Skattkistan

Skattkistan

Jesajas bokrulle (Seth Erlandsson)

RecensionerPosted by Lars 2015-09-18 07:35:17

Recension av Seth Erlandsson: Jesajas bokrulle (XP Media 2014)

Den som studerar teologi vid de statliga eller statligt godkända universiteten i Sverige får lära sig att Bibeln är en mänskligt tillkommen bok, där människors tankar om Gud kommer till uttryck. Den är inte Guds ord. De övernaturliga ingripandena av Gud, som möter oss i bibelordet, sägs vara påhittade eller myter, som avskalade den mytologiska dräkten kan bära på ett värdefullt andligt budskap – om de inte rakt av avfärdas som primitiva gudsföreställningar som vi idag, i vår förment andligt upplysta tid, bör ta avstånd från. De bibliska profetior, som förutsäger vad som – utifrån profetens perspektiv – ska ske i framtiden, säger man vara tillkomna i efterhand (s.k. vaticinium ex eventu) under sken av att vara förutsägelser. Inte minst gäller detta Jesajas bok. Ingen bibelbok har blivit så sönderstyckad och misshandlad som denna.

Jesajaboken på dess egna villkor

Därför är det värdefullt att en kommentar till Jesajas bok nu utkommit på svenska, där man får Jesajas bok förklarad utifrån denna bibelboks egna uppgifter. Seth Erlandsson, kommentarens författare, gör inte våld på Jesajas bok för att försöka förklara dess profetior på ett rimligt sätt utifrån inomvärdsliga (ateistiska) förutsättningar, utan visar tvärtom hur enhetlig Jesajas bok är till sin komposition och sitt budskap, när man läser boken så som den själv vill bli läst och tar de historiska uppgifterna som ges på allvar (inte minst att boken är skriven av profeten Jesaja på 700-talet f.Kr., inte av en rad jesajor under flera hundra års tid).

Erlandsson visar att Jesajas bok blir begriplig endast genom en sådan läsning, medan bibelkritiken inte lyckats framlägga några säkra forskningsresultat – tvärtom. Det verkar som att varje bibelkritisk Jesajaforskare med självaktning framför egna hypoteser och källkritiska teorier. Ett uttalande från Roy Melugin, som Erlandsson citerar, är belysande: ”Det föreligger en ofattbar mängd fundamentalt olika tolkningar av Jesajaboken. Det finns faktiskt så många olika uppfattningar om Jesaja, att en person som är otränad i bibliska studier mycket väl kan undra om alla dessa är tolkningar av samma bok” (s 11). Mångfalden av bibelkritiska tolkningar för tankarna till de ryttare som släpps lösa över jorden i Upp. 9:16: ”Antalet män i dessa ryttarhärar var tjugo tusen gånger tio tusen.” Med andra ord ett överväldigande stort antal – två hundra miljoner i denna villfarelsens armé! Sanningen har bara en form och skepnad, den utgör ett enhetligt helt. Falskheten däremot uppträder i oräkneliga former. Två motsatta påståenden kan inte båda samtidigt vara sanna, men två hundra miljoner olika påståenden kan alla samtidigt vara falska.

Kristus är Skriftens, också Jesajabokens, kärna och stjärna

Med enkelt, flytande språk och pedagogisk skicklighet leds läsaren, efter ett inledande kapitel om Jesajabokens bakgrund och bibelkritikens angrepp på boken, genom hela boken kapitel för kapitel. En alltigenom bibeltrogen tolkning görs, där även nytestamentliga bibelord tillåts komma till tals och belysa Jesajas ord. Så anförs t.ex. Rom. 10:16 som stöd för Jesajabokens enhet vad gäller författarfrågan, d.v.s. att inte någon annan än Jesaja skrivit också det som följer efter kap. 39 (s 14). Änglarnas ord vid Jesu födelse ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden” (Luk. 2:14) framställs som bekräftelsen på löftet om det nådes- eller fridsrike som skulle komma genom Frälsarens ankomst (Jes. 11:1, 6-7) och strafflidande (Jes. 53:5) (s 306f.). Att orden i Jes. 7:14 (om jungfruns son) och profetian i Jes. 53 (om Herrens lidande tjänare) – för att bara ta de allra mest kända profetiorna om Messias – syftar på Jesus Kristus är förstås en sjävklarhet i denna kommentar (s 50 resp. 237ff.).

Kommentaren är rik på intressanta sakupplysningar och förklaringar av grundtextens ordagranna betydelse. Samtidigt är den till andlig uppbyggelse. Eftersom Jesaja, ”Gamla testamentets evangelist”, rikligen förkunnar evangeliet, gör även denna kommentar detta. Som exempel kan anföras förklaringen av Jes. 35:8-10, där det står om den ”den heliga vägen” som ingen oren ska färdas på:

”Hur kan detta vara ett glädjebudskap för syndare? Alla är ju orena syndare, alla utom Messias. Många har studsat inför textens fortsättning som enligt grundtexten ordagrant lyder: men den är till för dem (v. 8b). Bibel 2000 utelämnar dessa ord som obegripliga, andra översätter dem inte ordagrant. Men

dessa ord är inte alls obegripliga utan det glada budskapets huvudpoäng: Vägen, dvs. Messias, är till för orena. Alla som går den Vägen, dvs. tror på Messias och hans frälsningsgärning för dem, räknas som rena. De tillräknas Messias helighet och rättfärdighet. Därför kallas ´de som vandrar den Vägen´ (de troende) i Gamla testamentet för ´rättfärdiga´ och av Paulus i Nya testamentet för ´heliga´. Deras helighet har inte sin grund i egna gärningar eller i egen förmåga: De som vandrar den Vägen ska inte gå vilse, även om de är dårar. Lejon ska inte finnas där, rovdjur ska inte komma dit. De ska inte finnas där (v. 8c-9). Det är Vägen som gör att de inte går vilse, det är Vägen som håller rovdjuren på avstånd!” (s 125).

Att Bibel 2000 utelämnat v 8b visar hur svårt bibelkritiken har att förstå växlingen mellan lag och evangelium. Detta är också en av anledningarna till att bibelkritiska forskare fördelat olika textavsnitt på olika författare och förutsätter olika redaktionella ingrepp i efterhand (s 20). Man kan helt enkelt inte förstå att en och samma profet kan vara både doms- och frälsningsförkunnare. Men utifrån Bibelns centrum och huvudbudkap, Kristi försoningsdöd på korset, där såväl Guds dom som frälsning uppenbaras, blir Jesajas växlingar helt förklarliga. Dessa anges vara ett av Jesajabokens särskilda kännetecken (s 26).

Amillennialistisk kommentar

Inte bara bibelkritiken utan också kiliasmen eller millennialismen (föreställningen att ett kommande, yttre tusenårigt fridsrike ska framträda på jorden) tillbakavisas i denna kommentar, även om det sker på ett mer diskret sätt. Så förklaras t.ex. den yttersta tidens Sion, dit hedningar ska tillströmma (Jes. 2:2) och varifrån undervisning ska utgå (Jes. 2:3) vara Kristi kropp, kyrkan (s 36f.), och inte den fysiska klippan i Jerusalem med ett återuppbyggt synligt tempel. Den idylliska tillvaro som beskrivs med ord om att ”vargar ska bo tillsammans med lamm” o.s.v. sägs beskriva den andliga frid som Messias kommer med (s 27, 58). Erlandsson skriver helt riktigt: ”Jesajas många bilder, hämtade från naturen och jordiska förhållanden, missuppfattas om man inte förstår att det är fråga om bilder för en andlig verklighet” (s 306). Inom teologin kallas det synsätt som Erlandsson, i likhet med klassisk lutherdom företräder, för amillennialism.

Tolkningen av Jes. 41:2

Av allt som nämnts ovan att döma utgör Jesajas bokrulle en traditionell bibeltrogen luthersk kommentar, utan några större överraskningar. På en viktig punkt framlägger emellertid Erlandsson en verkligt originell tolkning. Huruvida han kommer att få fler bibelforskare att ansluta sig till denna tolkningslinje återstår att se. Det gäller förståelsen av Jes. 41:2. Versen lyder:

”Vem har låtit denne uppstå i öster, han som möts av rättfärdighet? Vem ger folkslag i hans våld och gör honom till härskare över kungar? Vem gör dem till stoft för hans svärd och som bortblåst halm för hans båge?”

Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är att den man som här omtalas är Koresh (Cyrus). I Jes. 55:1 beskrivs denne medisk-persiske regent, där han nämns vid namn, i ordalag som påminner om 41:2. Koresh omtalas även i 41:25 som en härförare som ska gå fram i seger. Men är det även Koresh som omnämns redan i 41:2? Här intar Erlandsson ståndpunkten att så inte är fallet, inte heller att det skulle vara Abraham (så t.ex. Reed Lessing) eller Israels folk (så t.ex. Gezeliernas bibelverk), utan Sanherib, assyriernas kung, som år 701 f.Kr angrep alla städer i Juda rike och intog dem (Jes. 36:1), med undantag för Jerusalem.

Innan vi ser närmare på Erlandssons tolkning kan det vara klargörande att betrakta bibelkritikens uppfattning. Som bekant har denna sedan gammalt räknat med en annan författare/andra författare än profeten Jesaja när det gäller det som kommer efter kap. 39. Länge räknade man med en Deuterojesaja (en andra Jesaja) för kap. 40-55, men numera anses även dessa kapitel ha olika författare (Erlandsson nämner som exempel en forskare vid namn Eissfeldt, vilken räknar med 50 författare [!] för kap. 40-55, s 18). Grunden till att man frånkänner 700-talsprofeten Jesaja författarskapet för kap. 40-55 (och för den delen även kap. 56-66) kan ställas upp i följande syllogism, åskådligt framställd av August Pieper, som var professor vid seminariet i Wauwatosa, Wisconsin (Jesaias II. Kommentar über den zweiten Teil des Propheten Jesajas [1919], s. XXVIIf.):

1. All sann profetia hör hemma i en profets historiska samtid och vänder sig till dennes samtid, d.v.s. till människorna som levde där och då.

2. Jesaja II (= Jesaja kap. 40-66) hör inte hemma i profeten Jesajas historiska samtid och vänder sig inte till dennes samtida, utan hör hemma i exilen (mellan 549 och 538) eller i efterexilsk tid och vänder sig till folket i exil eller till dem som kommit tillbaka från exilen.

3. Alltså är Jesaja II (= Jesaja 40-66) och alla partier i den första delen, som intar samma ståndpunkt (Jes. 13:1-14, 23 exilsk; 21:1-10 exilsk; 24-27 efterexilsk, Delitzsch, 34-35 exilsk) inte från den profet Jesaja som levde 150-200 år tidigare, utan skrivna av en eller olika författare, som levt under eller efter exilen.

Utifrån denna syllogistiska uppställning är bibelkritikernas ståndpunkt vattentät, men frågan är huruvida premisserna 1 och 2 är riktiga. Pieper angriper premiss 1 och menar att denna är falsk. En sann profet talar också om sådant som kommer att hända i framtiden, och därför är det inga problem för Pieper att 41:2 handlar om Koresh (vilket också är hans ståndpunkt, a.a., s 211f., 216).

Erlandsson har naturligtvis inga generella invändningar mot att en profet också förutsäger framtida händelser. Det förekommer ju massvis av sådana i Jesajas bok, inte minst om Messias. Det intressanta är emellertid att när det gäller just vers 41:2, så angriper Erlandsson inte premiss 1, utan premiss 2. Han menar att profeten (inte Deuterojesaja, utan Jesaja) verkligen hör hemma i 700-talets Jerusalem och talar till sin samtids människor om samtida händelser!

Hur kan Erlandsson hävda detta? Grundbulten i resonemanget är att bibelforskare – såväl bibelkritiker som konservativa bibeltroende – utgår från att situationen är fångenskapen i Babylon på 500-talet f. Kr, medan det i verkligheten är den assyriska invasionen under Sanheribs ledning på 700-talet f.Kr (som skildrats i kap. 30-39) som utgör textens tidshistoriska kontext. I en historisk exkurs (s 150-153) visar Erlandsson att assyriernas kungar, för att legitimera sina maktanspråk, upprättade dubbelmonarkin Assur-Babel och medvetet kallade sig Babels kung. Erlansson skriver följaktligen:

”Det är alltså oriktigt att hävda att Juda konfronteras med Babel först i och med den kaldeiska eller nybabyloniska regimen i Babel 605-539. På Jesajas tid var Assur en assyrisk-babylonisk dubbelmonarki, vars mest inflytelserika stad var Babel. Det kan därför sägas finnas starka skäl för Jesaja att kalla den assyriska världsmakten inte bara för Assur utan stundom också för Babel, liksom att kalla Assurs kung för ”Babels kung” (se Jes. 14:4). [---]

Låt mig också påminna om att man inte behöver vänta tills den nybabyloniska världsmakten erövrar Juda genom Nebukadnessar (605-562), innan man kan tala om plundring av Juda, deportation och fångenskap. Just på Jesajas tid skedde en plundring och en deportation som kulminerade år 701 och som var väl så omfattande som den nybabyloniska” (s 153).

Förutom denna historiska bakgrund finns det även kompositionella skäl som talar för Erlandssons tolkning. Kap. 41 är nämligen ett rättegångskapitel, där profeten anför händelser som borde få hans motpart att inse att HERREN har makt att slå ned fiender med den krigarkung Han utsett till sitt redskap. Och om nu krigarkungen i 41:2 syftar på Sanherib passar det hela in i en helhet. Sanheribs plundringar har skildrats i kap. 30-39. Jesaja hade tidigare profeterat att denne assyriske kung skulle komma som ”en rakkniv” (7:20) eller som ”den väldiga flodens vattenmassor” och ”svämma över och utbreda sig så att den når ända upp till halsen” (8:7-8). Dessa profetior uppfylldes 701 f.Kr inför ögonen på folket. Men också de profetior gick i uppfyllelse, som mot alla odds hade talat om frälsning undan Assyrien: Herren hade lovat att ”krossa Assur i mitt land” (14:25), att Assyriens kung ”inte ska komma in i denna stad” (37:33).

Om nu kap. 40-66 handlar om sådant som Jesaja undervisade om år 701 f.Kr och några år framöver, blir den inre logiken med Erlandssons ord följande:

”De nya förutsägelser som profeten fr.o.m. detta år (701 f.Kr., min anm.) framför om Koresh befrielsegärning (41:25ff; 44:28ff) och Messias ställföreträdande gottgörelse (kapitel 53) ska lika visst gå i uppfyllelse som förutsägelserna om domen över Assur och Jerusalems mirakulösa räddning gick i uppfyllelse år 701” (s 24).

Samtidigt gäller den verkliga befrielsen något så mycket större än staden Jerusalems och Juda rikes politiska befrielse:

”Räddningen undan Sanherib och befrielsen från den babyloniska fångenskapen genom Koresh (som också bara kan ske genom Guds ingripande) är viktiga skuggbilder av det kommande frälsningsverket genom Messias” (ibid).

Det starkaste argumentet som Erlandsson anför för sin tolkning (s 168) är att Jes. 41:2ff. handlar om en erövrare som är en motståndare mot Guds folk (v 11f.) som skapar fruktan och ängslan (v 10), en erövrare som förutsagts och att förutsägelsernas sanning nu kan bekräftas vid Jesajas rättegång (kan alltså inte vara Koresh). V 22ff. handlar uttryckligen om förutsägelser om en framtida man som inte är en motståndare som inger fruktan och ängslan utan ”glädjebud" (v 27) om en befriare på Herrens uppdrag, närmare beskriven i 45:1 (d.v.s. Koresh).

Erlandssons tolkning av Jes. 41:2 är mycket tänkvärd och väl värd att beakta. Han menar, att man med (den enligt honom felaktiga) uppfattningen att denna vers syftar på Koresh, spelar bibelkritikerna i händerna. Eftersom rättegångens motpart förutsätts ha upplevt krigarkungens härjningar, måste ju texten, om det är Koresh som omtalas, vara skriven efter eller under 540-talet f. Kr, då dennes segertåg pågick – annars skulle ju inte motparten förstå vad profeten åsyftar. Med identifieringen av Koresh i 41:2 framstår bibelkritikernas ståndpunkt om ett deuterojesajanskt författarskap som mycket starkare än den ståndpunkt som hävdar att Jesaja skrivit hela boken. Erlandsson skriver: ”Så länge försvarare av Jesajabokens enhet inte inser vad tolkningen av 41:2 leder till, kommer deras försvar för Jesajas författarskap att avvisas också fortsättningsvis” (s 11).

Jag vågar inte ta ställning till Erlandssons tolkning, men förhoppningsvis kommer den framöver att diskuteras och bli föremål för seriös prövning. Att inbitna bibelkritiker skulle ändra sig är förstås för mycket begärt (se H. D. Hummels syrliga kommentar – som citeras på s 62 – ang. Erlandssons forkningsrön om den assyrisk-babyloniska dubbelmonarkin som historisk bakgrund till Jes. 13:1-14:23, och huruvuda bibelkritiken med anledning av dessa kommer att ändra sin uppfattning: ”we will believe it when we see it”). Men det skulle vara intressant att se hur Erlandssons teori tas emot och bedöms av bibelforskare med grundmurat förtroende för sitt studieobjekt.

Slutord

Som man kan förvänta sig av en forskare som ägnat hela sitt liv, inklusive sitt avhandlingsarbete, åt Jesajas bok är denna kommentar ett gediget verk. Den är ett lärt arbete, samtidigt som den inte tyngs av en alltför stor vetenskaplig notapparat. Endast de mest relevanta referenserna finns medtagna. Kommentaren är ett måste på bibelskolor, teologiska seminarier och i predikantens studiekammare, samtidigt som alla intresserade lekmän kan tillgodogöra sig den pedagogiska och lättfattliga framställningen.

Sammanfattningsvis kan sägas att Jesajas bokrulle är en på samma gång lärorik som andligt uppbygglig bok – teologi när den är som allra bäst!

Lars Borgström