Skattkistan

Skattkistan

Predikan passionssöndagen (5:e i fastan)

PredikningarPosted by Lars 2011-04-11 12:19:41

av Lars Borgström Predikan Passionssöndagen Joh. 8:31-45


Jesus hade under sin treåriga offentliga verksamhetsperiod flera stridssamtal med judarna, särskilt fariséerna. Det vi läser om idag är ett av de allra skarpaste samtalen. Fiendskapen hade spetsats till, och det fanns redan ledande personer i Jerusalem som var inriktade på att döda Jesus (Joh. 7:19, 25). Under lövhyddohögtiden hade Jesus ställt sig på själva tempelplatsen och ropat ut: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram” (Joh. 7:37). Detta var en oerhörd handling, ett otroligt anspråksfullt påstående! I de välkända orden i Jes. 55:1 säger HERREN, Israels Gud och hela jordens Herre: ”Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet” och i v 3: ”Hör, så får er själ leva!” Jesus sade sig också vara världens ljus, som ger livets ljus åt alla som följer Honom (Joh. 8:12).

En man som reser sådana anspråk, att kunna ge människorna något som bara Gud kan ge, väcker naturligtvis starka reaktioner. Jesus sade t.o.m. att om de inte trodde att Han är Jag Är - alltså Gud, som uppenbarat sig med detta namn för Mose (2 Mos. 3:14) - skulle de dö i sina synder (Joh. 8:24). Nu hände det faktiskt, läser vi alldeles i början av vår predikotext, att en del judar hade satt sin tro till Honom. Det visar sig dock ganska snart att denna tilltro inte var särskilt djupgående. Jesus, som ser allt, som inte behövde ”höra någon vittna om människan, ty av sig själv visste Han vad som var i människan” (Joh. 2:25), förstod att de inte hade den rätta insikten. Framför allt saknade de den rätta insikten om sig själva. De trodde att de var Guds fria barn, men de var slavar under synden och döden.

Kvalitet och sanning bättre än kvantitet och förljugenhet

Det är intressant att se hur Jesus bemöter dem. Hans handlande är något vi kan dra lärdom av när det gäller vårt bemötande av människor. Jesus visste alltså att dessa människor saknade den rätta insikten och att de levde i självbedrägeri. Ändå hade de visat intresse för Hans undervisning och satt tilltro till Honom. Nu skulle man ju kunna tänka sig att Jesus ville skaffa sig en numerärt stor lärjungaskara och till varje pris behålla sina åhörare, att Han därför skulle smeka dem medhårs, bekräfta dem i deras falska föreställningar och inte säga dem sanningen, eftersom denna skulle stöta bort dem. Men hellre än att ha dem kvar hos sig på falska grunder, talade Han utan omsvep om sanningen för dem. Han sade att de inte var fria, men att om de fortsatte att lyssna till Hans undervisning skulle de bli fria. ”Om ni förblir i mitt ord”, sade Han, ”är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh. 8:32).

Genom dessa ord byggs åhörarnas fiendskap mot Jesus upp. Jesus förstod redan tidigt i samtalet att de ville döda Honom (Joh. 8:40). De förnekade att de var slavar, men Jesus stod på sig och då påstod de att Han hade en ond ande (Joh. 8:48). Konflikten trappas upp ytterligare och när Jesus säger att Han är Jag är tog de upp stenar för att döda Honom (Joh. 8:59).

Den lärdom vi kan dra av detta är att även vi som församling skall säga människorna sanningen. Inom stora delar av kristenheten har man istället undersökt vad människor i allmänhet vill höra och så säger man dem detta för att försöka, ibland framgångsrikt, vinna medlemstillväxt. Svenska kyrkan har inte lyckats, men bland frikyrkorna lyckas man ibland locka till sig människor genom denna taktik. Men importerar amerikanska fenomen som församlingstillväxtrörelsen och emerging church (den framväxande kyrkan).

Det är kanske vanskligt att göra alltför grova generaliseringar här, men helt kort kan ändå sägas att dessa rörelser präglas av ett postmodernt tänkande när det gäller sanningsfrågan. Vissa av företrädarna tror nämligen inte på objektiva sanningar som är åtkomliga för oss, och är därmed naturligtvis ekumenistiskt öppna över konfessionsgränserna. Andra har ett pragmatiskt sanningskriterium, med vilket jag menar att sanningen bestäms av det som fungerar: en kyrka är rätt ute, i fas med den Helige Ande, om den växer. Vidare betonas att man måste anpassa sig till den samtida kulturens uttrycksformer. Människor måste känna sig hemma. Man är beredd att gå mycket långt i denna anpassning, som inte stannar i formerna, utan även präglar innehållet i förkunnelsen.

Synden, Guds heliga lag och helvetet tystas ned eftersom sådant skrämmer människor från

kyrkorna. Ger man istället människorna vad de vill ha så blir de intresserade av kristen tro,

menar man. Kyrklig framgång mäts kvantitativt, särskilt då inom församlingstillväxtrörelsen.

Ju fler människor en församling lyckas locka till sig, desto bättre.

Vad skall man då säga om församlingstillväxtrörelsen, emerging church och liknande

femomen? Svaret blir: Istället för att vinna världsmänniskorna förlorar man kristendomen.

Det var inte de låga trösklarna och likställigheten med världen som kännetecknade de första

kristna församlingarna. Det var istället det alldeles annorlunda som lockade människor som

var trötta på och flydde ett liv i världen. De första kristna församlingarna var heliga, d.v.s.

avskilda, från världen. Det gick en skarp och tydlig gräns mellan församlingen och världen, så

att skillnaden mellan Guds och djävulens rike blev tydlig.

Som vi ser i dagens evangelium strävade inte heller Jesus efter att anpassa budskapet så att fler skulle följa Honom. Istället sade Han dem som det var, sanningen, och så fick de som var intresserade av sanningen vara kvar hos Honom. Kvaliteten i budskapet och den kristna gemenskapen var för Jesus viktigare än kvantiteten på skaran av åhörare och följeslagare. Så borde det också vara i alla kristna församlingar. Hellre en liten skara som samlas kring Guds rena och klara Ord än en stor skara som samlas kring människotankar framförda under kristen täckmantel.

De otroende är av djävulen

Jesu ord till sina åhörare, som från börjat lyssnat till Honom, men som mer och mer blev Hans fiender, var synnerligen hårda. ”Ni har djävulen till er fader”, sade Han. Detta var raka motsatsen till deras egen uppfattning om sig själva. De trodde att de hade Gud till Fader, ”vi har bara en fader, Gud”, sade de. Stackars människor. Ingen är så blind som den som är blind men tror sig kunna se. Därför var dessa judar långt borta från frälsningen. De behövde omvändas, men de trodde sig vara Abrahams fria barn och att de därför var bortom all fara.

Denna andliga blindhet, denna andliga död och detta främlingsskap för Gud är medfött och gemensamt för hela människosläktet. I Augsburgska bekännelsen art. II heter det:


”Vidare lära de (lutherska församlingarna), att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd, som medför fördömelse och bringar evig död även nu, åt dem, som icke födas på nytt genom dopet och den helige Ande.”


Detta är en svårsmält sanning. Människan vill i allmänhet inte kännas vid en sådan dyster, ja nattsvart människosyn. Men efter syndafallet är hela människosläktet fördärvat i grund. Även om människan kan göra gott på det världsliga planet i samhället förmår hon på det andliga området inget gott. Det går inte att göra något gott av människonaturen inför Gud. Den gamla människan kan inte förädlas, köttet kan inte poleras till en duglig och vacker sten i det andliga husbygge som är Kristi kropp, kyrkan. Det går inte att bygga något gott av människomaterialet. Människonaturen är som murket trä och passar bättre för helvetets eld. Denna fördärvade natur går i arv från generation till generation. Jesus säger att det som är fött av köttet är kött (Joh. 3:6). Köttet är den gamla människan, den naturliga människans medfödda fiendskap mot Gud.

Eftersom det var djävulen som i syndafallet lyckades föra Adam och Eva, och genom dem hela mänskligheten, ut på en färd mot fördärv och död, kallar Jesus honom i predikotextens stridssamtal för en mördare, och att han varit detta från början (Joh. 8:44), d.v.s. från begynnelsen i Eden.

Djävulen har alltsedan sitt eget avfall från Gud varit inriktad på att förgöra människosjälar. Han berövar människorna deras hopp i livet och trygghet inför döden. Han försöker också att rycka bort evangeliets säd så fort det har såtts ut i någon människas hjärta. Han går till väga på olika sätt för att åstadkomma detta.

I Eden använde han frestelsen som taktik. Det gör han ännu. Han försöker snärja oss i synd. Girighet, egoism och kättja är sådana egenskaper vi fallna människor har som han försöker befrämja och få oss att leva ut. Han lockar oss med tillfredsställelse och njutning. Men belöningen är kortvarig och har ett högt pris. Synden för oss allt längre bort från Gud.

Andra gånger försöker han skada oss. Här är Job ett bra exempel. Djävulen försöker få oss så missmodiga genom olyckor och lidanden att vi förbannar Gud eller förnekar Hans existens. Ibland låter Gud honom plåga oss. Men som framgår av Jobs bok och Rom. 8:28 sker det alltid till vårt bästa i det långa loppet, såvida vi ställer oss under den Allsmäktiges beskydd.

Djävulen är också anklagaren, satan. Genom denna taktik har han vunnit många själar. Först kommer han som frestaren. Han visste t.ex. att Judas hade svaghet för pengar. Detta ledde så småningom till att han kunde få Judas till att förråda Jesus. När Judas sedan ångrade sig, och pengarna, som var belöningen för synden, inte kunde ge honom någon tillfredsställelse, då ändrade djävulen roll. Nu blev han åklagaren och intalade Judas, att för hans fruktansvärda brott fanns ingen förlåtelse. I förtvivlan gick då Judas och hängde sig. Djävulen hade i sin dubbla roll som frestaren och åklagaren skördat ännu ett offer.

Guds Ords sanning befriar

Det är viktigt att veta att djävulen uppträder på detta sätt. När han kommer med sina anklagelser och vållar oro i våra samveten skall vi svara honom med Guds Ord: ”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner. [---] Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom. 8:33, 38-39). Jesus har inte bara löst oss från djävulens anklagelser utan även från Guds lags anklagelser. Eftersom Jesus levde ett fullkomligt liv i vårt ställe, kan vi träda fram inför Guds tron rena och fläckfria. ”För dem som är i Kristus Jesus finns ingen fördömelse” (Rom. 8:1).

Eftersom den fullständiga befrielsen från djävulen finns i evangeliet inriktar djävulen och hans änglar sin verksamhet främst mot kyrkan och hennes arbete (Matt. 16:18). Deras verk är evangeliets åhörares oaktsamhet gentemot Guds ord (Luk. 8:12), förfalskandet av den gudomliga läran, som Gud vill skall läras rent i Hans kyrka (Matt. 13:25, 1 Tim. 4:1ff.), förföljelse och förtryckande av kyrkan genom statsmakt, enskilda personer eller föreningar inom samhället. Det djävulen hatar mest är när det rena evangeliet, som löser ur vanmakt, synd och skam samt leder till frälsning, predikas. Det hotar ju själva centrum av hans verksamhet som är att leda människor i det eviga fördärvet. Därför är ett av den sanna kyrkans sju kännetecken det heliga korset. Hon kan nämligen aldrig vinna aktning i denna värld som regeras av ”denna världens furste”, utan måste räkna med att utstå förföljelse och motstånd.

Eftersom djävulens främsta vapen mot oss är den synd vi har begått, besegrade Jesus djävulen på korset då Han tog all vår synd på sig och dog i vårt ställe. Då uppfylldes profetian om kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud (1 Mos. 3:5). I och med att syndens skuld utplånades förlorade djävulen alla anklagelsepunkter. Där evangeliet om syndernas förlåtelse genom Jesu försoning predikas och mottas i troende hjärtan är satan bunden andligt sett. Genom syndafallet hamnade vi i syndens, dödens och djävulens våld. Men Jesus har kommit för att lösa oss. Han går in i den starkes (djävulens) hus och plundrar honom på vad han äger, oss, efter att först ha bundit honom (Matt. 12:29). Till sina motståndare sade Jesus i det stridssamtal vi idag har som predikotext: ”Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria” (Joh. 8:36). Jesus ville lösa också dem, befria dem ur djävulens våld, men de ville inte lyssna till Honom längre.

Vi däremot, som tror på Jesus och lyssnar till Guds Ord, är Jesu troféer i hans plundring i djävulens hus. Det är bara genom att förbli i Ordet som vi bevaras och kommer säkert fram till vårt mål för evigheten. Jesus sade till sina motståndare: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” (Joh. 8:32). Detta ville inte Jesu motståndare göra. Därför sade Jesus till dem: ”Den som är av Gud lyssnar till Guds Ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud” (Joh. 8:47).

Så oerhört viktigt därför att vi alla, var och en, dagligen lever av Ordet som utgår från Guds mun. Det är vår färdkost på vägen till vårt himmelska Kanaan. Äter vi det blir vi inte efter på vägen utan är Jesu sanna lärjungar.

Amen.