Skattkistan

Skattkistan

Predikan Palmsöndagen

PredikningarPosted by Lars 2011-04-18 07:05:21

av Lars Borgström Predikan Skärtorsdagen Luk. 22:7-23


Jesus skulle fira påskalammsmåltid tillsammans med sina lärjungar. Vi läser i inledningen av vår predikotext: ”Så kom den dag i det osyrade brödets högtid [alltså påsken], när påskalammet skulle slaktas” (Luk. 22:7). Dessa ord är märkligt profetiska och dubbeltydliga. Jag syftar på att den dag hade kommit då påskalammet skulle slaktas. Påskalamm hade på Herrens befallning slaktas ända sedan Israels barns uttåg ur Egypten. Under ca 1 500 år hade miljoner och åter miljoner lamm slaktats till minne av hur Herren hade skonat alla dem som hade blod från ett årsgammalt felfritt lamm av hankön bestruket på sin dörrpost av trä. Det var nu dags för Jesus och Han lärjungar att fira denna högtid och hålla påskmåltid. Dagen var därför inne då påskalammet skulle slaktas. Men samtidigt, och detta är det dubbeltydiga, var dagen inne då påskalammet skulle slaktas i en ännu mycket större bemärkelse. Alla de lamm som århundradena igenom hade slaktats pekade fram emot det sanna påskalammet Jesus Kristus, som nu, denna påsk som vi läser om i predikotexten, skulle slaktas för världens synd. ”Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat” (1 Kor. 5:7), kunde Paulus senare skriva om Jesus. Vi skall i predikans första del se hur offerlammen i det gamla förbundet pekade fram mot


Jesus Kristus, det sanna påskalammet

Som ni alla vet var Israels folk slavar i Egypten hos Farao. Herren hotade genom Mose och Aron Farao med olika plågor om han inte släppte Israel fritt. Under de katastrofartade händelser som skakade såväl naturen som människosjälarna, instiftades den judiska påskhögtiden. Det skedde inför den tionde och mest fruktansvärda plågan.

Herren skulle slå allt förstfött, inklusive människobarn, i Egyptens land. Det skedde i den natt då ”Herrens härskaror”, som Israels folk kallades, drog ut ur Egyptens land (2 Mos. 12:41). För första gången hade man, på Herrens befallning, slaktat påskalamm och med en knippa isop (jfr. Joh. 19:29) strukit dess blod på dörrposterna, så att Fördärvaren inte skulle gå in i huset, ty när Herren såg blodet, skulle Han gå förbi (2 Mos. 12:22-23). Det judiska namnet på påsk är för övrigt pésach, en benämning hämtad från verbet pasách som betyder "gå förbi". Så skonades alla som hade tagit sin tillflykt till de hus som var skyddade med lammets blod på dörrträet. Det var också noga med hur man hanterade påskalammet. Det skulle hanteras på det sättet, att inget ben skulle sönderslås (2 Mos. 12:46)

När denna högtid instiftats blev det inledningen till en lång väntan på att Jesus Kristus skulle komma. Räddningen ur Egyptens träldom var bara en liten förebild för hur Guds folk i tidens fullbordan skulle bli räddade, frälsta, från synden, döden och djävulen. Men hur kan Jesu blod rädda oss från djävulen? Djävulen är bl.a. anklagaren, vilket hans namn satan betyder. Han pekar på vår synd och framhåller att vi inte är heliga och rättfärdiga, att vi därför inte kan vara Guds barn. Han menar istället att vi tillhör honom. Men Lammets blod, Jesu på Golgata kors utrunna blod, renar från all synd. Där synden är utstruken och borttagen, där har satan inte någonting att anklagande peka på. Där måste han "gå förbi" med outrättat ärende precis som fördärvaren inte kunde gå in och döda det förstfödda i de hus i Egypten, där dörrposterna var bestrukna med blodet från ett felfritt lamm av hankön (2 Mos. 12). Där evangeliets ord om frälsningen genom Jesu korsdöd förkunnas och mottas i troende hjärtan, där är satan alldeles maktlös. I Uppenbarelseboken står det om den slutligt frälsta människoskaran i Himmelen att de hade använt sig av det enda vapen som finns mot den mäktige djävulen: "Lammets blod och sitt vittnesbörds ord". Men här i världen, som till sin helhet är "bedragen av djävulen" förlöjligas eller t.o.m. hatas de för sin tros skull, får ofta lida förtryck och förföljelse av denna världs människor, ja t.o.m. martyrskap. Det står dock om dem, att "de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden" (Upp. 12:11).

Johannes, som fått se den fantastiska synen av Lammets tron berättar om den frälsta skaran: "Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron och tjänar Honom dag och natt i Hans tempel, och Han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem. De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon´" (Upp. 7:13-17).

Käre vän, du var väl med i den skara som Johannes såg? Han fick blicka in i evighetens värld och såg hela den frälsta skaran genom alla tider. Du stod med där, om du här i tiden, under din levnad på jorden, utnyttjat nådetiden och tagit din tillflykt till Lammets blod. Den frälsta skaran är ju de som iklätt sig Kristi rättfärdighetsdräkt (det var därför Johannes såg dem i vita kläder, som ju är en symbol för ett heligt liv och vandel) de som tagit emot sina synders förlåtelse i Hans namn och renats i Hans blod.

En liten detalj till. När Jesus korsfästes är det så tydligt att Han är vårt sanna påskalamm. Herren hade gett Mose och Aron följande instruktioner om påskalammet: ”Ni får inte krossa något ben på det” (2 Mos. 12:46). Och i Davids profetia i Ps. 34:21 läser vi hur det skulle gå den Rättfärdige: ”Han (Gud) bevarar alla Hans ben; inte ett enda av dem skall sönderslås.” Efter det att Jesus sagt ”Det är fullbordat” och utandats sin sista suck, blev Han behandlad i enlighet med 2 Mos 12:46 och Ps. 34:21: ”Soldaterna kom [---] och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Honom, först på den ene och sedan på den andre. När de därefter kom till Jesus och såg att Han redan var död, krossade de inte Hans ben” (Joh. 19:32-33). Johannes skriver detta för att vi skall tro att Jesus är Guds Lamm, som i allt uppfyllt vad som i GT står skrivet om Honom. Märkligt är det också att i Egypten bestod räddningen i att husfäderna bestrukit dörrträet med blod från ett felfritt lamm, och vår frälsning är också ett blodbestuket trä; korset på Golgata.

Tänk så dyrt återlösta vi är! Guds egen Son har i självutgivande kärlek lidit och dött för vår frälsnings skull. Petrus skriver till sina medkristna: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte” (1 Petr. 1:18-19).

Jesus instiftade nattvarden

Jesus har inte bara återlöst oss genom att dö försoningdöden för oss. I detta nu vårdar Han sig om oss och vill på varje sätt bevara oss hos sig, så att vi inte går förlorade. Han vill stärka vår tro på Honom eftersom trons gemenskap med Honom är det enda som gör oss saliga och frälsta. I detta syfte instiftade Han nattvarden. Vi läser i vår predikotext, att ”när stunden var inne, lade Han sig till bords, och apostlarna tillsammans med Honom”. Sedan tog Han ”en bägare, tackade Gud och sade: ´Tag detta och dela mellan er”... ”Och Han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ´Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.´ På samma sätt tog Han bägaren efter måltiden och sade: ´Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er´” (Luk. 22:14-20).

Av dessa ord ser vi att nattvarden är en åminnelsemåltid, där vi skall minnas och på ett alldeles särskilt sätt tänka på allt det som Jesus gjort och lidit för oss, på Hans trofasta kärlek intill korset och döden. När Jesus instiftade nattvarden sade Han ju: ”Gör detta till minne av mig” (Luk. 22:19).

Men nattvarden är mer än så. Jesus sade om brödet, att det var Hans egen kropp och om vinet att det var Hans blod, förbundsblodet. Han som är värden vid nattvardsmåltiden ger oss alltså - sig själv! Han erbjuder oss att äta Hans kropp och dricka Hans blod. Detta är ju förstås alldeles orimligt. Hur skulle Jesus Kristus kunna vara i den lilla brödbit, som vi kallar oblaten och i en klunk vin? Det är fullständigt orimligt för vårt stackars tröga förnuft. Men vi måste besinna att när vi har att göra med Herrens Heliga Nattvard, då står vi inför ett heligt mysterium och en Guds egen hemlighet, hur lärda och kloka vi än är och hur mycket vi än funderar och forskar. Vi kan inte ens till en bråkdel pejla djupet i Guds hemligheter och ännu mindre utforska dem. Vi kan aldrig fatta och för varandra beskriva hur bröd och vin kan förvandlas till kött och blod. Vi kan aldrig, hur mycket vi än anstränger oss, förstå det underbara vi får i nattvarden och hur vi där kan bli förenade med Jesus, vår Herre och Frälsare – men vi kan tro och även erfara det. Inför det oförklarliga i nattvarden måste vi lägga handen på munnen och vördnadsfullt tiga eller säga: ”Vi vet inte hur det går till eller är möjligt, men för Gud är ingenting omöjligt.”

Den största välsignelsen med nattvarden är att den skänker syndernas förlåtelse, det som vi alla så mycket behöver. Och Jesus är så mån om vår frälsning att Han framställer sin försoning, då Hans kropp bröts ner och Hans blod rann ut på Golgatas kors, så tydligt det bara går då Han ger sin utgivna kropp och sitt utgjutna blod åt oss i brödet och vinet. "Här", säger Jesus till nattvardsgästen, "Här får du min kropp och mitt blod för att du skall tro, att du lika visst och säkert också därmed får dina synders förlåtelse". Lika lite som vi kan betvivla att vi har nattvardens element - bröd och vin som genom Guds allsmäktiga Ord nu också är Kristi kropp och blod - i munnen, lika lite kan vi betvivla att Jesu Kristi blod har runnit för vår frälsning. Mer personligt och direkt kan inte Jesus överlämna frälsningen åt oss. ”Jag kan omöjligt bli fördömd”, sade kyrkofadern Augustinus, ”då Kristi blod rinner i min kropp.” Våra syndfulla, otrogna hjärtan blir tvättade rena i Lammets blod och djävulen måste ”gå förbi” oss. Han har inte längre någonting med oss att göra.

Nattvarden är också en måltid som förebådar den stora glädjen i Himmelen. Jesus hade verkligen längtat efter att få dela denna sista påskalammsmåltid med sina lärjungar, den som samtidigt blev den första nattvarden. Han tyckte om att dela måltidens gemenskap med sina lärjungar, men nu sade Han att Han inte mer skulle äta med dem, förrän Hans lidande fått ”sin fullbordan i Guds rike” (Luk. 22:16) och ”förrän Guds rike kommer” (Luk. 22:18). Guds rike kom sedan med kraft i och med pingstens under och alltsedan dess har Jesus delat måltid med sina lärjungar i alla de nattvardsgångar som firats århundradena igenom. Men uppfyllelsen är ändå inte fullständig. Ännu återstår ju den dag då Guds rike inte bara är en osynlig, andlig verklighet som tron kan uppfatta, utan fullt synligt uppenbarad – nämligen då de nya himlarna och den nya jorden skapats, där rättfärdighet bor (2 Petr. 3:13). När vi böjer knä vid altarrunden och tar emot Jesu kropp och blod, får vi i tron se fram mot den underbara dag när vi får komma hem till vår Gud och Frälsare, när Han tar de himmelska druvorna, pressar ut dess saft i den gyllene bägaren och oss dem att dricka (Matt. 26:29).


Alla nattvardsgäster blir inte saliga

Till sist ett varningens ord. Trots Jesu allraheligaste offer av sig själv, trots Hans åtgärder genom nattvardens instiftande för att bevara sina lärjungar hos sig, blir inte alla som haft med Jesus att göra saliga. Inte ens bland Jesu allra närmaste, de tolv, blev alla saliga. Vår predikotext avslutas med orden från Jesu mun: ”Men se, den som förråder mig, han har sin hand med mig på bordet. Ty Människosonen går bort som det är bestämt, men ve den människa, genom vilken han blir förrådd." Sedan läser vi om lärjungarna, att ”då började de diskutera med varandra vem av dem det kunde vara som skulle göra detta.”

Vid det himmelska nattvardsbordet skall alltså en av lärjungarna ur den närmaste kretsen saknas. Bland Jesu lärjungar fanns denna kväll den som sedan förrådde honom. Det var detta som gjorde att Herren Jesus klagande sade att ”en av er skall förråda mig” (Joh. 13:21). Han sade inte direkt till Judas: ”Du skall förråda mig.” Ännu en gång, den sista, sträcker sig Jesu kärlek efter den förlorade lärjungen. Detta ”en av er” måste tränga till märg och ben på den lärjunge det gällt. Kanske blev också Judas för ett ögonblick oense med den fiende åt vilken han överlämnat sig och försökte frigöra sig ur satans våld. Men detta skedde då bara för att så mycket hårdare fjättras i hans hårda bojor. Troligtvis slog inte Judas i detta ögonblick upp sina ögon, men de övriga alla såg på varandra, och den ene efter den andre ställde den ängsliga frågan: ”Inte är det väl jag, Herre?” (Matt. 26:22). De älskade sin Herre och bävade för blotta tanken på ett sådant dåd. Men under en kväljande känsla av egen svaghet fruktade de ändå för sig själva.

”Ve den människa, genom vilken [Människosonen] blir förrådd” utropade Jesus. Han ropade inte ve över sig själv. Han visste att Hans väg skulle gå genom lidande till härlighet enligt Faderns frälsningsråd. Nej, veropet gällde den som skulle förråda honom. Om det hade funnits en slutlig räddning ur det plågorum, dit Judas nu hastade, hade hans födelse till världen ändå varit en vinst för honom. För också tusen år av pina kan uthärdas, när man därefter har en evig salighet att vänta. Men Herren säger: ”Det hade varit bättre för honom att han inte blivit född!” (Matt. 26:24). Så allvarligt menar Kristus det med sina tillsägelser om den eviga elden och den eviga pinan, (Matt. 25:41, 46), om den mask som inte dör och den eld som inte utsläcks, (Mark. 9:45 ff.).

Judas var fräck nog att instämma i de övriga lärjungarnas fråga. ”Rabbi”, sade han, ”inte är det väl jag?” Han kallade Jesus helt förtroligt Rabbi. Och Herren svarade: ”Du har själv sagt det” (Matt. 26:25). Det var detsamma som: ”Ja, det är du.” Detta var det ögonblick då Judas öde blev beseglat, då han slutgiltigt sålt sig till avgrundens furste. Johannes säger: ”När Judas hade tagit emot brödstycket, for satan in i honom” (Joh. 13:27) Judas hade successivt öppnat sitt hjärta för satan och blev nu slutligen ett hjärta och en själ med sin Mästares huvudfiende.

När Judas hade tagit emot brödstycket gick han ut – ”och det var natt” (Joh. 13:30). Natt var det också i den förlorade lärjungens hjärta, eftersom ingen stråle av nåd från Jesus mer trängde ner där.

Judas slut är en varning för oss och för alla människor. Så går det när man vänder sig bort från Jesus. Så går det när någonting annat, i Judas fall Mammon, pengarna (jfr. Joh. 12:6), blir viktigare än Frälsaren. Och ingen skall känna sig säker p.g.a. en yttre tillhörighet till någon församling eller gudstjänstgemenskap. Inte ens det faktum att man är en regelbunden nattvardsgäst garanterar himmelsk salighet. Det var inte bara kring det första nattvardsbordet det fanns en judassjäl, utan judassjälar kan smyga sig in i de mest renläriga sammanhang också i vår tid. Endast som en fattig syndare som tigger om nåd och förlåtelse för Jesu utrunna blods skull hör du himmelriket till. Du skall inte tvivla utan tro att Jesus, Guds slaktade Lamm, gjort allt för dig. Att tro är detsamma som att komma till Jesus, och Han säger: ”Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut” (Joh. 6:37).

Amen.