Skattkistan

Skattkistan

Skriften allena - reformatorernas formalprincip

ArtiklarPosted by Lars 2014-10-31 18:18:26

av Lars Borgström Skriften allena – reformatorernas formalprincip

Den reformation, den återgång till äkta, biblisk lära och bekännelse, som skedde på 1500-talet, hade två huvudprinciper. Den ena kallas formalprincipen, och innebär att Bibeln är den enda norm som Kyrkans tro och liv skall bestämmas av. Principen kan kortfattat uttryckas med orden Skriften allena, på latin sola scriptura. Den andra principen kallas materialprincipen och definierar den sak eller materia som den kristna tron är till sitt väsen. Den kristna trons huvudsak är att vi blir rättfärdiggjorda genom tron allena, därför att Kristus, den vi förtröstar på, redan har uppfyllt allt som behövdes för att vi skulle frälsas. Tron allena, på latin sola fide, är det fasta uttryck som brukar användas.

Redan för två år sedan, under 2012 års Lutherdagar, då jag höll ett dubbelföredrag om Arvet från reformationen, behandlade jag dessa två principer. De föredragen kan ses som en introduktion eller upptakt till detta föredrag, som är en fördjupning av den reformatoriska skriftprincipen eller sola scriptura.

Formalprincipen i bekännelseskrifterna

Detta föredrag kommer alltså att handla om den första av de två nämnda principerna, formalprincipen. Den är klart och tydligt uttryckt i våra bekännelseskrifter. Jag läser två citat ur Konkordieformeln av år 1577, de lutherska bekännelseskrifternas krona. I inledningen till Konkordieformeln heter det:

”Vi tror, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom det står skrivet: ’Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig’, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ’Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skulle han vara förbannad’, Gal. 1:8” (SKB s. 499).

Och på ett annat ställe:

”Vi bekänner oss till Gamla och Nya Testamentets profetiska och apostoliska skrifter såsom Israels rena och klara källa, som allena utgör den enda sanna norm, efter vilken alla läror och lärare bör prövas och dömas” (SKB, s 542).

Det var kännetecknande för alla reformatorer, även de reformerta som Zwingli och Calvin, att de anammade Skriften allena som princip. Såväl De 39 artiklarna, som den Anglikanska kyrkan antog, som Westminster Confession, den mest kända av de reformerta trosbekännelserna, slår fast Skriften allena som norm för Kyrkan. Hur denna princip tillämpades kunde variera, t.ex. var de lutherska reformatorerna mer positivt inställda till den kyrkliga traditionen än vad de reformerta var. Förenklat kan man säga att för lutheranerna kunde kyrkliga bruk och ordningar accepteras så länge de inte motsade eller hotade någon biblisk lära, medan de reformerta rensade ut det som inte direkt kunde utläsas ur Bibeln. En annan skillnad var att i teologiska ställningstaganden kunde Skriften allena hos de reformerta i praktiken få ge vika för förnuftsresonemang. Här är predestinationsläran och nattvardsläran kända exempel, där de reformerta anpassade lärorna för att få dem mer acceptabla för förnuftet. Vi skall inte fördjupa oss i de reformertas lära, här vare det nog att påpeka att även den grenen av kristenheten bekänner sig till Skriften allena.

Den romersk-katolska motdraget

Den största delen av kristenheten bekänner sig emellertid inte till Skriften allena. Såväl den romersk-katolska som de s.k. ortodoxa kyrkorna i Östern anser att vid sidan av Skriften är också traditionen en källa till den gudomliga uppenbarelsen. När reformatorerna trädde fram på 1500-talet med Skriften allena som norm, samlade sig katolikerna till motvärn. Det skedde genom bannlysningar, förföljelser och avrättningar, där man tog den världsliga makten till hjälp. Det skedde också genom att man anordnade det stora konciliet i Trident (1545-1563), motreformationens koncilium. Man fastslog där att den oskrivna traditionen måste tas emot och äras ”med samma hängivenhet och vördnad” som Skriften själv. Skriften och traditionen ses som två helt jämbördiga källor som kompletterar varandra. Det var ur en sådan syn som påvedömet en gång hade fötts. Det var traditionen, inte Skriften, som gjorde det ofelbara påvedömet möjligt. Enligt romersk syn måste Skriften kompletteras av traditionen som står för fortsatt uppenbarelse och läroutveckling. Dessutom kan Skriften, menar man, inte tolkas och förstås av kyrkans enskilda medlemmar. Det måste finnas en gudomligt given instans, i detta fall påven, som avgör all tvist, ger Skriften en auktoritativ tolkning och stadfäster vad kyrkan skall tro. Denna instans är påven, ”Hans Helighet påven, biskopen av Rom och Jesu Kristi ståthållare på jorden, apostlafursten Sankt Petri efterföljare, överstepräst för hela kyrkan på jorden”, som det heter i hans officiella titel.

De s.k. ortodoxa kyrkorna

De s.k. ortodoxa, kyrkorna, alltså de orientaliska kyrkorna, tar på liknande sätt avstånd från ”Skriften allena”. Det apostoliska ordet kan inte tolkas av enskilda utan måste förstås i enlighet med den katolska eller universella kyrkans tradition. Men i stället för att låta kyrkans tradition stråla samman i en enda person, påven, så utgår man från kyrkans samlade episkopat, där alla biskopar är lika i rang. Biskoparna är apostlarnas efterföljare. Ortodoxa kyrkan betonar inte så mycket apostlarna som enskilda individer utan ser dem mer som ett samfällt kollegium. Däri låg deras auktoritet. På liknande sätt, menar man, är det med den kristna kyrkans auktoritet efter apostlarna. Enskilda personer kan inte bestämma om kyrkans tro och liv. Men det kan kyrkan företrädd av sina biskopar. Enligt ortodox tro leder Gud kyrkan främst genom allmänt erkända koncilier, där kyrkans biskopar samlas för att ta ställning i för kyrkan viktiga frågor. Vad kyrkan på detta sätt säger är fyllt av Ande och sanning. Det är mot denna bakgrund som de sju s.k. ekumeniska koncilierna i den gamla kyrkans tid har en så stark ställning i den ortodoxa kyrkan. När hela kyrkan är överens har den Helige Ande verkat. Då är kyrkan ofelbar. Då har Gud talat och då är vägen som skall vandras klar.

För den ortodoxa kyrkan är det i huvudsak de sju koncilierna som gäller. Dessa ger uttryck för ”vad som alltid och av alla trotts”. Eftersom inga fler sådana allmänt erkända ekumeniska koncilier har kommit till stånd, kan man säga att den dogmatiska utvecklingen avstannat, i vart fall tills vidare. Det ses emellertid inte som något större problem. Den ortodoxa kyrkan har inget brinnande intresse för läror och dogmatiska framställningar. Det är med viss motvilja, när man blir tvungen till det, som man sysslar med sådant. Tyngdpunkten ligger på annat håll: i mötet med Gud i liturgin och i firandet av eukaristin. Det är som om läran saknar mening utan liturgi och lovsång. I den lutherska kyrkan är det snarast tvärtom. Liturgin får sin tyngd av läran.

Formalprincipen i Bibeln

Vi har nu hört om några olika konfessioner och deras syn på Skriftens auktoritet. Vilken är då den riktiga synen? För oss som hävdar Skriften allena är det naturligtvis Skriftens egen uppfattning om saken som är den riktiga. Vad säger då Skriften om sin egen auktoritet? Romersk-katolska apologeter hävdar att Bibeln själv inte lär Skriften allena, sola scriptura, och att denna princip därför är en villolära. Tvärtom, hävdar man, är det Bibelns lära att den muntliga undervisningen från apostlarna är lika viktig som Skriftens ord. En sådan ståndpunkt är felaktig, vilket vi här skall se.

Först skall emellertid ett viktigt påpekande göra. När bibliska läror skall beläggas kan det dels göras med direkta, uttryckliga och entydliga ord, dels genom bibelord som implicerar att vi måste sluta oss till en viss lära. Exempel på det senare är t.ex. treenighetsläran och barndopet. Ingenstans i Bibeln sägs att Gud är tre personer, men vi kan av många bibelställen sluta oss till att den Ende Sanne Guden är tre personer i en Gudom, med en enda gudomlig natur. Likadant förhåller det sig med barndopet, som vi måste bevisa med hjälp av flera bibelord som tillsammans leder till den riktiga slutsatsen. När det gäller Skriften allena har vi, tror jag man kan säga, endast ett uttryckligt ställe som lär denna princip. Annars har vi en rad andra ställen, som var och en för sig eller i förening med andra bibelställen, implicerar principen Skriften allena.

Det enda bibelställe jag funnit som direkt och uttryckligen lär Skriften allena är 1 Kor. 4:6. Paulus skriver där till den karismatiska församlingen i Korint, där villoläror fanns:

Bröder, detta har jag för er skull tillämpat på mig och Apollos, för att ni skall lära er den regeln när det gäller oss att inte gå utöver vad Skriften säger och inte skryta över en ledare på den andres bekostnad” (1 Kor. 4:6).

Säkerligen fanns det bland dessa som uppträdde som lärare i församlingen sådana som satte sina egna tankar och ”visioner” högre än Skriften, och det var helt naturligt att sådana lärare kom att vålla oenighet. Själva roten till splittring är att gå utöver det som är skrivet. Därför är det farligt att upphöja människor och ge deras ord auktoritet vid sidan av Skriften. Det är att sätta människor alltför högt.

Kanske någon nu tänker att det ju finns massor av ställen där det klart och tydligt sägs att vi inte får lägga något till Guds ord, inte heller dra något ifrån det. T.ex. varnar ju Agar i Ordspråksboken: ”Lägg ingenting till Hans ord, så att Han beslår dig med lögn” (Ords. 3:6). Eller någon kanske tänker på vad som står i 1 Petr. 4:11: ”Om någon predikar, skall det vara Guds Ord.” Men då skall vi komma ihåg att romerska katoliker med Guds ord menar såväl det skriftliga som det muntliga Ordet. De hävdar naturligtvis att de inte alls lägger något till Guds ord, de menar att de bara utlägger och förklarar den skriftliga och den muntliga traditionen, som också är Guds ord. Detta håller vi förstås inte med om, men i en argumentation kan vi alltså inte peka på de bibelställen som varnar för att lägga till eller dra ifrån något från Guds ord. Då måste vi i så fall först bevisa att Guds ord är endast det skriftliga Ordet.

Vi går så över till de bibelställen som förutsätter Skriften allena för att de skall vara meningsfulla. I Apg. 17:10-12 står det:

”Redan samma natt skickade bröderna i väg Paulus och Silas till Berea. Så snart de kom dit gick de till judarnas synagoga. Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så. Många av dem kom till tro, likaså ganska många ansedda grekiska kvinnor och män.”

Här berättar Lukas om hur judarna i Berea kom till tro. De tog inte emot Paulus undervisning rakt av. Istället jämförde de hans undervisning med Skrifterna, d.v.s. Gamla testamentet. De prövade vad de hörde och bedömde det utifrån den Heliga Skrift. Hade de prövat Paulus undervisning utifrån traditionen hade de förkastat evangeliet. Traditionen inom judendomen var så förvrängd att de som följde den var fanatiska motståndare till evangeliet. Paulus själv hade ju tidigare slaviskt följt traditionen. Han skriver att han ”gick längre i judendom än många jämnåriga i mitt folk. Mer fanatiskt än de ivrade jag för mina fäders stadgar” (Gal. 1:14). Och detta ledde till att han ”i fråga om iver [blev] en förföljare av församlingen” (Fil. 3:6). Judarna i Berea gjorde rätt. Istället för att pröva utifrån traditionen eller rådfråga de religiösa myndigheterna gick de direkt till de heliga Skrifterna och bedömde Paulus undervisning. Därför kom de också till tro.

I sin översteprästerliga förbön bad Jesus:

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen. Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen. Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig” (Joh. 17:17-20).

Jesus ber här att genom apostlarnas ord skulle andra komma till tro på evangeliet. Detta var ett viktigt ord för Luther, som han åberopade flera gånger. Apostlarnas ord (NT) skulle vid sidan av GT vara trosgrundval i den kristna församlingen. Jesu bön var naturligtvis en rätt bön i enlighet med Guds vilja. Det var en kraftfull bön som naturligtvis gick i uppfyllelse.

Jesus sade vid ett tillfälle:

Skriften kan inte göras om intet” (Joh. 10:35).

Ingenting kan alltså kullkasta Skriftens vittnesbörd. Det står fast vad som än händer. Skriften kan inte göras om intet. Något motsvarande sägs aldrig om traditionen.

Nu går vi till Bibelns viktigaste ställe vad gäller bibelsyn:

“Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim. 3:16-17).

Detta är ett bibelställe som brukar citeras för att visa på Bibelns inspiration, att den är given eller t.o.m. utandad av Gud, och därmed också dess ofelbarhet. Men detta bibelställe visar också på Bibelns tillräcklighet, d.v.s. att Bibeln ensam – utan den kyrkliga traditionen - räcker som källa och norm för såväl kyrkan som den enskilde kristne. Lägg märke till att Skriften är ”nyttig” – och att den är nyttig ”till” en viss sak ”för” att en annan sak skall kunna ske. Om vi skall uttrycka det formellt logiskt, så är Skriften nyttig till X för att Y skall kunna ske. Variabeln X refererar till ”undervisning, bestraffning, upprättelse och fostran i rättfärdighet”. Detta är alltså vad Skriften är nyttig till. Variabeln Y refererar till att den troende skall bli fullt färdig, väl rustad. Det är detta Y, vad Skriften är nyttig för, som vi särskilt skall uppmärksamma. Y, vad Skriften åstadkommer - nämligen den fullt färdiga gudsmänniskan - är en klar och tydlig deklaration att Skriften i sig själv är tillräcklig och därför också ensam kan vara Kyrkans norm. Det behövs inte att hjälp hämtas från annat håll, t.ex. från påven eller kyrklig tradition.

Låt oss noggrant se på v 17, vad Skriften är nyttig till: ”… för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning”. Paulus säger att Skriften kan frambringa troende människor som är ”fullt färdiga” och ”väl rustade för varje god gärning”. ”Fullt färdig” i vår översättning återger grundtextens artios. Detta ord betyder lämpad, komplett, perfekt, kapabel att möta alla krav. ”Väl rustad” i vår översättning återger grekiskans exartizo, som betyder fullständigt tillhandahålla, utrusta, men också slutföra.

Dessa definitioner visar oss att Skriften är tillräcklig. Bibelversen bevisar alltså den lutherska och allmänprotestantiska läran om Skriftens tillräcklighet. För att göra saken så klar det bara går skall vi notera skillnaden mellan tillräcklighet och nödvändighet. Att säga att en sak är nödvändig för något är att säga att utan denna sak på plats kan inte den önskade effekten inträffa. T.ex. är vatten nödvändigt för mänskligt liv. Vatten är alltså en nödvändig förutsättning för att mänskligt liv skall finnas till. Men att säga att en sak är tillräcklig är att hävda att denna sak är allt man behöver. I vårt exempel är vattnet nödvändigt men inte tillräckligt för mänskligt liv (t.ex. behöver vi ju mat också, förutom vattnet). Om vatten vore både nödvändigt och tillräckligt för mänskligt liv, skulle mat inte behövas. Låt oss ha dessa ting i åtanke, när vi nu läser 2 Tim. 3:16-17 på nytt:

”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.”

Om vi säger att ett sjukhus är komplett, att det har allt som behövs för all slags vård genom sina många avdelningar, betyder detta att jag aldrig behöver gå till något annat sjukhus för att få läkarvård. Det är inte så att jag behöver göra min blindtarmsoperation på ett sjukhus som har specialistkompetens för det, men sedan söka mig till ett annat sjukhus när jag skall opereras för gråstarr. Detta sjukhus har specialistavdelningar för alla slags operationer och vårdformer. På samma sätt säger Paulus att Skriften är nyttig, till fullo duglig att göra den troende fullt färdig att leva det liv som Gud avser; ingenting mer behöver tilläggas. Skriften är, kort sagt, nödvändig och tillräcklig.

Detta är helt avgörande för den debatt som förs med den romersk-katolska kyrkan. Den kyrkan hävdar ju att Skriften är otillräcklig, någonting behöver läggas till (nämligen traditionen och Kyrkans tolkning). Skriften kan enligt dem inte möta alla behov. Genom traditionen och Kyrkans auktoritet lär vi oss allt det andra som vi behöver. Utan detta tillägg till Skriften kan inte de troende bli rustade till “varje god gärning”. De menar att lutheraner och protestanter överlag inte får del av allt det som Gud vill ge dem, och därför inte blir fullt utrustade. Fullheten finns endast hos den romersk-katolska kyrkan. Men i ljuset av vår klara utläggning av 2 Tim. 3:16-17 ser vi att den romersk-katolska läran om Skriftens otillräcklighet är en falsk lära, som måste avvisas. Skriften är, i och av sig själv, tillräcklig för ”att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” och behaglig för Gud.

I Upp. 22:18-19 läser vi:

”För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok.”

Inget får läggas till... v 18

Dessa ord gäller såväl Uppenbarelseboken som Bibeln i sin helhet. Visserligen är de i första hand avsedda för just Uppenbarelseboken, men det är en allmän sanning att ingenting får läggas till Guds ord. Det är heller ingen tillfällighet att denna varning kommer här alldeles mot slutet av Bibelns sista bok. Den vanlige bibelläsaren, som håller Bibeln i sin hand, uppfattar säkert ”denna bok” som hela den fysiska bok han har framför sig, bestående av de sextiosex kanoniska skrifterna. Gud har i sin försyn sett till att denna vers skulle hamna på Bibelns sista blad.

Det blir ett fruktansvärt straff för den som vill lägga till eller komplettera den gudomliga uppenbarelsen. Stackars den människa som gör sig skyldig till något sådant! Uppenbarelseboken talar väldigt klart och på många ställen om de eviga straffen och här sägs att dessa väntar dem som gör tillägg till uppenbarelsen. Det är otroligt att påven vågar uttala nya dogmer, helt okända i den bibliska uppenbarelsen, med ”ofelbar” läroauktoritet. Men så är han också ”motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud” (2 Tess. 2:4), antikrist, det kyrkliga vilddjuret.

…eller dras ifrån, v 19

Den som drar något ifrån Bibeln går också miste om den eviga saligheten. Gud skall ”ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok”. Det som sades i anslutning till förra versen gäller även här: ”denna bok” syftar visserligen i första hand på Uppenbarelseboken, men även på Bibeln som helhet.

Om den romersk-katolska kyrkans (liksom de östliga, ortodoxa kyrkornas) särskilda synd på bibelsynens område är att de adderar den kyrkliga traditionen till den bibliska uppenbarelsen, är det den moderna protestantismens, liberalteologins, särskilda synd att dra bort från den bibliska uppenbarelsen. Guds övernaturliga ingripanden förnekas, liksom den eviga förtappelsen (och ibland även den eviga saligheten), Jesu gudom m.m. Denna stympade bekännelse kvarlämnar av trosbekännelsens andra artikel endast orden: ”Vi tror på Jesus Kristus… pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven” – ingenting mer. Liberalteologerna har själva utestängt sig från den kroppsliga uppståndelsens eviga liv genom att förneka dess existens och Jesu seger över döden. De får som de tror i detta avseende, deras ”del i livets träd och i den heliga staden” tas ifrån dem och de går miste om den salighet som Jesus vunnit åt dem på korset och skänkt dem personligen i dopet. De ställde sig själva ”utanför”.

Teologihistorien före reformationen


a) Fornkyrkan

Så länge apostlarna levde var det inget problem vad gällde auktoriteten. Det var förstås apostlarnas ord genom tal och skrift som gällde. Men när apostlarna dog och ersattes av biskopar som ledare i Kyrkan uppstod ett problem. Var det nu de bevarade apostoliska skrifterna som skulle utgöra trosgrundval, eller var det också de nya kyrkliga ledarnas (biskoparnas) ord och läror som skulle ligga till grund för tron? Den norske kyrkohistorikern Oskar Skarsaune (vid Menighetsfakulteten i Oslo) säger i ett föredrag om detta:

”Efterhand som tiden mellan kyrkan och apostlarna ytterligare ökades, blev helt naturligt den rent historiska bärkraften i [---] traditionsargumentet allt svagare allteftersom leden i traderingskedjan ökades. Man hade då två möjligheter: Antingen kunde man hålla fast vid det historiska tänkesättet, vilket skulle innebära att de skriftliga nedslagen av den tidiga traditionen allteftersom fick större normativ betydelse än den samtida lärotraditionen, och att apostla-skrifterna därigenom behöll sin ställning som ”norma normans” gentemot traditionen. Eller så kunde man försöka kompensera den försvagade historiska argumentationskraften genom att införa en pneumatisk motivering av traditionen, så att avståndet i tid mellan de första och de samtida traditions-bärarna strängt taget blev irrelevant. Detta senare sätt att tänka innebär att man tar steget över till en rent katolsk traditionsförståelse. I fornkyrkan skedde denna övergång mycket gradvis, och länge löpte de två tänkesätten sida vid sida. Ett illustrerande ”test-case” är synen på det pseudoepigrafiska paulusbrevet till laodicéerna (tredje århundradet). I den västliga kyrkan blev detta på 500- och 600-talet av de flesta ansett som äkta, och frågan var då: Skall det räknas till NT? De som tänkte utifrån den äldre, historiska kanonprincipen sade ”ja”. De tänkte: Här talar en apostel, alltså hör brevet med till kanon. Men Gregorius den store tänkte annorlunda. Också han räknade brevet som äkta, men hävdade: Kyrkan har sedan länge fastslagit vilka skrifter som hör till kanon, och detta kyrkliga avgörande kan inte göras om. Även om det skulle dyka upp flera äkta paulusbrev får de inte någon plats i kanon eftersom kyrkan redan avgjort att fjorton paulusbrev hör med till NT.

Här stöder den kyrkliga kanondefinitionen sig på sig själv, och behöver inget historiskt rättfärdiggörande. Satt på sin spets: Inte en historisk apostel, utan kyrkan, ledd av Anden, är den instans som definierar det normativa i kyrkan.

Hade man tänkt på det sättet redan på 100-talet skulle man inte haft något behov av att avgränsa något normativt NT över huvud taget. Kanonbildningen kan i detta perspektiv ses som ett uttryck för kyrklig ”självkritik” gentemot den egna traditionen: Kyrkan är medveten om att behöva det permanenta korrektiv som den skriftliga apostlaauktoriteten, som hon höll fast vid, representerade.

Det praktiska beviset på denna tes riktighet ser man hos gnostikerna. De var hela tiden så säkra på sin egen traditions uppenbarelsekvalitet att de inte behövde någon klart avgränsad kanon. Något sådant finner man inte hos dem.”

Det fanns alltså två betraktelsesätt vad gäller Skrift och tradition under de första århundradena, som löpte sida vid sida. Trots att ”traditionslinjen” blev starkare och starkare finner vi flera nedslag i kyrkofädernas skrifter, då dessa hävdat Skriftens primat över alla andra ord och meningar.

b) Augustinus

I ett brev till Hieronymus formulerar Augustinus den kända regeln:

”Endast åt de Skriftens böcker, som numera kallas kanoniska, har jag lärt att tillerkänna en sådan heder och ära, att jag med full visshet tror, att ingen av deras författare i något avseende har tagit miste i det han skrivit… Men andra (författare) läser jag så, att, även om de aldrig så mycket utmärker sig för helighet och lärdom, jag dock icke håller det för sant, på grund av at de själva tänkt så, utan därför att de har kunnat övertyga mig antingen genom dessa kanoniska författare eller genom sannolikhetsskäl. Och jag tror inte, att du, min

broder, har en annan uppfattning; vidare vill jag säga, att jag icke tror, att du skulle vilja, att dina böcker skola läsas som profeternas och apostlarnas; ty att tvivla på deras skrifter är brottsligt, emedan de äro fria från alla villfarelse.” (Ep. LXXXII, MPL XXX.II. s.277).

Här och i andra skrifter säger kyrkofadern, att ingen skall vara bunden av hans egna skrifter som av de kanoniska skrifterna. Bibelns ord måste ges en oavkortad tillit. När Luther prövar kyrkofädernas skrifter citerar han ofta detta uttalande av Augustinus.

c) Thomas av Aquino

Vi gör nu ett hopp till 1200-talet och Thomas av Aquino, den teolog som av den romersk-katolska kyrkan upphöjts till normalteolog. Thomas betonade Skriftens auktoritet och normativitet vid jämförelse med all annan lära. I sin viktigaste verk Summa Theologiae skriver han:

”Auktoritet i egentlig och nödvändig bindande mening är för den heliga läran endast den kanoniska Skriften. Övriga kyrkolärares auktoritet kan göra en uppfattning blott sannolik. Ty vår tro vilar på den uppenbarelse, som givits åt profeter och apostlar, som skrivit de kanoniska böckerna, men icke på en uppenbarelse, som möjligen blivit given åt andra lärare” (Summa theologiae I, qu. 1, art. VIII).

Thomas kan också hävda, att Skriften allena är trons grundval: ”Sola canonica Scriptura est regula fidei” (In Joann. Cap. 21, lect. 6). Han hävdar också, att Skriften är inspirerad och ofelbar och i alla, även historiska detaljer, skall betraktas som Guds ord (Summa theologiae I, qu. 32, art. 4). Han säger t.o.m. att Bibeln i princip äger såväl klarhet (claritas) som tillräcklighet (sufficienta). Här ser vi alltså att Thomas, fastän han räknas som den romersk-katolska kyrkans normalteolog, tydligt skiljer sig från den romersk-katolska teologin efter det Tridentinska konciliet (motreformationen). Han menar inte att uppenbarelsen har två källor, Skrift och tradition. Traditionen är för honom endast tolkande, inte kompletterande.

Ändå kan Thomas säga, att den Heliga Skrift trots allt ibland är svårtillgänglig och dunkel. Därför behöver den studeras ingående, ifall man skall kunna förstå dess mening. Men om allas mening skall anses vara lika vägande kan inte kyrkans enhet bevaras. Därför är det likväl ändå så att Modern-Kyrkan i sista hand garanterar den riktiga tolkningen. De gamla trosbekännelserna spelar här en avgörande roll. Dessutom har påven, såsom innehavare av Kyrkans högsta läroämbete, uppgiften att i varje tid fastställa den rätta läran (detta motiverar han inte utifrån Matt. 16:18-19, utan med hänvisning till Joh. 14:16 och Jesu förbön för Petrus i Luk. 22:32).

Luther

Den 10 december 1520 brände Luther den påvliga rätten, bannbullan och en del av motståndarna Ecks och Emsers skrifter. Detta ledde till att han till sist ställdes till svars inför kejsaren och andra, såväl andliga som världsliga auktoriteter, vid riksdagen i Worms 1521. Han anklagades för att gått emot traditionen och för att genom övermod ha satt hela kyrkans enhet i fara. Luther förvarade sig vid denna riksdag med två huvudargument: 1) Han förklarade sig vara bunden vid Skriften allena 2) Han måste se till, att människor blev frälsta genom en sann tro på Kristus. Sola Scriptura, Sola fides och Christus solus var sålunda de avgörande principerna för honom. I sitt välkända svar, ”utan horn och tänder” sade han till sist:

”Eftersom Eders Majeståt och edra mäktiga nåder begär ett enkelt svar, vill jag ge er ett sådant utan horn och tänder på detta sätt: Utan att jag blir överbevisad genom Skriftens vittnesbörd eller genom klara förnuftsgrunder (ty jag tror varken påven eller koncilierna allena, eftersom det står fast att de ofta har irrat och motsagt sig själva), så är jag övervunnen genom de av mig anförda skiftställena och är mitt samvete fånget i Guds ord; därför kan och vill jag inte återkalla något alls, ty det är varken säkert eller rätt, att handla mot samvetet” (WA 7, 838, 2 ff.).

Forskare (tex. B. Lohse) har visat att innebörden av orden ”klara förnuftsgrunder” inte har att göra med något självständigt opererande förnuft som formulerar trosartiklar på egen hand, utan Luther menade med sitt uttryck endast att dra logiska slutstaser på basis av klara Skriftutsagor. För att motståndarsidan skall få Luther att återkalla sina läror, måste de alltså överbevisa honom med Skriften och ingenting annat.

Luther utlade 1 Petri brev år 1523. Vid förklaringen av 1 Petr. 3:15, där Paulus uppmanar de kristna att avge en klar bekännelse om tons hopp, påpekar Luther att detta vore omöjligt om man endast hade traditionens, konciliernas och påvens motsägande utsagor att hålla sig till. Endast Skriften kan ligga till grund för en klar bekännelse (WA 12, 360 ff., särskilt 362,s ff.). 1 Petr. 4:11, ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord”, kommenterar Luther genom att inskärpa, att ingen får predika något utan att säkert veta att det vilar på Guds ord och befallning (WA 12, 379, 22 ff; 380, 1 ff. 10 ff.).

Som vi vet framhöll Luther gång på gång i nattvardsstriden gentemot Zwingli, att Krist ord ”Detta är min kropp” (hoc est corpus meum) skulle gälla gentemot alla förnuftsinvändningar. Ett enda ord ur Skriften vägde för Luther mer än hela världen. Ordet avgör allt.

I Stora Galaterbrevskommentaren lägger han, i utläggningen av Gal. 1:9, alla människor och alla kyrkliga instanser under den heliga Skrift och säger:

”Sig själv, en ängel från himmelen, alla lärare på jorden och så många magistrar som tänkas kan slänger Paulus i en hög och ställer dem alla under den heliga Skrifts domvärjo. Skriften är drottningen, hon skall härska och henne skola alla underdånigt lyda. Icke hennes lärare eller domare utan hennes enkla vittnen, lärjungar och bekännare måste alla vara, antingen det nu är påven eller Luther eller Augustinus eller Paulus eller en ängel från himmelen. Och i kyrkan får ingen annan lära förkunnas eller åhöras än Guds rena ord. I annat fall vare både lärare och åhörare förbannade tillika med sin lära.”

Två bibelord som Luther ofta återvände till är Joh. 17:20 och 1 Tess. 5:21. I Joh. 17:20 ber Jesus för alla dem, som genom apostlarnas ord skulle komma till tro. Apostlarnas ord har vi idag i Bibeln, och alltså skulle Bibeln vara den trosgrundval som för all framtid skulle föra människor till tro. I 1 Tess. 5:21 uppmanar Paulus de kristna att pröva allt och behålla det som är gott. Prövostenen är förstås den Heliga Skrift.

Den teologiska striden kring Skriften allena i reformationstidens Sverige

Låt oss nu vända oss till Sverige och de religionsdebatter som här utkämpades mellan papisterna och de evangeliska åren 1527-1528. Dessa var de enda offentliga debatter som utkämpades och vi har bevarade de olika skrifter som avfattades av meningsmotståndarna. På ena sidan stod Olaus Petri (1493-1552) och på den andra Peder Galle (1460-1537), professor i teologi vid Uppsala universitet och Paulus Helie (1485-1535), professor i teologi vid Köpenhamns universitet.

Bakgrunden var följande. När Olaus Petri återvänt från Wittenberg, där han studerat under Luther, och börjat predika den evangeliska tron blev det oro bland katolikerna. Biskop Olaus Magnus (490-1557), som för övrigt är mest känd som författare till den viktiga ”Historia om de nordiska folken” (1555), försökte motsätta sig den lutherska surdegen som börjat florera bland tyskar i Stockholm. Biskop Hans Brask i Linköping skrev ett öppet brev där han hotade alla som sålde, köpte eller läste lutherska böcker med exkommunikation. 1523 sände en av Olaus Petris överordnade i Strängnäs, Nicholaus Kindbo, en sammanställning av Olaus Petris kätterska läror till Hans Brask, som i sin tur sände ut den som en varning till andra prästmän. Bland en av anklagelsepunkterna var att Olaus Petri hävdat att det är otillåtet och utan värde att be Rosenkransen, eftersom denna praxis inte har något stöd i Bibeln. Detta är första gången någonsin som Skriften allena, eller formalprincipen, åberopas på svensk mark. I samband med Kindbos sammanställning av Olaus Petris kätterier bad Brask Gustav Vasa att han skulle inrätta en inkvisition i varje stift i Sverige för att stoppa den lutherska tron.

År 1525 gifte sig Olaus Petri, samma år som Luther för övrigt. Detta brott mot den kanoniska lagen - varken diakoner eller präster fick gifta sig - föranledde Hans Brask att be Gustav Vasa att ogiltigförklara äktenskapet. Gustav Vasa vägrade, och svarade istället att denna sak skulle avgöras genom ett kommande, framtida koncilium. Brasks motdrag var då att ge ut ett anti-lutherskt manifest, som han i mars 1525 lät spika upp på varje kyrkport i sitt stift. Där stadgade han att varje person som ägde eller spred lutherska skrifter genast skulle exkommuniceras. Han tryckte också olika anti-lutherska brev, pamfletter och sånger.

I december 1526 ställde Gustav Vasa offentligt tio frågor om den rätta religionen. Detta brev, där skillnaderna mellan katolicismen och lutherdomen skulle redas ut, sändes till olika ledande teologer. Fråga 1, som rör vårt ämne i allra högsta grad, handlade om relationen mellan Bibeln och traditionen. Andra frågor gällde t.ex. påvens överhöghet, rättfärdiggörelsen, bön till helgon, utombiblisk uppenbarelse och skärselden. Det har förmodats att det i själva verket var Olaus Petri själv, eller kanske Laurentius Andreae, som låg bakom brevet med de tio frågorna, men detaljerna kring detta är oklara. Gustav Vasas första fråga, den som vi här skall fördjupa oss i, löd hur som helst:

”Om man måå undfalla helga manna lärdom kyrkiones brukningar seduenior the som icke haffua gudz ordh medh sich”

”Om man kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ord.”

Exakt vad menas med denna fråga? Med ”helga manna” (heliga män, helgonen) torde menas det romersk-katolska läroämbetet med påven och kyrkomötena i spetsen. Särskilt viktigt är också vad som menas med ”icke haffua gudz ordh medh sich”. Menas att allt som inte uttryckligen lärs i Bibeln skall förkastas? Det skulle inte gå i linje med reformatorernas inklusive Olaus Petris egen inställning. Den mest rimliga tolkningen torde vara att frågan gäller hur man skall förhålla sig till sådana läror, bruk och sedvänjor som inte understöds av eller är i linje med Bibeln.

Peder Galle, professorn i teologi vid Uppsala universitet, svarade att frågan hade två aspekter. För det första handlar det om huruvida en enskild person kan tolka Bibelns ord på egen hand, utan hjälp av kyrkans läroämbete. Den andra aspekten av frågan handlar om utombiblisk uppenbarelse. Vad gäller den första aspekten svarar Galle att ”den helga scrifft hon är mongestadz såå haard och grundigh ath hon jngalunda kan forstandas rätteliga utan lärare och uthtydare” (den Heliga Skrift är på många ställen så svår och djup att den under inga omständigheter kan förstås utan lärare och uttolkare). Till stöd för detta påstående anför Galle två bibelord. Det första är Petrus uttalande om Paulus brev: ”I dessa brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och obefästa människor förvränger till sitt eget fördärv - något som också sker med de övriga Skrifterna” (2 Petr. 3:16). Det andra bibelordet är den etiopiske hovmannens replik på Filippus fråga, ifall han förstod vad han läste ur profeten Jesajas bok: ”Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?" (Apg. 8:31). Galle hävdar att detta visar att Jesaja inte kan förstås utan att det ges särskild vägledning. Sedan fortsätter han med två bibelställen, som enligt honom anger vilken denna vägledande instans är. Först citerar han 2 Petr. 1:21: ”Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud”. Sedan hänvisar han till 1 Kor. 12:10, som han med en synnerligen fri återgivning menar säga att ”den Helige Ande nådefullt inrättat ämbeten och gåvor till den heliga Kyrkan, såsom gåvan att kunna tolka och förklara den Heliga Skrift.” Detta är dock inte vad bibelstället säger. Det står: ”En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål.” På grundval av detta sista bibelställe hävdar Galle att de som fått gåvan att tolka den Heliga Skrift talar under den Helige Andes inspiration, och att därför ”ett vägrande att underordna sig dessa personer är att vägra att underordna sig den Helige Ande”. Galles argument blir till sist: ”Then som undfaller helga manna lärdom, han undfaller gudh och den helga anda som genom them haffuer talat.”

Det synes överflödigt att bemöta detta argument, då det i så hög grad bygger på ett förvanskat bibelord. Petrus uttalande om Paulus brev och den etiopiske hovmannens fråga är dock intressanta att fördjupa sig i. Vi kan då kort konstatera att goda lärare behövs och är till stor nytta i kyrkan, men att deras förklaringar av Skriften i sin tur måste kunna bevisas vara skriftenliga.

Olaus Petris svar på Galles resonemang började med att hävda att Galle egentligen inte besvarat Gustav Vasas fråga. Kungens fråga, hävdade Olaus Petri, handlade inte huruvida kristna behöver hjälp med att tolka Bibeln, utan om det är tillåtet för dem att tillbakavisa sådana läror från den Katolska kyrkans läroämbete, som inte har något stöd i Bibeln. Trots att Galle inte besvarat kungens fråga, bemöter Olaus Petri Galles skrift. Gentemot Galles påstående att Bibeln endast kan förstås under vägledning av den kyrkliga traditionen som inspirerats av den Helige Ande, hävdar Olaus Petri att fastän det är sant att Bibeln inte kan förstås annat än genom särskild vägledning, så kan den Helige Ande förse människan med sådan vägledning utan den kyrkliga traditionen. Det sätt som Anden uppenbarar Bibelns budskap genom, är principen ”Skrift skall med Skrift förklaras”. De klara bibelställena kastar ljus över de bibelställen, som inte är så klara. Olaus Petri förklarar: ”Eftersom det är den Helige Ande som inspirerat Bibeln, är det också Han som måste förklara den när det är nödvändigt med förklaring. Och detta sker när ett bibelställe som inte verkar så klart för oss, förklaras med ett bibelställe som är klart.” Olaus Petri är tydlig med att han inte förnekar att Gud använder lärare i Kyrkan. Tvärtom ”är det ingen tvekan om att vi behöver lärare”, säger han. Det han förnekar är att förekomsten eller närvaron av sådana lärare är en nödvändig förutsättning för att förstå Bibelns budskap. Frågan, säger Olaus Petri, är inte huruvida ett läroämbete behövs, utan om man får ta avstånd från den Katolska kyrkans läroämbetes läror, när dessa inte stöds av Bibeln. Olaus Petris svar är förstås att det får man göra under sådana omständigheter.

För att underbygga detta påstående lägger Olaus Petri till två argument. Särskilt det första är jag personligen mycket imponerad av. Jag menar att det är ett helt dödande argument. Olaus Petri utgår från tre bibelord: ”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar” (Matt. 7:15), ”men pröva allt, behåll det goda” (1 Tess. 5:21) och ”Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh. 4:1). I dessa bibelställen säger Jesus och apostlarna till de kristna, att de skall akta sig för falska profeter, att de skall pröva allt och behålla det som är gott, samt att de skall pröva andarna för att avgöra ifall de är från Gud. Om det vore fallet att kristna skulle underordna sig den Katolska kyrkan utan att pröva hennes ord gentemot Kristi och apostlarnas ord, då skulle Kristus och apostlarna gett dessa instruktioner och varningar i onödan – och det vore en absurd tanke som inte kan vara riktig, menar Olaus Petri. Han sammanfattar elegant sitt argument: ”Hwar man nw icke undfala motte menniskios lärdom eller brukningar, hade Christus och hans apostlar fåfängliga giffuit oss sådana lärdom, Men thet kan jw jngen redheligen menniskia säya, ath Christus eller hans apostlar skulle noghot haffua fåfengeligt lärdt oss. Ther fore moste aff nödenne fölia her yth sth man wel må vnfalla helga manna lerdom och kyrkiones brukningar, ther the icke haffua gudz ordh for sich”

Förutom detta huvudargument lägger Olaus Petri till ytterligare ett argument. Han påpekar att Guds ords predikare på många ställen förbjuds att vare sig lägga till något eller dra ifrån något från Guds ord. De som predikar något annat än Guds ord hamnar t.o.m. under den förbannelse som Paulus uttalar i Gal. 1:8-9. Av detta följer, menar Olaus Petri, ”att de som predikar Guds ord inte får predika något annat än Guds ord”. Och detta menar Olaus Petri besvarar kungens fråga på ett positivt sätt, att man alltså ”kan tillbakavisa helgonens läror, bruk och sedvänjor när dessa inte grundas i Guds ord”.

Paulus Helie, professor i teologi i Köpenhamn, besvarade Olaus Petris skrift ett år senare. Det framgår inte hur Helie ställde sig till Galles argument, men i sin skrift framför han ytterligare tre argument mot Skriften allena, sola scriptura. Det första utgår från ett bibelord, Joh. 14:26, där det står: ”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.” Helie menar att om Guds ord endast skulle utgöras av Bibeln, då skulle detta Jesu löfte vara överflödigt. Guds Ande skulle då inte behövas som sanningens lärare. Om Jesu löfte om Andens kommande vägledande och lärande ”i allt” verkligen möter ett verkligt behov, då kan inte Bibeln utgöra hela uppenbarelsen. Detta argument anser jag mycket svagt, för at inte säga direkt felaktigt, men det återkommer jag till.

Det andra argumentet Helie framför är att kanon, samlingen av bibelböcker, bestämts eller blivit stadfäst av Kyrkan. Därmed följer att Kyrkan är mer grundläggande än Bibelns auktoritet. De kristna måste ju redan i första hand förlita sig till den Katolska kyrkans läroämbete för att kunna veta vilka böcker som ingår i Bibeln. Jag återkommer med bemötande av detta argument.

Helies tredje argument tar sin utgångspunkt i att även anhängare av sola scriptura-principen menar att sådana läror, som inte klart lärs i Bibeln, är bindande. Detta visar, menar Helie, att hans lutherska motståndare är inkonsekventa. Helie ger flera exempel på läror som han menar att vi inte kan utläsa ur Bibeln, men som läroämbetet och den kyrkliga traditionen lärt oss vara sanna. Som första exempel tar han Sonens väsensenhet med Fadern. Han skriver: ”at Gudtz son er Guth fader lige mectig wti Guddoms waerelse, ere en artichel, oss bör alle at fastelige tro, men ther dog kan icke bewiisis aff then blotte scrifft”. Ett annat exempel Helie anger är Filioque, att den Helige Ande utgår såväl från Fadern som Sonen. Sådana artiklar är bindande för de troende, men ändå inte på ett klart sätt framlagda i den Heliga Skrift, menar Helie. Därför, blir hans slutsats, är Skriften allena inte grunden för kristen lära.

---------------

Bemötande av Helies argument

Olaus Petri bemötte mig veterligt inte Helies tre argument. Men det är något jag tänker göra här och nu. Innan så sker är det på sin plats att påpeka att dessa argument, liksom Galles, ännu idag återkommer från romersk-katolska apologeter (ingenting nytt under solen).

a) Motargument mot Helies första argument

Helies hänvisning till Joh. 14:26 talar i själva verket mot den romersk-katolska uppfattningen. Här talar ju Jesus om den Helige Ande, som skall komma och leda lärjungarna in i hela sanningen. Först hade Han sagt till lärjungarna: ”Jag skall be Fadern, och Han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er” (Joh. 14:6). Denne ”ersättare” för Jesus är inte påven utan den Helige Ande. Det är inte påven som skall leda de kristna in i hela sanningen genom en fortlöpande tradition med nya, ”ofelbara”, påvligt uttalade dogmer, utan den Helige Ande skall lära de kristna allt och påminna dem ”om allt vad jag (Jesus) har sagt er” (Joh. 14:26).

Hur skall detta Jesu Ord om Andens ledande in i hela sanningen förstås? Det förstår vi helt

och fullt genom att läsa innantill: ”Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, Han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er” (Joh. 14:26). Den Helige Ande lär alltså inte något nytt och annat än Jesus. Han talar aldrig emot Jesu ord utan påminner istället om vad Jesus har sagt. Apostlarna har sedan nedtecknat det och så får vi, intill tidens slut, genom Skriften bli påminda om vad Jesus och Hans apostlar sagt. Detta gäller alltså inte bara evangeliernas direkta Jesusord, utan även den undervisning Han ger genom sina utvalda apostlar i de kanoniska skrifterna. ”Amen, amen säger jag er”, säger Jesus, ”den som tar emot någon som jag sänder, han tar emot mig” (Joh. 13:20). Apostlarna är Jesu sändebud, det är vad själva ordet apostel betyder. Hela den Heliga Skrift är Guds Ord, andeinspirerad undervisning. Och nu är sedan länge alla apostlarna döda! Det finns inte längre något att påminnas om.

Man skulle utifrån detta med fog kunna säga att påven undantränger, försöker ersätta, den Helige Ande när han kallar sig ”Vicarius Christi”, alltså Kristi ställföreträdare eller ersättare, något som enligt Jesus den Helige Ande är. Detta är själva definitionen av antikrist, den som försöker ersätta Kristus, vara istället för Honom (anti betyder inte bara ”mot”, utan också ”istället för”).

b) Motargument mot Helies andra argument

Helie påstår att Kyrkan bestämt vilka böcker som skall vara kanoniska, d.v.s. ingå i Bibeln. Därför är Kyrkan enligt honom det primära, den auktoritet man skall följa och den som kan förklara hur Skrifterna skall förstås.

Men detta är en felaktig beskrivning av hur det förhåller sig. Ordet är det primära. Gud har genom sina apostlar gett Kyrkan den heliga Skrift. Kyrkan är inte Skriftens härskarinna, utan dess lydiga dotter. Gud själv har inspirerat de heliga skrifterna och dessa har omedelbart igenkänts och accepterats som heliga skrifter av kyrkan. När vi finner kristna koncilier göra uttalanden beträffande vilka böcker som skall erkännas som delar av Guds Ord, är dessa formulerade på ett sådant sätt att de visar att ett nytt beslut inte framläggs, utan att konciliet bara bekräftar att det höll fast vid vad som redan allmänt troddes.

c) Motargument mot Helies tredje argument

Det är sant att Skriften innehåller djupa läror. Men att de inte är möjliga att komma fram till genom Bibelstudium, utan endast genom att ta emot Kyrkans auktoritativa undervisning, är inte sant. Det som inte kan utläsas ur Bibeln skall man inte bekänna som kristen dogm. Helies exempel på dogmer är för övrigt inte svåra att utläsa ur Skriften. Sonens väsensenhet med Fadern lärs klart och tydligt i Joh.1:1, 10:30 m.fl. Och den Helige Andes utgående av såväl Fadern som Sonen lärs i Upp. 22:1, se även Joh. 15:26, Rom. 8:9, Fil. 1:19.

Utvecklingen i Sverige efter reformationen

Åtminstone fram till 1878 var det Svenska kyrkans officiella lära, att Bibeln är Guds Andeinspirerande ord. Det året utgavs nämligen den senast antagna katekesutvecklingen och där anges i st. 3, att ”Den heliga Skrift är Guds Ord, som genom den helige Andes ingivelse är skrivet av profeter, evangelister och apostlar, oss till undervisning, bättring, tröst och evig salighet.”

När Svenska kyrkan genom biskopsmötets bibelkommission ca hundra år senare, 1970, angav i vilken mening Bibeln är Guds Ord och på vilket sätt den är normerande, hade inställningen till Bibeln förändrats. Nu sades om de bibliska skrifterna, att ”som alla andra produkter av mänsklig verksamhet innehåller de misstag och felaktigheter” (s 47). Till stöd för denna uppfattning angavs också sådana bibliska utsagor, som man ansåg vara oförenliga med varandra eller strida mot historiska fakta (s 66f.). Året efter Bibelkommissionens skrift utgav forskningsinstitutet Biblicum boken Det står skrivet (Erlandsson, Danell, Hedegård) där påståendet om felaktigheter och motsägelser i Bibeln bemöttes genom att de av bibelkommissionen anförda exemplen ett efter ett behandlades (s 44-68).

Med den uppfattningen om Bibeln som bibelkommissionen lade fram kan den naturligtvis inte utgöra kyrkans norm för alla tider. Istället angavs kyrkans norm vara Kristusskeendet, som ”kan beskrivas som ett mönster eller paradigm” (s 97). Om förkunnelsen eller läroframställningen ligger i linje med paradigmet är det rätt lära, annars döms det ut som irrlärigt.

”Paradigmet” är inte uppbyggt av detaljer, utan är ett övergripande mönster. Exakt hur detta mönster ser ut blir till sist svårt att avgöra med exakthet. Vissa bibliska motiv måste ”skjutas åt sidan” och sådant som i Bibeln endast föreligger som ”ansatser”, men som ligger i linje med grundmönstret, måste ”byggas ut” (s 140). Det blir naturligtvis till sist människan, de tolkande subjekten själva, som avgör hur grundmönstret ser ut och vad som är i linje med detta, med andra ord vad som i Bibeln måste skjutas åt sidan och vad som skall hållas fram och t.o.m. vidareutvecklas. Bibelkommissionen menar att liksom ”den individuelle läraren har stor frihet” i följandet av läroplanen, har också vi det när det gäller Bibeln som norm (s 97). Den fråga som vid tiden för bibelkommissionens bok var aktuell var kvinnliga präster. Eftersom jämställdhetstanken bedömdes vara i linjen med paradigmet eller Kristusskeendets grundmönster, sades det att kvinnoprästreformen var riktig.

Denna syn, att det inte är Bibelns faktiska satser i enskildheter, utan ”paradigmet” som utgör norm, har sedan flitigt använts i homosexdebatten i Svenska kyrkan. Det är dock en teologisk nyhet i förhållande till äldre kyrkolära, t.ex. den som återfinns i de lutherska bekännelseskrifterna, och kallas ibland i den internationella debatten ”gospel reductionism” eller ”gospel minimalism”, d.v.s. evangeliereduktionism eller evangelieminimalism. Den amerikanske teologen från Missourisynoden David P. Scaer menar helt riktigt i sin bok Law and Gospel and the Means of Grace att det är denna ”gospel reductionism” som lett till ELCA´s (det största lutherska samfundet i USA) accepterande av kvinnliga präster och homosexuella äktenskap och prästvigning av homosexuella (se Scaer 2008, s 94).

”Gospel reductionism” innebär att Skriftens centrum - Kristus eller rättfärdiggörelse genom tron - inte används som en stjärna som lyser upp Skriften i övrigt, utan som en skära, som rensar bort det icke önskvärda i Skriften. Det som inte anses ligga i linje med paradigmet ”skjuts åt sidan”. Det är bara centrum, d.v.s. evangeliet, som behöver behållas.

Utvecklingen har fortsatt i liknande riktning. I min masteruppsats ”Svenska kyrkan och homosexualiteten 1951-2005. Om en förändrad inställning och dess motivering” visade jag att det numera heter att Bibelns övergripande budskap är ”kärleken”, och att kärleken därför skall vara bestämmande då olika frågor behandlas, som t.ex. homosexualitet. De enskilda bibelställena som handlar om en viss fråga skall man inte beakta, om dessa anses vara emot ”kärleken”.

Vi ser alltså att den lutherska sola scriptura-principen, att Bibeln skall vara ledstärna, inte längre tillämpas av Svenska kyrkan eller liknande liberala kyrkor. Att i tolkningen av bibeltexter ha ett sådant obestämt begrepp som ”kärlek” som översta norm blir diffust och godtyckligt, som gjort för att man skall få med sina egna favorittankar, som man självfallet uppfattar som kärleksfulla.

Avslutning

Den gudomliga uppenbarelsen har på många håll fått träda åt sidan till förmån för mänskliga, till synes förnuftiga tankar. En god moral är ju enkelt och förnuftigt att förstå sig på, och därför har den liberalteologiskt präglade kyrkan av idag inriktat sig på mänskliga rättigheter, solidaritet, fattigdomsbekämpning, miljöengagemang o.s.v. De äldre liberalteologerna, som var moraliskt konservativa och värnade om borgerlig anständighet, skulle bli förfärade över det moraliska förfallet; abortbejakandet, homosexförespråkandet och den sexuella frigjordheten som våra dagars liberala kyrkor ställer sig bakom. Men gemensamt för både de tidiga och de senare liberalteologerna är att de styrs av det som samtiden uppfattar som det moraliskt goda och försöker förverkliga detta med ett religiöst motiverat budskap.

Men vi rör oss då förstås hela tiden på lagens område, antingen det gäller en god moral i överstämmelse med den naturliga lagen, som ju är skriven också i hedningarnas hjärtan (Rom. 2:15) – såsom var fallet med de äldre liberalteologerna – eller det handlar om en perverterad moral som dikteras av ett kristendomsfientligt samhälle – såsom fallet är med dagens liberalteologer. Allt de ägnar sig åt är moral, försök till samhälls- och världsbättring. De har ingen del i den himmelska uppenbarelsen av evangelium.

Och om vi tänker efter så går också de den romersk-katolska frälsningsläran ut på, att vi med hjälp av nåden, genom vårt samarbete med de gudomliga nådeskrafterna, skall kunna bli bättre, helgas, och på det sättet göras värdiga det eviga livet.

Endast Bibeln kan uppenbara frälsningens hemlighet för oss, nämligen att Guds evige Son, som också i den övernaturliga jungfrufödelsen blivit sann människa, har lidit och dött för oss och på så sätt utplånat alla våra synder, så att vi står rena och rättfärdiga inför Gud trots att vi själva är eländiga och fördömelsevärda syndare, och att Han sedan på ett övernaturligt sätt, genom Guds väldiga makt, kroppsligen uppstått ur graven som den första bland många bröder, i väntan på oss. Detta är det underbara budskap som såväl liberalteologin som den romersk-katolska kyrkan berövar människor, eftersom de båda mästrar Bibeln och omformar kristendomen i linje med sina favorittankar.

Men vi håller oss till detta evangelium i liv och död. Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh. 11:25-26). Jesus gör genom sin försoning sådana som du och jag - t.o.m. om du så skulle vara den uslaste människan på jorden - till de fullkomligaste, mest rättfärdiga och heliga människor som tänkas kan. Genom tvagningen i Hans försoningsblod kan Gud nämligen inte se minsta fläck hos oss. Han ser på oss och säger: ”Denne är min älskade son, denna är min älskade dotter, i vilken jag har min glädje.”

Amen.