Skattkistan

Skattkistan

Recenserande genomgång av "En så innerligt god Gud"

RecensionerPosted by Lars 2012-09-03 23:31:27

Recenserande genomgång av

En så innerligt god Gud. Festskrift till Lars-Åke Nilsson

Lars-Åke Nilsson, präst och bibellärare på Strandhem (ELM-BV), har fyllt sextio år och i samband med det har en festskrift publicerats på BV-förlag. Utöver celebrantens levnadsbeskrivning (förf. av Ulf Sjödal) innehåller boken sexton artiklar. Nilsson skrev år 2003 tre artiklar i Till Liv om Fadern, Sonen och den Helige Ande. Dessa repriseras i festskriven som inledning till de tre huvudtemana Trons första artikel, Trons andra artikel och Trons tredje artikel, efter vilka resten av artiklarna grupperas. Denna recension följer också detta mönster efter att först ha behandlat Markus Hectors kartläggning av Nilssons teologiska profil.

Lars-Åke Nilsson som teolog

Markus Hectors artikel En så innerligt god Gud – om Lars-Åke Nilsson som teolog får sägas vara festskriftens huvudartikel, varför den här ges extra utrymme. Inte bara är den till omfånget störst och dessutom fått ge namn åt festskriften som helhet, den behandlar också det viktiga ämnet vilken teologi festföremålet står för. Eftersom Nilsson har en ytterst central position inom ELM-BV, bl.a. invald av predikantkollegerna i det nyinrättade lärorådet, säger artikeln även en hel del om var ELM-BV som rörelse står idag. Det vi får är naturligtvis Marcus Hectors bild av Nilsson som teolog, men det finns ingen anledning att misstänka att den inte skulle vara riktig.

I inledningen av artikeln beskrivs Nilssons bibelsyn (s 19-22). Nilsson sägs hävda Bibelns auktoritet och inspiration och så långt är allt väl. Vad som inte berörs i artikeln (kanske därför att Nilsson aldrig offentligt uttalat sig i frågan?) är huruvida Bibeln är absolut sann inte bara i frälsningsfrågor utan också rörande historia och naturvetenskap, framför allt då världens skapelse (Nilson uttalar sig inte heller om detta i sin egen artikel Jag tror på Gud Fader. Ett avståndstagande från evolutionismen kan man nog tycka är av nöden, ”obligatorisk”, i en kristen artikel om skapelsen). Det finns en skillnad i bibelsyn mellan att Bibeln är fullständigt ofelbar och ofelbar endast i att åstadkomma sitt syfte, nämligen att frälsa människor. Det hade varit intressant och klargörande att få veta var Nilsson står i denna fråga.

Det finns sådant som är gott i Nilssons teologiska ställningstaganden. Guds kärlek betonas starkt och hur Han möter oss i nådemedlen ser vi i följande citat: ”´Gud utför sitt verk genom sitt ord´, skriver Lars-Åke. ´Det är ett faktum vi ödmjukt måste böja oss för. Bara Gud kan göra oss kristna. Bara han kan föda nytt liv och sedan ge växt och mognad i detta liv.´ Ordet är Guds sanning. I det bor en frälsande kraft och överbevisande makt. Guds Ande bor och verkar i Ordet. Han för evangeliet till våra hjärtan” (s 29). Till de positiva sidorna hör också viss samhälls- och kyrkokritik. Samhällets individualisering, att människovärdet mäts efter prestation, feminismens könskampsperspektiv och utslätande av könsskillnaderna samt kyrkans liberalisering och frångående av Guds Ord, är sådant som Nilsson vänder sig emot (s 25f.).

En sak som oroar är Nilssons positiva inställning till ekumenik. Visserligen görs vissa ”pliktskyldiga” avgränsningar mot den fria, helt gränslösa ekumeniken, men grundtonen är ändå en helt annan än den mycket restriktiva inställning som tidigare varit BV´s (och som enligt rec. är den bibliska och bekännelsetrogna). Ett talande exempel på Nilssons inställning och praxis är följande citat ur artikeln: ”Sakramenten är också viktiga för den troende. Lars-Åke undervisar ofta om dem. Som regel använder han öppna formuleringar som: ´brödet och vinet är bärare av Kristus själv.´ Detta gör han […] då han i många fall måste ta hänsyn till att medlemmar av flera kyrkosamfund finns representerade bland åhörarna” (s 32). Detta är ett falskt hänsynstagande! Den sanna hänsynen till okunniga/villfarande kristna hade varit att i ett sådant läge tvärtom betona realpresensen så att de kunde få del av den biblisk-lutherska lärans sanning. Ekumenismen (det falska enhetssträvandet till skillnad från den bibliska ekumeniken) bygger alltid på dylika bortseenden från den bibliska sanningens skärpa och överslätanden av läroskillnader.

Oroande är också vad Nilsson skriver med anledning av ämbetsfrågan, då frågan uppkommit huruvida man kan samarbeta med sådana präster/predikanter som bejakar den obibliska uppfattningen om kvinnors tillträde till prästämbetet: ”För egen del tänker jag så här: jag lever i en skadad värld och själv är jag också drabbad men i sin nåd använder Gud mig. Jag vill leva efter det ljus jag får av Guds Ord och tvingas samtidigt konstatera att andra, som jag bedömer som uppriktiga kristna, i en del frågor handlar på annat sätt än jag. Men Kristus har i sin kärlek tagit emot mig; därför vill jag bemöta dem på samma sätt. Vi får samtala, söka Guds vilja och som goda syskon visa varandra kärlekens omsorg. (s 18f., cit. fr. Till Liv 2006:7-8, s 15).”

Här framkommer en ödesdiger sammanblandning av sak och person i Nilssons argumentation. Det är verkligen sant att vi alla är syndare och ofullkomliga. Ändå möter oss Kristus med sin nåd. Men detta får inte innebära att vi respekterar andra syndares felaktiga uppfattningar. Detta skulle bli helt förödande för kyrkan och den kristna tron. Vänligt men bestämt måste vi avfärda allt som strider mot Skriften. Det är tack vare den fullkomliga Skriften vi ofullkomliga människor har uppenbarelsen om Jesus och Hans försoning. Börjar vi acceptera från Skriften avvikande uppfattningar i olika lärofrågor är snart frälsningens kunskapskälla, vår ofelbara och klara Bibel, ifrågasatt och sedan borta som auktoritet. Skriftens klarhet får inte, lika litet som dess ofelbarhet, ifrågasättas.

Det som saknas hos Nilsson är en varning för de präster och predikanter som förespråkar kvinnliga präster. Eftersom ett bejakande av kvinnliga präster, om det inte bygger på ett rent förnekande av Guds Ord, bygger på okunnighet, kan man inte acceptera kvinnoprästförespråkare som präster eller predikanter. Ingen fråga har väl varit mer aktuell och orsakat så mycket skada som denna fråga i svensk kristenhet de senaste decennierna. Därför är det en prästs eller predikants skyldighet att studera Skriften i denna fråga och handla efter dess ord. Det är inte vi själva som väljer våra strider, utan varhelst Skriftens sanningar ifrågasätts måste en präst eller predikant träda upp till försvar. Bibeln säger vad vi skall göra när någon lär falskt: undfly den prästen eller predikanten (Matt. 7:15ff., Rom. 16:17f, Tit. 3:10). Här brister det hos Nilsson eftersom han förespråkar samarbete.

Sammanfattningsvis kan sägas att den bild som Hector målar upp av Nilsson som teolog visar på en mjuk, mild förkunnare som betonar Guds gränslösa kärlek (jfr. rubriken En så innerligt god Gud). Nilsson har en klar förankring i luthersk tradition, samtidigt som bekännelsetrohet (i artikeln kallad ”sluten konfessionalism”, s 23) avvisas. Nilsson är inte en Herrens stridsman såsom t.ex. Axel B. Svensson var.

Trons första artikel

Under denna huvudrubrik är fem artiklar samlade (liksom under de andra huvudrubrikerna). Inledningsvis möter Nilssons artikel Jag tror på Gud Fader. Bortsett från att den, som tidigare nämnts, saknar ett avvisande av evolutionismen, är den mycket tänkvärd och välskriven.

Därefter följer ELM-BV´s missionsledare Erik J Anderssons (medred.) Skapelsen – läsning med Dietrich Bonhoeffer. Av någon märklig anledning har Bonhoeffer blivit hyllad också inom sådana kretsar som identifierar sig som bibel- och bekännelsetrogna. Denne tyske teolog avvek på flera punkter från klassisk evangelisk-luthersk teologi, t.ex. menade han att skapelseberättelserna (obs. plural eftersom han accepterade bibelkritikens teori om en skarv i 1 Mos. 2:4, där en ny och annorlunda berättelse tar vid) är mytologiska och att Bibeln inte är verbalinspirerad.

Andersson refererar vad Bonhoeffer har att säga om skapelsen i boken Creation and Fall (tyskt original ”Schöfpung und Fall”) och i detta referat framkommer Bonhoeffers bibelkritik (s 56, not 44), hans bejakande av evolutionsteorin (s 51) och hans uppfattning att det är helt oväsentligt huruvida skapelsedagarna är dagar i vanlig mening eller i själva verket miljoner år (s 47). Hur Andersson själv ställer sig till dessa avvikelser från biblisk kristen tro hos Bonhoeffer blir – trots avsnittet ”Vad finns anledning att ifrågasätta hos Bonhoeffer? - inte klarlagt, vilket är en svaghet i artikeln.

Peter Henrysson resonerar sedan i Människans särmärke om vad det innebär att människan är skapad till Guds avbild. Han menar att likheten med Gud består i förmågan till språkanvändning (tal och skrift) och kulturell verksamhet i vid mening. Det som Henrysson lyfter fram utgör en intressant aspekt av gudslikheten, men man saknar ändå de mer grundläggande egenskaperna som hör till gudsavbildligheten: rättfärdighet, helighet, vishet, kärlek m.m.

Henrysson ställer en viktig fråga: ”Men är då inte Guds avbild i människan förstörd i och med syndafallet?” Svaret han själv ger är: ”Båda [sic] ja och nej” (s 61). Han visar på människans synd som talar emot att hon är Guds avbild, men säger också att människan även efter syndafallet är Guds avbild med hänvisning till 1 Mos. 9:6 (s 61). Dessa motstridiga påpekanden får stå oförmedlade bredvid varandra och motivera Henryssons dubbla svar. Men det riktiga svaret är att människan skapades till Guds avbild och före fallet också var detta (1 Mos. 1:27), men att denna likhet i och med syndafallet förstördes. Genom syndafördärvet liknar människan mer djävulen än Gud. Som Ef. 4:24 och Kol. 3:10 visar återupprättas gudslikheten först i och med pånyttfödelsen, då den kristne till sin nya människa ”blir en avbild av sin Skapare” (Kol. 3:10). Det bibelställe som Henrysson anför - ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud har gjort människan till sin avbild” (1 Mos. 9:6) - skall förstås teleologiskt (med avseende på syftet), d.v.s. att människan har ett absolut värde eftersom Guds avsikt med hennes skapelse är att hon skall vara Hans barn, bli det genom pånyttfödelsen. Hon är dock inte Hans avbild i sitt naturliga, fallna tillstånd. Så ser vi att människans oändliga värde kan försvaras utan att den mörka bild av människonaturen som Bibeln tecknar på något sätt avtrubbas.

Nästa artikel, En lovsång till livet, är skriven av Daniel Ringdahl. Här görs ett tydligt avståndstagande från gnosticism och andra religioner eller filosofier som nedvärderar det materiella, det fysiska. Kyrkan har genom tiderna i sitt förhållande till kulturen pendlat mellan avståndstagande och tillvändhet. Ringdahl är en tydlig förespråkare för det senare, dock inte utan kritisk distans till de destruktiva inslagen i samtidskulturen (s 70f.).

Askesen anges som ett viktigt medel för att skärpa urskillningsförmågan då det gäller att hitta ett rätt förhållningssätt till omgivningen (medmänniskorna, kulturen, samhället). Att klostrens asketiska fasta lyfts fram som något positivt (s 74) är inte förvånande i denna vår ekumenistiska tid med dragning åt Rom, men det bör påpekas att den lutherska kyrkan genom århundradena varnat för klosterväsendet. Där frodas nämligen så lätt gärningsfromhet och andligt elittänkande.

Fredrik Hector står för nästa artikel, Den Gud som säger: Du är min – en utläggning av Jesaja 43:1. Här görs en exegetisk genomgång av de centrala hebreiska begreppen barah (skapa), jazar (forma), gaal (friköpa), qara beshem (kalla vid namn) och li-atah (du är min) och Hector pekar därvid på en del intressanta samband genom kopplingar till andra gammaltestamentliga ställen.

Det som tyvärr förstör hela artikeln är att Hector på bibelkritiskt vis accepterar förekomsten av en Deuterojesaja (s 81, 93, not 2). Det är i högsta grad anmärkningsvärt att ELM-BV, som ju tidigare så energiskt bekämpat bibelkritiken och som tillkom just p.g.a. denna kamp, nu för fram dessa teorier. Adolf Kolmodin, som bl.a. hävdade Deuterojesajas författarskap, blev genom sin verksamhet den direkta orsaken till BV´s bildande, men nu förs de idéer han stod för alltså fram av ELM-BV´s egna teologer.

Trons andra artikel

Lars-Åke Nilssons artikel Jag tror på Jesus Kristus inleder denna avdelning av festskriften. Även denna hans artikel är välskriven och innehåller en rad viktiga sanningar. Bra är det också att Nilsson är tydlig med den dubbla utgången, att för den som avvisar Kristus finns inget hopp. Detta är ju annars, som bekant, något som många förkunnare gärna tiger om.

Det som saknas är dock läran om den allmänna rättfärdiggörelsen, något som ju annars närmast varit det gamla BV´s särskilda karaktäristikon. Att en artikel om Kristus och Hans verk inte framhåller denna dyrbara sanning må vara förlåtet, men att inte något av de fem bidragen som hör till andra trosartikeln (eller något av de övriga bidragen heller för den delen) lyfter fram detta strålande och allra klaraste evangelium är ytterst anmärkningsvärt och vittnar dessvärre om att frälsningsfaktumet att ”en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom” (Rom. 5:18) inte längre hålls levande inom rörelsen.

En verklig höjdpunkt möter oss i John-Erik Ekströms artikel Jesus bergspredikan – i himmelriket på jorden. Med fast och säker hand går Ekström kortfattat igenom hela bergspredikan och lyckas trots det begränsade utrymmet lyfta fram en hel rad andliga skatter ur denna den mest kända av Jesu predikningar. Bergspredikans skarpa lagförkunnelse framträder i all sin tydlighet, men Ekström visar också i sin fina utläggning var trösten finns; hos Jesus Kristus och ingen annan. Denna artikel rekommenderas å det varmaste för den som vill tränga in i Bergspredikans budskap.

Även Lars Artmans och Erik J Anderssons artikel Korsets innebörd är läsvärd. Här ges en beskrivning av korsets betydelse utifrån Hugo Odebergs författarskap. Odebergs tankar - framför allt att Lammet är slaktat från världens grundläggning, att frälsningen, rättfärdigheten och segern alltså är evig och funnits med i Guds frälsningsrådslut redan från evighet - fångas på ett åskådligt sett.

Nästa artikel är Petter Kollbergs Jesus – Herre över allt. En betraktelse över Jesu Himmelsfärd. Kollberg ger i denna artikel en fin betraktelse över Jesu Himmelsfärd, där han visar hur Jesus är 1) den som i Elias efterföljd far till Himlen, 2) den tillbedjansvärde och 3) den som skall komma tillbaka.

Artikeln har förtjänster, men en sak må påpekas. Kollberg skriver: ”Jesus liv har inget öppet slut. Han var noga med att tala om att han skall komma tillbaka och i vilket ärende. Nämligen att upprätta sitt rike på jorden i full gestalt, döma oss människor och sedan leva i evig harmoni med sitt folk.” (s 126).

Kollberg föreställer sig alltså att den eviga saligheten innebär ett liv här på jorden. Detta behöver inte nödvändigtvis betraktas som falsk lära, då frågan om världens förintelse eller förvandling vid Jesu återkomst inom den lutherska kyrkan varit en öppen fråga. Johan Gerhard skriver t.ex.: ”Uppfattningen angående världens substantiella förstöring eller undergång förfäktar vi inte som en trosartikel som skulle vara absolut nödvändig för saligheten att känna till och tro, utan vi säger, att den är mer konform med de uttryckliga skriftutsagor som talar om världens ände” (Loci theologici, 1885, 3, Tomus IX, s 157a).

Fel blir det däremot om man hävdar en världens gradvisa förbättring från nu-situationen fram till det paradisiska tillståndet. Det tycks som att Kollberg gör sig skyldig till detta fel eftersom orden om att Jesus skall ”upprätta sitt rike på jorden i full gestalt, döma oss människor och sedan leva i evig harmoni med sitt folk” av allt att döma är avsedda att fattas kronologiskt, så att det paradisiska tillståndet på jorden skall föregå domen på den yttersta dagen.

Den sista artikeln i denna andra huvuddel av boken är skriven av Anders och Bodil Månsson och heter Därför älskar vi Kristus. Kristi olika välgärningar lyfts fram och författarna visar hur dessa är till välsignelse för oss både i detta liv och i det tillkommande. När frälsningsverket förklaras används dock en inte helt lyckad formulering: ”Just därför att han är både Gud och sann människa kunde hans död på korset bli till frälsning för oss. Han måste vara sann människa, för endast en människa kan sona människors synd. Och han måste vara sann Gud, för endast Gud kan ingå i döden och ändå behålla livet” (s 131). Det är sant att en människa måste vara människornas ställföreträdare då tillfyllestgörelsen sker. Samtidigt räcker inte ens en syndfri (sann) människas offer som betalning för hela mänsklighetens syndaskuld: ”Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom” (Ps. 49:8). Endast därför att Kristus samtidigt är sann Gud äger Hans offer ett sådant värde att det kan sona hela skulden, en sådan köpkraft att det kan friköpa mänskligheten en masse. Artikeln är i övrigt tänkvärd och uppbygglig.

Trons tredje artikel

Även denna huvuddel inleds med en artikel av Lars-Åke Nilsson, Jag tror på den Helige Ande. Till det positiva hör att han betonar den kroppsliga aspekten av det eviga hoppet (men varför utgår han då från översättningen ”de dödas uppståndelse” och inte ”kroppen uppståndelse”?) (s 142) och att han, precis som i den andra trosartikeln, varnar för förtappelsen (s 143). En negativ sak är hans användande av uttrycket (människans) ”gudomliggörelse”. Det är ytterst tveksamt om denna term kan sägas på ett adekvat sätt fånga in vad Petrus menar då han säger att de kristna får ”del av gudomlig natur” (2 Petr. 1:4). I vår nyandliga tid, då gränsen mellan mänskligt och gudomligt suddas ut och frälsning ofta beskrivs som ett uppgående i gudomen, är det mycket viktigt att vara tydlig med att människan förblir människa också såsom frälst och härliggjord.

Fredrik Carlssons artikel Anden och Kyrkan är till sin första hälft mycket uppbygglig. Här ges nämligen god självavård genom undervisning om nådemedlen (Ordet, dopet och nattvarden), där den frälsningssökande människan hänvisas till det objektiva, till de frälsningsfakta som gäller oavsett vad hon i sina skiftande känslolägen upplever och förnimmer.

Artikelns andra del handlar om nådegåvor och även de mer spektakulära av dessa (t.ex. tungotalet, s 152) förs, om än på ett försiktigt sätt, fram som något eftersträvansvärt. Jag ställer mig avvisande till att detta är nyckeln till förnyelse i församlingarna och missionsföreningarna. Snarare är det den gamla evighetsmättade förkunnelsen, där såväl helvetet som himlen kommer nära - lag och evangelium - som kan verka väckelse och nytt liv.

Nästa bidrag är Gud gav växten – några reflektioner kring nådens ordning idag av Göran Landgren. Denna artikel upplevs som rörig och oklar, delvis beroende på bristande korrekturläsning. Fundersam blir man också att en sådan här artikel tagits med i festskriften, eftersom nådens ordning - beskrivningen av den kedja av händelser och inflytanden som inträffar under en människas väg till den himmelska härligheten – inte stått högt i kurs inom den rosenianska väckelsen. Rosenius själv ansåg att schematiseringen av nåden öppnade för lagiskhet. ”Kom som du är” var istället hans lösen. Det är också svårt att komma ifrån att åtminstone Schartaus framställning av nådens ordning är starkt synergistisk.

På ett sätt som inte alla gånger är lätt att följa försöker Landgren dra lärdomar från nådens ordning och applicera dem på den uppgift kyrkan står inför idag: att predika Guds Ord för narcissistiska människor som inte vet om att de är skapade av Gud och ofta inte ens söker en mening med livet. Under hänvisning till Leif Andersen menar Landgren att vi idag inte endast kan predika lag och evangelium, utan måste börja med skapelsen. Istället för lag-evangelium blir det alltså skapelse-lag-evangelium (s 161). Till detta är att säga att predikan och undervisning om skapelsen faktiskt är lagpredikan (jfr. förklaringarna till första trosartikeln och första budordet i Luthers Lilla katekes och se hur lika de är!). Dessutom är inte människan helt okunnig om Skaparen, även om sanningen om Honom är starkt undertryckt i vår moderna kultur. Innerst inne vet hon att hon är skapad av Honom (Rom. 1:20) och skall dömas av Honom (Rom. 1:32). Den moderna människan behöver kanske bli påmind om detta mer än tidigare generationer, men någon alldeles ny kunskap, sedan tidigare helt okänd, är det inte frågan om.

Christian Braw har bidragit med Att söka efter friden – Ingvar Hector i den enskilda själavården. Braw är en skicklig författare, alltid njutbar att läsa. Här får vi en intressant inblick i den forne föreståndaren på Hjelmserydsstiftelsen Ingvar Hectors tillvägagångssätt som själavårdare. Vi möter också hans frustration i den förlorade kyrkokampen, som resulterade i Svenska kyrkans närmast fullständiga avfall från kristen tro. Motmedlet i en sådan situation är enligt Hector: ”Det gäller att vara i systemet som vore man där icke.” (s 176). En sådan strategi är inte biblisk och som luthersk kristen kan man därför inte på denna punkt följa Hector. Däremot gör präster och andra andliga vägledare klokt i att ta intryck och lärdomar av Hectors själavård.

Festskriftens sista artikel är Andreas Johanssons Fylld av Anden för att vittna – en teologisk upptäcktsfärd. Johansson skriver inledningsvis att han vuxit upp i BV och att han är tacksam för den förkunnelse om korset han där fick del av. Han upptäckte dock senare i livet, genom teologistudier, att det han som barn lärt sig om den Helige Ande inte var uttömmande, det ”fanns mer att upptäcka och lära” (s 183).

Johansson vill sedan lyfta fram det som han uppfattar vara en sund karismatik och betonar upplevelsen av den Helige Ande. Bl.a. menar han att det i Apg. 19 handlar om ett omdop eftersom Johannes lärjungar inte tagit emot Anden när de döptes (s 184). Johansson avviker därmed från den lutherskt-ortodoxa uppfattningen som gör gällande att Apg. 19 istället skall förstås antingen som att a) v 5 inte är Lukas ord utan Pauli, så att Paulus inte döpt dessa Johannes Döparens lärjungar utan bara lade händerna på dem, eller b) Johannes lärjungar i Efesus hade avlägsnat sig så mycket från kristen tro att de blivit i sekt, vars dop inte längre var giltigt. Utöver denna detalj är det tre större invändningar jag har mot artikeln.

För det första: Eftersom jag känner till BV´s äldre undervisning och förkunnelse, den som Johansson vuxit upp med, vill jag hävda att denna inte brast i sin undervisning kring de olika trosartiklarna, utan tvärtom hade fokus förlagt till rätt ställe. När den Helige Ande kommer till en människa och verkar på hennes hjärta, eller när Han på ett påtagligt sätt utgöts den första pingsten, är det nämligen inte för att vittna om sig själv eller ställa sig själv i centrum. Han kom och Han kommer ännu idag för att vittna om Jesus. Hans uppgift är inte att låta oss se Honom själv utan att vända våra blickar mot Frälsaren. Han målar inga självporträtt utan med stora penseldrag målar Han upp Frälsaren Jesus Kristus för våra ögon. Där Anden går fram och verkar, där ser vi den korsfäste och uppståndne. Där kommer Jesus nära och blir levande för oss.
Jesus sade till sina lärjungar den sista kvällen: "Men när Han kommer, sanningens Ande, då skall Han föra er in i hela sanningen. [---]. Han skall förhärliga mig" (Joh. 16:13-14). En andefylld predikan är därför en predikan som handlar om Jesus. Den Helige Ande och Hans verksamhet behöver över huvud taget inte nämnas. Predikas Jesus och Hans verk är den Helige Ande i allra högsta grad verksam. Och den Helige Andes verk sker alltid genom Ordet. "De ord som jag har talat till er", säger Jesus, "är Ande och liv" (Joh. 6:63). Det är bara evangeliets Ord som kan ge en människa andligt liv, som kan föda på nytt (1 Petr. 1:23, Jak. 1:18). En predikan som å andra sidan bara uppehåller sig kring den Helige Ande och Hans gåvor, men som inte nämner Jesus eller visar på den Helige Andes gåvors samband med Jesus, är en tom predikan utan Ande. Sanningens Andes uppgift är ju att förhärliga Jesus.

Den Helige Andes uppgift är alltså att vi skall lära känna Gud genom Hans Son Jesus Kristus. Fokuseringen på Anden och Hans gåvor leder (vad jag vet) nästan ofelbart till att man kommer bort från korset och det är nog ingen tillfällighet att denna artikel helt saknar (utöver de erkännsamma orden om författarens uppväxt i början) det mest centrala i den kristna tron: Kristi dyra återlösningsverk.

För det andra: Johansson gör ingen åtskillnad mellan Andens verk i skapelsen och Andens verk i frälsningen. De flyter samman, t.ex. när han skriver: ”Att titta på solnedgången, att leva med familjen, att be till Gud eller att stå tidigt upp för att gå till jobbet och att äta god mat är sanna andliga aktiviteter” (s 186). Det kan visserligen vara sant att det är en andlig aktivitet när en kristen människa går upp tidigt ”för att gå till jobbet”, men detta beror i så fall på att han av Anden genom Ordet blivit förd till gemenskap med Jesus Kristus och nu vill tjäna medmänniskorna. Den viktiga och helt avgörande skillnaden mellan skapelse- och frälsningsplanet upprätthålls inte i Johanssons artikel.

För det tredje, slutligen: Johansson talar om Anden som en förändringsagent som förvandlar människor för att sedan få ännu större effekter på omgivningen: ”Vi väntar på att Andens förändringsarbete ska sprida sig ännu mer. Ringarna ska spridas tills de når hela skapelsen (Rom 8:22) som nu suckar och våndas, men som ska nå fram till Guds barns härliga frihet. (Rom 8:21)” (s 187). Slutmålet, som vi gradvis, genom en successiv förvandling av jorden, är på väg emot är, enligt Johansson (liksom enligt Petter Kolberg, se ovan), en fullkomnad jord: ”Jesus är i himlen nu – i pingstens tidsålder – och därifrån väntar vi på honom för att han ska återupprätta allt, dvs inte för att Jesus en gång ska ´hämta hem de sina´, men för att Jesus ska komma tillbaka för att återupprätta allt det som är skadat och förstört här på jorden. Jämför också Upp 21:2 där den heliga staden kommer ner till jorden från himmelen. Det som sedan beskrivs i Upp 21-22 sker på den nya jorden och inte i himmelen” (s 186).

Denna uppfattning står i bjärt kontrast till Jesu eskatologiska utsagor (t.ex. Matt. 24) enligt vilka jorden inte blir ”bättre och bättre dag för dag”, utan tvärtom bryts såväl den fysiska naturen, kultur- och samhällslivet samt kyrkan ned tills Jesus kommer tillbaka vid den stora världsundergången i eld och hämtar hem de sina till himlen.

Sammanfattande omdöme

Om denna festskrift kan sammanfattningsvis sägas att det är en blandad kompott vi bjuds på. Somliga artiklar är bra, t.o.m. mycket bra, medan andra starkt avviker från det som tidigare varit BV´s teologiska linje. En gång i tiden borgade BV Förlags logotyp för bibeltrogen, evangelisk-luthersk litteratur, men så är tydligen inte längre fallet. Det är något en läsare av denna skrift med sorg måste konstatera.

En boks innehåll är naturligtvis det viktigaste, men ansträngningar bör också göras för att formen skall bli så bra som möjligt. En noggrannare korrekturläsning hade upptäckt flera av de skrivfel, som boken tyvärr i alltför hög utsträckning innehåller.

Lars Borgström

red. Erik J Andersson och Markus Hector: En så innerligt god Gud. Festskrift till Lars-Åke Nilsson, 198 s, BV-förlag. ISBN 978-91-7518-260-5. Örkelljunga 2012.