Skattkistan

Skattkistan

Predikan Fastlagssöndagen

PredikningarPosted by Lars 2011-03-03 22:16:35

av Lars Borgström Predikan Fastlagssöndagen Mark. 10:32-45

Fastlagen, de tre sista dagarna av förfastan, inleds idag och på onsdag, askonsdagen, börjar den egentliga fasteperioden som leder fram till långfredag och påsk. Jesus sade till sina första lärjungar: "Se, vi går upp till Jerusalem." Så säger Han också idag till oss sentida lärjungar: "Se, vi går upp till Jerusalem." Jesus vill att vi liksom för vår inre blick skulle följa Honom upp till den heliga staden och se vad som där inträffade.

Det är just långfredagens och påskens händelser, det som den långa fasteperioden utmynnar i, Jesus syftade på då Han sade: "Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma Honom till döden och utlämna Honom åt hedningarna. Dessa skall håna Honom, spotta på Honom och gissla och döda Honom. Men efter tre dagar skall Han uppstå".

Predikans första del handlar om, att


Jesus gör sig till den minste

Ingenting av detta hemska med gisslandet och dödandet hade, ur en synvinkel sett, behövt hända Honom. Han sade: "Ingen tar mitt liv ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka" (Joh. 10:18). Han som är störst, Jesus Kristus, Guds Son, Härlighetens Herre, förödmjukar sig alltså frivilligt och gör sig minst av alla; låter syndfulla, orena människor gissla och döda Honom. I en not i Folkbibeln står det om ordet gissla: "Det hos judarna vanliga kroppsstraffet var gissling. Straffredskapet bestod av kalvskinnsremmar sammanbundna till en piska. Högst fyrtio slag fick utdelas (5 Mos. 25:3). Den romerska gisslingen var långt råare än den judiska. Romarna bestraffade med gissel, vars ändar ofta var försedda med blyklumpar. En dödsdömd brukade torteras med gissel."

Tänk er att Jesu kropp, den enda syndfria människokropp som någonsin funnits, Guds Sons egen kropp, fläktes upp i fula sår och söndersargades. I Jes. 53:5 står det: "Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull." Det hebreiska ord som här översätts med "genomborrad" och i andra översättningar med "sargad", betecknar något som är fullständigt sönderkrossat, sönderslitet – ett starkare ord finns inte att ta till.

Våra syndfulla kroppar, i vars lemmar synden rasar, förtjänar verkligen den grymmaste gissling - ja, inte bara det, utan också att "kastas i Gehenna, där deras mask inte dör och elden inte släcks" (Mark. 9:48). Men på Jesu, Guds Sons, kropp borde det inte funnits några sår. Den syndfrie förtjänar inget straff. Ändå lät Jesus sig fläkas sönder, Han utgav sin egen kropp. Han som var till i Gudsgestalt utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då Han blev människa (Fil. 2:6-7). Efter att frivilligt stigit ned till oss och blivit född som en av oss, stiger Han i samband med korsfästelsen ännu längre ned, Han går ned under oss och blir mindre än vi. "Så skall Hans framträdande förvrängas mer än andra mäns och Hans gestalt mer än andra människors" (Jes.52:14). I sin dödspsalm, Ps. 22, som Han läste på korset, den som inleds med "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" sade Han: "Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor, föraktad av folket" (Ps. 22:7). Efter att ha gjort avkall på sin gudomshärlighet och blivit människa, gör Han på korset avkall på sitt människovärde. Att bli övergiven av Gud var oändligt mycket svårare för Jesus än det kroppsliga lidandet.

Allt detta gjorde Han för vår skull, för att vi, genom Hans sår, skulle bli helade (Jes. 53:5). Och bakom de grymma soldaternas agerande stod Hans himmelske Fader. Den allsmäktige, som styr alla händelser efter sitt allvisa råd, styrde den mänskliga ondskan och grymheten så, att den drabbade Hans Son. Därför står det i Jes. 53:4, att Jesus var slagen av Gud och pinad. Och när Jesus lämnade nattvardssalen på skärtorsdagskvällen för att bege sig till Getsemane, sade Han till sina lärjungar: "Denna natt skall ni alla överge mig. Ty det står skrivet: Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skall skingras" (Matt. 26:31). Ja, Gud slog herden, sin Son, som vi sjunger i en sång av Anders Nilsson: "Alla synder kastade Gud på dig, min Broder. Över dig framströmmade Herrens vredesfloder. Tåligt led du varje slag För din brud, den kära. Du uppfyllde Herrens lag, Dig ske pris och ära" (Lova Herren, 162:3). I en annan sång skriver Anne Cundell-Cousin: "Din Fader lyfte upp sin stav, O Jesu, över dig, Och hårda slag din Gud dig gav, Men intet drabbar mig. Du blod och tårar göt därav, Din pina helar mig. [---] Sitt svärd din Fader lyfte upp, O Jesu, över dig, Och i din själ, ditt blod, din kropp Dess lågor släckte sig. Så vann jag frid, så vann jag hopp, Nu drabbar det ej mig" (Lova Herren 618:3, 5).

I Sakarjas 13:e kapitel, som inleds med orden "På den dagen skall Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet" beskrivs denna frälsning på följande sätt i v 7, där Fadern talar: "Svärd, upp mot min herde, mot den man som står mig nära! säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de små". När Fadern slog sin Son på korset snittades dennes sida upp. Ett spjut stack upp Hans sida och ut strömmade blod och vatten (Joh. 19:34). Frälsningen står därmed öppen för varje människa (1 Joh. 2:2). Jesu renande blod är nog för att sona hela världens syndaskuld.

Från reformationstidevarvet finns en fantastisk målning, där en präst (kanske är det Luther själv?) står med nattvardskalken invid Jesu kors. Från Jesu sidosår strömmar blodet ner i kalken. Det är detta försonande, renande blod som erbjuds vid nattvardsbordet. "Mitt blod, för dig utgjutet" säger Jesus, genom prästens mun förstås. Genom detta vill Jesus säga, att lika visst som du får nattvardsvinet, som är Hans sanna blod, i din mun, lika visst skall du veta att du också har syndernas förlåtelse, att du är frälst och salig. Jesus avslutar sitt tal till lärjungarna i dagens evangelium med att säga: "Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:45). Han som är störst har gjort sig till den minste.

Det är förmodligen även detta som Jesus syftar på, när Han säger de ord, vars innebörd så många bibelläsare funderat över: "Amen, säger jag er: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen. Men den mindre i Himmelriket är större än han" (Matt. 11:11). Av alla människor som på naturligt sätt framfötts av kvinnor är Johannes Döparen den störste. Många trodde också att han var Messias, den som de väntat på. När Jesus framträdde övergick flera av Johannes lärjungar till Honom, såsom Johannes själv ville, eftersom han sade: "Jag är inte Messias. Jag är sänd framför Honom [---] Han måste bli större och jag mindre" (Joh. 3:28, 30). Men vissa förblev ändå Johannes lärjungar och menade att han var den störste, större än Jesus. Det är därför Jesus säger, att visserligen är Johannes den störste av kvinnor född - men det finns en som inte är född av en kvinna på naturligt sätt, nämligen den jungfrufödde. Och denne har, såsom vi har hört, förnedrat sig och gjort sig till den allra minste. Men ändå är det Han som är den störste. "Den mindre i Himmelriket är större än Johannes Döparen" (Matt. 11:11), säger Jesus.

Predikans andra del handlar om att


Jesu lärjungar gör sig stora

Jesus talade alltså om sin förestående förnedring. Hur tog då Hans första lärjungar emot detta tal? De hade nu vandrat tillsammans med Honom i tre år och fått den allra bästa undervisning. De hade fått höra, att inte bara Han, deras Mästare, skulle utblottas, utan att även de själva skulle ödmjuka sig och göra sig små. De hade fått höra, att om någon av dem ville vara den förste, skulle han vara den siste av alla och allas tjänare (Mark.9:35). De hade också fått höra Jesu ord: "Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in" (Mark. 10:15). Det gäller alltså att betrakta sig sådan man i verklighet är, nämligen lika liten och hjälplös som ett barn, om man skall kunna ta emot Guds gåva, som är syndernas förlåtelse, liv och salighet, d.v.s. medborgarskap i Guds rike. Här gäller alltså raka motsatsen till hur det är inrättat i världsliga sammanhang. I världen utanför Guds rike uppträder folkens ledare som herrar över sina undersåtar och stormännen härskar över folken (Mark. 11:42).

Nu var det tyvärr så, att två av Jesu lärjungar ur den innersta kretsen, Sebedeus söner Jakob och Johannes, härmade denna världs maktmänniskor. De lösgjorde sig från de andra lärjungarna och trädde fram till Jesus med en begäran: "Mästare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om. [---] Låt den ene av oss få sitta på din högra sida i din härlighet och den andre på din vänstra" (Mark. 10:35, 37). De ville alltså ha äreplatserna i Guds rike. Den här tanken var tydligen något som vunnit insteg i deras familj - kanske var äregirighet och högmod en synd som särskilt frodades i Sebedeus familj? I parallelltexten i Matteus läser vi nämligen att deras mor kom fram till Jesus och begärde samma sak (Matt.20:21). Hon ville att just hennes söner skulle ha de främsta positionerna i Guds rike.

Jesus svarade dem att några världsliga furstar skulle de inte bli. Istället för framgång här i världen skulle de få dricka av lidandets kalk, och de skulle döpas med det dop, som Jesus själv skulle döpas med. Med detta menade Jesus, att de skulle få bära korset i Hans efterföljd. De skulle naturligtvis inte bära världens synder och dö försoningsdöden såsom Han, men de skulle få lida. De flesta av dem, enligt traditionen alla apostlarna utom Johannes, skulle också genomgå blodsdopet, d.v.s. lida martyrdöden. Jesus sade också till dem att de inte skulle eftersträva makt, ära och framskjutna positioner. Den som något följt de senaste biskopsvalen i Svenska kyrkan, där världsliga partier lanserar sina partimärkesstämplade biskopskandidater, och där kandidaterna kan lansera sig själva i egen möteskampanjer, förstår att det var något annat Jesus menade när Han sade: "Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav" (Mark. 10:44).

Inom parantes sagt kan vi lägga märke till att Jesus inte förnekar att det verkligen finns särskilda äreplatser, men Han säger att dessa skall tillfalla dem som de är beredda för (Mark. 10:40). Vilka personer dessa är vet vi inte, men kanske är det vissa kända personer från kyrkohistorien. Likaväl som det finns olika grader av pinor i helvetet, finns det också olika grader av härlighet i Himmelens salighet (2 Kor. 9:6-7, Dan. 12:3). Alla kristna har del av samma salighet, men de har olika mått av härlighet, "allteftersom de arbetat och levat här…den ene kommer att ha större klarhet än den andre, såsom den, som i sitt ämbete gjort eller lidit mera…Alltså kommer var och en att enligt sitt ämbete ha olikhet och ära, och ändå skall det vara en Gud och Herre i alla och en enda glädje och salighet", som Luther skriver. Det är självfallet, att det inte kommer att finnas någon avundsjuka p.g.a. av de olika måtten av härlighet, eftersom det i Himmelen inte kommer att finnas någon synd. Kommer man bara innanför porten såsom den siste och ytterste - segrar man och dör salig i tron - kan jag lova att det sannerligen inte kommer att saknas något vad gäller lycka i Himmelen. "O, vilken glädje att jag får stå med här - och tänk vilket verk av Gud att Han med sin härlighet så kraftigt genomlyser sina trogna!", kommer den ytterste att jubla. De som fört många till rättfärdighet skall lysa "som stjärnor, alltid och för evigt" (Dan.12:3). Vi läser också ordagrant från den grekiska grundtexten i 2 Tess. 1:10 att när Herren Jesus kommer tillbaka skall Han "förhärligas i sina heliga och beundras i alla dem som tror". Tänk så små, anspråkslösa och ofta skröpliga och föraktade Guds barn är här på jorden. Men då skall det bli helt annorlunda! Då skall de lysa så härligt, att man beundrar Herren som förhärligats så i sina barn.

Det var nog inte bara Jakob och Johannes som hade hemliga drömmar om äreplatser i Guds rike. När de andra lärjungarna fick höra om deras begäran blev de uppretade, antagligen p.g.a. att de själva eftersträvade framskjutna positioner, eftersom Jesus genast samlade alla lärjungar för att tillrättavisa dem. Men trots de kristnas alla fel och brister tiderna igenom kommer Guds rike att bestå så länge jorden står, även om det ser så svagt och skröpligt ut, ja "som skulle det gå under" (Lova Herren, 735:2). Detta beror på att Guds rike inte grundar sig på människors helighet, utan på något mycket mera hållfast, nämligen på Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse på korset, och Hans segerrika uppståndelse. Den grunden framhåller Jesus både i början och i slutet av vår predikotext.

Den regel som Jesus framställer, att bara de som blir som barn kan komma in i Guds rike, överensstämmer med det som Johannes Döparen sade: "Han måste bli större och jag mindre". Hur skall då detta gå till? Avslutningsvis skall vi helt kort säga, att


Gud gör lärjungen liten och Jesus stor

Vi hörde tidigare i predikan hur Fadern slog sin Son på korset och därmed snittade upp dennes sida, varur blodet rann. Vem som helst får nu komma och tvättas ren i Jesu blod och bli medlem av Guds sanna församling här på jorden, som ju består av alla människor som fått sina hjärtan tvättade rena i Lammets blod. Det tragiska är dock att ingen människa vill komma, "ingen finns som söker Gud" (Rom. 3:11). Människan är av naturen högmodig och självbelåten och tror sig inte behöva någon förlåtelse eller frälsning. Men får Guds Ande komma till tals med henne, skall Han överbevisa henne om hennes synd (Joh.16:8-9). Genom lagens dom till helvetet snittar Gud henne, hon såras i sitt högmod och förödmjukad är hon nu beredd att låta sig inympas i stammen och få del av den livgivande sav som är Guds Sons blod, vilket renar oss från all synd (1 Joh.1:7). Det behövs två snittytor, en på Sonen och en på den som skall inympas, och det är Gud, den sanne trädgårdsmannen, som utför verket. Den som livnär sig, dricker, av Jesu på korset utrunna blod äger livet, den som inte gör det saknar livet (Joh. 6:53-54) och Guds vrede blir kvar över honom (Joh. 3:36).

Att förbli i Jesus är alltså att genom tron sätta hela sitt hopp till den blodiga försoning Han åstadkommit. Genom lagens dom krossas det stolta människohjärtat och människan görs liten, och genom evangeliets ljuvliga löften målas Jesus och Hans frälsningsverk upp i stora penseldrag framför trons öga. Genom sina två verktyg, lag och evangelium, gör Gud lärjungen liten och Jesus stor, såsom sig bör: Han måste bli större och vi mindre.

Amen.