Skattkistan

Skattkistan

Hebréerbrevet en översikt – Jesus den fullkomlige Översteprästen (Hebr. 4:14-16 och 9:11-15)

ArtiklarPosted by Lars 2014-09-06 07:37:08

Hebréerbrevet en översikt – Jesus den fullkomlige Översteprästen

(Hebr. 4:14-16 och 9:11-15)

Detta föredrag, som skall ge en översikt av Hebréerbrevet och presentera Jesus som den fullkomlige översteprästen - har i sin rubrik två bibeltexter angivna, Hebr. 4:14-16 och 9:11-15. Vi läser den första nu inledningsvis och den andra senare. I Hebr. 4:14-16, som anger Hebréerbrevets ärende, vilket är att hålla fast vid bekännelsen eftersom Kristus är bättre än judendomen, läser vi:

”Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.”

För att förstå Hebréerbrevets budskap bättre, skall vi nu i föredragets första hälft tala om 1) situationen i vilken Hebréerbrevet är skriven, 2) Hebréerbrevets innehåll och 3) Hebréerbrevets relevans för vår tid.

Situationen i vilken Hebréerbrevet är skriven

Författarfrågan. Författaren är okänd. Det enda vi vet om författaren till Hebréerbrevet är att han är en man, vilket framgår av en grammatisk detalj i 11:32, där författaren i den grekiska grundtexten böjer ett ord som syftar på honom själv i maskulinum. Om Melkisedek heter det i Hebr. 7:3: ”Han står där utan far, utan mor och utan släktregister”. Något liknande skulle kunna sägas om Hebréerbrevets författare. Vi vet inte vem han är.

Det har genom historien framkastats olika förslag på vem som skulle vara författare, men vi vet ingenting om vilket förslag som är det riktiga. Många, i själva verket i stort sett alla ända fram till 1600-talet, har räknat Hebréerbrevet till paulinerna, d.v.s. hörande till de brev som författats av Paulus. Den vanliga uppfattningen idag är emellertid att det inte är Paulus som är författaren. Den uppfattningen är numera så självklar att en bibelforskare (Donald Guthrie) t.o.m. skriver att istället för att försöka avgöra huruvida Paulus är författaren är frågan idag snarare hur den felaktiga idén överhuvudtaget uppkommit att det skulle vara Paulus som är författaren. Varför avfärdas då Paulus som författare? Språket och stilen uppvisar tydliga avvikelser från Paulus brev. Vidare uppger Paulus sitt namn i alla sina brev, medan Hebréerbrevet är anonymt. Dessutom anger författaren i Hebr. 2:3 att han inte var med när Jesus verkade och att han inte heller fått någon särskild uppenbarelse från honom. Det hade ju Paulus fått på vägen till Damaskus.

Luther, som i en utläggning av Hebréerbrevet räknade Paulus som författare, föreslog annars Apollos som författare. Det är en bra gissning, som många forskare idag håller för sannolik. Apollos var en begåvad alexandrisk judekristen och mycket kunnig i Skriften (Apg 18:24). En annan gissning, som framfördes redan av kyrkofadern Tertullianus, är att Barnabas skulle vara författaren.

Brevet måste hur som helst vara skrivet före Jerusalems förstöring år 70, eftersom förstöringen annars alldeles säkert hade omnämnts såsom innebärande slutet på den judiska offertjänsten. Dessutom omnämns templet och prästtjänsten alltid i presens, som något som fortfarande pågår. I 5:1–3 läser vi t.ex.: ”En överstepräst utses alltid bland människor och blir insatt till att för människors räkning göra tjänst inför Gud och bära fram gåvor och offer för synder. Han kan behandla dem rätt som är okunniga och far vilse, eftersom han själv är svag och därför måste bära fram syndoffer både för folket och för sig själv.” Vi ser att hela offerverksamheten ännu var i gång när Hebréerbrevet skrevs.

Mottagare. Brevet är riktat i första hand till judar som är bekanta med Gamla testamentet. Det innehåller så många anspelningar och direkta hänvisningar till den judiska tempeltjänsten att brevet är svårförståeligt för icke-judar. Charles Spurgeon, en berömd engelsk predikant från 1800-talet, sade att han som barn inte alls förstod sig på Hebréerbrevet. Det vållade honom bara huvudbry. Som icke-judisk grabb hade han önskat att hebréerna hade behållit sitt brev för sig själva.

Brevet är emellertid inte skrivet till vilka judar som helst, utan till sådana judar som kommit till tro på Frälsaren Jesus Kristus. De hade sett och förstått att Jesus var deras Messias, den som Gamla testamentet handlar om. De hade alltså blivit kristna. Samtidigt var de mycket judiska. Precis som apostlarna även efter Jesu död och uppståndelse deltog i tempelgudstjänsten och besökte synagogans gudstjänster, gick dessa judekristna till templet och synagogan. De uppfattade sig som troende judar, som judar som kommit till tro på Israels Frälsare, och de hoppades att fler av deras landsmän skulle förstå att Gamla testamentets alla löften nu hade fått sitt ”ja och amen” i Kristus (1 Kor. 1:20). Kanske skulle Jesus komma tillbaka snart som Han lovat och då var det av yttersta vikt att så många som bara möjligt kommit till tro på Honom.

Men åren gick. År lades till år och decennium till decennium. Judarna i allmänhet tog inte emot Jesus som sin Frälsare. De förnekade Honom och t.o.m. började förfölja de kristna. Det blev med tiden allt tydligare att kristendomen var en sak och judendomen en annan. De första kristna hade inte så mycket problem med den hedniska överheten som med judarna. Judarna var de kristnas första fiender. Men snart började de förföljas också av den hedniska statsmakten. Så länge kristendomen av myndigheterna uppfattades som en judisk gruppering åtnjöt man en viss religionsfrihet, eftersom judendomen var en godkänd religion i Romarriket. Men när skillnaden blev allt mer märkbar och den slutliga separationen blivit ett faktum, hade situationen blivit en annan: Nu tillhörde de kristna en förbjuden religion, förföljd och föraktad av alla.

Vad skulle man nu göra? Vad skulle de judar göra som hade kommit till tro på Jesus? Åren hade gått och deras landsmän efter börd hade inte omvänt sig. Jesus kom inte tillbaka. Och samtidigt stod templet där, grannare än någonsin tidigare. Genom Herodes utbyggnad hade det blivit en av den antika världens allra mest storslagna byggnader. Där tändes rökelse, där fanns all den rika utsmyckningen, prästtjänsten och alla de dyrbara, fina dräkterna. Genom tron på Jesus hade de judekristna nu ställts utanför allt detta. De hade hamnat ”utanför lägret” och fått ”bära Kristi smälek”, som det uttrycks i Hebréerbrevet (13:13). Det är klart att frestelsen var stor att ge upp alltsammans med den kristna tron och istället återvända till judendomen.

Det är i denna situation Hebréerbrevet är skrivet. Författaren är angelägen att mana sina läsare att hålla fast vid bekännelsen eftersom Kristus är bättre än judendomen. Detta är Hebréerbrevets budskap: Håll fast vid bekännelsen, Kristus är bättre!

Hebréerbrevets innehåll

”Kristus är bättre” är alltså budskapet. Detta kommer fram redan i inledningen av brevet: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (1:1). Här används ett under antiken vanligt retoriskt grepp. Det användes av rabbinerna, som troligtvis lärt sig det av grekerna. Det retoriska greppet kallas ”från det mindre till det större”. Logiken är att om någonting mindre är sant, så gäller detta också om det som är större. Jesus använde sig också av detta grepp. Han säger t.ex.: ”Ge akt på liljorna, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem” (Luk. 12:27). Om nu Gud tar hand om så obetydliga ting som liljorna, hur mycket mer skall Han då inte ta hand om Jesu lärjungar, som är Guds egna barn! Jesus formulerar poängen så här: ”Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står ute på marken och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er” (Luk. 12:28).

Hebréerbrevet börjar alltså med ett sådant retoriskt grepp, ”från det mindre till det större”. Redan i första versen läser vi som sagt: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:1). Om nu de judekristna som är brevets adressater hade lyssnat till Gud när Han i gamla förbundet talat genom sina profeter – de är i det här sammanhanget ”det mindre” - hur mycket mer borde de då inte nu lyssna till Gud när Han i den sista tiden, vid nya förbundets inbrott, har talat genom sin Son – som i detta argument är ”det större”. Luther skriver i en utläggning av Hebréerbrevet:

”Därför presenterar aposteln det mest kraftfulla argumentet från det mindre till det större, som man säger, nämligen, att ifall profetordet har mottagits borde Kristi evangelium mottas desto mer, eftersom det inte är en profet som talar utan profeternas Herre, inte en slav utan en son, inte en ängel utan Gud, inte till fäderna utan till oss, [---] Och sålunda för aposteln detta argument till en slutsats i det andra kapitlet (Hebr. 2:1), där han säger: ”Därför måste vi så mycket mer ta fasta på det vi har hört, så att vi inte driver bort med strömmen.”

”Kristus är större” är alltså temat i Hebréerbrevet. Författaren visar detta på flera olika sätt. I kap. 3 jämförs Kristus med Mose. ”Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas” (3:5) – ”Men Kristus är betrodd som Son att råda över Guds hus” (3:6). Mose var alltså bara en tjänare, men Jesus är värd så mycket större ära eftersom Han är själva byggmästaren i Guds hus (v 3), den som råder över allt (v 6).

Kristus är vidare större än Josua. I kap. 4 visar författaren att Josua, som hade lett Guds folk in i löfteslandet, ändå inte hade fört dem in i vilan, den verkliga sabbatsvilan i det eviga himmelriket (v 8). Det kan bara Kristus göra.

Kristus är också större än de judiska översteprästerna som vid Hebréerbrevets författande fortfarande tjänstgjorde i Jerusalems tempel. I kap. 5 och 7-10 visas att Kristus är den verkligt store Översteprästen, som en gång för alla fullbordat det som alla de andra översteprästerna under gamla förbundet fick göra gång på gång. De upprepade sina offer, som inte i sig själva hade kraft att ta bort några synder, utan bara förebildande visade vad som skulle komma att ske genom Kristi offer. Vi läser Hebr. 10:11-12: ”Alla andra präster står dag efter dag och förrättar sin tjänst och bär gång på gång fram samma offer, som aldrig kan ta bort synderna. Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider”.

Kristus är alltså bättre än allt det som man inom judendomen håller sig till. Mose var bara en profet och tjänare, Kristus är Sonen som råder över hela huset. Det jordiska landet var inte frälsningens fullbordan, Himmelriket är det slutliga målet som Kristus för oss till. Prästernas offertjänst kunde inte ta bort några synder, men Kristi offer är ett evigt giltigt offer. Så dåraktigt då att vända tillbaka till det gamla förbundet, till judendomen. När författaren varnar för avfall och dess konsekvenser går han återigen från det mindre till det större. Argumentet är att om avfall straffades svårt redan i gamla förbundet, hur mycket mer skall då inte avfall från det bättre och härligare nya förbundet bestraffas! I Hebr. 10:28-31 skriver han: ”Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom.” Mose lag är ”det mindre”. Sedan fortsätter han att gå över till ”det större”:

”Hur mycket strängare straff tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande? Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.”

Vi skulle, återigen, kunna sammanfatta Hebréerbrevets budskap på detta sätt: Håll fast vid bekännelsen, Kristus är bättre!

Hebréerbrevets relevans för vår tid

Man kan fråga sig vad Hebréerbrevet har för relevans för oss i vår tid. Ingen av oss står väl inför frestelsen att övergå från kristendom till judendom? Varför skall vi då läsa och ta intryck av Hebréerbrevet? Det finns en annan, närbesläktad frestelse i vår tid. Lika eländiga och marginaliserade som de judekristna mottagarna kände sig, känner sig många kristna i Sverige 2014. De judekristna såg hur judendomen hade sitt stora tempel, de ansedda prästerna och folkets bifall. De frestades att återgå till sin förkristna tro och livsstil. På samma sätt är kristendomen numera en mycket tillbakaträngd tro i vår tid, i vårt land. Vi frestas då kanske att övergå till en icke-kristen livsstil. Kan vår lilla församlings, Lutherska Församlingen i Stockholmsområdets, fasthållande vid Bibeln och alla dess läror verkligen vara den riktiga tron, den enda sanningen, när så många avfallit från kristendomen i vårt land? I stort sett alla kyrkosamfund går bakåt medlemsmässigt. De överger också Bibeln alltmer och anpassar sig till denna världen. Samtidigt växer islam snabbt. Kanske blir islam framtidens religion i Sverige. Vad skall man då tro i allt detta? När tvivlet och frestelsen till avfall slår mot oss skall vi tänka på Hebréerbrevets budskap: Håll fast vid bekännelsen, Kristus är bättre! Kristus är bättre än allt vad denna värld kan erbjuda. Vad är en tids sinnlig njutning, materiell rikedom och jordisk lycka mot evig salighet i himmelen?

I vår tid finns också en stark frestelse att kompromissa med läran och sanningen. Pluralismen, att alla trosföreställningar är lika bra och var och ens egen ensak – det som är sant för dig är sant för dig och det som är sant för mig r sant för mig - är utbredd i samhället. Exklusiviteten, Jesus anspråk på att vara den ende Frälsaren, är en stötesten. Men det finns endast en väg till frälsningen. Hebréerbrevet säger att den som överger Kristus hamnar i helvetet. Den ”som drar sig undan går förlorad” (10:39). Detta behöver vi påminnas om också i vår tid. Det finns i hela världen bara ett namn som är oss givet genom vilket vi kan bli frälsta – och det namnet är Jesus. Endast Han tog vår skuld på sig själv – det gjorde aldrig Mohammed. Endast Han blev fastnaglad vid korset för våra synder – det blev aldrig Buddha. Endast Han har intagit vår plats under lagen – det gjorde aldrig Krishna eller Shiva eller någon annan hinduisk gud. Endast Han har besegrat döden genom sin uppståndelse – ingen annan har någonsin gjort det. Endast Han kan frälsa oss. Det är lönlöst att söka efter frälsning någon annanstans.

När alla grundvalar i samhället rasar samman består Kristus, som är densamme igår, idag och i all evighet (Hebr. 13:8). Hebréerbrevet vill förmana oss att inte försumma Honom. Om jag skulle plocka ut en bibelvers som liksom skulle få ange tonen för hela Hebréerbrevet skulle jag nog välja 12:2: ”Och låt oss ha blicken fäst vi Jesus” (Hebr. 12:2). Det är vad Hebréerbrevets författare vill att vi skall göra. Han vill att vi skall se Jesus. Det är därför han skrivit sitt brev. Det är vad Gud själv vill att vi skall göra. Låt vår bön denna helg vara att Gud, den Helige Ande, skänker oss andlig klarsyn så att vi får se vår Överstepräst Jesus Kristus och Hans fullbordade verk för oss. Avslutningsvis skall vi detta inledande föredrag läsa den andra text som vi fått oss given i föredragsrubriken, och då säga något kort om

Jesus som den fullkomlige Översteprästen

Den andra bibeltexten är från Hebr. 9:11-15:

”Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick Han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på de orena, helgar till yttre renhet, hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden. Ty Kristus har genom den evige Ande framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.

Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund, för att de kallade skulle få det utlovade eviga arvet, sedan han genom sin död hade friköpt oss från överträdelserna under det första förbundet” (Hebr. 9:11-15).

För att förstå detta ord måste vi se på den gammalstestamentliga bakgrunden. I det gamla Israel fanns en plats, ett ställe, där försoningens verklighet särskilt tydligt framträdde, nämligen nådastolen i Jerusalems tempel. Nådastolen var det gyllene locket på förbundsarken där de tio budens två stentavlor förvarades i botten (2 Mos. 25:17-22). Förbundsarken stod i det innersta rummet i templet som kallades "det allra heligaste". Detta rum var så heligt att det avskildes genom en förlåt, ett tjockt draperi. Endast översteprästen fick gå in dit en gång om året. Det skedde på den stora försoningsdagen, yom kippur, då han bestänkte nådastolen med blodet av en bock (3 Mos. 16:15-16). Yom kippur betyder ordagrant "övertäckardagen", d.v.s. den dag då förbundsarken övertäcktes med bockens blod. Alla Israels synder under det gångna året förläts på den stora försoningsdagen. När nådastolen, locket på förbundsarken, av översteprästen övertäcktes med blodet från bocken, utraderades brotten mot budtavlorna. När Gud blickade ned på förbudsarken såg Han bara blodet som överskylde arken med dess överträdda budord. Genom blodet utplånades alltså alla synder under det gångna året.

Med den gammaltestamentliga skuggbilden som bakgrund kan vi bättre förstå vad som hände i tidens fullbordan, då Jesus offrades på korset. Om ceremoniallagen, alla Guds föreskrifter för offer- och tempeltjänst, gäller nämligen att den endast innehåller en skugga av det goda som kommer, d.v.s. Kristi fullkomliga offer, "och inte tingen i deras verkliga gestalt" (Hebr. 10:1). Jesus fullbordar såsom Överstepräst den gammaltestamentliga offertjänsten. Jesu blod är det verkliga offerblodet som förebildades av bockens blod i Jerusalems tempel.

När Jesus instiftar nattvarden säger Han: "Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse" (Matt. 26:28). Detta sade Han med tanke på det som skulle ske dagen därpå. Och det som utspelade sig på Golgata inträffade samtidigt i det himmelska tabernaklet: Kristus gick "en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning" (Hebr. 9:12). De gammaltestamentliga prästerna och offergåvorna var bara skuggbilder av den sanna Översteprästen som bar fram sig själv som det felfria offret (Hebr. 9:14), giltigt för alla tider (Hebr. 10:12). På samma sätt var tabernaklet i öknen och dess fortsättning, templet i Jerusalem, bara skuggbilder av helgedomen i evighetens tillvaro, ”det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen” (Hebr. 11:11). När tiden var fullbordad, d.v.s. då tiden för den gammaltestamentliga uppenbarelsen löpt ut, gick Jesus in i det allra heligaste med sitt blod och bekräftade därmed det förebildande i den gammaltestamentliga tempeltjänsten. Över nådastolen i Himmelen stänkte vår Överstepräst sitt blod, samma blod som just då rann ur Hans kropp, där Han hängde på korset för våra synders skull. Jesu rena, gudomliga blod övertäcker lagtavlorna och alla överträdelser mot dem som hela mänskligheten, genom alla tider, har gjort sig skyldig till.

När du ser detta, kan också du gå fram till nådens tron, för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Hebr. 4:16). Du ser dina synder som en daglig plåga, men Gud ser dem inte. Han har inte ens någon kännedom om dem, eftersom vår Överstepräst övertäckt dem med sitt rena, gudomliga blod. Jesus gjorde slut på överträdelsen, förseglade synderna och försonade skulden (Dan. 9:24). Han utverkade en försoning för dina och alla människors synder, som gäller i evighet. I Guds ögon är du helig, ren, rättfärdig och Himmelen värdig.

Synden är och förblir visserligen din dagliga plåga så länge du lever ofullkomlighetens liv här på jorden. Men i din kamp mot synden får du inte glömma, att genom Jesus blir du aldrig dömd efter lagen. Det är nådeförbundets underbara förmån. Din Överstepräst har ju en gång för alla gått in i det allra heligaste med sitt eget blod, stänkt det på nådastolen, under vilken lagens tavlor förvarades, och på det viset återlöst dig och köpt dig fri från lagens förbannelse. Därmed har också vår Överstepräst förlossat, förvärvat och vunnit dig ur dödens och djävulens våld och i stället gett dig evigt liv. Amen.