Skattkistan

Skattkistan

Jesu undervisning om sig själv

ArtiklarPosted by Lars 2011-05-09 07:00:44

av Lars Borgström Jesu undervisning om sig själv

(Mark. 8:31-33, 9:30-32, 10:32-34)

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O, Fader vår barmhärtig, god, som oss till Dig vill kalla

och stänka oss med Kristi blod, som rena kan oss alla,

låt komma, Gud, till oss Ditt Ord, det heliga och klara,

låt det i mörkret på vår jord en ledare oss vara, att vi ej vilse fara. Amen.

Jesus undervisade sina lärjungar under tre års tid. Det är ganska fascinerande att tänka sig vilken förmån det var för de tolv att fick följa Honom dagligen under tre fulla år. De fick lyssna till Hans undervisning, se hur Han utförde underverk och studera hur Han mötte människor i olika situationer. Men vi skall inte avundas lärjungarna. Vi har nämligen allt det vi behöver veta i Guds Ord. Där finns allt upptecknat om Jesus som vi behöver för vår frälsning, allt vi behöver för det andliga livets uppkomst, växt och fullkomning. Det som lärjungarna fick veta den gången får vi veta genom att läsa Bibeln.

Vi skall nu närmare se efter vad Jesus undervisade sina lärjungar om angående sig själv, sin egen person och det verk Han skulle utföra. Vi utgår från tre ställen i Markusevangeliet; Mark. 8:31-33, 9:30-32 och 10:32-34.

Människosonens lidande är anstötligt för det naturliga förnuftet (Mark. 8:31-32).

Vi läser det första stället:

”Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att Han måste dödas och uppstå efter tre dagar. Rakt på sak talade han om detta. Då tog Petrus Honom till sig och började ivrigt säga emot Honom. Men Jesus vände sig om, såg på sina lärjungar och tillrättavisade Petrus med orden: "Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är inte Guds tankar utan människotankar" (Mark. 8:31-33).

Människosonen

Det första vi här skall lägga märke till är Jesu benämning av sig själv: Människosonen. Vad menar Han med detta? Det ställe i Gamla testamentet som framför allt är aktuellt som bakgrund till begreppet Människosonen är Dan. 7. I det kapitlet får Daniel se en syn där världshistoriens förlopp rullas upp. Olika djur får symbolisera olika världsriken som avlöser varandra. Under det sista djuret, som går särskilt långt i upproriskhet mot Gud och talar ”skrytsamt” (v 8) d.v.s. hädiskt mot Gud, infaller domedagen. ”Den Gamle av dagar”, d.v.s. Gud Fadern, sätter sig på sin tron av eldslågor (v 9), böcker öppnas (v 10) och djuret som upphävt sig dödas och kastas i den brinnande elden (v 11). Då träder en gestalt, en person med gudomliga attribut, fram vid sidan av Gud Fadern. Daniel beskriver det så: ”I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och Han närmade sig den Gamle av dagar och fördes fram inför Honom. Åt Honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna Honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och Hans rike skall inte förstöras” (v 13-14).

Det är alltså denne Människoson som Jesus identifierar sig med. Detta ställe från Daniels bok är citerat i den nicaenska trosbekännelsen, där det heter att Guds Son skall komma tillbaka för att döma levande och döda, ”på vilkens rike icke skall varda någon ände” (SKB, s 47). Att denne Människoson är gudomlig framkommer dels av att Han skall döma på yttersta dagen, dels av att Hans rike är evigt till skillnad från mänskliga riken, vars ”livstid är bestämd till tid och stund” (Dan. 7:12) och dels av att Han kommer med himmelens skyar. Den som brukar förbindas med skyarna är Herren själv. Se t. ex. Ps 104:3, där det står om Herren: ”Molnen gör du till din vagn, du far på vindens vingar”. Att Människosonen kommer med skyarna är alltså uttryck för Hans gudomliga höghet.

Men naturligtvis ligger också i benämningen Människosonen, att Jesus verkligen är en människa. Paulus skriver ”När tiden var fullbordad, sände Gud sin son, född av kvinna” (Gal 4:4). Detta anknyter även till det s.k. protoevangeliet, Bibelns första löfte om frälsning. På syndafallets dag sade Gud att den förbannelse som dragits in i världen inte skulle råda för evigt. Han sade att kvinnans, d.v.s. Evas avkomma – alltså en Människoson! - skulle krossa ormens huvud, d.v.s djävulens makt och välde (1 Mos. 3:15).

Då man i fornkyrkan bekände, att Jesus var född av jungfrun Maria, var det inte bara för att bekänna tron på Hans övernaturliga börd, d.v.s. att Han avlades utan mans medverkan, utan även för att ge uttryck åt Hans sanna mänsklighet, att Han i likhet med andra människor var ”född av kvinna”. Gentemot gnostikerna, en villfarande riktning inom den tidiga kyrkan, som betraktade det materiella som något ont och därför ansåg, att Jesu kropp bara var en skenkropp (doketism), framhöll man, att Jesus verkligen kommit ”i köttet” (l Joh. 4: 2).

Den som skall döma oss på den yttersta dagen är alltså en av vårt eget släkte, en vår broder, som har erfarenhet av våra villkor. Därför skriver Lasse Lucidor: ”Domen fruktar jag ej stort, Fast jag haver illa gjort, Ty den trösten jag ej glömmer, Att min Broder Jesus dömer” (Lova Herren 703:1).

Detta var en kort utläggning av vad som ligger i begreppet Människosonen, som Jesus använder om sig själv.

Petrus motsäger Jesus

I den bibeltext vi uppehåller oss vid läste vi om Jesus: ”Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att Han måste dödas och uppstå efter tre dagar.” Det står t.o.m. att Han sade detta i klara och rättframma ord: ”Rakt på sak talade han om detta.” Att denne Människoson, som samtidigt är Guds Son, skulle lida och dö är förstås en märklig, ja t.o.m. anstötlig tanke för det naturliga förnuftet. Men ändå var det ju sagt från början i protoevangeliet att kvinnans avkommas krossande av ormens huvud inte skulle bli smärtfritt. Samtidigt som ormen krossades skulle denne hugga kvinnans avkomma i hälen (1 Mos. 3:15).

Men ännu förstod inte Petrus detta. När han fick höra att Jesus skulle lida och dö började han att häftigt motsäga Honom. Av parallellstället i Matt. 16 ser vi att Petrus strax dessförinnan sagt att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son” (Matt. 16:16). Då hade Jesus prisat Petrus salig och sagt: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den” (Matt. 16:18). ”Denna klippa” är den bekännelse som Petrus avlägger, men katolikerna vill ha det till att det är personen Petrus som Jesus bygger kyrkan på, och i Petrus efterföljd påvarna. Men Petrus var ingen särskilt stadig klippa. Alldeles efter hans Kristusbekännelse motsade han alltså Jesus och ville förhindra Hans frälsande offer av sig själv. Nyss hade han av Jesus prisats salig eftersom Fadern i Himmelen hade uppenbarat Kristusbekännelsen för honom, men nu kallas han satan eftersom han talar människotankar inspirerade av lögnens fader.

Det är helt uteslutet att Jesus skulle ha byggt sin kyrka på Petrus eller någon annan bräcklig människa. Vi vet också hur Petrus senare på skärtorsdagsnatten förnekade Jesus tre gånger på översteprästens gård. Och senare blev Petrus skarpt tillrättavisad av Paulus då det gällde att äta tillsammans med hedningar eller inte (Gal. 2:11-14). Paulus hade rätt och Petrus fel och den senare var tvungen ändra sig

Fler bevis på att Petrus inte är den förste påven, på vilken Jesus bygger sin kyrka: Efter händelsen i Matt. 16:16-18 diskuterade apostlarna vem som var störst i himmelriket (Luk. 22:24-27). Det skulle de inte ha gjort om Jesus hade upphöjt Petrus till påve över dem. Jesu svar var att apostlarna skulle vara varandras tjänare. Det är för övrigt inte påven, även om han symboliskt kan tvätta kardinalers fötter inför påsk. Han är en härskare med ofantliga maktanspråk.
I Gal. 2:9 står det att både Jakob, Kefas och Johannes ansågs vara pelarna i församlingen i Jerusalem, dvs. inte bara Kefas.

Men om det inte är Petrus som är klippan, vem är då klippan som kyrkan skall byggas på? Ps. 18:32 ger svaret: ”Ty vem är Gud förutom HERREN, vem är en klippa utom vår Gud?” När det här står ”HERREN” används i den hebreiska originaltexten namnet JHWH, JAG ÄR, det namn som Jesus särskilt identifierar sig med. Jesus Kristus själv, och bekännelsen till Honom, är alltså den klippa på vilken församlingen byggs. Att bygga på klippan är att bygga på Kristi Ord, som Jesus säger i Bergspredikan: ”Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan” (Matt. 7:24).

Människosonens försoningsverk missförstås ofta även inom kristenheten (Mark. 9:30-32)

Vi läser nästa bibelställe som är uppsatt i rubriken till detta föredrag.


”Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Jesus ville inte att någon skulle få veta det, eftersom Han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ´Människosonen skall utlämnas i människors händer, och de kommer att döda Honom, och efter tre dagar skall Han uppstå.´ Men de förstod inte vad Han sade och vågade inte fråga Honom” (Mark. 9:30-32).

Jesus talar här för andra gången om sitt förestående lidande och om sin död. Hur tog Hans första lärjungar emot detta? De hade nu vandrat tillsammans med Honom i tre år och fått den bästa undervisning av ingen mindre än Mästaren själv, men ändå står det att ”de inte förstod vad Han sade” och i Lukasevangeliet står det att ”lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, så att de inte fattade vad Han menade” (Luk. 18:34).

Lärjungarna var alltså inte särskilt andligt klarseende vid det här tillfället. De trodde visserligen redan att Jesus var Messias. Åtminstone Petrus trodde att Han var den levande Gudens Son , vilket han ju hade bekänt i Caesarea Filippi (Matt. 16:16). Men då var de väl ändå andligt vakna och seende? Nog var lärjungarna redan vid detta tillfälle troende Guds barn, men särskilt befästa i sin tro var de inte. Men handlar det då inte till sist om att tro att Jesus är Guds Son? Det är visserligen en god början, men en sådan tro är inte det avgörande och behöver inte ens vara frälsande. I Kapernaums synagoga fanns en demon som hade tagit en stackars man i besättelse. Är det inom parentes sagt förresten inte märkligt att denne orene ande kunde vistas i en synagoga som skulle vara den levande Gudens hus, en helig plats? Detta säger oss något om den döda religionen bland fariséerna och de skriftlärda under Jesu tid. Demonen trivdes tydligen i deras helgedom. Där dväljdes den. Först när Jesus kom in i synagogan blev platsen outhärdlig för den orena anden och den besatte mannen ropade: ”Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss?” Sedan sade den onde anden det som här intresserar oss: ”Jag vet vem du är, du Guds Helige” (Mark. 1:24). Även djävlarna vet alltså vem Jesus är, att Han är den levande Gudens Son, men de bävar (jfr Jak. 2:19). Den frälsande tron är alltså någonting mer än kunskapen att Jesus är Guds Son.

Vad är då den frälsande tron? Den frågan är mycket lätt att besvara. När Jesus senare, bortom långfredag och påsk, bortom kors och grav, såsom uppstånden visade sig för sina lärjungar i Jerusalem, sade Han till dem: ”Det står att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i Hans namn för alla folk, med början i Jerusalem” (Luk. 24:46-47). Det var detta, omvändelse från synden till rättfärdigheten och syndernas förlåtelse i Jesu namn som lärjungarna skulle predika för en i synd fallen värld. De människor som i tro tog emot budskapet om syndernas förlåtelse i Jesu namn, d.v.s. på grundval av Hans blodiga försoning, blev, och blir fortfarande idag, frälsta.

Jesus hade före den första påsken flera gånger för sina lärjungar förklarat att Han skulle få lida. Men lärjungarna hade antingen häftigt opponerat sig, såsom Petrus vid Caesarea Filippi (Matt. 16:22), eller, som här, varit helt oförstående. Detta berodde inte på att Jesus var otydlig, att Han likt många ordvrängare bland våra teologer och kyrkoledare idag låter ett visst ord i själva verket betyda något annat. Nej, för Honom som uppmanade sina lärjungar att låta ett ”ja” vara ett ”ja” och ett ”nej” ett ”nej”, betydde verkligen ”gissla och döda” ”gissla och döda” och ”uppstå på tredje dagen” ”uppstå på tredje dagen”. Det var inte någon otydlighet från Jesu sida som gjorde att lärjungarna inte kunde förstå. Ändå förstod de ingenting av detta.

Så kan det vara med kyrkogångare också idag. De läser med i trosbekännelsen. De förnekar ingenting av vad som sägs där, men det viktigaste, ja det enda nödvändiga, att Jesus Kristus, Guds enfödde Son, för dem har blivit ”korsfäst, död och begraven”, det förstår de inte nödvändigheten av eller poängen med. Inte blir det bättre av att många falska profeter iklätt sig prästkläder och sprider ut sitt gift från predikstolarna. Om de över huvud taget berör Jesu död på korset säger de kanske att Gud på korset bara har demonstrerat sin kärlek till oss människor så att vi skall förstå att Han är mild, förlåtande och kärleksfull. Men skulle det bara vara fråga om en manifestation är det verkligen ett märkligt sätt att visa kärlek på att lämna ut sin enfödde Son åt sina fiender till en kvalfylld död!

Eller man säger att Jesus har prövat på alla slags lidanden, t.o.m. tortyr, och att därför inget mänskligt lidande är Honom främmande. Vad vi människor än upplever har vi en vän som har varit där och känner med oss, förstår oss. Detta är förvisso sant, men det är inte anledningen till att Jesus led och dog för oss på korset.

Det var verkligen kusligt för några år sedan då en känd biskop i Svenska kyrkan just dött. TV sände då den sista intervjun med honom. Reportern frågade: ”Vad betyder korset för biskopen?” och biskopen svarade: ”Låt mig först säga vad det inte betyder”. Så förklarade han hur man tidigare vanligtvis hade betraktat meningen med Jesu korsfästelse och lade i samband med detta ut den sanna, bibliska läran, nämligen att Jesus hade offrats i vårt ställe, att Han hade burit hela mänsklighetens samlade syndaskuld på sig och utstått Guds heliga och rättfärdiga vredes straffdom i vårt ställe. Kanske han inte uttryckte sig klart, men innebörden av kyrkans gamla budskap hade biskopen ändå klar för sig, nämligen att Jesus vunnit syndernas förlåtelse åt oss genom att offras i vårt ställe. ”Men”, sade han sedan i TV-kameran, ”det är inte så jag vill uppfatta korset”. Så talade han om Guds solidaritet och medkänsla med de lidande o.s.v. Detta sade en man, en andlig ledare, en biskop, strax före sin död och avvisade därmed syndernas förlåtelse i Jesu namn. Denne blinde man var satt att leda andra. Men det går inte väl när blinda skall leda blinda. De faller båda i gropen.

Jesus gör sig till den minste (Mark. 10:32-34)

Låt oss så se på den tredje och sista texten.

”De var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick före dem. De som följde Honom var förskräckta och fyllda av fruktan. Då tog Jesus än en gång till sig de tolv och talade om för dem vad som skulle hända Honom: ´Se, vi går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de skriftlärda, som skall döma Honom till döden och utlämna Honom åt hedningarna. Dessa skall håna Honom, spotta på Honom och gissla och döda Honom. Men efter tre dagar skall Han uppstå´" (Mark. 10:32-34).

Nu går Jesus upp till Jerusalem med sina lärjungar. Det är just långfredagens och påskens händelser, det som vi under detta läger firar, Jesus syftade på då Han sade: "Människosonen skall utlämnas i människors händer, och de kommer att döda Honom, och efter tre dagar skall Han uppstå.".

Ingenting av detta hemska med gisslandet och dödandet hade, ur en synvinkel sett, behövt hända Honom. Han sade: "Ingen tar mitt liv ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka" (Joh. 10:18). Han som är störst, Jesus Kristus, Guds Son, Härlighetens Herre, förödmjukar sig alltså frivilligt och gör sig minst av alla; låter syndfulla, orena människor gissla och döda Honom. I en not i Folkbibeln står det om ordet gissla: "Det hos judarna vanliga kroppsstraffet var gissling. Straffredskapet bestod av kalvskinnsremmar sammanbundna till en piska. Högst fyrtio slag fick utdelas (5 Mos. 25:3). Den romerska gisslingen var långt råare än den judiska. Romarna bestraffade med gissel, vars ändar ofta var försedda med blyklumpar. En dödsdömd brukade torteras med gissel."

Tänk er att Jesu kropp, den enda syndfria människokropp som någonsin funnits, Guds Sons egen kropp, fläktes upp i fula sår och söndersargades. I Jes. 53:5 står det: "Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull." Det hebreiska ord som här översätts med "genomborrad" och i andra översättningar med "sargad", betecknar något som är fullständigt sönderkrossat, sönderslitet – ett starkare ord finns inte att ta till.

Våra syndfulla kroppar, i vars lemmar synden rasar, förtjänar verkligen den grymmaste gissling - ja, inte bara det, utan också att "kastas i Gehenna, där deras mask inte dör och elden inte släcks" (Mark. 9:48). Men på Jesu, Guds Sons, kropp borde det inte funnits några sår. Den syndfrie förtjänar inget straff. Ändå lät Jesus sig fläkas sönder, Han utgav sin egen kropp. Han som var till i Gudsgestalt utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då Han blev människa (Fil. 2:6-7). Efter att frivilligt stigit ned till oss och blivit född som en av oss, stiger Han i samband med korsfästelsen ännu längre ned, Han går ned under oss och blir mindre än vi. "Så skall Hans framträdande förvrängas mer än andra mäns och Hans gestalt mer än andra människors" (Jes.52:14). I sin dödspsalm, Ps. 22, som Han läste på korset, den som inleds med "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" sade Han: "Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor, föraktad av folket" (Ps. 22:7). Efter att ha gjort avkall på sin gudomshärlighet och blivit människa, gör Han på korset avkall på sitt människovärde. Att bli övergiven av Gud var oändligt mycket svårare för Jesus än det kroppsliga lidandet.

Allt detta gjorde Han för vår skull, för att vi, genom Hans sår, skulle bli helade (Jes. 53:5). Och bakom de grymma soldaternas agerande stod Hans himmelske Fader. Den allsmäktige, som styr alla händelser efter sitt allvisa råd, styrde den mänskliga ondskan och grymheten så, att den drabbade Hans Son. Därför står det i Jes. 53:4, att Jesus var slagen av Gud och pinad. Och när Jesus lämnade nattvardssalen på skärtorsdagskvällen för att bege sig till Getsemane, sade Han till sina lärjungar: "Denna natt skall ni alla överge mig. Ty det står skrivet: Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skall skingras" (Matt. 26:31). Ja, Gud slog herden, sin Son, som vi sjunger i en sång av Anders Nilsson: "Alla synder kastade Gud på dig, min Broder. Över dig framströmmade Herrens vredesfloder. Tåligt led du varje slag För din brud, den kära. Du uppfyllde Herrens lag, Dig ske pris och ära" (Lova Herren, 162:3). I en annan sång skriver Anne Cundell-Cousin: "Din Fader lyfte upp sin stav, O Jesu, över dig, Och hårda slag din Gud dig gav, Men intet drabbar mig. Du blod och tårar göt därav, Din pina helar mig. [---] Sitt svärd din Fader lyfte upp, O Jesu, över dig, Och i din själ, ditt blod, din kropp Dess lågor släckte sig. Så vann jag frid, så vann jag hopp, Nu drabbar det ej mig" (Lova Herren 618:3, 5).

I Sakarjas 13:e kapitel, som inleds med orden "På den dagen skall Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet" beskrivs denna frälsning på följande sätt i v 7, där Fadern talar: "Svärd, upp mot min herde, mot den man som står mig nära! säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de små". När Fadern slog sin Son på korset snittades dennes sida upp. Ett spjut stack upp Hans sida och ut strömmade blod och vatten (Joh. 19:34). Frälsningen står därmed öppen för varje människa (1 Joh. 2:2). Jesu renande blod är nog för att sona hela världens syndaskuld.

Från reformationstidevarvet finns en fantastisk målning, där en präst (kanske är det Luther själv?) står med nattvardskalken invid Jesu kors. Från Jesu sidosår strömmar blodet ner i kalken. Det är detta försonande, renande blod som erbjuds vid nattvardsbordet. "Mitt blod, för dig utgjutet" säger Jesus, genom prästens mun förstås. Genom detta vill Jesus säga, att lika visst som du får nattvardsvinet, som är Hans sanna blod, i din mun, lika visst skall du veta att du också har syndernas förlåtelse, att du är frälst och salig. Jesus avslutar det tal till sina lärjungarna, varur vår text är hämtad, med att säga: "Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" (Mark. 10:45). Han som är störst har gjort sig till den minste.

Det är förmodligen även detta som Jesus syftar på, när Han säger de ord, vars innebörd så många bibelläsare funderat över: "Amen, säger jag er: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen trätt fram som är större än Johannes Döparen. Men den mindre i Himmelriket är större än han" (Matt. 11:11). Av alla människor som på naturligt sätt framfötts av kvinnor är Johannes Döparen den störste. Många trodde också att han var Messias, den som de väntat på. När Jesus framträdde övergick flera av Johannes lärjungar till Honom, såsom Johannes själv ville, eftersom han sade: "Jag är inte Messias. Jag är sänd framför Honom [---] Han måste bli större och jag mindre" (Joh. 3:28, 30). Men vissa förblev ändå Johannes lärjungar och menade att han var den störste, större än Jesus. Det är därför Jesus säger, att visserligen är Johannes den störste av kvinnor född - men det finns en som inte är född av en kvinna på naturligt sätt, nämligen den jungfrufödde. Och denne har, såsom vi har hört, förnedrat sig och gjort sig till den allra minste. Men ändå är det Han som är den störste. "Den mindre i Himmelriket är större än Johannes Döparen" (Matt. 11:11), säger Jesus.

Jesu lärjungar gör sig stora

Jesus talade alltså om sin förestående förnedring. Hur tog då Hans första lärjungar emot detta tal? De hade nu vandrat tillsammans med Honom i tre år och fått den allra bästa undervisning. De hade fått höra, att inte bara Han, deras Mästare, skulle utblottas, utan att även de själva skulle ödmjuka sig och göra sig små. De hade fått höra, att om någon av dem ville vara den förste, skulle han vara den siste av alla och allas tjänare (Mark.9:35). De hade också fått höra Jesu ord: "Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in" (Mark. 10:15). Det gäller alltså att betrakta sig sådan man i verklighet är, nämligen lika liten och hjälplös som ett barn, om man skall kunna ta emot Guds gåva, som är syndernas förlåtelse, liv och salighet, d.v.s. medborgarskap i Guds rike. Här gäller alltså raka motsatsen till hur det är inrättat i världsliga sammanhang. I världen utanför Guds rike uppträder folkens ledare som herrar över sina undersåtar och stormännen härskar över folken (Mark. 11:42).

Men vad läser vi alldeles efter vår text? Förfärligt nog kommer två av Jesu lärjungar ur den innersta kretsen, Sebedeus söner Jakob och Johannes, fram till Jesus med en begäran. De härmade denna världs maktmänniskor och sade: "Mästare, vi vill att du ger oss vad vi ber dig om. [---] Låt den ene av oss få sitta på din högra sida i din härlighet och den andre på din vänstra" (Mark. 10:35, 37). De ville alltså ha äreplatserna i Guds rike. Den här tanken var tydligen något som vunnit insteg i deras familj - kanske var äregirighet och högmod en synd som särskilt frodades i Sebedeus familj? I parallelltexten i Matteus läser vi nämligen att deras mor kom fram till Jesus och begärde samma sak (Matt.20:21). Hon ville att just hennes söner skulle ha de främsta positionerna i Guds rike.

Jesus svarade dem att några världsliga furstar skulle de inte bli. Istället för framgång här i världen skulle de få dricka av lidandets kalk, och de skulle döpas med det dop, som Jesus själv skulle döpas med. Med detta menade Jesus, att de skulle få bära korset i Hans efterföljd. De skulle naturligtvis inte bära världens synder och dö försoningsdöden såsom Han, men de skulle få lida. De flesta av dem, enligt traditionen alla apostlarna utom Johannes, skulle också genomgå blodsdopet, d.v.s. lida martyrdöden. Jesus sade också till dem att de inte skulle eftersträva makt, ära och framskjutna positioner: "Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav" (Mark. 10:44).

Det var nog inte bara Jakob och Johannes som hade hemliga drömmar om äreplatser i Guds rike. När de andra lärjungarna fick höra om deras begäran blev de uppretade, antagligen p.g.a. att de själva eftersträvade framskjutna positioner, eftersom Jesus genast samlade alla lärjungar för att tillrättavisa dem. Men trots de kristnas alla fel och brister tiderna igenom kommer Guds rike att bestå så länge jorden står, även om det ser så svagt och skröpligt ut, ja "som skulle det gå under" (Lova Herren, 735:2). Detta beror på att Guds rike inte grundar sig på människors helighet, utan på något mycket mera hållfast, nämligen på Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse på korset, och Hans segerrika uppståndelse. Den grunden framhåller Jesus tydligt i alla de bibeltexter vi i detta föredrag ägnar oss åt, eftersom Han i samtliga talar om Människosonens lidande och död.

Den regel som Jesus framställer, att bara de som blir som barn kan komma in i Guds rike, överensstämmer med det som Johannes Döparen sade: "Han måste bli större och jag mindre". Hur skall då detta gå till? Avslutningsvis skall vi helt kort säga, att

Gud gör lärjungen liten och Jesus stor

Vi har hört hur Fadern slog sin Son på korset och därmed snittade upp dennes sida, varur blodet rann. Vem som helst får nu komma och tvättas ren i Jesu blod och bli medlem av Guds sanna församling här på jorden, som ju består av alla människor som fått sina hjärtan tvättade rena i Lammets blod. Det tragiska är dock att ingen människa vill komma, "ingen finns som söker Gud" (Rom. 3:11). Människan är av naturen högmodig och självbelåten och tror sig inte behöva någon förlåtelse eller frälsning. Men får Guds Ande komma till tals med henne, skall Han överbevisa henne om hennes synd (Joh.16:8-9). Genom lagens dom till helvetet snittar Gud henne, hon såras i sitt högmod och förödmjukad är hon nu beredd att låta sig inympas i stammen och få del av den livgivande sav som är Guds Sons blod, vilket renar oss från all synd (1 Joh.1:7). Det behövs två snittytor, en på Sonen och en på den som skall inympas, och det är Gud, den sanne trädgårdsmannen, som utför verket. Den som livnär sig, dricker, av Jesu på korset utrunna blod äger livet, den som inte gör det saknar livet (Joh. 6:53-54) och Guds vrede blir kvar över honom (Joh. 3:36).

Att förbli i Jesus är alltså att genom tron sätta hela sitt hopp till den blodiga försoning Han åstadkommit. Genom lagens dom krossas det stolta människohjärtat och människan görs liten, och genom evangeliets ljuvliga löften målas Jesus och Hans frälsningsverk upp i stora penseldrag framför trons öga. Genom sina två verktyg, lag och evangelium, gör Gud lärjungen liten och Jesus stor, såsom sig bör: Han måste bli större och vi mindre.

Amen.