Skattkistan

Skattkistan

Recension av Tyckandets tyranni

RecensionerPosted by Lars 2011-05-12 11:35:59

av Lars Borgström Recension av Tyckandets tyranni

Det blir allt trängre för de kristna i Sverige. Avkristningen går allt snabbare och den som hävdar kristna ståndpunkter i kultur- eller samhällsdebatten blir snabbt motsagd, ofta på ett nedlåtande eller t.o.m. fientligt sätt. Om detta handlar Kjell O Leijons (professor i historisk teologi) senaste bok Tyckandets tyranni. Om modern svensk intolerans i toleransens namn. Boken hälsas välkommen som ett viktigt inlägg i samhällsdebatten och genast skall sägas att den i högsta grad är läsvärd och lärorik.

Leijon argumenterar övertygande för att den judisk-kristna traditionen varit en förutsättning för västerlandets civilisationsframgångar, där åsikts- och yttrandefrihet liksom andra demokratiska rättigheter vuxit fram. Den bibliska uppenbarelsen att människan är skapad till Guds avbild och därmed äger ett oförytterligt värde; den etiska monoteismen som innebär att vi avkrävs ansvar för våra liv; erkännandet av den naturliga lagen; den profetiska traditionen där orättfärdigheten konfronteras; den uppenbarade lagen (centrerad i tio Guds bud); det kristna ödmjukhets- och kärleksidealet; nåden och barmhärtigheten; den i Bibeln grundade samvetsfriheten men också den realistiska synen på människan som en syndare, vilket resulterat i demokratiska styrelseformer där makthavares egoism och egenintresse möter motstånd i form av andra beslutandeorgan (den politiska principen ”check and balances”, tydligt manifesterad i den amerikanska konstitutionen där Vita huset har exekutiv, Högsta domstolen juridisk och Kongressen lagstiftande makt) – är alltsammans faktorer som gynnat framväxten av den frihet vi åtnjuter i västvärlden.

Reflekterandet över vad äkta tolerans innebär är ett huvudtema i boken. Leijons (helt riktiga) uppfattning är att tolerans inte innebär att man måste bejaka och samtycka till, kanske t.o.m. framlägga en positiv bekännelse till olika företeelser i samhället. Tolerans innebär istället att man står ut med (lat. tolerare) de åsikter och livsyttringar man ogillar; man vill inte förinta dem utan värnar andra människors samvetsfrihet även när de inte tycker och handlar enligt de mönster man själv förespråkar – allt naturligtvis inom rimliga gränser eftersom man ändå måste kunna stävja uppenbart samhällsskadliga och personfarliga företeelser. Vad som är rimliga gränser anger den naturliga lagen (alla vet av sig själva att det är fel att döda, stjäla, ljuga o.s.v.).

Leijon visar framför allt utifrån tre exempelområden; homosexfrågan, abortdebatten och förhållningssättet till islam, hur toleransbegreppet har urartat och att intolerant åsiktsförföljelse bedrivs i toleransens namn mot traditionellt troende kristna. De kristna framställs som intoleranta eftersom de inte godkänner det moderna samhällets folksynder, och möts därför med intolerans. En sekulär, kristendomsfientlig tyckarelit tolererar endast det som ligger i linje med de egna idéerna. Träffande konstateras att ”inte blir det bättre av att det parallellt med betydelseförändringen (av ordet ´tolerans´, min anm.) dyker upp intoleranta ´toleranspoliser´, som övervakar mediedebatten utifrån strikt sekulära, liberalrelativistiska bedömningsmallar och högljutt skriker ´Alarm!´ eller ´Förtryck!´ vid minsta avvikelse” (s 83). En ”tyckandets tyranni” har kopplat ett hårt grepp kring samhällsklimatet.

Om det skall anmärkas på några saker i boken kunde vissa påståenden konkretiserats. Leijon nöjer sig ibland med lite svepande konstateranden utan att exemplifiera. T.ex. hade det varit intressant att veta hur Richard Dawkins förenklar de existentiella frågorna, inte bara att han gör det (s 27), vilka kristendomsemanciperade samhällen som utan verklighetsförankring har försökt forma en fullkomlig människa (kommunism, nazism?) (s 55) eller på vilket sätt eutanasidebatten i flera avseenden blivit ”förvirrad och beklämmande” (s 57). Leijons meningsfränder håller gärna med honom, men den tveksamme skulle nog i ovanstående fall behöva mer av bevisning för att låta sig övertygas. Det skall ändå sägas att det finns gott om exemplifieringar på andra områden, varför bokens huvudtes väl underbyggs.

En allvarligare svaghet i boken är det sätt varpå Jesu inställning till principen ”öga för öga, tand för tand” (2 Mos 21:24, 3 Mos 24:20, 5 Mos 19:21 och Matt. 5:38-39) behandlas. I Leijons framställning hävdas att Jesus ”i flera avseenden ändrade [---] gamla bud till nya” (s 144). Det gjorde Han naturligtvis inte, utan sade t.o.m. i samma predikan som Han tog upp ”öga för öga, tand för tand”-principen, att ”innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå” och att man inte får upphäva ”ett av dessa minsta bud” (Matt. 5:18-19). Det Jesus vände sig emot angående ”öga för öga, tand för tand” (Matt. 5:38-39) var inte budet som sådant, utan fariseernas falska utläggning av detsamma (det som ”är sagt till fäderna”). Skriftordet var avsett för den offentliga rättskipningen och inte, såsom fariseerna menade, för samlevnaden människor emellan (se Folkbibelns not). I samma sammanhang tar Leijon också upp uppmaningarna till krig och våld i Josua bok och Psaltaren, utan att sätta in dem i deras gammaltestamentliga, teokratiska sammanhang. Istället menar han att de är ”historiskt deskriptiva” (och alltså inte normativa?) (s 144).

En sista anmärkning av det negativa slaget: korrekturläsningen kunde varit mer noggrann, då det förekom lite för många skrivfel.

De kritiska synpunkter som här anförts förtar dock inte helhetsintrycket. Detta är en oerhört angelägen bok, något av ”en ropandets röst” i den svenska samhällsdebatten. Leijon är en modig man som med denna bok visar att han tillhör ”de sju tusen” som inte vill böja knä för de moderna avgudarna. Det tycks vara något av helig vrede som drivit honom att skriva. Själv anger han bakgrunden till bokens tillkomst att han ”sett alltför många medmänniskor behandlas illa i vårt moderna, öppna och toleranta svenska samhälle, just i toleransens namn, för att kunna vara tyst” (s 23).

Slutligen vill rec. instämma i Leijons väl valda slutord: ”Vi har konstaterat att den goda grunden för ett gott samhällsbygge vilar fast i den judisk-kristna traditionen. I denna finns värden som kan hjälpa oss att tillsammans bygga ett samhälle där tolerans i genuin bemärkelse präglar både det sociala och politiska livet” (s 158).

Kjell O Leijon: Tyckandets tyranni. Om modern svensk intolerans i toleransens namn, 174 s.

BV-Förlag. ISBN 978 91 7518 243 8. Örkelljunga 2010.