Skattkistan

Skattkistan

Predikan Alla helgons dag

PredikningarPosted by Lars 2013-11-01 21:42:09

Predikan Alla helgons dag. Matt. 5:13-15

Alla helgons dag har blivit en dag, då dagens svenskar tänker på sina döda anhöriga och gärna åker ut till deras gravar med ljus och blommor. I kyrkans år är denna dag dock ägnad åt helgonen, och dessvärre är det långt ifrån alla människor som lever och dör som sådana. Innan vi återkommer till detta tragiska faktum kan det vara bra att klargöra vad ett helgon är, vem som är helgon och vem som inte är det.

Att vara kristen är att vara helgon

När Paulus i inledningen av sina brev skriver ”till de heliga” på den eller den platsen, skulle översättningen lika gärna kunna ha varit ”till helgonen”. Så översätter för övrigt Per Jonsson (se t.ex. 2 Kor. 1:1). Helgonen är alltså desamma som det heliga kristna folket, d.v.s. alla som tror på Jesus Kristus. De är inga moraliskt fulländade varelser, men iklädda Kristus sin Frälsare är de genom tron alldeles ”utan fläck och skrynkla eller något annat sådant” (Ef. 5:27). I Bibeln tilltalas alltså alla kristna här i världen - i detta liv - som helgon. Det är alltså inte något man kan förklaras vara först efter döden, såsom i den romersk-katolska kyrkan. Där är inte heller alla kristna helgon, såsom i Bibeln, utan endast en mycket speciell grupp som kommit särskilt långt i helgelsen. Dessa kan av påven, efter deras död, helgonförklaras.

De kristna är jordens salt

Vad innebär Jesu ord i bergspredikan, att Hans lärjungar skall vara jordens salt? Två förslag har getts. Vissa har menat att Jesus syftar på saltets smakhöjande funktion; saltet såsom krydda. Världen är fallen i synd och helt i den ondes våld (1 Joh. 5:19). Men p.g.a. lärjungarnas närvaro i världen, och deras inflytande på människorna, förkastar inte Gud genast människosläktet likt en osmaklig rätt som Han vämjes vid. Troligare är kanske att Jesus syftar på saltets bevarande funktion; saltet såsom konserveringsämne. Då blir meningen att lärjungarnas närvaro i människosläktet, som i sig självt är hemfallet åt förruttnelse, ger möjlighet till sedlig sundhet, moralisk livskraft. Som synes spelar det ingen roll vilken av uppfattningarna vi stannar vid, då de har samma innebörd: P.g.a. de kristna är världen inte så fruktansvärt illa däran, som den annars skulle vara - p.g.a. de kristna är världen ännu inte mogen för sin slutliga dom - p.g.a. de kristna finns det antal rättfärdiga, som inte fanns i Sodom, men som hade räddat också den staden från undergång om de funnits där (1 Mos. 18:32).

Att vara salt innebär, att vi kristna skall "salta" världen med dess synder och villfarelser, strö ut bitande salt så att inte världen ruttnar. Om vi inte fyller denna funktion, utan istället anpassar oss efter denna värld och dess tankesätt och livsmönster, duger vi inte till annat än att ”kastas ut och trampas ner av människor”. Då blir vi inte bara ur stånd att utöva gott inflytande i världen, utan vi går också själva miste om frälsningen.

En märklig syn möter oss i Upp. 11:1-2. Johannes får uppdraget att mäta Guds tempel, d.v.s. den kristna kyrkan: "Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem som tillber där inne. Men utelämna templets yttre gård och mät den inte, eftersom den är given åt hedningarna, och den heliga staden skall de trampa under fötterna i fyrtiotvå månader.” Två sorters kristna framträder här: ”tempelkristna”, som håller till inne i templet vid altaret, och ”förgårdskristna”, som håller till utanför där hedningarna härskar.

Endast den som måste hålla till vid Guds altare, Golgata, är en sann kristen. För sina synders skull måste han ständigt hålla till där ett fullkomligt offer har blivit offrat i hans ställe. Han lever i syndernas förlåtelse. Han håller måttet, därför att han håller till vid altaret och tillber. Han är en tempelkristen.

Men vad är då förgården för något, den som inte skulle mätas, den som är given åt hedningarna? Det är den del av kristenheten som endast hör till de kristna på ett yttre sätt. Det är sådana människor som inte lider av sin synd, sådana som snabbt blir trötta på att höra om Jesu död och uppståndelse. Sådana människor är förgårdskristna. De står nära kristendomen i yttre motto, men inför Gud har de inget som håller måttet. De är namnkristna eller oförståndiga jungfrur (Matt. 25:3). De tycker om att leva så nära världen som möjligt och vill sudda ut de klara gränserna mellan Guds rike och världen, som Herren själv har stakat ut.

Vad skall hända med de förgårdskristna? De kommer att avfalla i förföljelsens stund. Där finns ingen kraft eller vilja att lida för Jesus namns skull. Hedningarna trampar ned och besegrar dem, alldeles som Jesus säger i Bergspredikan: De kristna som förlorat sitt salt ”duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor”. När man försöker anpassa kristendomen så att den skall bli lättare att acceptera för de oomvända, blir man själv nedtrampad, besegrad. Man får hela tiden anpassa sin lära och sitt liv efter vad tidsandan dikterar. På senare år har homosexualitet blivit på modet. Då anpassar sig snabbt alla förgårdskristna präster och pastorer och välsignar denna sodomitiska otuktssynd. Man har besegrats av hedningarna, av världens ande och av djävulen själv som driver sitt spel bakom alltihop.

Men Guds tempel, som Han byggt i människors hjärtan genom sitt Ord och sin Ande, kan ingen förstöra. Frågan för varje kyrkogångare är om han eller hon är en tempelkristen eller en förgårdskristen.

De kristna är världens ljus

”Ni är världens ljus”, säger Jesus. Det är med lärjungen som med staden på berget och ljuset på ljusstaken, Den kristna tron får inte, ja kan inte, om den är äkta, döljas. Städerna i det heliga landet låg ofta högt uppe på ett berg, synliga på långt håll. En sådan stad kunde inte förbli osynlig eller dold. Så kan inte heller den som vill vara en Jesu lärjunge och leva efter Hans Ord undgå att få andras blickar riktade på sig. Det måste synas på lärjungens uppförande och leverne, att han tillhör en annan värld. Man kan inte i hemlighet vara en Jesu lärjunge. Den kristendom som inte märks på jorden märks inte heller från Himmelen.

I det andliga avfall vi idag lever i, då ett kolsvart mörker lagt sig över vårt land, är det viktigare än någonsin att vi inte tappar modet utan förblir vid Herren och Hans Ord. Och i ett annars kompakt mörker märks faktiskt ett enda ljus mycket tydligt. En nattvandrare i det gamla Judéen och Galiléen hade inga svårigheter att orientera sig mot den upplysta staden på berget. Det räckte med att en enda oljelampa brann i ett fönster, så kunde man se staden på mils avstånd. Ett enda kristet hem kan ha en sådan effekt också hos oss, i vårt land.

Jesus talar om att sätta ljuset på ljushållaren. När mörkret föll på i det gamla Orienten, tände man ett ljus och satte det på lamphållaren, för att det skulle lysa upp husets enda rum. Det hade varit meningslöst att sätta en skäppa, ett lådliknande sädesmått, över ljuset. Lika meningslöst är det att försöka gömma sin kristna tro. Lärjungen skall vara ljusbärare bland människorna. Men inte för att själva vinna ära skall vi göra det goda. Det är för att Fadern i Himmelen skall bli ärad som vi skall göra de goda gärningarna och tjäna vår nästa.

Men skall man kunna vara ett salt och ett ljus måste man själv ha smakat saltet och sett ljuset. En sann omvändelse är som ett svidande salt i sår, men det renar. Sorgen över den egna synden kommer ingen kristen undan. Men när vi ser på Jesus, möter vi det sanna ljuset. Att leva i tro på Honom är att vandra som ett ljusets barn.
Vår kallelse står klar: Vi skall vara jordens salt och världens ljus. Har vi varit verkliga föredömen på detta område? Jag tror vi var och en får be om förlåtelse för våra synder, framför allt våra underlåtelsesynder. Kanske har vi t.o.m. varit som tynande vekar på väg att helt slockna? Om Jesus heter det: ”Ett brutet strå skall Han inte krossa, en tynande veke skall Han inte släcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten” (Jes. 42:3). Utan Honom är vi helt utan hopp, ”men om vi vandrar i ljuset, liksom Han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, Hans Sons, blod renar oss från all synd” (1 Joh. 1:7). Amen.