Skattkistan

Skattkistan

Ps. 32 (Rom. 4:3-8). Tron och rättfärdiggörelsen

BibelstudierPosted by Lars 2014-10-26 06:56:21

Tron och rättfärdiggörelsen Ps. 32, Rom. 4:3-8

Det vi skall tala om denna bibeltimme är ingenting mindre än kristendomens själva centrum, tron och rättfärdiggörelsen. Vi skall undersöka hur en människa blir rättfärdig inför Gud, allas Herre och Skapare - den inför vilken alla människa en gång, på domens dag, skall avlägga räkenskap. Vi skall göra det utifrån två bibeltexter, Ps. 32 och Rom. 4:3-8. Dessa två bibelställen hör nära samman, det är t.o.m. så att en del av den första bibeltexten citeras i den andra. Detta återkommer vi till. Vi går till väga på det sättet att vi gör en genomgång av Ps. 32, där vi belyser psaltarpsalmens två första verser utifrån Rom. 4:3-8.

Ps. 32, Inledning

I grundtextens rubrik, alltså inte den som översättarna har satt, utan i själva texten, Ps. 32:1, anges att detta är en läropsalm. Med detta menas att det är en psalm där David undervisar sig själv och andra om angelägna läror genom den Helige Andes upplysning. Denna psalm är verkligen angelägen eftersom den handlar om hur man får del av det eviga livet, hur man befrias från syndabördan som trycker en ned i helvetet. Psalmen handlar ju om syndabekännelse och förlåtelse.

Vi kan dela in psalmen i några delar. Först har vi i v 1-2 en saligprisning av dem som lever i nådaståndet. Därefter följer v 3-4 som handlar om det elände den lever i som lever borta från Gud i sina synder. v 5 är själva vändpunkten, då synden bekänns och förlåtelsen mottas. I v 6-7 beskrivs den trygghet Guds barn lever under. v 8-9 är en uppmaning till läsaren eller åhöraren att vandra på den rätta vägen. Slutligen, i v 10-11, beskrivs den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka. Låt oss nu ta ett stycke i taget:

Den gudfruktiges salighet, v 1-2

”En läropsalm av David. Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och som i sin ande är utan svek.”

Här möter vi en saligprisning av den som fått sin överträdelse förlåten på det sättet att hans synd har blivit övertäckt. Vad ligger bakom detta uttryck? Att ha synden övertäckt betyder att den inte ligger blottad inför Herrens ansikte. Vi människor är ju syndiga till själva vår natur och därför måste vi övertäcka vår syndfullhet om vi skall kunna bestå inför Gud. Detta går igen på många ställen i Bibeln, från dess början till dess slut. Redan i Bibelns första bok, 1 Mos. 3:21, ger Herren Gud efter syndafallet Adam och Eva kläder av skinn att dölja sin nakenhet med. Och i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, uppmanas den ljumme och avfällige församlingsföreståndaren i Efesus att köpa ”vita kläder att skyla dig med, så att hans [eg. din] skamliga nakenhet inte syns” (Upp. 3:18).

Genom ett syndoffer kan synden överskylas. Det antyds redan av den skinndräkt som Adam och Eva fick av Gud. För att den skulle kunna ha framställts måste ett djur ha slaktats. Allra tydligast manifesterades sedan detta med övertäckandet av synden i det allra heligaste rummet i Jerusalems tempel. På försoningsdagen, som inföll årligen, gick översteprästen in med blod och stänkte det över förbundsarken. Då övertäcktes nådastolen, förbundsarkens lock, med det utgjutna blodet så att de överträdda budtavlorna, som låg i arkens botten, inte syntes från Himmelen. Synden blev övertäckt.

Inledningen av Ps. 32 citeras av Paulus i Rom. 4. då han talar om Abrahams rättfärdiggörelse. Låt oss för en stund gå till Rom. 4:6-7. Där ser vi psaltarverserna citerade. Paulus sätter in psaltarverserna i ett speciellt sammanhang då han skriver: ”Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet” (Rom. 4:5). Här ser vi att rättfärdiggörelsen enligt Bibeln är forensisk, d.v.s. har med ett ”domstolsutlåtande” att göra. Rättfärdiggjord är inte den som moraliskt förbättrats, helgats till en viss grad eller dylikt. Rättfärdiggjord är istället den som förklarats rättfärdig såsom i en domstol. En frikännande dom har uttalats över människan.

Dessutom är rättfärdiggörelsen i biblisk mening imputativ. Med detta menas att den är tillräknad. Latinets imputare betyder tillräkna, tillvita. Den i tron rättfärdige har tillräknats en annans rättfärdighet, nämligen Kristi rättfärdighet. Det är på den grunden Gud förklarat honom rättfärdig. När Paulus skriver att tron räknas till rättfärdighet, är det trons objekt eller föremål, Jesus Kristus och Hans rättfärdighet, som tillräknas den troende.

Så hade inte Paulus alltid tänkt. Som farisé hade han på fariseiskt vis tänkt att Abraham var rättfärdig, en helig man, p.g.a. sitt liv, sin karaktär och sina goda gärningar. Abrahams tro räknades in bland hans goda gärningar, som gjorde att han var en Guds vän. Men nu, som omvänd till Kristus, har Paulus en helt annan uppfattning. Nu visar han att Abraham blev rättfärdig inför Gud genom tro allena, gärningarna ställs t.o.m. i motsats till tron.

Paulus citerar 1 Mos. 15:6 för att visa att Abraham inte har något att berömma sig av inför Gud, inga goda gärningar. Där står ju: ”Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” Aposteln kommenterar detta: ”Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd, utan som något han har förtjänat.” Här används en arbetsplats som åskådningsexempel, då han vill visa vad det betyder att Gud ”räknar” någon som rättfärdig. Om en arbetare och en arbetsgivare kommer överens om att arbetaren skall arbeta en dag för en viss summa pengar, då skulle lönen vid dagens slut vara något som arbetaren förtjänat. Som Paulus skriver: ”Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat.” Det skulle i en sådan situation vara en förolämpning om arbetsgivaren vid löneutbetalningen efter den långa arbetsdagen sade till den anställde, som slitit hårt: ”Kom nu skall jag ge dig en gåva.” Pengarna är i en sådan situation inte en gåva, det är något arbetaren har rätt till efter sitt slit. Men om någon inte arbetar och ändå får lön efter dagens slut är det sannerligen fråga om en gåva. Den icke arbetande räknas som att han uppfyllt förpliktelsen gentemot arbetsgivaren fastän han i själva verket inte har det.

I Rom. 4:5 överflyttar Paulus exemplet från arbetsplatsen till det andliga området, och säger: ”Men den som utan att bygga på gärningar tror på Honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. ”Om en människa inte gjort något för att förtjäna rättfärdighet, men Gud ger honom detta ändå som en gåva, så är det fråga om ett tillräknande av rättfärdighet. Så handlade Gud med Abraham. Abraham tog emot frälsningen som en fri gåva genom tron, inte som någon lön för goda gärningar.

För judarna, som härstammade från Abraham, var patriarken det främsta exemplet på hur Gud handlar med sitt folk, vad som utgör fundamentet för förhållandet mellan Gud och Hans barn. Men också David är en central gestalt i Israels historia. Hans regentstid utgjorde krönet av Israels förflutna. Aldrig, varken tidigare eller senare, hade Israel varit så framgångsrikt som under kung Davids tid. Han var idealkonungen och man drömde om ett återupprättande av ett davidiskt stor-Israel. Med tanke på detta måste naturligtvis också Davids vittnesbörd om hur Gud handlar med sitt folk vara mycket betydelsefullt. Därför uppmärksammar nu Paulus läsarna på vad David säger om hur rättfärdighet kommer till människor, som i sig själva är syndfulla.

Paulus citerar Ps. 32:1-2, där David säger (med orden från GT): "Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd och i sin ande är utan svek." Såväl Abrahams som Davids exempel visar att frälsningen sker genom tro allena, utan gärningar. Det finns dock en skillnad mellan de exempel som Paulus anger. Skillnaden innebär inte på något sätt någon motsättning, utan visar mer på rikedomen i frälsningen. Exemplet David visar hur alla synder utplånas i rättfärdiggörelsen. Från att ha legat på minus blir den man så att säga ”nollställd” i det att syndaskulden försvinner. Exemplet Abraham visar att man inte bara är nollställd, utan t.o.m. rik, att man ligger på ”plussidan”. Man tillräknas en rättfärdighet som man inte har i sig själv, man räknas som att ha gjort alla de goda gärningar som lagen kräver.

Såväl ”nollställandet”, d.v.s. förlåtandet av synder, som ”adderandet”, d.v.s. tillskrivandet av goda gärningar, har förstås med Kristi ställföreträdarskap att göra. All den orättfärdighet, all synd och ondska, som människosläktet gjort sig skyldigt till lades på Herrens lidande tjänare, som är Jesus Kristus (Apg. 8:32-35). I Jes. 53:4-6 läser vi: ”Men det var våra sjukdomar Han bar, våra smärtor tog Han på sig, medan vi höll Honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på Honom för att vi skulle få frid, och genom Hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på Honom.”

Allt det som gjorde att vi inte var rättfärdiga; överträdelser, missgärningar och skuld, straffades Jesus för. Detta brukar inom dogmatiken kallas Kristi passiva eller lidande lydnad. Han led på korset den eviga förtappelsens alla kval, helvetets oändliga pinor, för att vi inte skulle behöva göra det.

Guds lag kräver emellertid även en positiv buduppfyllelse för att en människa skall anses vara rättfärdig. Det står ju i 3 Mos. 18:5: ”Ja, ni skall hålla fast vid mina stadgar och lagar, ty den människa som följer dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.” Och i 3 Mos. 19:2: ”Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig.” Människan själv kan inte leva i enlighet med Guds vilja och på den grunden förklaras rättfärdig. Men Jesus har levt ett heligt, oskuldsfullt och rent liv i alla människors ställe. Därför profeteras det om Honom i Jer. 23:20, där Han kallas Davids telning, kung och frälsare, på följande vis: ”Detta är det namn man skall ge Honom: HERREN vår rättfärdighet.” Jesus själv är vår rättfärdighet. Denna buduppfyllelse i vårt ställe brukar inom dogmatiken kallas Kristi aktiva eller görande lydnad. Paulus ser till båda dessa saker i Rom. 4:3-8. Med David som exempel visas som sagt på utplånandet av synder och med Abraham som exempel visas på adderandet av rättfärdighet.

Nu lämnar vi Rom. 4 och koncentrerar oss i fortsättningen helt och hållet på Ps. 32.

Den obotfärdiges olycka, v 3-4

”Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela.”

Här beskriver David hur han hade det så länge han inte rent ut bekände sina synder utan tystade ned sitt samvete. Han hade ingen verklig ro, ingen sann frid. Livskraften liksom försvann. ”Herrens hand” som vilade över David är Hans allmakts plågor, som lagen hotar med.

Bekännelse och förlåtelse, v 5

”Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: ´Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN.´ Då förlät du mig min syndaskuld. Sela.”
Här har vi den centrala versen, vändpunkten i psalmen. Vi skall därför ägna den lite särskild uppmärksamhet.

Omvändelsen består av två delar. För att en människa skall kunna tro på Jesus som sin Frälsare måste hon först förstå att hon behöver frälsning. Hon måste erfara ånger, vilket är omvändelsens första del. Den naturliga människan förstår inte sitt eget syndafördärv och opponerar sig häftigt mot Bibelns beskrivning av människans medfödda ondska och Guds dom över alla människor. Hon är obekymrad över sin ställning inför Gud. ”Jag är ju så god” eller ”jag gör ju i alla fall mitt bästa”, tänker hon i sitt inre. Dessa falska tankar kombineras med en ”human” gudsbild utifrån vilken hon tänker ”Gud är ju så god” och ”Gud förlåter mig det som jag råkat göra fel”. Den naturliga människan lever i dessa föreställningar och känner sig därför trygg och säker. Tänk, vilken tragedi!

Hon ser inte sitt eget avgrundsdjupa syndafördärv och vandrar obekymrad genom livet för att en gång, på den stora räkenskapens dag, möta den Helige Guden som inte kan tåla någon synd, inte ha fördrag med den minsta lilla oförrätt. Hon skall då ställas inför Honom som måste kasta alla orena syndare med kropp och själ i Gehenna (jfr. Matt. 10:28). Det är verkligen ”fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Hebr. 10:31).

Ingen som syndar får komma till himmelen. David frågar ”HERRE, vem får vistas på ditt heliga berg?” (Ps. 15:1). Och svaret är: ”Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat, den som inte baktalar med sin tunga, inte handlar illa mot sin nästa och inte vanärar sin granne [---] Den som handlar så skall aldrig vackla” (Ps. 15:2-3, 5). Händerna får alltså inte ha utfört några syndiga gärningar och över läpparna får inga lögner passera. Den som så har levt sitt liv får gå upp på HERRENS berg, får komma till Gud i Himmelen. Porten dit in är så trång att ingen synd får passera därigenom. Detta vore fullständigt otänkbart. Tänk att komma med synder inför den Helige i Himmelen och tro att Himmelens port skulle stå på vid gavel! Vilken dårskap! Vi har HERRENS egna ord på att ”endast den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt, den som talar sanning av hjärtat” o.s.v. skall få ”vistas på Hans heliga berg”. Likaså står det i 5 Mos. 27:26: ”Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa den”.

Dessa gammaltestamentliga ställen är på intet sätt överspelade i Nya testamentet. Paulus strykerunder det sistnämnda stället genom att citera det i Gal. 3:10. Gud har inte förändrats eller prutat av på sina krav över tiden. Han är och förblir ”ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker” (Jak. 1:17).

Denna Herrens helighet och fruktansvärda vrede över synden injagar skräck i oss. Detta är syndanöden eller syndainsikten. Den är nödvändig och den verkas av den Helige Ande. Strax innan Jesus lämnade sina lärjungar sade Han att Han skulle sända Hjälparen till dem. ”Och när Han kommer” sade Jesus, ”skall Han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom” (Joh.16:8). Den Helige Ande får oss alltså att förstå vår verkliga situation inför Gud och den kommande domen. Och den är, naturligtvis, för varje människa en alldeles hopplös situation, om Gud skulle döma oss ”såsom våra synder har förtjänat och Hans rättvisa kräver”. Men – vilken lättnad! – detta är inte allt, inte Guds sista ord till oss.

När vi har kommit till denna insikt, som också kallas ångern och alltså är omvändelsens första del, för den Helige Ande oss till ”Jesus, som har frälst oss från den kommande vredesdomen” (1 Tess. 1:10). Den som tar sin tillflykt till Frälsaren, d.v.s. tror på Honom, har blivit omvänd. Den som söker sig till Jesus tas utan undantag emot. ”Den som kommer till mig”, säger Han, ”skall jag aldrig någonsin kasta ut” (Joh. 6:37).

När det gäller den nödvändiga graden av ånger är det många som frågat sig hur stark den måste vara. Djävulen vill alltid ifrågasätta vårt barnaskap. Därför kan han komma och så ut sådana tvivel i våra hjärtan som: ”Har jag ångrat mig tillräckligt mycket? Har min syndanöd varit tillräckligt djup? Kan jag verkligen vara ett Guds barn, jag som inte har begråtit min synd särskilt mycket?” Så vänder han kanske vår blick mot en medkristen som haft en tydlig och stark omvändelseupplevelse föregången av den mest fruktansvärda förkrosselse. Och så sår han dessa tankar i oss: ”Så har aldrig jag känt. Sådana upplevelser har jag aldrig haft. Det är nog bara inbillning detta med min kristendom.” Vill man nu inte genast ge upp kampen kanske man i detta läge slår in på gärningarnas väg och skaffar sig en självgjord ånger. I värsta fall förlitar man sig sedan till denna och grundar sitt barnaskap hos Gud på den. Då har djävulen triumferat. Han har fått oss att sluta förtrösta på Jesus allena och istället lita på våra egna verk. Självgoda fariséer kan han sedan lämna ifred. Eller – om det bättre tjänar hans syfte som är att dra oss ned i avgrunden – kommer han senare tillbaka och ifrågasätter vår ånger på nytt. Då slutar det hela till sist i förtvivlan.

Många har anfäktats på detta sätt. P.g.a. alla själafiendens finter är det därför bra att veta följande: Det finns inget fastställt mått av ånger som skall uppfyllas. Ångern behöver vara exakt så stark att den leder till syndainsikt och därmed till ett insett behov av frälsning. Man måste veta sig vara en fördömelsevärd syndare som utan Jesus skulle vara på väg till helvetet. Om ångern för till Jesus som den ende Frälsaren är den tillräcklig. Ångern kan vara olika stark hos olika människor, precis som födslovåndorna vid naturliga födslar kan variera i grad. Det beror på personlighetsdrag, tidigare upplevelser m.m. Vi skall också komma ihåg att det är Jesus och inte vår ånger som frälser oss. I så fall skulle ju frälsningen delvis vara en gärning av människan som presterar ångern. För övrigt ångrar vi oss aldrig tillnärmelsevis så mycket över vår synd som vi borde göra.

När det så gäller den nödvändiga graden av tro ställer sig många den ängsliga frågan hur stark den måste vara. Den frågan är lätt att besvara. Det är nämligen inte tron som frälser oss utan Jesus. Hur svag och flämtande tron än är, ja vore den inte mer än en liten gnista, skulle den ändå vara en frälsande tro. Detta därför att Jesus, som tron vänder sig mot och vill ha hjälp av, är allsmäktig. Tron är bara den tomma handen som tar emot frälsningens gåva. Vi blir inte frälsta p.g.a. tron som det ibland slarvigt sägs. I så fall blir ju själva tron en gärning som meriterar oss. Vi blir frälsta p.g.a. Jesus. Frälsningen är däremot av eller genom tron.

Vi måste här också särskilt beröra den fortsatta eller lilla omvändelsen. Omvändelsen betecknar vanligtvis övergången från ett liv som otroende till ett liv som troende. Denna omvändelse kallas ibland den stora omvändelsen. Den sker på ett ögonblick. Det finns inga mellanstadier. Antingen är man omvänd eller oomvänd, kristen eller hedning, ett Guds barn eller ett världens barn. Det är långt ifrån alltid som den kristne vet exakt när han eller hon blev omvänd eller ens minns det. Men så talas det också om den dagliga, fördjupade omvändelsen. Den har också kallats den lilla omvändelsen eller den fortsatta omvändelsen.

Att det är nödvändigt med den dagliga omvändelsen beror på att det gamla köttet fortfarande finns kvar hos Guds barn (Hebr. 12:1, Rom. 7:21, 1 Joh. 1:8). Den kristne måste därför varje dag på nytt vända sig till Gud, ta emot näring genom Hans Ord, samtala med Honom i bön och se upp med sin egen onda natur så att den inte får sticka upp och göra sig gällande. Därför säger Luther i Lilla katekesen att detta att leva i sitt dop, d.v.s. som ett barn hos Gud, det är ”att den gamla människan i oss skall genom daglig ånger och bättring förkvävas och dödas med alla synder och onda lustar och en ny människa dagligen framkomma och uppstå, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud evinnerligen”.

Guds barns trygghet, v 6-7

”Därför skall alla fromma be till dig medan du är att finna. Om än stora vattenfloder kommer skall de inte nå dem. Du är mitt beskydd, för nöd bevarar du mig, med frälsningens jubel omger du mig. Sela.”

Här framgår det att Gud beskyddar de sina. Även om stora vattenfloder såsom förföljelser drabbar de kristna, skall Gud beskydda dem. I Uppenbarelseboken 12, där djävulen framställs som en orm/drake, och församlingen som en kvinna, läser vi: ”Då sprutade ormen vatten ur sin mun som en flod efter kvinnan, för att hon skulle föras bort med floden. Men jorden hjälpte kvinna, den öppnade sin mun och svalde floden som draken sprutade ur sin mun” (v 15-16).


Uppmaning att leva gudfruktigt, v 8-9

”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig. Var inte utan förstånd som en häst eller mula, som man måste tämja med töm och betsel, för att de skall komma till dig.”

Herren önskar leda sitt folk. Detta skulle ske så enkelt och lätt om de bara villigt följde Honom. Så sker ju också stundtals, men när så inte sker överger inte Herren sitt folk för det. Då tar Han fram töm och betsel för att tämja oss. Töm och betsel är obekväma, men nödvändiga för att få oss att gå dit Han vill att vi skall gå. Töm och betsel är som tuktoris, lidanden och olyckor som Herren sänder oss för att forma oss.

Här ser vi tydligt den nådefulle Gudens kärleksfulla avsikter bakom allt. Guds avsikt är att människorna skall omvända sig till Honom och bli frälsta. Han vill ingen syndares död (Hes. 18:23)! Så länge nådatiden varar har Guds domshandlingar även denna positiva avsikt. Olyckorna och lidandet skall driva till Kristus.

I 1878 års förklaring till Luthers Lilla katekes läser vi följande under fråga 106, "Vad bör vi tänka om de olyckor som träffar människorna här i världen?”:

”Svar: De olyckor, som träffar människorna, bör vi aldrig anse såsom verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan såsom för syndens skull skickade av Gud, de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud (Jer. 2:19, Job 5:17, Pred. 7:4).

Många undrar om det verkligen är framgångsrikt att försöka väcka människor genom sådana här plågor. Blir inte resultatet istället att de vänder sig bort från Gud? Vore det inte bättre om Gud bemötte människorna enbart med nåd och predikanten bara talade om Guds godhet? Det skall inte förnekas att Gud försöker vinna människor även genom att göra dem välgärningar. Paulus skriver t.ex.: "Eller föraktar du Hans stora godhet, mildhet och tålamod och förstår inte att det är Hans godhet som vill föra dig till omvändelse?" (Rom. 2:4). Men problemet är att de flesta människor, liksom vårt eget kött, just föraktar denna Guds godhet och så, genom sina hårda hjärtan, samlar på sig "vrede till vredens dag, när Guds rättfärdiga dom uppenbaras" (Rom. 2:5).

Därför måste Gud, som på alla sätt försöker föra människorna till sig, också pröva den hårda vägen. När människorna inte kommer genom Ordet – lärandet och undervisandet – tar Herren fram andra medel: tömmen och betslet.

Den ogudaktiges olycka och den gudfruktiges lycka, v 10-11

”Den ogudaktige har många plågor, men den som förtröstar på HERREN omger han med nåd. Var glada i HERREN och fröjda er, ni rättfärdiga, jubla, alla ni rättsinniga!”

Den ogudaktige är den obotfärdige syndare, som inte genom förmaningar och töm och betsel, alltså timliga straff, låter styra sig. De samlar över sig och sitt samvete en gnagande plåga, som skall följa dem i evig tid.

De som å andra sidan förtröstar på Herren, de rättfärdiga och rättsinniga, de är alltid omgivna av Herrens nåd. De lever alltid i syndernas förlåtelse, nådaståndet där de har frid med Gud. De bor liksom i ett rum där varje vägg, till höger, vänster, framför och bakom, är syndernas förlåtelse. Och som tak över huvudet har de syndernas förlåtelse som skyddar dem Guds vrede som skall uppenbaras från himlen (Rom. 1:18) och under sig, som ett golv, ligger syndernas förlåtelse och skyddar dem från att falla ned i helvetet (jfr. 4 Mos. 16:31-33).

Därför kan de fröjda sig och jubla. De har del av det verkliga livet eftersom de genom tron på Jesus, den store Syndaförlåtaren, är förenade med Gud, som är livets källa. De tar emot alla Hans välsignelser. Synden skilde dem från Gud och livet som strömmar från Honom, men nu är gemenskapen återupprättad. Allt detta underbara vill Gud skänka alla människor, var och en av oss.