Skattkistan

Skattkistan

Predikan 1:a sön. i fastan

PredikningarPosted by Lars 2011-03-13 21:00:59

av Lars Borgström Predikan 1:a i fastan Luk. 10:17-20


Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:


O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.


Jesus sände ut ”de sjuttio” på ett missionsuppdrag före den stora missionsbefallningen, som Han gav de tolv apostlarna efter uppståndelsen (Matt. 28). ”De sjuttio” var en vidare krets lärjungar som följde Jesus och lyssnade till Hans undervisning. För två veckor sedan, på söndagen Sexagesima, hörde vi om hur Jesus kallade sina tolv apostlar och gav dem uppdraget att predika att Himmelriket är nära, och att bekräfta sin förkunnelse genom att ”bota sjuka, uppväcka döda, göra spetälska rena och driva ut onda andar” (Matt. 10:8). Liknande instruktioner får dessa sjuttio lärjungar. De skulle också predika till folket att ”Guds rike är nu hos er” samtidigt som de skulle bota sjuka (Luk. 10:9). Kraftgärningar var något som följde apostlarna och de första lärjungarna på deras missionsresor. Dessa underverk utförde Gud i sin stora godhet, eftersom Han vet, att


Under och tecken gör det lättare för oss att tro

Många moderna teologer har avlägsnat det övernaturliga från den kristna tron. De har gjort det i det välmenta men alldeles felriktade försöket att göra kristendomen lättare att ta till sig för moderna människor. Så talade förre ärkebiskopen K.G. Hammar om Jesu moder Maria som en teologisk jungfru till skillnad från en biologisk jungfru. Med detta menade han att Maria i verkligheten inte var sexuellt orörd då hon födde Jesus, men att Bibelns skildring av henne som jungfru är evangelisternas sätt att betona vissa teologiska insikter och framhäva Jesu speciella uppdrag i världen.

En av de största bibelkritikerna under 1900-talet, Rudolf Bultmann, som jag fick studera under min prästutbildning, hade avmytologisering som teologiskt program. Han menade att den moderna människan inte kan tro på de övernaturliga inslagen i den bibliska berättelsen. Därför måste, menade han, kärnan i Bibelns budskap, dess existentiella innehåll, identifieras och sedan kläs i nya ord, avskalade från den övernaturliga formen, som var bunden till antikens världsbild. Men vad som återstod blev en morallära som kungjorde hur livet skall gestaltas. Efter Bultmanns avmytologisering - där jungfrufödseln, det ställföreträdande strafflidandet och Jesu Kristi uppståndelse förnekas – blev återstoden av den apostoliska trosbekännelsens andra artikel, att Jesus Kristus blivit ”korsfäst, död och begraven”. Ett sådant kraftlöst evangelium är inte mycket att räcka människorna och tar död på kyrkan. Avmytologiseringsprogrammets dödande effekt insåg man i Sovjetunionen och satte upp Bultmanns böcker på litteraturlistorna på de statligt kontrollerade teologiska seminarierna. Dessvärre gjorde man likadant i Sverige, varför generationer av präster i Svenska kyrkan fick sig Bultmanns teorier till livs.

De moderna teologerna vill hjälpa människor till tro och förändrar därför den kristna tron så att den blir lättare att smälta. När korsets anstöt är borta, när människans syndafördärv och behov av Jesus såsom korsfäst för deras synder förnekas, försvinner naturligtvis den naturliga människans motstånd mot kyrkan. Men evangeliets kraft till frälsning är också borta och människorna visar i regel i längden inget intresse för det urvattnade budskap som predikas av de moderna prästerna.

När det så gäller själva undren är det faktiskt på rakt motsatt sätt i jämförelse med hur de moderna teologerna resonerar. De vill ta bort underverken som de menar hör till en förvetenskaplig verklighetsförståelse, för att den moderna människan lättare skall kunna tro. Men Gud utför ju inte underverken för att göra det svårare för oss att tro, utan tvärtom för att göra det lättare för oss att tro. Detta gäller såväl människorna under antikens tid som människorna i vår tid. Tecknen och undren fungerar ungefär som pilar i trafiken. Liksom vägskyltar eller vägpilar visar mot ett mål, visar de tecken som Jesus och apostlarna utförde på Jesu härlighet. De gör det lättare för oss att förstå vem Han är.

När de sjuttio kom tillbaka från sitt missionsuppdrag var de hänförda och berättade för Jesus: ”Herre, till och med de onda andarna lyder oss i ditt namn.” Detta var ju något enastående och uppseendeväckande. Men Jesus menade att det i själva verket inte var så mycket att förundra sig över. Han svarade att allt det som de utfört berodde på Hans egen stora makt, den som skulle komma att slunga ned satan från himmelen. Hans första svar till de sjuttio var nämligen: ”Jag såg satan falla ner från himlen som en blixt.” Att Jesus redan sett satan falla ner från himlen betyder inte nödvändigtvis att det redan hade skett vid ett tidigare tillfälle, eftersom Jesus här troligtvis talade utifrån sitt gudomliga förutvetande. När Jesus senare kom till Jerusalem dagarna före sin korsfästelse sade Han: ”Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut" (Joh. 12:31). Här talar Jesus om satans utkastande i ett sammanhang, då Han talar om sin egen förestående död. Mycket talar alltså för att satans utkastande skedde i samband med korsdöden på Golgata. Då ströks ju hela mänsklighetens syndaskuld ut och satan (anklagaren, åklagaren) förlorade varje angreppspunkt. Satan blev då den besegrade. Han har ingen som helst makt över Guds barn.

När Jesus sedan fortsatte att tala till de sjuttio om deras makt att trampa på ormar och skorpioner, sådana tecken som skulle bekräfta deras undervisning, var det inte bara jordiska ormar utan även helvetesormen djävulen Han åsyftade. Genom sin korsdöd krossade Han ju ormens huvud och Ordet om detta, det frälsande evangeliet, avväpnar djävulen helt och hållet. ”Ett ord kan honom fälla” sjunger Luther i reformationspsalmen Vår Gud är oss en väldig borg.

Det är detta senare som är det allt avgörande. De tecken och under lärjungarna utförde i Hans namn betydde egentligen ingenting alls tagna för sig. Jesus manade dem därför att inte glädja sig så mycket över underverken, utan istället över att deras namn var skrivna i Himmelen - alltså att de var frälsta och på väg till den eviga saligheten. Vi skall återkomma till detta om att vara skriven i Himmelen, men först skall vi säga något om det fruktansvärda i att många människor går evigt förlorade.


Många människor går förlorade varje dag

Det är allvarligt att vara människa. Man lever bara en enda gång en kort tid här på jorden, och sedan skall man ingå i evigheten. Man dör bara en enda gång och vi har bara en enda själ som antingen kommer att vara i helvetet eller i himmelen för alltid. Det finns bara en enda evighet. Idag finns det ungefär 6,8 miljarder människor på jorden och inom kort skall de alla – vi alla – passera gränsen till evighetens värld. Enligt en beräkning, som verkar sannolik, dör det ungefär 233 000 människor varje dag. Om vi delar den summan med 24 får vi fram hur många människor som dör per timme. Det dör i genomsnitt strax över 9 700 människor varje timme, alltså under den tid som vår gudstjänst varar. Hur många av dessa ungefär 10 000 har varit beredda att ingå i evigheten, och hur många av dem befinner sig redan nu sedan några minuter i helvetet? Det är kusligt att tänka på att det varje timme dör 10 000 människor, ja varenda minut 160 personer, och att Jesus säger att det bara är få som finner livets väg och vandrar på den, medan det är många som vandrar på den breda vägen som leder till fördärvet (Matt. 7:13-14).

Må ingen av oss vid vårt inträde i den eviga världen få höra Herren Jesus säga: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” Hur fruktansvärt måste det inte vara att få sådana ord sig tillsagda av Herren på domens dag. Ändå säger Jesus att Han faktiskt kommer att säga så till många. Det ohyggliga, ja det nästan outhärdliga, är också att det inte är till vilka som helst Han kommer att säga så. Han kommer att säga det till många som här i livet kallat Honom ”Herre”. Allvarsorden gäller alltså oss. Hedningarna, ateisterna eller de fräcka bespottarna kallar inte Jesus för ”Herre”. De kommer förvisso också att visas bort av Honom, men det är inte om dem Jesu ord handlar. Det är ju vi i den kristna församlingens gemenskap som kallar Jesus för ”Herre”.

Enligt Jesu klara ord kommer det alltså bland getterna på den vänstra sidan, de som förbannas och visas bort till den eviga elden, finnas sådana som här i världen kallat Honom ”Herre”. De har levt med i kyrkan eller församlingen, med munnen har de bekänt Jesus som Herre, men de var aldrig kända av Jesus. Inte heller kände de Honom. En del av dem hade till och med utfört sådana underverk som ”de sjuttio” hänfört talade om för Jesus att de hade utfört i Hans namn. I Bergspredikan ger oss Jesus denna upplysning om domens dag: ”Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” (Matt. 7:22-23).

Vi har hört att satan är besegrad. Detta är ett stort glädjeämne. Samtidigt hörde vi också att han är nedslungad på jorden. Därför hör vi i Uppenbarelseboken en ängel ropa: ”Jubla därför, ni himlar

och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort” (Upp. 12:12). Ängelns verop över jorden och havet – kanske menas folkhavet – beror på att de har fått ett sådant gruvligt besök. Djävulens vrede är stor därför att han vet att hans tid är kort. Fastän han är besegrad fortsätter han ändå att kämpa. Han skall snart kastas i den eviga elden (Upp. 20:10) och vill få med sig så många som möjligt av oss människor. Han hatar oss med ett fruktansvärt, edsvuret hat. Vi har nämligen någonting som han inte har och aldrig kommer att få. Vi har frälsning i Lammets blod och en öppen dörr till Himmelen. Av avundsjuka vill han till varje pris förhindra oss att komma in genom den dörren. Han gör allt som står i hans makt för att föra oss bort. De oomvända hindrar han från omvändelse, och de omvända försöker han föra bort från Kristus. Är vi vakna för hans verksamhet?

Mot bakgrund av evighetens allvar och djävulens planer med oss människor, är det inte konstigt att Jesus liksom tonar ned ”de sjuttios” glädje över att andarna lydde dem. Även helbrägdagörare och undergörande profeter kan ju få höra Jesu ord på den yttersta dagen: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” (Matt. 7:23). Det är istället något annat Jesus framhåller som det allt avgörande för ”de sjuttio”:


Att ha sina namn skrivna i Himmelen är det enda viktiga

Det var detta Jesus sade skulle vara ”de sjuttios” verkliga glädje. Att ha sitt namn i Himmelen, eller i livets bok som det också uttrycks i Bibeln, betyder att man är medborgare i Himmelen, att man har tillträde till det verkliga, eviga livet. Livets bok är Guds ”mantalsbok” över sina utvalda, dem som Gud känner som sina (jfr 2 Mos. 32:32, Ps. 69:29, Luk. 10:20, Fil. 4:3, Upp. 13:8, 17:8, 20:12 och 15, 21:27).

I Upp. 20, där den slutliga domen beskrivs, talas om hur böcker öppnas. När människorna skall dömas öppnas först böcker där alla deras gärningar står uppskrivna. Allt finns upptecknat. Här behövs inga förhör. Böckerna talar. Alla blir dömda "efter sina gärningar, efter vad som stod skrivet i böckerna". Denna dom efter gärningar skulle, om inget annat tillfördes i domen, leda till fördömelse för alla, eftersom ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23).

Men så öppnas en annan bok, Livets bok. Denna bok nämns sammanlagt sju gånger, vilket är förbundets tal, i Uppenbarelseboken (Upp. 3:5, 13:8, 17:8, här i 20:12, 15, 21:27 och 22:19). Undersöker man dessa ställen framgår det att det är de utvalda som står uppskrivna i denna bok. Dessa skall bli delaktiga av den eviga saligheten eftersom deras namn stod uppskrivna redan innan världen skapades (Upp. 17:8). Även i Ef. 1:3-6 framställs orsaken till de frälstas salighet, nämligen att de var utvalda till salighet före världens grund var lagd:


”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse, liksom Han innan världens grund blev lagd har utvalt oss i Honom för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför Honom. I sin kärlek har Han genom Jesus Kristus förutbestämt att vi skulle tas upp som Hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd som Han har skänkt oss i den Älskade skall prisas.”


De utkorade har enbart Herren Gud att tacka för sin frälsning. Om någon frågar dem varför de är kristna svarar de helt enkelt: ”Jag är kristen därför att Gud bestämde att jag skulle vara det långt innan jag blev född.” Herren bevarar dem sedan genom alla svårigheter som denna mörka och farliga värld innehåller.

Men Gud är rättfärdig, hur kan det då komma sig att de utkorade blir frikända i domen? Guds rättvisa kräver ju att synden bestraffas och också om de utkorade gäller att ”alla har syndat” (Rom. 3:23). De får en frikännande dom eftersom Jesus, deras Huvud, redan burit straffet i deras ställe (Jes. 53:4-6, 1 Petr. 2:24 m.fl.). Därför står de som ”rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av Hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem” (Rom. 3:24).

De som däremot inte velat tro på Jesus måste nu själva betala priset för sina synder och det blir de aldrig någonsin färdiga med i evigheternas evigheter. För dem blir det en fällande dom vid Kristi domstol. Jesus säger till dem: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar" (Matt. 25:41). Jesus hade betalat priset också för deras synder, men de ville inte ta emot förlåtelsen i Hans namn och blod. Det är den enda anledningen till deras eviga olycka. Jesus ville frälsa även dem, men de ”ville inte” (Matt. 23:37).

Vi skall observera att det inte finns någon tredje bok, som heter dödens bok. Det finns ingen förutbestämmelse till förtappelsen. Antingen blir man dömd på lagens väg efter sina gärningar som står uppskrivna i de första böckerna som öppnas eller så blir man frikänd genom Jesu blod som strukit bort alla ens onda gärningar. Det senare gäller dem som har sina namn uppskrivna i Livets bok.

Till sist några ord till dig som vill undgå domen, och som kanske undrar huruvida du är utvald till frälsning: Att vara utvald är att vara kristen, att tro på Jesus, och det är fritt fram för var och en att komma till Honom som är syndares Frälsare. Herren Gud säger: ”Hör på, alla ni som törstar , kom hit till vattnet, och ni som inte har pengar, kom hit och köp säd och ät. Ja, kom hit och köp säd utan pengar och för intet både vin och mjölk” (Jes. 55:1) Jesus säger: ”Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut” (Joh. 6:37). Den helige Ande säger: ”Kom!”. ”Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten för intet” (Upp. 22:17).

Så undgås den eviga förtappelsen och vinns det eviga livet. Tro på Herren Jesus, kom till Honom, vänd dig till Honom med din synd och ta emot Hans förlåtelse och frälsning, och du blir frälst!

Amen.