Skattkistan

Skattkistan

Predikan Midsommardagen

PredikningarPosted by Lars 2014-06-20 07:53:13

Predikan Midsommardagen Mark. 6:14-29

Vi firar idag Midsommardagen eller den Helige Johannes Döparens dag. Att firningsämnet idag är Johannes döparens födelse har naturligtvis att göra med att vi nu befinner oss sex månader före jul. I Lukasevangeliet läser vi att Maria, i samband med bebådelsen, fick veta av ängeln Gabriel att hennes släkting Elisabeth, som egentligen var för gammal att få barn, var gravid i sjätte månaden (Luk. 1:36). Johannes Döparen, sonen som Elisabeth födde, föddes alltså sex månader före Jesus. Därav att hans födelse firas nu mitt i sommaren. Även med avseende på deras födelse var alltså Johannes en som gick före Jesus. Annars tänker vi nog mest på att Johannes var vägröjaren, som genom sin stränga lag- och botpredikan beredde vägen för Jesus, som fick människorna att inse och ångra sin synd för att ta emot förlåtelsen i Jesu namn och blod.

I dagens text fick vi dock höra hur Johannes Döparen gick före Jesus i ytterligare ett avseende: Han fängslades och dödades p.g.a. att han stod upp för sanningen. Han led alltså döden före Jesus. Oskyldig blev han avrättad därför att han predikade mot synden, i detta fall otukten. Martyriet är en del av de kristnas lott i denna värld, som ”är i den onde” (1 Joh. 5:19). Inte så att alla kristna blir dödade förstås, men några blir det, också i våra dagar, och alla kristna får i olika grad smaka på världens fiendskap. Det går en gräns mellan Guds rike och världen, de två står i motsättning till varandra och kan inte förenas utan att den kristne lider svår skada till sin själ. Jakob skriver i sitt brev till dem i församlingen som levt ut sina världsliga begärelser och slösat bort sina liv i njutningar: ”Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende” (Joh. 4:4). Johannes Döparen fick, liksom senare sin Mästare Jesus Kristus, smaka på att trohet gentemot Gud och sanningen innebär världens fiendskap.

Johannes predikan mot synden väckte hat

Varför blev då Johannes Döparen satt i fängelse och varför dödades han? I Galliléen härskade vid denna tid Herodes Antipas, son till den ökände Herodes den store som dödade alla gossebarn under två års ålder kring Betlehem. Herodes Antipas var landsfurste eller tetrark, vilken innebar att han härskade över en fjärdedel av det land som fadern hade låtit dela upp mellan sina söner. Förutom Galliléen hörde även Peréen till hans område. Herodes Antipas hade en bror som hette Filippus. Denne Filippus hade gift sig med en intrigerande och härsklysten kvinna vid namn Herodias. Herodes Antipas var redan gift på sitt håll med dottern till Nabateerrikets kung Aretes. Filippus hustru Herodias förförde sin svåger Herodes Antipas och de skilde sig båda från sina respektive makar för att gifta sig med varandra.

Detta gick Johannes emot. Han sade öppet att det inte var tillåtet för Herodes Antipas att ta sig sin broders hustru. Johannes var en profet med uppdrag att predika Guds ord. Eftersom han fruktade Gud mer än människor bar han fram Guds ord vad det än kostade honom av lidande, vilka konsekvenser det än kunde få. Han tänkte säkert: ”Ve mig om jag inte predikar Guds ord!” Tänk om det fanns fler av sådana människor idag! Så välsignat det skulle vara. Då skulle vi inte leva i en sådan sömnaktig tid som vi gör.

Inte så förvånande ledde Johannes förebråelser till att han fängslades. För dem som lever i synd och moral är det alltid besvärande att det finns de som säger sanningen. Man försöker tysta sanningen. Varför är homosexrörelsen, som inte annars är kyrkligt intresserad, så besatt av att omforma kyrkans tro och etik? Det är för att man inte tål att det finns en sanningens röst i samhället. Så länge denna röst fortfarande kungör Guds dom över deras omoraliska liv, oroas de i sina samveten, eftersom de innerst inne är medvetna om sin synd. Lagen är ju skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15). När sanningens röst blivit förkvävd tänker man sig att man äntligen kan få frid. Men det är bara en självtillverkad, falsk frid. De vet i själva verket, ”att de som handlar så är värda döden” (Rom. 2:32).

När trogna, bibelenliga tillrättavisningar inte tas emot av botfärdiga hjärtan uppväcker de hat, och de obotfärdiga vill gärna straffa sanningssägaren. I vår text står att det Herodes hade respekt för Johannes och visste att han var en rättfärdig man – och att han t.o.m. gärna lyssnade på honom (v 20). Det var Herodias, hustrun, som hatade Johannes och ville döda honom (v 19). Men Herodes egen inställning var faktiskt ambivalent och skiftande. I Matteusevangeliets parallelltext ser vi att också han ville döda Johannes (Matt. 14:5). Människofruktan hindrade honom. Herodes fruktade inte Gud utan var en förhärdad människa. Han insåg att Johannes var rättfärdig, men denna insikt gjorde inte att han ångrade sig. Hans insikt eller tro var sådan som djävlarnas, som tror utan att det innebär omvändelse och frälsning (Jak. 2:9). Det var viktigare för honom att behålla sin makt, att hålla sig väl med folket, än att göra det som är rätt inför Gud. Alltså raka motsatsen till Johannes, som mer brydde sig om hur Gud ser på saken än vad människor anser. Johannes fruktade Gud och inte mäniskor. Den sanna Gudsfruktan driver ut människofruktan.

Två gästabud: Herodes eller Jesu

De allra första verserna i Psaltaren lyder: ”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisning och begrundar hans ord dag och natt” (Ps. 1:1-2). Två olika livshållningar målas upp för oss. Den första är världens inställning, den som de ogudaktiga och bespottarna har. Den andra är den gudfruktiges, han som har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar den natt och dag.

Dessa två diametralt skilda inställningar till Gud och Hans ord kommer så överväldigande tydligt fram i Mark. kap 6. Vi får först en inblick i den ogudaktige Herodes festsal. Där sitter landsfursten, hans hustru och de förnäma gästerna, hans ”stormän och överstar och de främsta männen i Galileen” (v 21). Självfallet flödar vinet och musiken dånar i festsalen. Där finns också Herodias dotter från det tidigare äktenskapet med Herodes bror Filippus. Hon nämns inte vid namn i Bibeln, men den judiske historieskrivaren Josefus uppger att hon hette Salome. Han nämner också att hon denna kväll dansade ”de sju slöjornas dans”, där hon lät dem falla en efter en under dansens gång. I vår text läser vi hur som helst att Herodes och hans gäster blev så förtjusta att kungen sade: ”Be mig om vad du vill, så skall du få det” (v 22). Han t.o.m. beseglade detta löfte genom att svära en ed. Flickan gick ut och rådgjorde med sin mor, och så framställdes begäran att få Johannes Döparens huvud på ett fat. Bud sändes till bödeln som genast halshögg Johannes i fängelset. Huvudet bar han upp på ett fat och ”gav det till den lilla flickan, som gav det åt sin mamma” (v 28). Sådan är världen. Den är fallen och ond, där kan en sådan människa som Herodias äregirighet och hämndlystnad ta död på en Herrens, den Högstes, profet.

Hur annorlunda är inte det gästabud som möter oss omedelbart efter skildringen av Herodes fest! Jesus och hans lärjungar drog sig undan till en enslig plats, eftersom Herodes var en våldsam man. När landsfursten hörde talas om Jesus och om de himmelska krafter som var verksamma hos Honom, sade han att det var Johannes Döparen som hade uppstått. Jesus och apostlarna var hotade. Jesus samlade hur som helst en stor skara människor omkring sig. ”Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och Han undervisade dem grundligt” (Mark. 6:34). Här ser vi den skara ”som har sin glädje i Herrens undervisning”, som lägrar sig vid Herrens fötter och lyssnar till Hans ord. De slog ”sig ner i gröngräset” (Mark. 6:39), läser vi. De är föremål för samma herdevård som David beskriver, då han i PS. 23:2 skriver om den gode Herden: ”Han låter mig vila på gröna ängar”. Ofta är de inte särskilt välbeställda, de jordiska tillgångarna ser inte särskilt imponerande ut. Vid Herodes gästabud fylldes salen av folkets främste, här var de flesta fiskare, arbetare och annat enkelt folk. I Herodes sal dignade borden av dyrbara rätter, här fanns fem bröd och två fiskar. Men ändå blev alla mättade. Till och med tolv fulla korgar blev över, föda som apostlarna sedan skulle räcka vidare.

De två vägarnas slutmål

Vi har sett hur de två vägarna skiljer sig åt i inställning till Gud och Hans ord. Men vart bär de hän, vilket är deras slutmål? Vad gäller Herodes drabbades han så småningom av Guds straffdomar. Kung Aretes, fadern till Herodes första hustru, som han förskjutit, hämnades. Krig utbröt år 36. Tusentals människor miste sina liv i denna konflikt, som Herodes Antipas förlorade. Herodes och Herodias ägnade sig sedan åt intriger, där det gällde att vinna kejsar Caligulas gunst. Allt misslyckades och de drevs i landsflykt. Den som tog över Galileens område var istället Herodias bror Herodes Agrippa. Han drog så att säga det längsta strået i maktkampen. Han fick till slut även Judeen och Samarien och hade därmed i stort sett samma område som hans farfar, Herodes den Store (barnamördaren), hade haft. I Apg. 12:23 kan vi läsa hur det slutade för denne härskare. Han växte i högmod och en dag, då han klädd i kunglig skrud mottog folkets dyrkan såsom han vore en gud, blev han slagen av en Herrens ängel, ”blev uppäten av maskar och dog”. Så slutar det ofta för denna världens maktmänniskor. Hur det än går med dem här i världen, vare sig de inom tidens gränser hinner drabbas av Guds straffdom eller inte, kommer de att drabbas av den i nästkommande liv. De maskar som åt upp Herodes Agrippa dog så småningom, men i den eviga elden kommer masken aldrig att dö (Mark. 9:48).

Det blir helt annorlunda med Herrens trogna, för dem som suttit vid Hans fötter. Saliga är de! De skall få vara bordsgäster vid det himmelska gästabudet, ja de ”skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket” (Matt. 8:11).

Så slutade det för Johannes. Gästerna vid Herodes gästabud såg hans blodiga, avhuggna huvud bäras in på ett fat. Det var allt vad denna världens människor kunde se. Men sextio år senare fick aposteln och evangelisten Johannes se vad som verkligen var fallet. Han skriver i Upp. 20:4: ”Och jag såg deras själar som hade halshuggits därför att de hade vittnat om Jesus och förkunnat Guds ord”. De avrättade kristna som aposteln Johannes såg fortsatte efter sin fysiska död att regera med Kristus. Deras bödlar kunde inte beröva dem det verkliga livet som är gemenskap med Kristus. Detta var verkligen ett glädjebudskap att höra för de förföljda kristna i Mindre Asien som först mottog Uppenbarelseboken - liksom det är för varje kristen, särskilt under förföljelsetider. Samma budskap framfördes av Paulus, som själv (troligtvis, se Eusebius Kyrkohistoria II, 25:5) senare blev halshuggen med svärd:

”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom Honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom. 8:35-39).

Amen.