Skattkistan

Skattkistan

Walthers syn på pietismen

ArtiklarPosted by Lars 2014-08-09 06:10:17

av Lars Borgström Walthers syn på pietismen

C.F.W. Walther uttalar sig på flera ställen i sitt författarskap om pietismen. Det sker alltid, så långt jag kunnat se, i negativa ordalag. Varför var Walther sådan motståndare till den pietistiska rörelsen inom den lutherska kyrkan? Och hur såg hans kritik ut? Dessa frågor skall besvaras i detta föredrag, Walthers syn på pietismen.

Av avgörande betydelse för Walthers negativa uppfattning, tror jag man kan säga, är de erfarenheter han gjorde som ung student. Vi återkommer strax till det. När det sedan gäller vad hans kritik gick ut på skall vi ta fasta på några av de läror som hör samman med pietismen och se hur Walther bedömde eller förhöll sig till dem. De läroområden vi i detta föredrag kommer att gå in på är 1) varningarna för att tro för tidigt 2) indelandet av mänskligheten i tre olika grupper 3) betoningen av livet på bekostnad av läran 4) troserfarenhetens nödvändighet för en rätt teolog eller förkunnare 5) förbjudandet av saker som inte Bibeln förbjuder 6) den pietistiska ecclesiola-tanken.

Men först något om Walthers

Erfarenheter från livet

Den 25 oktober 1811 föddes en av de mest betydelsefulla lärarna inom den lutherska kyrkan. Carl Ferdinand Wilhelm Walther kom då till världen som det åttonde barnet i en tolvhövdad syskonskara. Han föddes i Langenchursdorf i Tyskland som vid denna tid tillhörde kungadömet Sachsen. Det var oroliga tider med Napoleonkrig som rasade alldeles nära hemstaden. Barnadödligheten var hög och Walther lärde känna endast sex av sina elva syskon, eftersom de andra dog i unga år. Kyrkböckerna i Langenchursdorf vittnar om att syskonen dött i difteri (Stickfluss) och diarré.

Såväl Walthers far som farfar tjänade som präster i hemstaden (farfars far hade också varit präst). Även Walthers bror Otto Hermann tjänade en tid som hjälppräst i Langenchursdorf innan han tillsammans med sexton församlingsmedlemmar emigrerade till Amerika 1838. Detta år emigrerade även Walther själv och den tyska gruppens förste ledare, prästen Martin Stephan, som lät sig utnämnas till biskop av sina följeslagare.

Sju år gammal sändes Walther att studera i Hohenstein nära Chemnitz. Han bodde då hos sin farbror som var lärare på pojkskolan. Här fick Walther bl.a. lära sig latin och här grundlades också hans musikintresse. Studierna fortsatte i Schneeberg dit Walther kom som tioåring och arton år gammal var han färdig med sin examen. Flera av lärarna var teologer, men undervisningen var anfrätt av rationalism (förnuftstro i upplysningens anda). Walther skrev långt senare (1872): ”Jag var arton år gammal när jag lämnade gymnasiet, och jag hade aldrig hört något citeras från Guds Ord av en troende mun. Jag hade varken Bibel eller katekes, utan en eländig ”Leitfaden” (en manual eller vägledning) som endast innehöll moraliska anvisningar.”

Universitetsstudierna skedde i Leipzig 1829-1833. Han delade bostad med sin äldre bror Otto Hermann. Vid Leipzigs universitet härskade rationalismen. Av de sju teologiprofessorerna var det endast en, August Hahn, som bekämpade förnuftstron. Även en av de övriga professorerna vann till en början Walthers förtroende, men denne publicerade 1831 en bok där han häftigt kritiserade den lutherska nattvardsläran. De övriga professorerna var uttalade rationalister.

I denna miljö av kristendomsförnekelse fanns dock en skara studenter som ville ta den kristna tron på allvar. De samlades i en grupp som kom att kallas ”heliga klubben”. Troende lekmän vittnade, de hade gemensamma bönemöten och rannsakade den Heliga Skrift. De tog i pietistisk anda starkt avstånd från världen och blev p.g.a. detta förlöjligade och föraktade. Till denna grupp introducerades Walther av sin äldre bror.

I sitt stora verk åtskillnaden mellan lag och evangelium berättar han om sina erfarenheter som student. Något skall redan här sägas om denna bok, som jag kommer att hänvisa till flera gånger. Det är egentligen fråga om en föreläsningsserie där Walther i tjugofem teser framlägger den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium. Walther var högt uppskattad professor vid Missourisynodens teologiska fakultet i S:t Louis. Studenterna flockades kring honom och vid sidan av det ordinarie utbildningsprogrammet samlade han dem till informella föreläsningar på fredagskvällarna. Även präster och intresserade lekmän på tillfälligt besök närvarade vid dessa högtidsstunder i Baier-Lahrsaal på South Jefferson Avenue. Det blev sammanlagt trettionio kvällsföreläsningar i denna serie. Den första ägde rum fredagen den 12 september 1884 och den sista ägde rum ett drygt år senare, fredagen den 6 november 1885. Med tanke på att Walther dog bara ett och ett halvt år efter denna serie får den betraktas som hans andliga testamente. Föreläsningarna hölls på tyska, vilket var det språk Missourisynoden i huvudsak använde under hela Walthers levnadstid, och tecknades ned stenografiskt av en av studenterna vid fakulteten. Nästan femtio år senare, 1928, då Missourisynoden övergått till engelska som huvudsakligt språk, översattes föreläsningarna till engelska och gavs ut under titeln The Proper Distinction Between Law and Gospel. Denna bok har blivit en klassiker inom den konfessionella lutherdomen och det är något av en skam att den ännu inte getts ut i svensk översättning.

I bl.a. tes IX berättar han om den erfarenhet han som ung hade av pietismen, efter att han som nyinskriven student vid universitetet för första gången på allvar tagit del av Guds ord:

”På kort tid hade jag verkligen blivit ett Guds barn, en troende, som förlitade mig på Hans nåd. Naturligtvis var jag ännu inte djupt rotad i den kristna troskunskapen.

Detta sakernas tillstånd fortsatte nästan ett halvt år. Då kom en äldre teologikandidat, en äkta pietist, och anslöt sig till vår krets. Han kunde inte vänta sig något pastorat i statskyrkan, eftersom rationalismen vid denna tid dominerade överallt. De andra studenterna ansåg att vi var galna och undvek oss som man gör med människor som är angripna av någon smittsam sjukdom. Sådant var det sorgliga läget i Tyskland vid 1800-talets början.

Så kom då denne kandidat till oss och sade: ´Ni inbillar er att ni är omvända kristna, eller hur? Men det är ni inte. Ni har ännu inte genomgått någon verklig ångerkamp.´ Jag kämpade emot denna tanke dag och natt, och ansåg först att han försökte få oss bort från evangeliets herravälde och föra oss tillbaka under lagen. Men han upprepade sitt påstående tills jag till slut började fråga mig själv om jag var en verklig kristen. Till en början hade jag varit så lycklig, då jag trodde på min Herre Jesus Kristus, men nu började en period för mig med de allvarligaste andliga anfäktelserna.

Jag vände mig till kandidaten och frågade honom: ´Vad skall jag göra för att bli frälst?´ Han föreskrev en rad saker som jag var tvungen att göra och gav mig flera böcker att läsa, bland dem var Fresenius Nattvardsbok. Ju längre jag kom i boken, ju mer osäker blev jag på att jag verkligen var en kristen, En inre röst sade hela tiden till mig: ´De kännetecken du har på att vara en kristen är otillräckliga.´ För att göra saken ännu värre, så var den kandidat jag nämnde ännu mer pietistisk än Fresenius själv. När jag på den tiden öppnade en andlig bok som handlade om nådens ordning och frälsningen, läste jag bara kapitlet som handlade om ånger. När jag sedan kom till kapitlen om evangeliet och tron, slog jag igen boken och sade: ´Detta är inte för mig.´ Ett tilltagande mörker lägrade sig över min själ när jag allt mindre fick smaka evangeliets sötma. Gud vet att jag inte ville bedra mig själv, jag ville bli frälst. På den tiden ansåg jag de böcker vara bäst, som i stränga ordalag talade till syndare och inte gav dem någonting av Guds nåd.´

I tes XII beskriver Walther den lära som den pietistiske kandidaten styrdes av:

”Pietisterna påstår att tron måste föregås av en lång tids ånger, ja de har varnat människor för att tro för tidigt och sagt dem att de måste låta den Helige Ande arbeta med dem riktigt ordentligt. De säger att det inte går att bli omvänd på två veckor, att det ibland tar många månader och år när Gud förbereder en människa för omvändelsen. Detta är en avskyvärd lära. Dessa predikanter besinnar inte vilket oerhört ansvar de tar på sig då de varnar en människa för att tro för tidigt. Vad blir det av en sådan om hon dör innan hon är redo att tro? Jag känner av erfarenhet till den fruktansvärda följden av en sådan lära. En pietistisk kandidat i teologi hade instruerat mig på det sätt jag här beskrivit. Jag gjorde allt för att bli verkligt ångerfull och föll till slut i förtvivlan.”

I sin nöd tog Walther, uppmuntrad av vänner, brevledes kontakt med Martin Stephan, som gjort sig känd som en bekännelsetrogen luthersk präst i Dresden. Stora skaror vandrade mil för att få höra honom predika. Walther sökte frälsningsvisshet, han ville veta helt säkert att Gud älskade honom. I sitt svar skrev Stephan att Walther på lagens väg försökt prestera en tillräcklig ånger. Det som fattades Walther var inte ånger, utan tro – tro på Guds nådefulla löften. Han var enligt Stephan som den person som blivit slagen av rövare men sedan räddades av den himmelske, barmhärtige och gode Samariten. Walther berättar vad som hände honom när han läste brevet: ”Jag kände det som att jag förflyttats från helvetet till himmelen. Sorgens tårar förbyttes i tårar av himmelsk glädje.”

När Walther genom tron på Jesus funnit en nådig, Himmelsk Fader, och styrkts ytterligare i sin tro genom läsning av Luthers skrifter (inte minst i sin fars bibliotek), formulerade han två motton, som kom att bli vägledande för hela hans fortsatta gärning: ”Tillbaka till Luther!” och ”Ju närmare Luther man håller sig, desto bättre teolog blir man.”

Det är naturligt, att dessa Walthers erfarenheter från ungdomen kom att färga hans attityd till pietismen framöver. Vi skall nu gå igenom de olika läroområdena som nämndes inledningsvis, och se hur Walther förhåller sig till de pietistiska uppfattningarna. Då de pietistiska lärorna presenteras blir det naturligtvis fråga om vissa generaliseringar, men ändå är det meningen att dessa generaliseringar skall vara träffande och meningsfulla. Vi börjar med det som vi redan varit inne på, pietismens varning för att tro för tidigt.

1) Varning för att tro för tidigt

Inom pietismen betonades botkampen som föregår trons upptändande. Visserligen hade Spener menat, att Gud i omvändelsen handlar olika med olika människor, men Francke hade uppställt regeln att omvändelsen måste föregås av en kris, en syndanöd, som framkallats av lagens predikan. Dessutom menade Francke, att den kristne skulle kunna peka ut det ögonblick, då han blev omvänd (Bengt Hägglund, Teologins historia 1994, s 308).

Walther vänder sig med kraft emot såväl varningarna att tro för tidigt, som mot att man skall kunna ange klockslag för sin omvändelse. I tes XII går Walther emot pietisternas varningar för att tro för tidigt:

”Om vi antar, i all rimlighet, att en person har slitits loss från sin egenrättfärdighet och längtar efter att bli frälst av nåd allena, skall vi för Guds skull tryggt predika evangelium för honom. Det skulle inte ske för tidigt. En människa kan aldrig komma till Jesus för tidigt. [---]. En människa som Gud har gett nåden att se sig själv förkrossad och utblottad på allt, utan någon tröst någonstans, och som ängsligt ser sig om efter hjälp, en sådan människa är verkligen ångerfull. Hon skall inte varnas för att komma till Jesus, utan för henne måste evangelium predikas. Hon måste få veta inte bara att hon får, utan att hon bör komma till Jesus med frimodighet och aldrig tänka att hon kommer för tidigt. Om en sådan människa dog efter det att jag sagt henne att hon inte redan kunde komma till Jesus, skulle Gud utkräva den syndarens själ av mig.”

Walther menar vidare att pietisterna klassar sådana människor som verkligen är omvända, såsom om de fortfarande vore oomvända. Han anger också orsaken till att de gör denna felbedömning: De betraktar felaktigt den syndasorg, som är den kristnes dagliga plåga, som den syndaånger som föregår omvändelsen. Han säger, fortfarande i tes XII:

”En av de främsta orsakerna till att många i det här stycket blandar samman lag och evangelium är att de misslyckas med att särskilja en kristens dagliga ånger från den ånger som föregår tron. Den dagliga ångern beskrivs i Ps. 51. David kallar det ett offer som han bär fram inför Gud och som behagar Gud. Han talar här inte om den ånger som föregår tron utan om den som följer på den. Det stora flertalet allvarliga kristna som har tillgång till den rena läran har en starkare upplevelse av den ånger som följer på tron än den som kommer före. Med hjälp av goda förkunnare har de nämligen letts fram till Kristus utan kringelkrokar. När de nu är hos Kristus, dyker deras gamla egenrättfärdighet upp igen trots att den många gånger har slagits i stycken. Gud måste slå dessa stackars kristna gång på gång för att hålla dem ödmjuka. Davids exempel kan illustrera den här saken. Han hade kommit till tro på ett ögonblick, men vilket elände fick han inte ändå senare gå igenom! En profet hade talat Herrens ord till honom, men till sin dödsdag tyngdes hans hjärta av ångest, bekymmer och elände. Gud upphörde att ge framgång åt hans händers verk; han mötte den ena motgången efter den andra, tills Gud befriade honom genom döden. Men under hela denna tid hade David ånger vid sidan av tron. Detta är verkligen ett offer som behagar Gud.”

Jag vill i detta sammanhang ge ett exempel på hur Walther och pietisterna tolkar ett bibelställe helt olika. Walther tar själv, i tes VII, upp Bergspredikans saligprisningar, och menar att alla saligprisningarna gäller den redan omvände, medan pietisterna där läser in botkampens olika steg. I sin argumentering påpekar Walther bl.a. att den tredje saligprisningen lyder ” Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden” (Matt. 5:5) och sedan lyder den fjärde saligprisningen: ” Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade” (Matt. 5:6). Alltså först ödmjukhet, sedan rättfärdighet. Walther frågar retoriskt: ”Men föregår verkligen ödmjukhet de andra stadierna?” Det är ju omöjligt att vara verkligt ödmjuk om man inte först blivit rättfärdiggjord. Walther avslutar diskussionen med dessa ord till sina studenter: ”Om ni någonsin predikar över saligprisningarna, se då till att inte följa pietistiska predikanter.”

Så till detta att kunna peka ut ”klockslaget” för sin omvändelse. Walther behandlar denna fråga i tes IX och medger att det finns sådana bibliska exempel – han nämner Adam och Eva då de fick höra löftet om Kvinnans Avkomma, David efter sitt syndafall, Paulus på vägen till Damaskus, de tre tusen som blev omvända på pingstdagen och fångvaktaren i Filippi – men han säger att det också finns miljoner och åter miljoner människor under kyrkans 1900-åriga historia, som inte kunnat peka ut dag och timme för sin omvändelse.

Anledningen till pietisternas krav att en kristen skall kunna ange klockslaget menar Walther vara att de inbillar sig att det måste ske en plötslig upplevelse av himmelsk glädje och erfarandet av en inre röst som säger att man mottagit nåden och blivit ett Guds barn. Men Walther menar att det är ett stort misstag att hänvisa människor till deras egna böner och deras egen inre kamp ända tills de känner att Gud har mottagit dem i nåd. Walther vill istället hänvisa människor till det objektiva som skett en gång för alla på korset. Guds ord står fast och det vore t.o.m. förolämpande mot Kristus och Hans lidanden att inte tro att alla Hans överflödande förtjänster skett för oss. Walther vill alltså mot alla mänskliga gärningar, förberedelser och känslor endast hålla fram Kristus och Hans förtjänst.

Samtidigt menar dock Walther att den som aldrig smakat att Gud är god (Ps. 34:9), den vars ande inte med Guds Ande vittnat om barnaskapet (Rom. 8:16) eller den som inte upplevt glädjen i Guds rike (Rom. 14:7) är en andligt död människa. Den kristne har sin glädje i Gud, samtidigt som han också grips av fruktan då lagen förkunnas. Han känner alltså såväl glädje som fruktan. Det är Walther noga med att framhålla. Han säger: ”Lägg märke till att vårt uttalande att ingen får grunda sin frälsning och sitt nådastånd på sina känslor inte betyder att han kan vara en god kristen utan att ha upplevt några känslor på det religiösa området. Detta är inte vad vi lär.”

2) Indelandet av mänskligheten i tre delar

Walthers tes XXII inleds med orden: ”För det artonde delas Guds Ord inte rätt när en falsk åtskillnad görs mellan att en människa blivit uppväckt och att hon blivit omvänd.” Walther klandrar i denna tes pietisterna för att de delar in människorna i tre grupper: 1.) De ännu oomvända 2.) De som blivit väckta, men inte omvända 3.) De som blivit omvända.

Walther visar utifrån bibelställena Ef. 5:14, Ef. 2:4-6 och Kol. 2:12 att när Bibeln talar om uppväckelse, om väckta människor, menas med detta troende kristna. Han menar också att pietisterna genom denna tredelning håller människor borta från Kristus. De ställer upp ett mellantillstånd som otroende skall passera innan de blir kristna. Och så placerar de svåra hinder i detta mellantillstånd, hinder som skall övervinnas och passeras innan människorna kan betraktas som kristna. Walther säger:

”Pietister invänder att den människa som inte upplevt en äkta, genomgripande ånger i hjärtat ännu inte är omvänd, endast väckt. Med genomgripande ånger menar de en sådan ånger som David hade, som tillbringade hela nätter ropande och gråtande i sin säng och vandrade nästan nedböjd av sorg flera dagar i sträck. Den som inte genomlidit dessa erfarenheter, som ännu inte blivit märkt med den Helige Andes sigill, som inte är riktigt säker på sitt nådastånd och sin frälsning, som vacklar fram och tillbaka eller visar sig kärlekslös, som saknar verklig tålmodighet och den rätta villigheten att tjäna sina medmänniskor – en sådan människa, hävdar de, är helt säkert inte en kristen, utan fortfarande endast väckt, inte omvänd.”

Walther säger om detta: ”Detta är ett felaktigt antagande. En människa kan ha blivit en sann kristen utan att ha upplevt de djupa och hemska kval som David hade. Fastän David verkligen gick igenom dessa upplevelser, säger inte Bibeln att varje människa måste gå igenom samma upplevelser och lida lika mycket.” Walther inskärper kraftigt att så fort en människa slutat förtrösta på sig själv och frågar hur hon skall bli frälst, skall hon få höra det apostoliska svaret: ”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och din familj” (Apg. 16:31). Han påpekar att det inte någonstans i Skriften går att finna en profet eller apostel som hänvisar människorna någon annan väg till omvändelse än att uppmana dem att tro på Guds nåd. De säger inte på något ställe till människorna att de måste vänta med att bli omvända, att de först måste gå igenom de eller de erfarenheterna. Istället predikade de lagen kraftfullt, och sedan, så fort frågan uppstod hur man kan bli frälst, ljöd evangeliet: ”Tro på Herren Jesus!” Walther menar att det inte alls är svårt att bli omvänd. Det svåra ligger istället i att förbli omvänd. Han säger, fortfarande i tes XII:

”Ångern är inte en trång port som en människa skall pressa sig igenom. Ångern är något som Gud själv måste frambringa i en människa. Varje slags ånger som människan själv frambringar genom egna ansträngningar är en förfalskning och en styggelse i Guds ögon. Vi behöver inte bekymra oss över vår oförmåga att frambringa ånger hos oss. Vi har bara att applicera Guds skarpa ord på oss själva, och vi har den första delen av omvändelsen, ångern. Efter det kommer tillämpandet av det ovillkorliga evangeliet att frambringa tro hos oss. Allt en människa behöver göra när hon hör evangeliet är att acceptera det. Men detta följs omedelbart av en inre kamp. Felet de falska lärarna begår i detta avseende är att de anser denna kamp höra hemma före omvändelsen. En sådan kamp drabbar nämligen inte den oomvände. Kampen kommer in i ett senare skede, och den är allvarlig. Den smala vägen är korset som de kristna måste bära, nämligen att de måste döda sitt eget kött, lida det åtlöje, förakt och skam som världen öser över dem, kämpa mot djävulen och förneka världen med dess fåfängligheter, skatter och nöjen. Det är en uppgift som får många att avfalla och förlora tron snart efter sin omvändelse. Varhelst Guds ord predikas med Andens yttringar och Guds kraft blir många fler omvända än vi tänker oss. Om vi skulle kunna se in i gudstjänstbesökarnas hjärtan i en kyrka där Guds ord predikas på detta kraftfulla sätt och inga mänskliga gärningar blandas in i undervisningen om den frälsande nåden, skulle vi märka att många genom Guds nåd tar till sig uppmaningen att bli kristna. De övertygas nämligen om att predikanten har rätt. Men många undertrycker dessa intryck samma ögonblick de lämnar kyrkan och försöker intala sig själva att de har lyssnat till en fanatikers utläggning. Sådana människor förhärdar sig själva söndag efter söndag och kommer i en mycket allvarlig situation, bortom omvändelse. Frälsaren själv säger att många ´genast tar Ordet med glädje´ (Matt. 13:20), men stöter ifrån sig fröet när förföljelse möter.”

Om vi skall sammanfatta denna punkt menar alltså Walther att pietisterna har fel då de delar in människorna i tre grupper istället för två. Detta sker på det sättet att de placerar redan kristna människor i kategorin ”väckta, men inte omvända”. Och dessa människor, som redan tror, drivs till förtvivlan – såsom Walther själv i sin ungdom – därför att de inte vet om de ångrat sig tillräckligt för att få tro. Och de oomvända människorna uppmanas inte att tro på Jesus, utan hålls borta från Honom eftersom de först skall passera genom mellanstadiet.

3) Betoningen av livet på bekostnad av läran

Mycket kort skall jag säga något om Walthers syn på konflikten mellan de lutherskt-ortodoxa och pietisterna beträffande vilken vikt som skall läggas vid den rätta läran. Som bekant kritiserade ju pietisterna de ortodoxa för att lägga alltför mycket vikt vid läran och för lite vikt vid det personliga kristna livet.

Walther uttalar sig om kritiken av de ortodoxas betoning av den rätta läran. Han nämner inte uttryckligen pietismen vid namn, men man får ändå förmoda att han har den pietistiska kritiken i åtanke. I vilket fall som helst är hans uttalande direkt applicerbart på meningsskiljaktigheterna mellan pietisterna och de ortodoxa. I tes I säger Walther med tanke på dem som kritiserar vaktslåendet kring den rätta läran:

”Av det som här sagts förstår ni hur dåraktigt det är, ja vilken fruktansvärd vanförställning som intagit så många människors medvetanden att de förlöjligar den rena läran och säger till oss: ´Äh, sluta upp med att ropa: Ren lära! Ren lära! Detta leder er bara till död ortodoxi. Lägg större vikt vid rent liv, och ni kommer att se framväxandet av sann kristendom.´ Det är precis som att säga till en bonde: ´Sluta upp med att bekymra dig om god säd, bekymra dig istället om god frukt.´ Bekymrar sig inte bonden på ett riktigt sätt om god frukt när han vinnlägger sig om att skaffa god säd? På exakt samma sätt är bekymrandet om den rätta läran också ett riktigt bekymrande om äkta kristendom och ett innerligt kristet liv. Falsk lära är skadlig säd, utsådd av fienden för att frambringa ond grodd. Den rena läran är vetesådd, från den kommer rikets barn som redan i detta liv tillhör Jesu Kristi rike och i det tillkommande livet skall tas emot i härlighetens rike. Må Gud i detta nu inplantera stor fruktan i era hjärtan, ja en verklig förskräckelse för falsk lära! Må han av nåd ge er en helig åstundan efter den rena, frälsande sanningen som är uppenbarad av Gud själv! Det är det huvudsakliga målet som dessa kvällsföreläsningar syftar till.”

4) Troserfarenhetens nödvändighet

C.F.W. Walther inledde sin berömda föreläsningsserie om den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium den 12:e september 1884 på följande sätt:

”Kära vänner!

Om ni skall bli dugliga lärare i våra kyrkor och skolor, är det en oumbärlig nödvändighet att ni har ingående kunskap beträffande den kristna uppenbarelsens alla läror. Men när ni nått sådan kunskap är detta ännu inte tillräckligt. Vad som behövs utöver kunskap i alla läror, och som är det viktigaste, är att ni vet hur ni skall tillämpa dem på ett riktigt sätt. Förutom en klar intellektuell förståelse av lärorna måste de ha sjunkit djupt ned i era hjärtan och där bevisat sin gudomliga, himmelska kraft. Alla dessa läror måste ha blivit så dyrbara, så värdefulla, så kära för er att ni inte kan annat än att med glödande hjärtan bekänna med Pauli ord: ´Vi tror, därför talar vi´ eller med alla apostlarnas ord: ´Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.´ Ni har visserligen inte sett dessa saker med era fysiska ögon eller hört dem med era fysiska öron såsom apostlarna, men ni måste ha erfarenhet av dem genom era andliga ögon och öron.”

Dessa inledande ord visar vilken vikt Walther lade vid troserfarenhetens nödvändighet. När Walthers insisterade på att den som predikar skall ha erfarenhet av evangeliets kraft, ha sett och hört med sina andliga ögon och öron den gudomliga uppenbarelsens andliga sanningar, var han på samma linje som sin lärofader Luther. Luther framhöll nämligen i Om en kristen människas frihet erfarenheten som nödvändig för att bedriva teologi: "Ty det är omöjligt att skriva väl eller väl förstå sådant som är rätt skrivet om tron, om man inte någon gång har smakat trons livgivande kraft i pressande svårigheter. Men den som har smakat, om än bara något litet, kan aldrig skriva, tala, tänka eller höra nog om den" (Om en kristen människas frihet, Lutherstiftelsen 2006, s 38).

Walther är mycket luthersk-ortodox i sin framställning. Flera gånger polemiserar han, som vi har sett, mot pietismen. Men just på denna punkt får man nog ändå säga, att Walther mer ansluter sig till pietisternas uppfattning. Hans ord om troserfarenhetens nödvändighet hos den rätte teologen anknyter till det som i de gamla lärostriderna mellan de luthersk-ortodoxa och pietistiska teologerna kallades "de pånyttföddas teologi" (theologia regenitorum), d.v.s. man måste vara född på nytt för att kunna vara en verklig teolog. Han skriver i Lehre und Wehre XIV, s 265 med hänvisning till 2 Kor. 2:16 och 1 Kor. 2:14, 15:

”Ingen otroende, ingen naturlig människa, ingen syndatjänare, ingen icke-kristen, ingen hycklare, utan endast en troende, en pånyttfödd, en helig, kort sagt endast en sann kristen kan vara en sann teolog. Såsom en kristen har som sin förutsättning förekomsten av en människa, har en teolog som sin förutsättning förekomsten av en kristen, och såsom tron innesluter i sig kunskap, så innesluter teologin i sig tro.”

Walthers lärjunge Pieper skrev sedan i sin dogmatik, här citerad i den svenska översättningen av Muellers förkortade version:

”Den teologiska skickligheten är en andlig skicklighet, dvs. en skicklighet som i varje enstaka fall förutsätter, förutom naturliga gåvor, den personliga tron på syndernas förlåtelse för Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelses skull, alltså omvändelsen eller pånyttfödelsen. De otroende är inte teologer i den heliga Skrifts mening, inte ens om de med sitt förstånd tagit in alla bibliska läror och kan undervisa om dem tack vare sin naturliga begåvning. Dogmhistoriskt uttryckt: ´Det finns inte någon ’theologia irregenitorum’ (icke pånyttföddas teologi).´”

Som Rune Söderlund visat i en artikel i Svensk teologisk kvartalstidskrift 1976:3 är frågan om ”de pånyttföddas teologi” mycket invecklad. I själva verket var pietisterna, mot vad man kanske vanligtvis föreställer sig, mer optimistiska än de lutherskt-ortodoxa teologerna då det gällde de icke pånyttföddas kunskapsteoretiska möjligheter att förstå de bibliska lärorna. Men då det gällde att rätt kunna applicera de bibliska lärorna, rätt fördela lag och evangelium, lade pietisterna otvivelaktigt större vikt än de lutherskt-ortodoxa vid att läraren skulle vara född på nytt. Som ett talande exempel från ett närbesläktat läroområde kan nämnas att vid kontroverserna mellan Valentin Ernst Löscher och Joachim Lange hade Löscher försvarat läran om den särskilda ämbetsnåden, gratia ministerialis, som bevarades intakt under förutsättning att kallelsen och läran förblir riktiga. Pietisten Lange menade däremot att de ogudaktiga lärarna inte hade någon särskild ämbetsnåd, föreställningen om detta ansåg han vara en ”absurd och skadlig saga”. Också på denna punkt betonar pietismen den personliga tron hos prästen.

Redan pietismens fader Philipp Jakob Spener hade i Pia Desideria (Fromma önskningar) från 1675, den bok som blev startskottet för den pietistiska väckelsen, menat att endast de präster som själva var födda på nytt kunde leda andra på livets väg. Därför har begreppet de pånyttföddas teologi kommit att förknippas med Spener och pietismen. När det gäller den starka betoningen på prästens egna fromhet är det därför riktigt att säga, att Walther i just denna fråga står på pietisternas sida. Endast den som har egen erfarenhet kan rätt tala om de andliga tingen.

Walther ville alltså att hans studenter verkligen skulle ta till sig den kristna tron av hjärtat. Han sade till dem redan i introduktionen av föreläsningsserien:

”Medan jag i mina dogmatiska föreläsningar siktar på att ge er kunskap i varje lära och övertyga er om dem, har jag utformat dessa kvällsföreläsningar på fredagar till att göra er till verkligt praktiska teologer. Jag önskar tala den kristna läran in i era självaste hjärtan, göra det möjligt för er att i ert framtida kall träda fram som levande vittnen med bevisning i Ande och kraft. Jag vill inte att ni skall stå i era predikstolar som livlösa statyer, utan att ni skall tala med övertygelse och med glad frimodighet erbjuda hjälp där hjälp behövs.”

Och i den avslutande kvällsföreläsningen sade han till dem ett drygt år senare:

”Tänk er att ni en gång kommer att vara församlingspastor och avge därför ett löfte inför Gud att ni kommer att anta apostelns tillvägagångssätt, så att ni inte kommer att stå i era predikstolar med dystra miner, som om ni inbjöd människorna att komma till en begravning, utan uppträd som män som kommer för att uppvakta en brud eller som om ni pålyser ett bröllop. Om ni inte sammanblandar lag och evangelium kommer ni alltid att beträda er predikstol med glädje. Människor kommer att märka att ni är fyllda av glädje eftersom ni framför glädjens välsignade budskap till er församling. De kommer också att märka att underbara saker händer bland dem.”

5) Förbjudandet av saker som inte Bibeln förbjuder

Någonting man vanligvis förknippar med pietismen är stränga levnadsregler, en asketisk livsföring. Det har funnits regler, mer eller mindre uttalade, hur man skall bete sig och klä sig, vad man får göra och inte göra. I har jag, mot slutet av den långa tesen IX, funnit ett ställe där Walther nämner att det i vissa församlingar kan finnas pietistiskt påverkade personer, som legalistiskt betraktar vissa saker som syndfulla, fastän de inte är det. Han ger inte några exempel på vad det kan röra sig om, men vi förstår ändå att Walther anser att det finns obibliska förbud hos vissa pietistiska grupper. Det kan tilläggas att Walther manar sina studenter att de skall vara mycket försiktiga med sådana människor och inte stöta dem genom att demonstrera sin kristna frihet. När de som pastorer å andra sidan möter sådana som gått för långt i sin kristna frihet, skall även de behandlas med försiktighet. Han säger:

”Å andra sidan kan han [den nyblivne pastorn] i sin församling upptäcka medlemmar med en antinomistisk tendens, som går för långt i sitt utövande av sin kristna frihet eftersom de inte är vana vid att ha lagen predikad ibland på allvar. Då får han inte besluta sig för att bemöta dem med all kraft genom att endast predika lagen i dess stränghet för dem ett helt år. Nej, han måste närma sig dem varsamt och stegvis få dem att upptäcka lagens stränga krav. Aposteln Paulus säger ju om sig själv: ”För alla har jag blivit allt, för att jag i alla fall skall frälsa några” (1 Kor. 9:22). Detta uttalande vill jan att varje Kristi tjänare skall ta till hjärtat.”

Jag har funnit att Walther i ett brev besvarar frågan hur man skall handskas med dans. Det är tydligt att Walther själv ogillar dans, men att han vill gå lika varsamt fram som han senare rådde sina studenter att göra. Han skriver i brevet:

”Vad gäller din fråga, är mitt svar att du under inga omständigheter gör något åt dansen just nu. Sådana fåfängligheter upphör av sig själva när medlemmarna lär känna och älska Jesus. Innan de lärt känna honom, blir predikandet mot sådana fåfängligheter något de ännu inte kan förstå. Då utvecklar de endast ett hat mot evangeliet. Sådana saker kan behandlas när församlingen kommit lite längre i kunskap, när Ordet redan åstadkommit så mycket att de unga inte skulle göra sådana saker utan ett plågat samvete – och när pastorn har församlingen bakom sig när han tar tag i denna sak på allvar. (Walther Speaks to the Church, Selected Letters by C.F.W. Walther, edited by Carl S. Meyer, Concordia Publishing House, 1973, s 75)

6) Pietismens ecclesiola-tanke

Slutligen skall sägas något om Walthers syn på den yttre kyrkogemenskapen. Såväl de lutherskt-ortodoxa som pietisterna delade den lutherska kyrkosynen vad gäller den sanna, egentliga Kyrkan. Kyrkan är inte någon yttre institution, utan de människor som är kristna. Dessa människor har blivit kallade ut ur världen och blivit insatta i ett nytt sammanhang, Guds rike.

Att inte alla människor som sluter upp kring gudstjänsterna och tillhör den yttre kyrkan/församlingen också verkligen är kristna i hjärtat var naturligtvis såväl de ortodoxa som pietistera medvetna om. Först på den yttersta dagen, domens dag, kommer de troende och de otroende att skiljas åt och det blir uppenbart för alla vilka som verkligen var kristna och vilka som inte var det, vilka som tillhörde den sanna Kyrkan och vilka som inte gjorde det.

Eftersom ingen utom Gud vet vilka som är kristna (2 Tim. 2:19) är kyrkan i egentlig mening osynlig (Luk. 17:20f., 1 Petr. 2:5). Tron på Jesus, som gör en människa till medlem av den sanna kyrkan, är ju osynlig för människoögat. Men p.g.a. de sanna troende som finns i den yttre, konkreta kyrkan/lokalförsamlingarna får denna/dessa bära namnet kyrka/församling (se t.ex. Matt. 18:17).

Det finns emellertid också en synlig, yttre kyrka. Om pietisterna delade den lutherska läran om den osynliga kyrkan, märker vi i synen på den yttre kyrkan, kyrkosamfundet, en tydlig och avgörande skillnad. Enligt de lutherska bekännelseskrifterna skall kyrkans enhet vila på den sanna läran, att de olika församlingarna är ense i, som Augustana VII uttrycker det, ”evangelii lära och förvaltningen av sakramenten”. ”Evangelii lära” betyder här hela den kristna trosläran, inte bara evangeliet i snäv mening, i motsats till lagen. Så lär också Konkordieformeln otvetydigt: ”Vi tro, lära och bekänna, att den ena kyrkomenigheten icke skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest äro eniga i läran och alla dess artiklar (min kurs.) ävensom i sakramentens rätta bruk” (SKB, s 531).

Pietisterna ansåg samtidens kyrka var djupt förfallen. Även om kritiken mest bottnade i att det andliga livet hade stelnat, fanns också läromässiga skillnader. Hur gjorde pietisterna i en sådan situation? Ville de bilda självständiga kyrkor och församlingar, där deras andliga program fritt kunde få utlopp? Nej, den pietistiska strategin var istället att vara kvar i det yttre, förfallna kyrkosamfundet och försöka påverka det inifrån. Detta skedde ofta genom att det bildades små grupper, som kom samman på speciella möten, konventiklar, vid sidan av de ordinarie gudstjänsterna. Begreppsapparaten med termer som ecclesiola in ecclesia, ”den lilla kyrkan inom kyrkan” och collegium pietatis, ”den fromma sammanslutningen” började användas av pietismens fader Philip Jakob Spener (1636-1705) (Mikkel Vigilius, Kirke i kirken 2005, s 19).

Hur såg då Walther på sin tids förfallna lutherska kyrka? Ville han som pietisterna bilda små grupper inom den stora avfallna kyrkan eller menade han att man istället skulle bilda en ny, Bibel- och bekännelsetrogen kyrka? I sitt berömda verk Kirche und Amt (eng. ”Church and Ministry”) formulerar Walther sin åttonde tes om kyrkan enligt följande:

”Fastän Gud åt sig samlar en helig kyrka av utvalda även där hans Ord inte lärs ut i dess fullkomliga renhet och sakramenten inte helt och hållet förvaltas i enlighet med Jesu Kristi instiftelse, men där Guds Ord och sakramenten inte fullständigt förnekas utan består till sina väsentliga delar, är det ändå varje troendes plikt, vid fara att förlora sin frälsning, att fly alla falska lärare, undvika alla heterodoxa församlingar eller sekter, och erkänna och hålla sig till renläriga församlingar och deras renläriga präster varhelst dessa står att finna. (min kurs.)”

Under punkt B av denna tes belägger han sedan denna plikt med talrika citat från såväl Bibeln och bekännelseskrifterna som från Luther och andra fäder.

I sitt tiosidiga förord till den tjugofemte årgången av Lehre und Wehre (jan. 1879) går Walther hårt till rätta med varje försök till argumentation för ett kvarstannande i de avfälliga landskyrkorna. Bl.a. skriver han:

”Alla argument med vilka man försöker få sin bekännelsetrohet att gå ihop med en gemenskap med dagens landskyrkor är därför bara undanflykter. När de ställs mot vår rena bekännelses klara ordalydelse, krossas de som vassrör under tyngden av ett klippblock. Och när de ställs inför det egna samvetets domarsäte, måste de tystna som ursäkter utan substans.”

Slutord

Mycket mer skulle kunna sägas om Walther och hans teologi. Vi har nu endast gått igenom några av hans ståndpunkter i förhållande till pietismen. När Walther låg på dödsbädden frågade hans präst Georg Stoeckhardt honom om han, likt Luther, nu också dog i den fasta övertygelsen om Herren Jesu Kristi evangelium, som han predikat genom hela sitt liv, och han svarade då ”Ja!” Han dog, lugnt och stillsamt, halv sex på morgonen lördagen den 7 maj 1887 sjuttiofem år gammal.

Walther efterlämnade ett stort och värdefullt arv åt eftervärlden. Genom hans bekännelse- och bibeltrohet har lutherdomen bevarats ”over there”, medan den i stort sett dött ut i Europa. Låt oss ta vara på arvet från Walther och andra kämpar. ”Tänk på era ledare, som har predikat Guds Ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro” (Hebr. 13:7).