Skattkistan

Skattkistan

Recension av Kristi lag, naturlig lag och antinomism

RecensionerPosted by Lars 2013-06-26 20:33:23

av Lars Borgström Recension av Kristi lag, naturlig lag och antinomism

En ny bok har getts ut av doc. Rune Söderlund, en av de främsta kännarna av luthersk teologi i vårt land. Nu är det i och för sig inte nyskrivet material som publiceras, utan Kristi lag, naturlig lag och antinomism är en sammanställning av två äldre föredrag och två sedan tidigare utgivna artiklar. Likväl skänker boken varje teologiintresserad stor behållning och det var med hög förväntan jag tog del av den.

Kaos, kosmos och rättfärdighet

Den första artikeln, ”Kaos, kosmos och rättfärdighet”, är en idéhistorisk studie där vi får ta del av både bibliska och utombibliska, kristna som hedniska föreställningar om den lagbundna ordning, som många tänker sig finnas i såväl skapelsen som på moralens område. Även frälsningens ordning behandlas, där frälsningen kan betraktas som ett återställande av den ursprungliga ordning, som brutits genom synden. Artikelns huvudtes sammanfattas av Söderlund själv: ”Moralens ordning har i både judisk och kristen tradition ansetts höra nära samman med naturens ordning, och båda slagen av ordning har man med förkärlek framställt i mätandets kategorier” (s 11). Som endast ett exempel på vad ”mätandets kategorier” kan innebära nämner jag här att Guds vedergällning enligt 1 Mos. 15:16 kommer, ”när människan fyllt sin missgärnings mått” (s 32).
Artikeln är lärorik och erbjuder såväl intellektuell njutning som andlig fördjupning. Dock innehåller den även en viss öppenhet för bibelkritiska synpunker. Tämligen neutralt redovisas de teorier som i högre eller lägre grad gjort gällande, att skapelseberättelsen i 1 Mos. är beroende av den babyloniska skapelsemyten E´numa elish (s 14-16). Det verkar som att Söderlund lutar åt uppfattningen att Bibelns skapelseberättelse utgörs av mytologiskt stoff som övertagits från Babylon, men att detta stoff omformats till att passa Israels monoteism. Till dessa bibelkritiska teorier är att säga att den bibliska skapelseberättelsen i själva verket äger mycket ringa likhet med den babyloniska, och att den gudomliga uppenbarelsen inte evolveras fram genom förädling av hedniska idéer och föreställningar.

Mosaisk, naturlig och ny lag i Gamla testamentet

Den andra artikeln, ”Mosaisk, naturlig och ny lag i Gamla testamentet”, är givande och klargörande. Söderlund visar att den naturliga lagen är given redan i skapelsen och således gäller alla folk i alla tider (s 52-53). Den mosaiska lagen gällde däremot endast det judiska folket (rumslig begränsning) från och med Sinai (s 46) fram till Kristus (s 69f.) (tidslig begränsning). Den nya lagen, slutligen, är något paradoxalt den gamla, skapelsegivna lagen som i och med nya förbundets inbrott blir inskriven i de troendes hjärtan, som spontant följer den (s 69).

En stor förtjänst hos artikeln är att den visar varför vissa gammaltestamentliga bud inte gäller i det nya förbundet. Ceremoniallagen (renhets- och offerföreskrifter m.m.) pekade fram mot Kristus och har blivit överspelade genom Hans fullbordade verk. Morallagen däremot är evigt giltig. Det gäller att inte förväxla det ena med det andra. Man möter ju idag ofta den argumentationen att kyrkan borde släppa på olika etiska bud, t.ex. kring äktenskapet, eftersom kyrkan ändå inte följer alla bud som är givna i Bibeln. Men en evigt giltig lag ändras inte efter strömningar i tiden. Artikeln har också den förtjänsten att den visar att den nya lagen, som kommit i och med nya förbundet, redan är förutsagd i Gamla testamentet. Hela Bibeln, Gamla och Nya testamentet, framstår därmed som den enhetliga Skrift den är.

Tyvärr är även denna artikel befläckad med bibelkritik. Vi möter på s 45-46 en neutral presentation av de två alternativen 1) att Mose skrivit de böcker som bär hans namn och 2) att de tillkommit under efterexilsk tid (efter hemkomsten från Babylon). På s 66 finns vidare en mycket olycklig formulering, där Söderlund skriver om förkunnelsen i Jer. 3:22 (”Vänd om, ni avfälliga barn! Jag skall bota er från er otrohet”), att ”det är det budskap som Jeremia menar sig ha fått att bära fram”. Här insmyger sig en osäkerhet: Var det bara inbillning från Jeremias sida att Herren befallde honom att bära fram detta budskap? En bättre och bibetrogen formulering hade lytt så här: ”det är det budskap som Jeremia på Herrens uppdrag fick bära fram”.

Det nya budet

Den tredje artikeln, ”Det nya budet”, tar upp den intressanta frågeställningen om vad som menas med att det kärleksbud Jesus ger, är ett ”nytt bud” (Joh. 13:34). Kärleksbudet kallas å andra sidan av Johannes för något ”som vi har haft från början” (2 Joh. 5), men också för något som på en gång är gammalt och nytt (1 Joh. 2:7-8). Söderlunds lösning på detta problem (som jag finner riktig) är att budet om den inbördes kärleken med rätta kan kallas nytt, fastän det är gammalt, eftersom genom Kristus den ursprungliga, goda skapelsens ordning på nytt börjat framträda. Söderlund skriver mycket tänkvärt:

”När man fått upp ögonen för, att begynnelsen […] kan tänkas syfta [---] på världens begynnelse, så förstår man, att med denna tolkning kommer det nya ej att vara nytt trots att det också är gammalt, utan det tillhör den nya sfären just emedan det sammanfaller med det gamla, nämligen det urgamla, det som var i begynnelsen. Det finns något som är äldre än det gamla mörkret. Ljuset har ej blott avlöst och skingrat mörkret och såsom något nytt ersatt detsamma, utan detta ljus var dessutom före mörkret. [---] Vad som sker genom frälsningen i Kristus är en återställelse av det tillstånd som rådde i begynnelsen. Att Gud gör allting nytt innefattar att allt återställes i sin ursprungliga renhet” (s 79).

Antinomismen i historia och nutid

Den fjärde artikeln, slutligen, ”Antinomismen i historia och nutid”, är den i särklass längsta (51 s). Som titeln anger behandlas antinomistiska (uppfattningen att lagen inte skall drivas och predikas) strömningar i såväl historisk tid (fornkyrkans Marcion och reformationstidens Agricola) som modern tid (Barth, Wingren, K.G. Hammar). Det skulle här föra alldeles för långt att redogöra för hur dessa teologer företrätt antinomism i olika former, men allmänt kan sägas att Söderlund på ett kunnigt sätt ledsagar läsaren genom antinomismens historia. Artikeln redogör inte bara för de olika antinomistiska avarterna, utan ställer också fram det bibliska och reformatoriska alternativet: Lagen skall predikas för att krossa människan, driva henne till syndakännedom. Evangeliet skall sedan predikas för att frälsa människan, som först efter lagens predikan inser sig behöva frälsning. Artikeln avslutas med nio teser, varav jag återger några:

1. Gud är inte bara kärlekens utan även den stränga rättfärdighetens Gud, som ställer bestämda krav på människorna.

2. Försoningen är inte endast ett uttryck för Guds kärlek utan även ett uttryck för att det var nödvändigt att Guds rättfärdighet blev tillfredsställd, om människorna skulle få förlåtelse.

3. Samhället kan inte styras utan lag. Anarki och slapphet i den borgerliga lagstiftningen är ej i enlighet med Guds vilja.

5. Lagen går före evangelium för att ge människorna kännedom om synden och

bereda väg för mottagandet av evangelium.

De nio teserna är samtliga förankrade i Bibeln och den lutherska läran. Mycket önskvärt vore det om fler predikningar i vårt land kunde präglas av dessa tesers innehåll!

Sammanfattande omdöme

Som ofta när det gäller Rune Söderlunds undervisning i tal och skrift erbjuder också denna bok mycket värdefulla lärdomar och iakttagelser. Läsaren berikas med både bibelteologiska och teologihistoriska insikter. Samtidigt måste dock en varning utfärdas för den öppning för bibelkritiska synpunkter som denna bok innehåller.

På annan plats i denna tidning presenteras en ny småskrift, ”En framställning av Skrift- och bekännelsemässiga principer” (antagen av Missourisynoden 1973). Där förkastas med rätta bl.a. följande åsikter:

  • Att den Helige Ande inte inspirerade de faktiska orden av de bibliska författarna utan endast försåg dessa med särskild vägledning.
  • Att uttalanden av Jesus och Nya testamentets författare angående det mänskliga författarskapet av delar av Gamla testamentet [---] inte behöver anses vara sanna.
  • Att den Heliga Skrifts läror är resultatet av en naturlig utveckling eller evolution av idéer och erfarenheter i Israel och den tidiga kyrkan.

Tyvärr är inte Söderlund tydlig på dessa punkter, eftersom han 1) använder uttrycket att Jeremia ”menar sig ha fått” ett budskap att bära fram och 2) inte tar avstånd från att Moseböckerna skulle vara tillkomna under efterexilsk tid, d.v.s. 538 f. Kr och senare samt 3) tycks vara öppen för att Bibelns skapelseberättelse utgörs av omarbetat mytologiskt stoff från Babylon.

Rune Söderlund: Kristi lag, naturlig lag och antinomism, 131 s, Församlingsförlaget. ISBN 9789172710634 Örkelljunga 2012.