Skattkistan

Skattkistan

Recension av Tillbaka till friheten - att tänka lutherskt idag

RecensionerPosted by Lars 2017-10-26 22:04:57
Recension av Tomas Nygrens och Kjell O Lejons bok "Tillbaka till friheten - att tänka lutherskt idag" i Världen Idag, publicerad oktober 2017:

--------------

Recension av Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag

Den 31 oktober är det på dagen 500 år sedan Martin Luther spikade upp de 95 teserna på slottskyrkans port i Wittenberg, det som blev startskottet till reformationen och den lutherska kyrkans uppkomst, i förlängningen också till hela protestantismen. Lagom till detta jubileum har Tomas Nygren och Kjell O Lejon, båda verksamma vid Johannelunds teologiska högskola, gett ut den lilla boken (120 s) Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag. Boktiteln håller vad den lovar: Genom att på ett enkelt och klart sätt förklara vad evangeliet är – ”jag är djupast sett vad Gud förklarar mig vara för Kristi skull: rättfärdig” (s 38) – leder boken läsaren in i den verkliga, andliga friheten. Och genom att behandla en rad centrala teologiska frågor ur ett lutherskt perspektiv blir boken en god introduktion till lutherskt tänkande. Nygren har skrivit tjugofyra kapitel och Lejon de två avslutande, som handlar om Luthers liv och lutherdomens betydelse för samhällets utveckling.

Viktiga sanningar lyfts fram

Några klargöranden i boken är särskilt välbehövliga i vår tids andliga och kyrkliga klimat, som vad helheten beträffar i rask takt avlägsnar sig från biblisk, klassisk kristen tro. Till klargörandena hör framhållandet av Guds helighet och Hans beslutsamhet att bestraffa synden. Nygren fastslår: ”Gud [kan inte] vara tolerant mot det onda. Gud beskrivs i Bibeln som helig och rättfärdig, med andra ord extremt allergisk mot all ondska och orättfärdighet” (s 37). Lika tydligt som Guds vrede framträder också nåden – för Kristi skull: ”Bakom rättfärdiggörelsen ligger att Gud själv i Kristi korsdöd tar på sig sin egen reaktion mot all orättfärdighet. I människans ställe tar Kristus kostnaden. Därför kan Gud vara nådig” (s 38).

Konsekvensen av detta är förstås att kristendomen, med dess tro på Kristus Frälsaren, är den enda sanna, frälsande religionen. Detta vågar få teologer och kyrkliga ledare säga idag, utan anpassar sig hellre till rådande tidsanda, där pluralism, inklusivism och tolerans är dygd. Dock inte så Nygren, som i kapitlet ”Andra religioner och Kristus – vad säger Luther?” skriver: ”Därför behöver budskapet om Kristus predikas för alla, både i den kristna kyrkan, och utanför kyrkan – även för dem som tillhör andra religioner. Bara i Jesus Kristus finns en frälsande gudsrelation” (s 90).

Nygren lyfter också fram en viktig sak vad gäller förhållandet Skriften – kyrkan. Från romersk-katolskt håll hävdas att Bibeln är en produkt av kyrkan (och i förlängningen av detta ligger anspråket på tolkningsföreträde av ”deras egen bok”). Gentemot detta skriver Nygren: ”Luther ansåg att det var fel att säga så. Tvärtom, menade han. Genom det bibliska budskapet skapas kyrkan. Det är Skriften som är kyrkans moder. Kyrkan mottog skriften. Den kände igen Bibeln på dess livgivande Kristus-budskap. Kyrkans tradition står inte över Skriften, utan under den” (s 43f.). Samtidigt avgränsas mot en alltför radikal tolkning av ”Skriften allena”, där kristna i traditionsfientlig anda utrensar allt som inte explicit står skrivet i Bibeln: ”Luther menade att kyrkans tradition var bra bara den fick rätt roll. Den hjälper oss att förstå Bibeln. Däremot är den ingen separat uppenbarelse” (s 44).

Några anmärkningar

Det märks gång på gång att Nygren är en god kännare av luthersk teologi, dock skulle några detaljer i boken kunna ifrågasättas och diskuteras. Här ska endast nämnas en skönhetsfläck. När Nygren tar upp Luthers olyckliga uttalanden om judarna, skriver han att fastän reformatorn ”har bidragit med så mycket gott är han inget helgon (min kurs.)” (s 97). En avgörande viktig sak för Luther – en direkt följd av hans lära om rättfärdiggörelsen – är dock att alla kristna, varje människa som förtröstar på Kristus, är ett helgon som är lika helig och ren inför Gud som Kristus själv. Nygrens uttryck att Luther inte var något helgon kan naturligtvis uppfattas på ett riktigt sätt utifrån vardagligt språkbruk, men i en bok om luthersk teologi blir formuleringen olycklig.

Det ges en bra framställning av Luthers tvåregementslära, hur Gud styr världen med sina två händer; med högra handen kyrkan och med vänstra handen världsliga myndigheter. Nygren visar med den norska kyrkan under nazi-ockupationen som positivt exempel, hur kyrkan, som hör till det andliga regementet, har en kritisk, protesterande roll att fylla när staten bryter mot Guds lag, som gäller alla människor i alla samhällen. ”Med andra ord var kyrkans funktion förutom förkunnare av evangelium också att vara ett slags samvete, en profetröst i samhället” (s 69), skriver han helt riktigt. Dock undrar man varför Nygren endast beskriver denna nödvändiga profetiska röst, varför den inte också får ljuda i boken. T.ex. hade det varit på sin plats med ett fördömande av Sveriges abortlagstiftning och abortpraxis med ca hundra dödade människor varje dag, året runt. Det hade verkligen varit ”att tänka lutherskt idag”.

Lutherdomens samhälleliga betydelse

Kjell O Lejon avslutar boken med en kortfattad skiss av Luthers liv och en reflektion över lutherdomens historiska betydelse för vårt samhälle. På ett övertygande sätt visar Lejon hur ”luthersk kallelselära, hederlighetskultur och arbetsetik” varit välgörande för vårt land (s 120). Det lutherska arvet har bidragit till ”en utbildningsmässig, social, kulturell och ekonomisk utveckling som bildar en grund för vår demokrati och vårt välfärdssamhälle” (s 116). Ett tänkvärt exempel som Lejon bjuder på, när det gäller vad en rätt tro på Gud kan innebära för danandet av ett folks karaktär, är svaret ryssarna en gång fick, när de undrade hur det kom sig att svenska soldater fungerade så bra som de gjorde. Det var den kristna folkfostran, som gjort soldaterna ”hederliga, gudfruktiga, tappra och angenäma” (s 119).

En personlig reflektion: Det är nästan smärtsamt att påminna sig om, att vårt lands grundläggande tankevärld och värderingssystem en gång varit sådana som Lejon beskriver dem, och hur detta idag till stor del kastats ut under 1900- och det begynnande 2000-talets sekulariseringsprocess. Finns det månne en väg tillbaka? En sak vet i alla fall alla kristna: Herrens uppmaning till omvändelse gäller ännu – en omvändelse som måste börja med de kristna kyrkorna och samfunden (se Jer. 15:19–20).

Recensenten Lars Borgström är präst i Lutherska Församlingen

i Stockholmsområdet och har en masterexamen i teologi

Tomas Nygren och Kjell O. Lejon, Tillbaka till friheten – att tänka lutherskt idag, 120 s, EFS Budbäraren. ISBN 978-91-982529-5-8, Klippan 2017.



Recension av Inte så bara

RecensionerPosted by Lars 2017-06-22 12:48:26
Recension av Inte så bara, publicerad i Världen Idag 16/6 2017

Recension av Inte så bara

Såsom förväntat och som sig bör har under detta jubileumsår flera böcker om Luther och reformationen utkommit. BV–Förlag, som gett ut Daniel Ringdahls Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen, är att gratulera till en angelägen och välkommen publikation.

Stil, form och syfte

Ringdahl skriver flyhänt och ger en lättfattlig framställning också av djuplodande sanningar. Boken är välstrukturerad med en historisk och en teologisk del.

I inledningen skriver Ringdahl att han i första hand riktar sig till ”den intresserade lekmannen som vill ha en lättillgänglig introduktion till reformationen och den evangelisk-lutherska tron” (s 15). Denna ambition lyckas han väl med. Men boken är samtidigt till nytta även för den redan insatte.

Välgörande försvar av luthersk helgelselära

Allra bäst blir Ringdahl då han vederlägger Patrik Hagman och Joel Halldorf, som i en påfallande oinitierad bok om luthersk teologi, Inte allena (Libris 2017), bl.a. kritiserar Luthers lära om tron allena därför att den skulle försumma helgelsen. Ringdahl visar hur Hagman&Halldorf själva begått ett ödesdigert misstag genom att blanda samman rättfärdiggörelse och helgelse (s 100). Med enkla, lättillgängliga citat visar han sedan hur grundlös Hagman&Halldorfs kritik är. Han skriver: ”I katekesens undervisning om dopet förklarar alltså Luther tydligt att människan ska svara på Guds frälsande nåd genom att varje dag slå ner synden i sitt liv och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud” (s 102).

Det är lika beklämmande varje gång man stöter på sådan kritik som Hagman&Halldorf levererar. Den anklagelse de framför tycks mycket svårutrotad, trots att minsta bekantskap med Luthers texter snabbt skulle omintetgöra tanken att reformatorn negligerar helgelsen.

Ingen ekumenism

David Hedegård använde på sin tid termen ekumenism om det falska kyrkliga enhetssträvande, som skedde på sanningens bekostnad. Detta till skillnad från den äkta ekumeniken, där man verkligen söker den gudomliga sanningen, uppenbarad i Bibeln. Det är tydligt att Ringdahl inte visar på ekumenismens väg, som idag ofta slutar i den romersk-katolska kyrkan. (se s 138f.).

Det reformatoriska genombrottet

Luthers reformatoriska genombrott placeras före publicerandet av de 95 teserna (s 39). Jag är av den bestämda uppfattningen att tidsföljden är den omvända, att Luther i själva verket gjorde upptäckten efter publiceringen av teserna 1517. Luther själv pekar ut 1519 som året för upptäckten av evangeliet (WA 54:185,12ff.).

Saken är av stor betydelse för bedömningen av de tidiga Lutherskrifterna (1513–1518). Ska dessa värderas som reformatoriska eller förreformatoriska? Om de klassas som reformatoriska minskar avståndet mellan Luthers och den romersk-katolska kyrkans lära.

Luthers syn på försoningen

En sak som kunde framställts klarare är Luthers försoningslära. Helt riktigt kan man i såväl Bibeln som hos Luther finna olika sätt att tala om försoningen. Förutom den objektiva eller juridiska modellen, där Jesus uppfyller lagen i vårt ställe och med sitt blod betalar priset för vår synd, som Ringdahl korrekt menar ”bäst framhäver Guds självutgivande kärlek” (s 90), finns också kamp och seger-tematiken, där Jesus bekämpar och besegrar fördärvsmakterna (synd, död, djävul o.s.v.). Denna senare modell lyfts av Ringdahl fram som särskilt tilltalande (s 91).

Jag hade önskat att Ringdahl relaterat de olika modellerna till varandra och därvid visat att den modell som starkast framträder och är överordnad hos Luther är den juridiska. Det är människans syndaskuld inför Gud som utgör hennes verkliga problem, det är tyngden från den som trycker ned henne i helvetets avgrund. Men just genom att människan står i skuld till Gud, står under vreden (juridisk tematik), har också djävulen makt över henne (kamp och seger-modellen). När Jesus genom sin tillfyllestgörelse, sitt ställföreträdande strafflidande, stillar Faderns vrede och löser människan från hennes skuld, fråntar Han samtidigt djävulen dennes makt över människan. Djävulen är ju satan, anklagaren. När det inte längre finns någon skuld, när all synd är förlåten, finns det inte längre någonting att rikta anklagelser mot.

I följande Luthercitat framkommer att stillandet av Guds vrede och besegrandet av djävulen hör samman, men att det förra är det primära: "Den frihet där vi för evigt är fria från Guds vrede är obeskrivlig. Den är större än himlen och jorden och allt skapat. Av denna följer (min kurs.) också den andra friheten, där vi genom Kristus räddats och gjorts fria från lagen, synden, döden, djävulens makt och helvetet" (WA 40. II, 4, 11: LW 27, 4).

Nödvändig kritik saknas ibland

Ibland kunde en mer polemisk ton varit på sin plats. Det gäller t.ex. när Ringdahl skriver: ”Konkordieboken intar alltså en normativ roll för Svenska kyrkan” (s 72). Här nämns inte med ett ord hur Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna (Konkordieboken) numera öppet dras i smutsen. Den som utan kännedom om sakernas verkliga förhållande läser denna framställning bibringas uppfattningen att Svenska kyrkan ännu idag skulle vara en luthersk kyrka.

Avslutande ord

Ringdahl har skrivit en utmärkt bok om evangelisk-luthersk tro. Här ett av många underbara avsnitt, där Ringdahl låter det frälsande evangeliet stråla fram i all sin klarhet och glans:

”I Bibeln uppenbaras en främmande rättfärdighet – en rättfärdighet som kommer utifrån och till oss – från Gud, som vi får lov att ta emot som en gåva utan medföljande krav på kompensation. Det är för bra för att vara sant! Tack, gode Gud, för att du garanterar att det verkligen är sant. Det är en stor nåd att få sätta sitt hjärtas hopp och tillit till Jesus, Guds Son” (s 134).

Recensenten Lars Borgström är präst i Lutherska Församlingen

i Stockholmsområdet och har en masterexamen i teologi

Daniel Ringdahl, Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen, 150 s, BV–Förlag. ISBN 9789175183176 Stockholm 2017.



Anden verkar genom Ordet och sakramenten

InsändarePosted by Lars 2016-05-03 21:25:30

Insändare inskickad till Dagen den 31/1. Refuserad.

Anden verkar genom Ordet och sakramenten

I sitt försvar för sin uppskattande hållning gentemot andra religioner hävdar biskop Åke Bonnier att Guds Ande verkar i dem och att vi alla är ”barn till en och samma gud” (Dagen 31/3). Insändare inskickad till Dagen den 31/1. Refuserad.

Bibeln lär emellertid att endast de som är kristna är Guds barn: ”Men åt alla som tog emot honom (Ordet, Kristus) gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh. 1:12). För Svenska kyrkans företrädare betyder emellertid inte Bibeln särskilt mycket. Därför är det möjligt att från det hållet möta snart sagt vilka påståenden och uppfattningar som helst. Att lösgöra sig från den Heliga Skrift och ägna sig åt egna funderingar, åberopa privata uppenbarelser eller luta sig mot kyrkliga traditioner kallas inom luthersk teologi för svärmeri. Guds Ande uppenbarar sanningen för oss genom sitt Ord, i Bibeln. Genom sitt Ord och sina sakrament – ingen annanstans, och verkligen inte i andra religioner! – verkar Han på våra hjärtan, så att vi tror evangeliet om frälsning genom Jesus Kristus. Vår syndfulla natur vill emellertid inte låta sig nöja med det givna Ordet i den Heliga Skrift, utan ägnar sig hellre åt svärmeri i en eller annan form. Luther skriver på följande sätt i Schmalkaldiska artiklarna:

”Med ett ord vidlåder svärmeriet Adam och hans barn från världens begynnelse till dess slut, enär det inplanterats och inympats som ett gift i dem av den gamle draken. Det är också ursprunget och drivkraften till allt kätteri, även till påvedömet och muhamedanismen. Därför böra vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord [d.v.s. Bibeln, egen anm.] och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen.” (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 334).

När Bonnier hävdar att det finns frälsning också i andra religioner visar han inte bara hur han avlägsnat sig från Bibelns vittnesbörd, utan även från sin egen kyrkas bekännelseskrifter. Luther skriver på ett annat ställe i Schmalkaldiska artiklarna om tron på Jesu Kristi försoningsverk, att ”allenast denna tro gör oss rättfärdiga” och går sedan genast vidare med hur viktigt det är att kyrkan håller fast vid detta:

”Från denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma kan man icke göra några eftergifter, om än himmel och jord och vad som icke äger bestånd störtade samman. Ty ´det finns intet annat namn åt människorna givet, genom vilket vi kunna bliva saliga´, säger den helige Petrus Apg. 4. ´Och genom hans sår äro vi helade´, Jes. 53” (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 313).

Bara den kyrka som troget håller fast vid Bibelns ord om frälsning endast genom Jesus Kristus och frimodigt förkunnar detta budskap är till någon nytta och välsignelse för världen. Utan spridandet av detta budskap föds, lever och dör människor i andligt mörker. Det finns endast en Frälsare och utan Honom går människor förlorade (Joh. 3:36, 14:6, Apg. 4:12, 1 Joh. 2:23, 5:12, 2 Joh. 1:9).

Lars Borgström, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet



Okej med läromässiga avsteg i över hundra år

InsändarePosted by Lars 2016-03-10 19:35:35

Insändare publicerad i Dagen 9/3 2016

Okej med läromässiga avsteg i över hundra år

Joel Wadström pekade i en debattartikel (Dagen 25 februari) på diskrepansen mellan Svenska kyrkans förkunnelse och hennes bekännelseskrifter. Riktigt konstaterar han att ”en sådan här utveckling sker inte över en natt och bakgrunden handlar till stor del om ledningens syn på bekännelseskrifternas auktoritet”. Men när tog denna utveckling sin början?

När det gäller bekännelseskrifternas roll som auktoritet i Svenska kyrkan skedde en mycket betydelsefull förändring 1893. Vid Allmänna kyrkomötet­ detta år beslutades det att en ”evangelisk” syn på bekännelse­skrifterna skulle gälla. Med detta menade man att man inte skulle vara bunden vid bekännelseskrifternas bokstäver utan i stället skulle frihet åtnjutas.

Biskop Gottfrid Billing var främste företrädare för denna syn. Den motsatta ståndpunkten kallades pejorativt i debatten för ”lagisk” eller ”juridisk”. Bakgrunden till 1893 års beslut var att det inkommit förslag om att reducera bekännelsen till att endast omfatta Augsburgska bekännelsen. Förslaget avslogs och alla bekännelseskrifter behölls, dock skulle ”evangelisk frihet” råda i förhållande till bekännelsens bokstav.

Detta lösliga och diffusa förhållningssätt till bekännelseskrifterna (var går gränserna för den evangeliska friheten?) bekräftades sedan vid kyrkomötena 1920, 1925 och 1934. Ett kyrkosamfund är naturligtvis i sin fulla rätt att ändra sin lära, men det är uppenbart att denna syn på bekännelseskrifterna inte var den som dess författare och undertecknare hade, inte heller den Svenska kyrkan tidigare haft eller som konfessionella lutherska kyrkor ännu i dag har.

Med hjälp av denna nya syn på bekännelseskrifterna, bedrägligt kallad ”evangelisk”, har Svenska kyrkan under mer än hundra år kunnat ägna sig åt ett dubbelspel. Tack vare en formell bekännelse till bekännelseskrifterna, samtidigt som bundenheten begränsas till ett minimum, har förvandlingen av Svenska kyrkan från en luthersk kyrka till en kyrka anpassad efter den sekulariserade tidsandan varit mycket effektiv.

De konservativa grupperna inom Svenska kyrkan har därigenom kunnat lugnas och de liberala kan inte bli föremål för kyrko- och lärotukt.

De risker Joel Wadström talar om, att ”friheten till avsteg från läran i förlängningen blir kännetecknande för prästämbetet” och att ”vigningslöftena snart bara ärtomma ord” är sedan länge fullbordade fakta.

Lars Borgström,

präst i Lutherska församlingen i Stockholmsområdet



Jesajas bokrulle (Seth Erlandsson)

RecensionerPosted by Lars 2015-09-18 07:35:17

Recension av Seth Erlandsson: Jesajas bokrulle (XP Media 2014)

Den som studerar teologi vid de statliga eller statligt godkända universiteten i Sverige får lära sig att Bibeln är en mänskligt tillkommen bok, där människors tankar om Gud kommer till uttryck. Den är inte Guds ord. De övernaturliga ingripandena av Gud, som möter oss i bibelordet, sägs vara påhittade eller myter, som avskalade den mytologiska dräkten kan bära på ett värdefullt andligt budskap – om de inte rakt av avfärdas som primitiva gudsföreställningar som vi idag, i vår förment andligt upplysta tid, bör ta avstånd från. De bibliska profetior, som förutsäger vad som – utifrån profetens perspektiv – ska ske i framtiden, säger man vara tillkomna i efterhand (s.k. vaticinium ex eventu) under sken av att vara förutsägelser. Inte minst gäller detta Jesajas bok. Ingen bibelbok har blivit så sönderstyckad och misshandlad som denna.

Jesajaboken på dess egna villkor

Därför är det värdefullt att en kommentar till Jesajas bok nu utkommit på svenska, där man får Jesajas bok förklarad utifrån denna bibelboks egna uppgifter. Seth Erlandsson, kommentarens författare, gör inte våld på Jesajas bok för att försöka förklara dess profetior på ett rimligt sätt utifrån inomvärdsliga (ateistiska) förutsättningar, utan visar tvärtom hur enhetlig Jesajas bok är till sin komposition och sitt budskap, när man läser boken så som den själv vill bli läst och tar de historiska uppgifterna som ges på allvar (inte minst att boken är skriven av profeten Jesaja på 700-talet f.Kr., inte av en rad jesajor under flera hundra års tid).

Erlandsson visar att Jesajas bok blir begriplig endast genom en sådan läsning, medan bibelkritiken inte lyckats framlägga några säkra forskningsresultat – tvärtom. Det verkar som att varje bibelkritisk Jesajaforskare med självaktning framför egna hypoteser och källkritiska teorier. Ett uttalande från Roy Melugin, som Erlandsson citerar, är belysande: ”Det föreligger en ofattbar mängd fundamentalt olika tolkningar av Jesajaboken. Det finns faktiskt så många olika uppfattningar om Jesaja, att en person som är otränad i bibliska studier mycket väl kan undra om alla dessa är tolkningar av samma bok” (s 11). Mångfalden av bibelkritiska tolkningar för tankarna till de ryttare som släpps lösa över jorden i Upp. 9:16: ”Antalet män i dessa ryttarhärar var tjugo tusen gånger tio tusen.” Med andra ord ett överväldigande stort antal – två hundra miljoner i denna villfarelsens armé! Sanningen har bara en form och skepnad, den utgör ett enhetligt helt. Falskheten däremot uppträder i oräkneliga former. Två motsatta påståenden kan inte båda samtidigt vara sanna, men två hundra miljoner olika påståenden kan alla samtidigt vara falska.

Kristus är Skriftens, också Jesajabokens, kärna och stjärna

Med enkelt, flytande språk och pedagogisk skicklighet leds läsaren, efter ett inledande kapitel om Jesajabokens bakgrund och bibelkritikens angrepp på boken, genom hela boken kapitel för kapitel. En alltigenom bibeltrogen tolkning görs, där även nytestamentliga bibelord tillåts komma till tals och belysa Jesajas ord. Så anförs t.ex. Rom. 10:16 som stöd för Jesajabokens enhet vad gäller författarfrågan, d.v.s. att inte någon annan än Jesaja skrivit också det som följer efter kap. 39 (s 14). Änglarnas ord vid Jesu födelse ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden” (Luk. 2:14) framställs som bekräftelsen på löftet om det nådes- eller fridsrike som skulle komma genom Frälsarens ankomst (Jes. 11:1, 6-7) och strafflidande (Jes. 53:5) (s 306f.). Att orden i Jes. 7:14 (om jungfruns son) och profetian i Jes. 53 (om Herrens lidande tjänare) – för att bara ta de allra mest kända profetiorna om Messias – syftar på Jesus Kristus är förstås en sjävklarhet i denna kommentar (s 50 resp. 237ff.).

Kommentaren är rik på intressanta sakupplysningar och förklaringar av grundtextens ordagranna betydelse. Samtidigt är den till andlig uppbyggelse. Eftersom Jesaja, ”Gamla testamentets evangelist”, rikligen förkunnar evangeliet, gör även denna kommentar detta. Som exempel kan anföras förklaringen av Jes. 35:8-10, där det står om den ”den heliga vägen” som ingen oren ska färdas på:

”Hur kan detta vara ett glädjebudskap för syndare? Alla är ju orena syndare, alla utom Messias. Många har studsat inför textens fortsättning som enligt grundtexten ordagrant lyder: men den är till för dem (v. 8b). Bibel 2000 utelämnar dessa ord som obegripliga, andra översätter dem inte ordagrant. Men

dessa ord är inte alls obegripliga utan det glada budskapets huvudpoäng: Vägen, dvs. Messias, är till för orena. Alla som går den Vägen, dvs. tror på Messias och hans frälsningsgärning för dem, räknas som rena. De tillräknas Messias helighet och rättfärdighet. Därför kallas ´de som vandrar den Vägen´ (de troende) i Gamla testamentet för ´rättfärdiga´ och av Paulus i Nya testamentet för ´heliga´. Deras helighet har inte sin grund i egna gärningar eller i egen förmåga: De som vandrar den Vägen ska inte gå vilse, även om de är dårar. Lejon ska inte finnas där, rovdjur ska inte komma dit. De ska inte finnas där (v. 8c-9). Det är Vägen som gör att de inte går vilse, det är Vägen som håller rovdjuren på avstånd!” (s 125).

Att Bibel 2000 utelämnat v 8b visar hur svårt bibelkritiken har att förstå växlingen mellan lag och evangelium. Detta är också en av anledningarna till att bibelkritiska forskare fördelat olika textavsnitt på olika författare och förutsätter olika redaktionella ingrepp i efterhand (s 20). Man kan helt enkelt inte förstå att en och samma profet kan vara både doms- och frälsningsförkunnare. Men utifrån Bibelns centrum och huvudbudkap, Kristi försoningsdöd på korset, där såväl Guds dom som frälsning uppenbaras, blir Jesajas växlingar helt förklarliga. Dessa anges vara ett av Jesajabokens särskilda kännetecken (s 26).

Amillennialistisk kommentar

Inte bara bibelkritiken utan också kiliasmen eller millennialismen (föreställningen att ett kommande, yttre tusenårigt fridsrike ska framträda på jorden) tillbakavisas i denna kommentar, även om det sker på ett mer diskret sätt. Så förklaras t.ex. den yttersta tidens Sion, dit hedningar ska tillströmma (Jes. 2:2) och varifrån undervisning ska utgå (Jes. 2:3) vara Kristi kropp, kyrkan (s 36f.), och inte den fysiska klippan i Jerusalem med ett återuppbyggt synligt tempel. Den idylliska tillvaro som beskrivs med ord om att ”vargar ska bo tillsammans med lamm” o.s.v. sägs beskriva den andliga frid som Messias kommer med (s 27, 58). Erlandsson skriver helt riktigt: ”Jesajas många bilder, hämtade från naturen och jordiska förhållanden, missuppfattas om man inte förstår att det är fråga om bilder för en andlig verklighet” (s 306). Inom teologin kallas det synsätt som Erlandsson, i likhet med klassisk lutherdom företräder, för amillennialism.

Tolkningen av Jes. 41:2

Av allt som nämnts ovan att döma utgör Jesajas bokrulle en traditionell bibeltrogen luthersk kommentar, utan några större överraskningar. På en viktig punkt framlägger emellertid Erlandsson en verkligt originell tolkning. Huruvida han kommer att få fler bibelforskare att ansluta sig till denna tolkningslinje återstår att se. Det gäller förståelsen av Jes. 41:2. Versen lyder:

”Vem har låtit denne uppstå i öster, han som möts av rättfärdighet? Vem ger folkslag i hans våld och gör honom till härskare över kungar? Vem gör dem till stoft för hans svärd och som bortblåst halm för hans båge?”

Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är att den man som här omtalas är Koresh (Cyrus). I Jes. 55:1 beskrivs denne medisk-persiske regent, där han nämns vid namn, i ordalag som påminner om 41:2. Koresh omtalas även i 41:25 som en härförare som ska gå fram i seger. Men är det även Koresh som omnämns redan i 41:2? Här intar Erlandsson ståndpunkten att så inte är fallet, inte heller att det skulle vara Abraham (så t.ex. Reed Lessing) eller Israels folk (så t.ex. Gezeliernas bibelverk), utan Sanherib, assyriernas kung, som år 701 f.Kr angrep alla städer i Juda rike och intog dem (Jes. 36:1), med undantag för Jerusalem.

Innan vi ser närmare på Erlandssons tolkning kan det vara klargörande att betrakta bibelkritikens uppfattning. Som bekant har denna sedan gammalt räknat med en annan författare/andra författare än profeten Jesaja när det gäller det som kommer efter kap. 39. Länge räknade man med en Deuterojesaja (en andra Jesaja) för kap. 40-55, men numera anses även dessa kapitel ha olika författare (Erlandsson nämner som exempel en forskare vid namn Eissfeldt, vilken räknar med 50 författare [!] för kap. 40-55, s 18). Grunden till att man frånkänner 700-talsprofeten Jesaja författarskapet för kap. 40-55 (och för den delen även kap. 56-66) kan ställas upp i följande syllogism, åskådligt framställd av August Pieper, som var professor vid seminariet i Wauwatosa, Wisconsin (Jesaias II. Kommentar über den zweiten Teil des Propheten Jesajas [1919], s. XXVIIf.):

1. All sann profetia hör hemma i en profets historiska samtid och vänder sig till dennes samtid, d.v.s. till människorna som levde där och då.

2. Jesaja II (= Jesaja kap. 40-66) hör inte hemma i profeten Jesajas historiska samtid och vänder sig inte till dennes samtida, utan hör hemma i exilen (mellan 549 och 538) eller i efterexilsk tid och vänder sig till folket i exil eller till dem som kommit tillbaka från exilen.

3. Alltså är Jesaja II (= Jesaja 40-66) och alla partier i den första delen, som intar samma ståndpunkt (Jes. 13:1-14, 23 exilsk; 21:1-10 exilsk; 24-27 efterexilsk, Delitzsch, 34-35 exilsk) inte från den profet Jesaja som levde 150-200 år tidigare, utan skrivna av en eller olika författare, som levt under eller efter exilen.

Utifrån denna syllogistiska uppställning är bibelkritikernas ståndpunkt vattentät, men frågan är huruvida premisserna 1 och 2 är riktiga. Pieper angriper premiss 1 och menar att denna är falsk. En sann profet talar också om sådant som kommer att hända i framtiden, och därför är det inga problem för Pieper att 41:2 handlar om Koresh (vilket också är hans ståndpunkt, a.a., s 211f., 216).

Erlandsson har naturligtvis inga generella invändningar mot att en profet också förutsäger framtida händelser. Det förekommer ju massvis av sådana i Jesajas bok, inte minst om Messias. Det intressanta är emellertid att när det gäller just vers 41:2, så angriper Erlandsson inte premiss 1, utan premiss 2. Han menar att profeten (inte Deuterojesaja, utan Jesaja) verkligen hör hemma i 700-talets Jerusalem och talar till sin samtids människor om samtida händelser!

Hur kan Erlandsson hävda detta? Grundbulten i resonemanget är att bibelforskare – såväl bibelkritiker som konservativa bibeltroende – utgår från att situationen är fångenskapen i Babylon på 500-talet f. Kr, medan det i verkligheten är den assyriska invasionen under Sanheribs ledning på 700-talet f.Kr (som skildrats i kap. 30-39) som utgör textens tidshistoriska kontext. I en historisk exkurs (s 150-153) visar Erlandsson att assyriernas kungar, för att legitimera sina maktanspråk, upprättade dubbelmonarkin Assur-Babel och medvetet kallade sig Babels kung. Erlansson skriver följaktligen:

”Det är alltså oriktigt att hävda att Juda konfronteras med Babel först i och med den kaldeiska eller nybabyloniska regimen i Babel 605-539. På Jesajas tid var Assur en assyrisk-babylonisk dubbelmonarki, vars mest inflytelserika stad var Babel. Det kan därför sägas finnas starka skäl för Jesaja att kalla den assyriska världsmakten inte bara för Assur utan stundom också för Babel, liksom att kalla Assurs kung för ”Babels kung” (se Jes. 14:4). [---]

Låt mig också påminna om att man inte behöver vänta tills den nybabyloniska världsmakten erövrar Juda genom Nebukadnessar (605-562), innan man kan tala om plundring av Juda, deportation och fångenskap. Just på Jesajas tid skedde en plundring och en deportation som kulminerade år 701 och som var väl så omfattande som den nybabyloniska” (s 153).

Förutom denna historiska bakgrund finns det även kompositionella skäl som talar för Erlandssons tolkning. Kap. 41 är nämligen ett rättegångskapitel, där profeten anför händelser som borde få hans motpart att inse att HERREN har makt att slå ned fiender med den krigarkung Han utsett till sitt redskap. Och om nu krigarkungen i 41:2 syftar på Sanherib passar det hela in i en helhet. Sanheribs plundringar har skildrats i kap. 30-39. Jesaja hade tidigare profeterat att denne assyriske kung skulle komma som ”en rakkniv” (7:20) eller som ”den väldiga flodens vattenmassor” och ”svämma över och utbreda sig så att den når ända upp till halsen” (8:7-8). Dessa profetior uppfylldes 701 f.Kr inför ögonen på folket. Men också de profetior gick i uppfyllelse, som mot alla odds hade talat om frälsning undan Assyrien: Herren hade lovat att ”krossa Assur i mitt land” (14:25), att Assyriens kung ”inte ska komma in i denna stad” (37:33).

Om nu kap. 40-66 handlar om sådant som Jesaja undervisade om år 701 f.Kr och några år framöver, blir den inre logiken med Erlandssons ord följande:

”De nya förutsägelser som profeten fr.o.m. detta år (701 f.Kr., min anm.) framför om Koresh befrielsegärning (41:25ff; 44:28ff) och Messias ställföreträdande gottgörelse (kapitel 53) ska lika visst gå i uppfyllelse som förutsägelserna om domen över Assur och Jerusalems mirakulösa räddning gick i uppfyllelse år 701” (s 24).

Samtidigt gäller den verkliga befrielsen något så mycket större än staden Jerusalems och Juda rikes politiska befrielse:

”Räddningen undan Sanherib och befrielsen från den babyloniska fångenskapen genom Koresh (som också bara kan ske genom Guds ingripande) är viktiga skuggbilder av det kommande frälsningsverket genom Messias” (ibid).

Det starkaste argumentet som Erlandsson anför för sin tolkning (s 168) är att Jes. 41:2ff. handlar om en erövrare som är en motståndare mot Guds folk (v 11f.) som skapar fruktan och ängslan (v 10), en erövrare som förutsagts och att förutsägelsernas sanning nu kan bekräftas vid Jesajas rättegång (kan alltså inte vara Koresh). V 22ff. handlar uttryckligen om förutsägelser om en framtida man som inte är en motståndare som inger fruktan och ängslan utan ”glädjebud" (v 27) om en befriare på Herrens uppdrag, närmare beskriven i 45:1 (d.v.s. Koresh).

Erlandssons tolkning av Jes. 41:2 är mycket tänkvärd och väl värd att beakta. Han menar, att man med (den enligt honom felaktiga) uppfattningen att denna vers syftar på Koresh, spelar bibelkritikerna i händerna. Eftersom rättegångens motpart förutsätts ha upplevt krigarkungens härjningar, måste ju texten, om det är Koresh som omtalas, vara skriven efter eller under 540-talet f. Kr, då dennes segertåg pågick – annars skulle ju inte motparten förstå vad profeten åsyftar. Med identifieringen av Koresh i 41:2 framstår bibelkritikernas ståndpunkt om ett deuterojesajanskt författarskap som mycket starkare än den ståndpunkt som hävdar att Jesaja skrivit hela boken. Erlandsson skriver: ”Så länge försvarare av Jesajabokens enhet inte inser vad tolkningen av 41:2 leder till, kommer deras försvar för Jesajas författarskap att avvisas också fortsättningsvis” (s 11).

Jag vågar inte ta ställning till Erlandssons tolkning, men förhoppningsvis kommer den framöver att diskuteras och bli föremål för seriös prövning. Att inbitna bibelkritiker skulle ändra sig är förstås för mycket begärt (se H. D. Hummels syrliga kommentar – som citeras på s 62 – ang. Erlandssons forkningsrön om den assyrisk-babyloniska dubbelmonarkin som historisk bakgrund till Jes. 13:1-14:23, och huruvuda bibelkritiken med anledning av dessa kommer att ändra sin uppfattning: ”we will believe it when we see it”). Men det skulle vara intressant att se hur Erlandssons teori tas emot och bedöms av bibelforskare med grundmurat förtroende för sitt studieobjekt.

Slutord

Som man kan förvänta sig av en forskare som ägnat hela sitt liv, inklusive sitt avhandlingsarbete, åt Jesajas bok är denna kommentar ett gediget verk. Den är ett lärt arbete, samtidigt som den inte tyngs av en alltför stor vetenskaplig notapparat. Endast de mest relevanta referenserna finns medtagna. Kommentaren är ett måste på bibelskolor, teologiska seminarier och i predikantens studiekammare, samtidigt som alla intresserade lekmän kan tillgodogöra sig den pedagogiska och lättfattliga framställningen.

Sammanfattningsvis kan sägas att Jesajas bokrulle är en på samma gång lärorik som andligt uppbygglig bok – teologi när den är som allra bäst!

Lars Borgström





Söderbloms teologi var en stor katastrof

InsändarePosted by Lars 2015-08-26 16:04:41

Nedanstående publicerades i Dagen den 27/8 2015:

Söderbloms teologi var en stor katastrof

I samband med att det blivit känt att Stockholms domkyrkoförsamling under hösten kommer att anordna synkretistiska gudstjänster har Nathan Söderblom hamnat i fokus. Prästerna i domkyrkoförsamligen menar att de verkar i hans anda, vilket betraktas som ”en oförskämdhet” av Dagens Elisabeth Sandlund. Precis som biskop em. Jonas Jonsson framhåller, då han intervjuas i frågan, verkar det som att ”alla vill göra anspråk på Nathan Söderblom”.


Att Söderblom var synn­erligen begåvad och rikt utrustad är tydligt utifrån hans livsgärning, men ser man till hans andliga inriktning och påverkan på samtid och eftervärld var han en stor katastrof – åtminstone från ett klassiskt, bibeltroget perspektiv.


Vad som behöver framhåll­as är att Söderblom i kraft av sin position var en av liberalteologins allra främsta spridare i vårt land. Han förnekade fysiska underverk och i konsekvens därmed avvisade han också tanken på Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda och uttryckte sig svävande angående Kristi gudom.
Vad gäller Söderbloms ekumeniska strävanden kan man ifrågasätta om det utifrån biblisk synpunkt verkligen är riktigt att förena olika konfessioner och samfund – där somliga avlägsnat sig mycket långt från biblisk lära – för att försöka komma till rätta med tidens världsliga problem.


En som inte tyckte det, var den finländske ärkebiskopen Gustaf Johansson som avböjde finsk representation vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925, med motiveringen att mötet sysslade med uppgifter som hör till staten och inte den kristna kyrkan. Han skrev också: ”De kristna folken lider svårt under otrons makt. Hur mycket lättsinne möter man inte i de moderna teologernas skrifter! Hur misshandlas inte den Heliga skrift! ... Och i denna tid kallar man i Stockholm samman en kristen världskonferens, där politiska, ekonomiska och sociala fråg­or skall behandlas, under det att trosfrågorna ställs åt sidan!”

Professor Ole Hallesby skrev om Söderbloms ekumenism: ”Att män som ärkebiskop Söderblom satte himmel och jord i rörelse för att skaffa den liberala teologin världsomfattande erkännande, det kan jag förstå, men att positiva och bekännelsetrogna lutherska teologer vill vara med om att ge den ett sådant erkännande, det har jag aldrig kunnat begripa.”


Hur Söderblom skulle ha ställt sig till höstens synkretistiska gudstjänster i Stockholm kan vi förstås inte veta med säkerhet, men min bedömning är att domkyrkoförsamlingens präster med fog kan hävda att de verkar i den gamle ärkebiskopens anda. De går naturligtvis längre än vad som var möjligt på Söderbloms tid, men så har också den liberalteologi som Söderblom representerade nu haft hundra år längre tid på sig att utöva sitt skadliga inflytande.

Lars Borgström,
präst i Lutherska församlingen i Stockholmsområdet



Tal på Kristna Värdepartiets kongress 2015-04-18

ÖvrigtPosted by Lars 2015-04-19 08:59:27

Inledande tal på Kristna Värdepartiets partikongress Södertälje 2015-04-18

Kära vänner, det är uppmuntrande och stimulerande att se er alla här på partikongressen. Ni, vi tillsammans, är en motståndsrörelse. Vi är samlade här därför att vi inser att vårt land är på helt fel väg, samtidigt som inget av riksdagspartierna inser att det bär utför, ännu mindre gör något åt saken. Vi som är här idag har sett och förstått att Sverige slagit in på en väg som leder till förvirring, elände och tillbakagång. Därför har vi samlats.

Inom sverigedemokratisk retorik talas det ibland om sjuklövern – alla de övriga riksdagspartierna – som står för samma generösa linje i den för Sverigedemokraterna viktigaste frågan; invandringspolitiken. Sverigedemokraterna uppfattar sig som motkraften som har receptet för ett välmående, framgångsrikt, framtida Sverige. Jag knuffar härmed över Sverigedemokraterna i de andras läger och placerar oss som ensamt parti i motsatsställning till alla andra. Jag byter samtidigt bort invandrarfrågan som den sorterande faktorn. Den frågan är, liksom många andra frågor, viktig och kräver en förnuftig och rättfärdig lösning. Men det är något annat, något mycket mer grundläggande, som skiljer oss från alla andra partier i Sverige.

I vårt land begås dagligen ca 100 mord på ofödda människor på våra abortkliniker. Detta rutinmässiga dödande - 100 människor per dag - året runt, år ut och år in, finansieras med skattebetalarnas pengar. Det är groteskt. Vårt land bär på en fruktansvärd moralisk skuldbörda. Groteskt är också att inget av de politiska partierna i riksdagen protesterar mot detta. Så långt har det gått att det råder fullständig politisk konsensus om att detta är en god ordning. Vi har inga allierade bland de politiska partierna i vår kamp för de ofödda människornas värde och rättigheter. Om en enskild företeelse skall pekas ut som värre än allt annat i vårt samhälle, är det naturligtvis just dödandet av så många små människoliv. Här avslöjas vårt samhälles omänsklighet. Medmänsklighet mäts nämligen bäst när man tittar på hur de minsta och svagaste behandlas.

Aborterna som sker i vårt land är emellertid endast ett symptom på något mer djupgående. Låt mig ge ett illustrerande exempel. En teolog hade en afton deltagit i en debatt kring abort. Hans feministiska motståndare hade sagt sig vara pro choice, för det fria valet. ”Ingen skall bestämma över min kropp. Ingen skall inskränka mina valmöjligheter” hade hon sagt. Teologen bemötte detta som falskhet, och påpekade helt riktigt att det handlar om att döda en annan människa, inte om valfrihet och självbestämmande över den egna kroppen. Hon klädde sin omoraliska inställning i fina ord som frihet och rättigheter. Men när teologen var på väg hem insåg han att kvinnan faktiskt, på ett djupare plan, talade sanning. Hon var verkligen pro choice, hon ville bestämma själv. Hon ville inte ha någon över sig som talar om för henne vad hon får och inte får göra. Hon ville inte lyda under några lagar utan utforma sitt liv helt i enlighet med sin egen vilja. Inga ”du skall!”, ”du skall icke!” Han kände igen ormens väsande från urtiden: ”Ni skall bli som Gud”. Den moderna människan vill inte gå in under något givet, utan själv vara Gud.

Under hela den kristna epoken av Västerlandets historia har den av Gud givna naturliga lagen respekterats. Man har i lagstiftning hävdat förbudet att utsläcka människoliv, vare sig det handlat om begynnelseskedet eller slutstadiet av det. Detta i enlighet med den naturliga lagen som finns nedlagd i våra samveten. Man har i tidigare generationer vetat sig stå inför, och under, den levande Guden och Hans vilja. Detta är sedan länge förbi. Kristendomens inflytande fick en allvarlig knäck genom upplysningstiden och har alltsedan dess undan för undan försvagats, så att vi idag måste benämna vår civilisation efterkristen. Den svenska grundlagens inledningsparagraf börjar med de ödesdigra orden ”All offentlig makt utgår från folket.” Inte ett ord om vårt ansvar inför Gud och människor. Endast i en kultur, där man avskaffat Gud och Hans maktpåliggande vilja, kan abortsituationen se ut, som den gör idag. Där Gud avskaffas, avskaffas också människokärleken. I vårt land råder en skrämmande känslokyla för den lille broder eller lilla syster av människosläktet, som vi inte sett.

Upphöjandet av människan och hennes självständighet och frigörelse från det skapelsegivna går igen på område efter område. Redan naturen lär oss hur det mänskliga sexuallivet skall ta sig utryck. Vad som är "enligt naturen" inses nämligen enkelt genom att man vecklar ut två planscher över människokroppen; en över den manliga och en över den kvinnliga. De två är anpassade för varandra. Det är också endast en man och en kvinna som kan fortplanta sig. Naturen bär med sig sin egen bruksanvisning. Men den moderna människan vill inte utan vidare infoga sig, utan bestämma själv, fatta sina egna beslut. Hon är pro choice. Det har numera t.o.m. gått så långt, att man anser det förtryckande att av andra, av något eller Någon utanför sig själv, klassificeras som man eller kvinna. Det heter, att det är varje människas rättighet att själv definiera sig som man eller kvinna. Man vill, kort sagt, skapa sig själv. De sociologiska experiment som nu sker i feminismens namn är inget annat än ett uppror mot den Skapare man inte vill veta av.

Den hierarkiska ordning som Gud nedlagt i samhälle och familj vill man inte heller veta av. Vi lever i ett auktoritetslöst samhälle. Följderna har blivit förödande. Se på skolan och dess kris! I tidigare generationer har man insett nödvändigheten av att korrigera stökiga elever. Men den moderna pedagogikens avgudning av barnets autonomi och frihet, där ingen auktoritet skall begränsa eller – ännu värre – bestraffa eleven, har lett till skolans förfall. I undersökning efter undersökning visar internationella jämförelser hur Sverige halkar efter andra länder vad gäller elevernas kunskaper. Skolans kris beror till största delen på disciplinens sönderfall och auktoriteternas avskaffande. Ett nära samband föreligger här naturligtvis med familjesituationen: Det barn som redan i hemmet lärt sig pro choice, att bestämma själv och inte underordna sig, kommer med denna inställning också till skolan.

På område efter område går upproret mot det skapelsegivna igen. Överträdandet av den naturliga lag som Skaparen gett oss har blivit vår civilisations signum och uppfattas som självständigt, innovativt och livskraftigt, men i själva verket är det fråga om dödsryckningar i en kultur som går mot sin undergång – om inte en återgång till den kristna värdegrunden snart sker.

Tycker någon att talet om Gud och Skaparen inte hör hemma inom politiken, och att Kristna Värdepartiet på ett otillbörligt sätt blandar in kristendomen i politiken, så är ingenting av det jag sagt kristet i specifik mening. Jag har endast talat om det som naturens bok och våra samveten lär oss, det som varje tänkande människa själv, genom sitt förnuft, kommer fram till. Alla människor vet att Gud finns och att det finns lagar i tillvaron, som vi gör bäst i att följa. Ett gudlöst samhälle är ett omänskligt samhälle. När Västtyskland efter Andra världskrigets fasor, vis av skadan efter nazismen, antog sin grundlag 1949 skriver man där i ingressen, att lagstiftaren agerat medveten om sitt ansvar inför Gud och människor – en hållning som påminner om exempelvis den amerikanska självständighetsförklaringen.

Kristna Värdepartiet vill återföra Sverige på den goda vägen, där den naturliga lagen respekteras, där inga försvarslösa människor dödas helt lagenligt, där äktenskapet mellan man och kvinna prioriteras och uppmuntras, där förnuftsvidriga, verklighetsfrämmande genusteorier förpassas till sophögen, där ordning och reda råder i skolan. Vi är en motståndsrörelse som kämpar i stark motvind. Men vi gör det som är rätt. Oavsett om politiska framgångar uteblir har vi sanningen på vår sida. Och den som kämpar för det rätta kämpar aldrig förgäves. När tätt mörker råder syns det ensamma ljuset på många mils avstånd. Vi fick endast några tusen röster i vårt första riksdagsval, men vi påminde ändå många människor om människolivets okränkbara värde. Kanske finns det idag nyfödda små bebisar som lever, andas och älskas av mamma och pappa tack vare att några människor den 4 januari för drygt ett år sedan bildade Kristna Värdepartiet. Vänner, låt oss aldrig ge upp vår kamp för rätten och sanningen!



Mörk framtid för Kristdemokraterna

InsändarePosted by Lars 2015-03-25 07:30:42
Nedanstående insändare skickades till en rad tidningar; Dagen, Världen Idag, Barometern och Säffle-Tidningen, men blev inte publicerad.

Mörk framtid för kristdemokraterna

KD har länge varit på glid bort från traditionella värderingar på etikens område, värderingar som i vårt land länge försvarades av landets kyrkor och kristna opinionsbildare. Denna utveckling började redan under Alf Svenssons period, men eskalerade fullständigt under Göran Hägglunds år som partiledare. Så har man sedan länge övergett försvaret av de ofödda människorna och var t.o.m. genom Göran Hägglunds agerande huvudansvarigt parti då rätten för utländska kvinnor att genomgå aborter i Sverige infördes (abortturismen).

Nu står KD inför valet av ny partiledare och Ebba Busch Thor har framstått som den främsta kandidaten. De som hoppas på ett återvändande till den kristna värdegrunden lär bli besvikna. Ebba Busch Thor har beskrivits som mer värdekonservativ än andra kandidater, men i en radiointervju (Ekot 14/2) redogör hon helt oförblommerat för sin människofientliga linje: Aborter skall få utföras upp till v 22 med Socialstyrelsens tillåtelse och abortturismen är enligt henne ”en ordning som fungerar väl” och hon ”ser inte anledning att riva upp den”. Att beskriva det industriella avlivandet av människor som en ”ordning som fungerar väl” är fruktansvärda ord! De vittnar om en total okänslighet för hur människovärdet kränks genom dessa bestiala handlingar. Att det med skattebetalares pengar rutinmässigt dödas ofödda människor - ca 100 per dag, året runt - är en himmelskriande oförrätt som trycker vårt land djupt ned i det moraliska träsket. Skulden för dessa dåd bringar olycka över land och folk.

Ebba Busch Thor anser också, enligt samma intervju, att homosexuella skall få adoptera. Att barn behöver och mår bäst av en mamma och en pappa, den naturliga ordning som också framhålls av den kristna etiken, tycks också vara en hållning som KD alltmer främjar sig ifrån.

Det förtroendekapital KD en gång hade, då de följde partiets ursprungliga riktlinjer, är helt förbrukat. Ingenting finns kvar. Partiet har inte något existensberättigande längre och epitetet ”Krist”- i partinamnet blir närmast ett hån mot dem som omfattar den kristna etiken.

Lars Borgström, styrelseledamot Kristna Värdepartiet

Bengt-Olov Söderkvist, styrelseledamot Kristna Värdepartiet



Next »