsta. Jesus säger: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand” (Joh. 10:27-29). När ändtidens förföljelser och svårigheter blir omöjliga att uthärda, ingriper Herren för att inte en enda av Hans utvalda skall gå förlorade. Jesus säger: ”Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas” (Matt. 24:22).

I Rom. 8:28-30 hävdar Paulus att dem som Gud i förväg känt som sina (d.v.s. dem som Han utkorat av evighet), dem har Han också förutbestämt till att formas efter Hans Sons bild och dem har Han också kallat, och dem som Han har kallat har Han också förklarat rättfärdiga och dem har Han också förhärligat (d.v.s. de kommer att uppstå med härlighetskroppar). Ingen enda av dem som var förutbestämda föll av på vägen, längs den ”gyllene kedja” som Rom. 8:28-30 utgör. De kom alla fram till Himmelen och ”förhärligades”. Vi vill här hänvisa till den kortfattade exegetiska utläggningen i Rättfärdiggörelsen, Omvändelsen och Utkorelsen (Elsins skriftserie, nr 1), s 35-37.

Den teologihistoriskt intresserade kan informeras om att de ledande lutherska teologerna samlades till ett konvent i Strassburg 1563, där de efter flitigt bibelstudium kom fram till, att det inte kunde vara rätt att säga, att alla människor, både de som gick förlorade och de som blev saliga, var av Gud utvalda till evigt liv. Istället menade de, att det utifrån Skriften var klart, att de som är utvalda till evigt liv, verkligen blir saliga.

Det är också i full överensstämmelse med Skriftens ord som Konkordiefor­meln trosvisst deklarerar på det ställe vi förut citerade, men gärna vill upprepa:

Likaså, att då vår salighet lätt genom svagheten och ondskan i vårt kött

kunde glida ifrån oss eller genom djävulens och världens våld och list

kunde ryckas och tagas ur våra händer, han velat bevara den så tryggt och säkert, att han bestämt den i sitt eviga beslut, som icke kan ryggas eller upphävas, och lagt den i förvar i vår Frälsare Jesu Kristi allsmäktiga hand,

varur ingen skall kunna rycka oss, Joh. 10. Därför säger också Paulus i

Rom. 8: Då vi äro kallade efter Guds rådslut, ”vem skall då kunna skilja

oss från Guds kärlek i Kristus”? (SKB, s 665).

Johansson kritiserar sedan att man förlagt utkorelsen ”till människan och icke till Kristus”. Johanssons egen uppfattning är att egentligen endast Kristus är utkorad, men att samtliga människor är utkorade i Honom. Att denna lära strider mot Bibeln visas av de enkla fakta att Bibeln aldrig kallar de osaliga utkorade/utvalda utan endast de kristna kallas så (Matt. 24:31, Luk. 18:7, Rom. 11:7, 1 Tess. 1:4 m.fl.) och dessutom kommer, som vi sett, alla utvalda verkligen till Himmelen (Matt. 24:22, Rom. 8:28-30).

Det bör dock noteras att vi inte förnekar att även Kristus var utvald. Vi säger inte att utkorelsen gäller de kristna och inte Kristus, utan vi säger att utkorelsen gäller såväl de kristna som Kristus. På förklaringsberget hördes ju Faderns röst säga om Kristus: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!” (Luk. 9:35). Långt ifrån att förneka att även Kristus är utvald, ser vi istället en likhet mellan Kristi utkorelse och de kristnas utkorelse.

Likheten består i att Jesus Kristus, närmare bestämt Hans mänskliga natur, Marias son av Davids ätt, inte ägde några förekommande meriter i form av tro eller gärningar som utverkade att den skulle upphöjas genom föreningen med det eviga Ordet till en person, och bli Guds enfödde Son. Kristi mänskliga natur, som är samma natur som vår egen, skänktes alla de gåvor Gud förser sina utvalda barn med, men dessutom ytterligare gåvor, för Kristi person specifika: Kristus är utan synd.

En vanlig invändning mot de kristnas utkorelse är att den är orättvis. Men låt oss för ett ögonblick, som Augustinus ber oss i sin skrift Om de heligas utkorelse, betrakta Kristi mänskliga naturs utkorelse. Vem annat än en dåre kan begära att även han skall få de gåvor Kristi mänskliga natur skänktes, och alltså kräva av Gud att även han skall bli som Kristus? Därför bör man även acceptera att Gud förutbestämmer sina utvalda till frälsning och skänker dem gåvor som för dem till saligheten. Augustinus uttrycker sambandet mellan Kristi mänskliga naturs utkorelse och de utvaldas utkorelse enligt följande:

”Det är den nåd genom vilken varje människa från sin tros begynnelse blev

en kristen, som en man från sin begynnelse blev Kristus. Samme Ande som

den förre föds på nytt genom, blev den senare till genom. Samme Ande som

hos oss verkar syndernas förlåtelse, verkade att Han inte skulle ha någon synd. Gud förutsåg naturligtvis att Han skulle göra dessa saker. Detta är därför

samma utkorelse av de heliga som särskilt sken fram hos de heligas Helige. Vem finns bland dem som rätt förstår dessa sanningens tillkännagivanden

som kan förneka denna utkorelse?” (De Pred., kap. 31).

Johansson anför sedan ett Luthercitat som han menar talar emot att de utkorade med säkerhet kommer till Himmelen, eller som Johansson uttrycker det, ”att utkorelsen aldrig kan slå fel hos människan”. Det detta Luthercitat i själva verket visar är att utkorelsen inte sker utan medel. Gud för inte sina utkorade till Himmelen genom att helt sonika lyfta dem i nackhåret, utan Han för dem dit genom sitt ord och sina sakrament, det som uppväcker och bevarar tron hos Hans barn. Därför skriver Luther: ”Utkorade är ni och förblir det väl ock [---] dock endast såvida ni tror på Hans löfte och håller Honom för en trofast Gud”. Att tro på Kristus kan endast den göra, som lyssnar till det livgivande ordet.

När sedan Johansson tar upp Jesusordet ”Ty många är kallade, men få utvalda” hänvisar han både till Matt. 20 (vingårdsarbetarnas lön) och Matt. 22 (kungasonens bröllop). Av senare tiders textfynd och seriös bibelforskning framgår det att detta Jesusord i de ursprungliga handskrifterna endast återfinns i Matt. 22 (se därför t.ex. Folkbibelns översättning), men det kan vi lämna därhän. Johansson vill med anknytning till detta Jesusord säga att kallelsen ”är en utkorelsekallelse” som ”endast realiserar sig i lydnad och tro intill änden”. Även om dessa uttryck kan förstås på ett riktigt sätt, tycks det av sammanhanget att döma som att det enligt Johansson är på människans egen ståndaktighet allt till sist ändå hänger.

I ett tillägg tar Johansson sedan upp Sauls exempel och menar att en människa kan förlora sin utkorelse, eftersom Saul, som var utkorad till kung, avsattes av Herren, och, med Johanssons ord, ”förspillde sin utkorelse”. Här blandar Johansson samman utkorelsen till en viss frälsningshistorisk uppgift - Sauls uppdrag att vara Israels kung - med utkorelsen till personlig frälsning. Liksom inte alla Israels barn blev frälsta, fastän de alla hade den frälsningshistoriska uppgiften (eller utkorelsen) att vara Guds folk i yttre bemärkelse, blev inte Israels kungar nödvändigtvis saliga därför att de var utkorade till sitt höga ämbete.

Johansson har rätt i, att det inte alls är tomma ord av Jesus, när Han säger: ”Den som håller ut intill änden, han skall bli frälst” (Matt. 10:22). Men detta Jesusord säger ju ingenting om, vad det är som gör att vissa håller ut till slutet. Det tycks som att det enligt Johansson är människans egen uthållighet eller ståndaktighet det beror på, men då förbises en rad viktiga bibelställen, t.ex. detta: ”Jag är övertygad om att Han som har börjat ett gott verk i er också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag” (Fil. 1:6).

Vi vill ändå hålla med Johansson, när han skriver, att ”varje lära om utkorelsen som leder de troende in i någon falsk säkerhet är obiblisk”. Det förhåller sig i själva verket så, att parallellt med de många bibelställen som talar om Guds barns underbara trygghet (1 Kor. 10:13, Joh. 10:28, 10:29, 2 Tim. 1:12, Fil. 1:6, 2:13 och 1 Kor. 1:8) löper en rad varningar för att avfalla från tron (1 Kor. 10:12, Luk. 8:13, 1 Tim. 1:19, 1 Kor. 9:27, Hebr. 6:4-6, Fil. 2:12 och Rom. 11:20-22). Dessa varningar måste den troende ta till sig om han inte skall avfalla genom köttslig säkerhet.

Frågan är hur dessa varningar skall kunna förenas med de ljuva löftena om att Gud skall bevara den troende. Den tidigare nämnde prof. Becker ger ett utmärkt svar i Guds dårskap, s 162-167. Där skriver han att det inte finns någon logik som nyttar här. Den kristne har att ta till sig båda dessa uppsättningar bibelord som Guds ord, liksom både lag och evangelium är sanna, fastän de på många sätt tycks motsäga varandra. Såväl varningarna som löftena håller den kristne kvar på vägen. Becker skriver:

”Den kristne måste lära sig att leva i en konstant spänning mellan dessa två.

När han börjar luta över till vänster, mot stolthet och övermod och tillit till styrkan hos sin tro, och att lita på sin egen karaktär, så kommer varningarna

för avfall, Frälsarens ´Vaka och be, så att ni inte blir ledda i frestelse´ att

räta upp henne igen. Men vanligtvis börjar människan, till och med den

kristna människan, vars hjärta aldrig till fullo är sådant som det borde vara,

då luta över mot höger – hon blir rädd och börjar tvivla på att hon någon gång kommer att klara sig till den himmelska stadens portar. Återigen kommer Frälsaren och står på den andra sidan för att stödja henne och för att än en

gång upprätta henne med att säga: ´Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud.´(Jes. 41:10) Och hon vet att när hennes pilgrimsfärd är över kommer ´alla basuner´ att ljuda ´för henne på den

andra sidan´”. (a.a., s 167).

Johanssons artikel innehåller endast varningar för att avfalla, men inga ljuvliga ord om att Gud skall bevara sina barn. Även om det är nödvändigt och hälsosamt att framhålla varningarna, är det en allvarlig brist i Johanssons artikel att inte stärka läsaren med evangeliets ord om att Gud skall bevara honom. Inte varningarna, utan endast evangeliets löften, skänker den troende kraften att bli bevarad intill änden. Här som annars handlar det om den svåra konsten att rätt dela lag och evangelium. Läran om utkorelsen skall framläggas på ett sådant sätt, att den varken leder till förtvivlan eller övermod. Konkordieformeln uttrycker detta så:

”Därför om någon framställer läran om Guds nådefulla utkorelse så, att

de bekymrade kristna därav icke kunna hämta tröst, utan därigenom

drivas till förtvivlan, eller de obotfärdiga bli säkrare i sitt övermod, så är

det otvivelaktigt sant och visst, att denna lära icke framställes i enlighet

med Guds ord och vilja, utan enligt förnuftet och den lede djävulens

ingivelse.

Ty såsom aposteln betygar, "allt vad som blivit skrivet, det är skrivet

oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst,

som skrifterna giva, skola hava hoppet". Men om genom Skriften denna

tröst och detta hopp försvagas och berövas oss, så är det visst, att den förstås

och tolkas i strid mot den helige Andes vilja och mening” (SKB, s 673).

Johannson uppställer två frågor om dopet: ”Är det heliga dopet ett bad till ny födelse?” (svar: ja!) och ”Blir alla döpta saliga? (svar: nej!). Vi vill för tydlighetens skull, för att förekomma alla eventuella missuppfattningar, säga att vi utan minsta tvekan instämmer i dessa svar. Det tycks istället vara så, att oenigheten beror på vilka slutsatser som dras av dessa svar.

Johansson tar sedan upp 2 Petr. 1:10-11 till behandling. Bibelverserna lyder så: ”Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast. Gör ni det, skall ni aldrig någonsin snubbla och falla. Då skall ni få en fri och öppen ingång till vår Herre och Frälsare Jesu Kristi eviga rike.” När vi läser dessa ord, skall vi återigen komma ihåg, att utkorelsen inte sker utan nådens medel. De utkorade blir inte saliga rakt upp och ned, genom Guds blotta allmaktshand, utan de blir även döpta, de läser Bibeln, går på gudstjänsterna, mottar sakramenten och lever kristna liv, med de tillhörande frukter som Petrus talar om i de alldeles föregående verserna. Petrus uppmanar därför sina medkristna att genom ett sådant leverne vara "ivriga, att göra er kallelse och utkorelse fast" (2 Petr. 1:10). Här möter vi återigen en tankesvårighet: Hur kan man här i tiden, genom att t.ex. bruka nådemedlen, göra Guds eviga utkorelse fast? Det går liksom inte ihop för våra tankar. Men samme Petrus som kallar de kristna "förutbestämda till att helgas genom Anden" (1 Petr. 1:2), menar ändå att de kristna skall göra sin "kallelse och utkorelse fast" (2 Petr. 1:10).

Om man vill föra ned det till en praktisk nivå skulle man kunna säga ungefär så här: Till Guds utkorelse hör att leva kristna liv i tro på Jesus, i församlingsgemenskap och i användande av nådemedlen (ordet och sakramenten) och i bön - se då till att ni gör detta, se till att ni tillhör de utkorade!

Johansson citerar avslutningsvis ett Lutherord där vår lärofader talar om frälsning och förtappelse, och i samband därmed skriver: ”Välj nu vilketdera du vill!” Till detta vill vi säga: Det är sant att valet står mellan frälsning och förtappelse. Det är lika sant som att Mose i 5 Mos. 30:19 säger till Israels folk: ”Jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet”.

Men det är förvånande att Johansson använder detta ”valets argument” för att visa att människan själv avgör sin frälsning eller förtappelse. Det är förvånande eftersom Luther sida upp och sida ned i sin huvudskrift i frågan om utkorelsen Om den trälbundna viljan argumenterar mot just det sätt att resonera som Johansson gör. Luthers teologiske motståndare Erasmus hade i sin skrift Om den fria viljan åberopat 5 Mos. 30 och menat att detta bibelställe visar att människan själv har del i omvändelsen, kan välja frälsning eller förtappelse. Härpå svarar Luther i Om den trälbundna viljan bl.a.:

”Ett tredje ställe är hämtat från Mose: ´Jag har förelagt dig livets och dödens väg; välj vad gott är´ o.s.v. Kunde det uttryckas tydligare, heter det. Han har givit människorna friheten att välja.

Härtill svarar jag: Vad är tydligare än att du är blind? Var, frågar jag, har

han givit friheten att välja? I ordet ´välj´? Sker det alltså att de väljer, så

snart Moses säger ´välj´? Återigen är sålunda Anden överflödig. Då du så

ofta upprepar samma sak, får det väl också stå mig fritt att gång på gång återkomma till samma påståenden. Om friheten att välja är en realitet, varför

kan då enligt den rimliga åsikten den fria viljan inte vilja det goda? Eller

kan den välja utan att vilja eller mot sin vilja? Låt oss höra din liknelse:

Det vore löjligt att säga till en som står vid en korsväg: ´Du ser två vägar;

gå vilken du vill´, fastän bara en står öppen.

Här gäller vad jag ovan har sagt om det köttsliga förnuftets argument.

Det tror, att människan förhånas genom en befallning, som inte kan uppfyllas.

Men jag säger, att hon därigenom erinras om och uppväckes att se sin

vanmakt. Därför står vi i sanning vid en korsväg, men bara den ena vägen

står öppen, eller snarare ingen. Genom lagen visas, hur omöjlig den ena, den som leder till det goda, är, för den händelse Gud inte ger sin Ande, och hur

bred och lätt den andra är, om Gud tillåter oss gå den. Inte för att skämta utan med ofrånkomligt allvar skulle man därför kunna säga den som står vid korsvägen: ´Gå vilken väg du vill.´ Så kunde man göra till den, som vore

sjuk, men ville synas frisk eller påstod, att ingendera vägen vore stängd.

Så uttalas lagens ord inte för att bevisa viljans kraft utan för att upplysa

det blinda förnuftet, för att det skall inse att dess ljus ingenting är, lika lite

som viljans kraft. ´Vad som kommer genom lagen´, säger Paulus, ´är

kännedom om synden.´”

Att Luther i Johanssons citat skriver att läsaren har att välja salighet eller förtappelse visar alltså inte att människan har frihet att välja salighet - detta om Luther får vara sin egen uttolkare.

Om någon ännu inte är övertygad om vilken Luthers inställning i denna fråga är, och inte har tid eller ork att läsa hans huvudskrift i denna fråga Om den trälbundna viljan, vill vi till sist kortfattat citera vad Luther skriver i en av sina allra mest centrala texter, hans företal till Romarbrevet:

”I nionde, tionde och elfte kapitlen undervisar aposteln om Guds eviga rådslut.

Av det beror det ytterst vem som skall tro eller inte tro, bli löst från synden

eller inte bli det, för att vår salighetssak helt och hållet skulle tas ur våra händer

och läggas allenast i Guds hand. Och detta är även nödvändigt i högsta grad.

Ty vi är så svaga och vankelmodiga, att om det berodde på oss, skulle förvisso inte en enda människa bli salig. Djävulen skulle förvisso besegra alla. Men då det är visst, att Guds rådslut inte kan bli om intet och att ingen kan förhindra det, har vi ännu hopp mot synden.”

Avslutning

Denna genomgång av Trosblicks artiklar i nr 1 2010 visar att dessa inte överensstämmer med Skriftens och bekännelsens lära om utkorelsen och omvändelsen. Samtidigt inbjuder vi Johansson och andra intresserade till samtal angående dessa frågor, i ett led att ena den rest av lutherdom, som ännu finns här i Norden. Därtill give Gud sin nåd och välsignelse.

Ingemar Andersson

kyrkoherde i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet


Lars Borgström

komminister i Lutherska Församlingen i Stockholmsförsamlingen