Skattkistan

Skattkistan

Predikan 4:e eft. Tref. Rom. 8:18

PredikningarPosted by Lars 2014-07-09 12:05:04

Predikan 4 eft. Tref. Rom. 8:18

”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår” (Rom. 8:18). Paulus vet att livet på jorden innebär många svårigheter. Som kristen får man även gå igenom särskilda lidanden, för bekännelsens skull. Alla dessa trångmål kan ändå inte hindra den eviga saligheten för dem som Gud har utvalt till frälsning. I v 28 skriver aposteln nämligen att ”för dem som är kallade enligt Guds beslut” och ”älskar Gud” ”samverkar allt till det bästa”. Med ”Guds beslut” syftar Paulus på den av evighet skedda utkorelsen till salighet. För oss kristna kommer därför allt som sker här i världen att samverka till vårt bästa – och det är förstås vår eviga salighet. Detta gäller även det som synes ont. Den närvarande tidens svårigheter, t.ex. ”nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd”(v 35), tjänar oss utkorade och främjar vår slutliga frälsning. Gud kommer alltså att se till att vi kommer hem till Himmelen.

Gud har omsorg om hela sin skapelse och genom sin försyn styr Han allt. Växter och djur är föremål för Hans allmänna försyn (Matt. 6:26-29), människan är såsom skapelsens krona föremål för Hans särskilda försyn (Matt.5:45), men Guds barn är, som visats, föremål för Hans synnerligaste försyn (v 28). Precis allt som sker den kristne här i världen tjänar hans bästa. Och lidandena ”väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår”.

Hela skapelsen längtar på den slutliga frälsningen

Inte bara vi kristna, utan också hela skapelsen längtar efter Jesu återkomst, då Han skall frälsa alla troende och döma hela den fallna världen. Paulus skriver: ”Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras. Skapelsen har nu blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom Honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet” (v 19-21).

Frågan om den nya skapelsen kommer att innebära en förvandling eller en förintelse av den gamla skapelsen är en omdiskuterad fråga. Detta ställe hos Paulus pekar i riktning mot en förvandling av den gamla skapelsen. Vissa lutherska teologer, däribland Luther själv, hävdade också att befrielsen från förgängelsen innebär att efter världsundergången skall skapelsens substans, dess innersta väsen, renas och framträda i härlighet. Det är, menar man, en väsensidentitet mellan den gamla och den nya skapelsen, precis som det är mellan oss kristna här på jorden och vår härlighetsgestalt efter uppståndelsen. Enligt denna syn kommer vår jord i den nya tidsåldern att vara en ny, förhärligad jord och våra länder och kulturer kommer att framträda i ny gestalt, helt renade från synden.

Andra bibelställen såsom 2 Petr. 3:10-13 pekar istället mot förintelse och nyskapelse. De som företräder förintelseteorin hävdar att världen kommer att bli förstörd i grund och ersättas av en helt ny värld. Eftersom Bibeln är sparsmakad och för oss människor inte helt tydlig i sina uppgifter på den här punkten har man i den lutherska kyrkan aldrig drivit detta som en läro- eller bekännelsefråga. Båda uppfattningarna är tillåtna.

Det skall bli uppenbart vilka som är Guds barn

Paulus skriver att "skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras" (v 19). Vilka är Guds barn? Det är förstås alla kristna. I Joh. 1:12 läser vi: ”Men åt alla som tog emot Honom (Kristus) gav Han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på Hans namn.” Men vi kan inte säkert säga vilka av våra medmänniskor som verkligen tror på Jesus Kristus som sin Herre och Frälsare. Här i världen är det inte möjligt att med säkerhet säga vilka som är Guds barn. Öppen avgudadyrkan eller ett liv där synden får fritt utlopp gör att vi kan säga att den eller den människan är ett världens barn eller en avfällig kristen. Men det finns också sådana som lever ett anständigt liv och t.o.m. besöker gudstjänster och står med i någon församlings medlemsmatrikel, men inte är födda på nytt. För oss är det många gånger omöjligt att avgöra om en människa är ett Guds barn eller inte. En mild och snäll människa kan ha dessa egenskaper p.g.a. goda, gynnsamma naturanlag - hans vänlighet behöver inte vara en frukt av Andens verk. En snäll människa hamnar i helvetet lika väl som den brutale våldsmannen om han inte är född på nytt. Endast Gud ser vad som finns i hjärtat, om där finns den sanna tron på Jesus eller inte. Men när Jesus kommer tillbaka skall Guds barn uppenbaras, då skall det bli tydligt vilka som verkligen tillhör Herren. Den dagen skall nya himlar och en ny jord skapas, där rättfärdighet bor (2 Petr. 3:10-13, Upp. 21:1-4).

Den här tidens lidanden väger lätt mot den kommande härligheten

Paulus bortser som sagt inte från att livet i denna värld innebär svårigheter och lidanden. Men han ”hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår” (Rom. 8:18). Senare i kapitlet återkommer han till samma tanke, då han ställer de nuvarande lidandena mot den väntade härligheten: ”Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlings-frukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning” (v 22-23).

Paulus uppmanar de kristna i Rom att precis som den övriga skapelsen tålmodigt bära sina lidanden medan de väntar på Guds stora dag. Det första han håller fram som en sporre för dem är vad de redan har fått, nämligen Anden som förstlingsfrukt. Under gamla förbundet skulle Guds folk bära fram en förstlingsfrukt av skörden åt Herren (2 Mos. 23:19, 5 Mos. 26:1-11). Att de troende glatt kunde offra skördens förstlingsfrukt berodde på att de litade på att Herren senare skulle skänka mer skörd. På så vis kom förstlingsfrukten att betraktas som en garant för att Gud sedan skulle förse med mer. Aposteln använder nu denna gammaltestamentliga bakgrund för att beskriva den Helige Ande. Han är Guds förstlingsfrukt. Att Gud redan sänt den Helige Ande i deras hjärtan garanterar att Han också skall ge dem resten av vad Han har lovat.

Det som de kristna i Rom verkligen längtade efter var att bli upptagna som söner, att få ta del av allt det som barnaskapet innebär. Paulus hade talat om barnaskapet redan tidigare (v 15), men nu lägger han till att barnaskapet även innebär "vår kropps förlossning".

P.g.a. Adams fall kom döden in i världen och våra kroppar drogs in under förgängelsen. Trots att vi fått andligt liv och lever för evigt, måste ändå våra kroppar dö, som Paulus skriver i v 10: "Men om Kristus bor i er, är visserligen kroppen död för syndens skull men er ande är levande för rättfärdighetens skull". Den kroppsliga döden måste vi alltså genomgå. Men en gång i framtiden, på uppståndelsens saliga dag, skall våra själar och kroppar återförenas för att vi den dagen skall få gå in i Kristi härlighetsrike, då de nya himlarna och den nya jorden kommit i den gamla skapelsens ställe. Vi skall då vara hela människor igen, med kropp och själ. Gud kommer att samla våra kanske kringspridda och förmultnade kroppspartiklar och föra dem samman igen, om vi nu hunnit dö före Jesu återkomst. Våra kroppar skall då inte längre vara under förgängelsen, utan vara fullkomliga och heliga, andliga kroppar utan några skavanker, smärtor, handikapp eller sjukdomar (1 Kor. 15:44). Vi kommer att vara lika Jesus (1 Joh. 3:2). Han själv kommer att "förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp Han har i sin härlighet" (Fil. 3:21). Då skall vi se Honom "ansikte mot ansikte" (1 Kor. 13:12).

Därmed har Paulus visat att Jesus även är vår Frälsare från döden. Genom sin egen död dödade Han döden. Genom att i sin egen död ta bort synden, har Han tagit bort dödens udd (1 Kor. 15:55), det farliga i döden. Ett spjut eller en pil är ju ofarliga om man tar bort udden från dem. Så är också döden ofarlig när dess udd, synden, är borttagen. Vi kristna kan därför dö den kroppsliga döden med frimodighet. Det enda som kan skada oss i döden, synden, är ju borta. Därför blir döden för oss bara en vinst (Fil. 1:21). Men ve den människa som dör i sina synder, vilket alla människor gör som inte tror på Jesus (Joh. 8:24). För dem är dödens udd, synden, obruten kvar och därför skadas de av den andra döden, d.v.s. den eviga döden eller helvetet. Vi kristna hamnar däremot inte i helvetet. I Upp. 2:11 står det att den som segrar, d.v.s. den som bevaras i tron på Jesus genom detta liv och får ett saligt slut, ”skall inte skadas av den andra döden.” Vi kommer därför i vår kroppsliga död genast att åtnjuta salighet hos Gud, och sedan, på uppståndelsens saliga morgon, uppstå med förhärligade kroppar. Amen.